Gunilla

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ett avsnitt av podden Min Resa. Där vi varje gång följer en människas antingen psykedeliska specifika resa eller mer en livsresa. Som ibland tagit plats på våra retreatprogram som vi håller i Holland med Psilocybin under ordnade former med svenska psykologer. Och ibland så tar de plats utanför någonstans.

Vi försöker få med berättelser som är svåra, lätta, ljusa, mörka. Alla möjliga typer av sådana. Och idag får vi se vart det tar vägen. Hejsan Gunilla! Hej!

Var i livet befinner du dig för tillfället? Ja, för tillfället befinner jag mig på en bra plats i livet, skulle jag säga. Med mycket bra saker bakom mig och en hel del bra att se fram emot. - Vad behöver man veta om dig för att kunna förstå den här historien? - Ja, jag tror att man behöver börja från någon slags början och ändå ha en bakgrund.

Och då tänker jag Jag har funderat på hur jag vill berätta det här, men jag tänker att jag behöver ge en bakgrund som handlar om att jag har vuxit upp med väldigt mycket våld, missbruk, övergrepp, psykisk sjukdom, självmordsförsök. Så ganska kaotiskt, kan man säga. Och därmed såklart också medveten om att jag blev traumatiserad av det. Kanske inte när jag var ung, att jag var så medveten på ett genomtänkt sätt, - men jag var inte omedveten om att jag också själv blev väldigt självdestruktiv.

Det ledde också till att jag blev tung missbrukare, jag var heroinist i några år. Och jag förstod ju att det hade med min uppväxt att göra, - men det hjälpte ju inte så mycket att bara förstå det. Och sen tog jag mig ur det där. Men inte på ett sätt som gjorde att jag mådde bra. Jag skulle säga att jag hittade fram till ett på alla mätbara sätt välfungerande liv.

Alltså produktiv medborgare som arbetar, bildar familj. Ja, de där sakerna som man brukar mäta någon slags framgång i. Men det var ändå till ett högt pris att jag inte fick möjlighet att läka någonting då, skulle jag säga. Så jag har varit väldigt dissociativ Och det har ju inte betytt att jag har glömt så mycket saker som har hänt, - utan mer att jag har dissocierat alla känslor.

Och länge trodde jag väl, eller tänkte att eftersom jag inte känner nånting - när jag tänker på allt det där så betyder väl det att det inte ... Det har inte påverkat mig så mycket. Det har också betytt att jag inte har haft en kropp, - och det tycker en del människor låter konstigt när jag säger det, Men jag har pratat med andra som inte heller haft en kropp, och de förstår precis vad jag menar. Och det är klart att jag vet att jag har en kropp, men under väldigt, väldigt många år kunde jag inte känna att jag hade en kropp.

Jag blev, skulle jag säga, i efterhand som en slags skalperson. Jag var ett skal. Ett väldigt välfungerande skal, men utan någon slags inre kontakt. - Du är ju då en person som har varit på Nysnös retreatprogram.

Var det första gången du kom i kontakt med det här fältet? - Ja, det stämmer ju att jag har varit med Nysnö och jag har ju som ung tagit alla droger som stod mig till buds, kan man säga. Men förstås inte i syfte att läka. Däremot hade jag en förvånande erfarenhet av meskalin när jag var arton.

Därför att det var en sån fantastisk upplevelse. Till skillnad från många andra drogupplevelser jag hade som ung. Även LSD och så, som inte var så positivt. Men jag hade med mig det där. Så man kan säga att det var ju inte den första erfarenheten, men det var ju den första på - på fyrtio år, typ, som jag gjorde.

Så det kanske räknas som den första ändå. Ja, men vi kan gå rakt in kanske där på min första resa med nysnö. Då hade jag ju börjat i Terapi, det var en händelse som utlöste att jag började i terapi. Jag har gått i terapi tidigare när jag var ung kan jag säga, men det gjorde inte så mycket för mig och det fanns inte på åttiotalet de terapimetoder som finns idag, den kunskap som finns idag för att bearbeta trauma fanns inte då.

Men nu hade jag börjat i terapi igen ungefär kanske åtta månader innan jag åkte med nysnö. Och det tror jag var en viktig del för att jag kunde göra det som jag gjorde, för jag hade öppnat dörrar redan innan på något sätt inuti mig. När man åker med nysnö, som jag antar att många som lyssnar vet, så är det ju att man tar vid två tillfällen, så först en lägre dos första kvällen. Och den kvällen, det enda som hände då, det var att jag bara upplevde att allting var extremt fult och meningslöst, och alla som jag tittade på var fula och det var meningslöst. Och jag var verkligen tvivlande på om jag skulle ta det en gång till då.

två dagar senare, när man tar det igen. Och jag hade redan innan i terapin börjat ha en hel del ryckningar i kroppen, - och jag förstod att det var emotionellt relaterat, för de kom bara - till exempel om jag var ensam eller med min terapeut, - inte som någon slags tics i andra sammanhang. Men jag började rycka väldigt mycket i kroppen då, och då var det en av de som jobbar på Nysnö, som sa de magiska orden till mig. Och de magiska orden var såhär, de där riktningarna du har, se om de vill dig någonting.

Allt är välkommet här. Och det var just det där när ... När han sa att allt är välkommet där, då minns jag det som att jag bara slungade ut ett enormt skrik. Eller ylande kanske man kan säga. Och sen ylade jag i timmar med några pauser och skrek.

Och jag tror att en viktig poäng i det här som jag vill berätta är också När man har relationella trauman så tror jag att det också är viktigt att de får läka relationellt. Och jag upplevde att de fick göra det med nysnö. Jag upplevde att det läkte relationellt. Jag kände mig så hållen av den som satt med mig.

Att jag kände såhär har jag aldrig blivit hållen förut. Och Jag blir lite känslomässig nu när jag ska berätta om det här, märker jag. Den som satt med mig strök mig över ryggen när jag ylade och skrek. Och jag minns att jag tänkte vid ett tillfälle, man kommer ju upp lite såhär, det går ju i vågor så man kommer upp, och så kommer jag upp lite liksom, det tog en paus i skrikandet.

Och så tänkte jag såhär för mig själv, låt mig aldrig glömma hur det här känns. att någon håller den såhär vänligt och bara stryker den över ryggen. Ja, och efter det här så läkte jag så många saker och jag visste inte att jag hade PTSD, för hur ska man kunna veta det om man alltid har haft det? Det finns ju liksom ingenting att jämföra med, inget före och efter. Att jag liksom alltid var på min vakt mot allting, ja men så har jag alltid fungerat.

Jag vet ju inte hur andra människor känner sig inuti. Men det försvann i hög grad. Kanske inte hundra procent allt borta, men jättestor skillnad. Men framförallt så fick jag en kropp efter. Och innan, jag tror att det där ögonblicket var avgörande när jag sa till mig själv att jag inte skulle glömma hur det kändes.

Därför att innan Och det här kan låta märkligt för många också förstår jag, men jag kunde inte forma minnen av fysisk kontakt mellan mig och en annan vuxen. Jag har aldrig kunnat det, och det beror antagligen på att jag har dissocierat allt det. Alltså jag kunde inte minnas hur det känns att krama en vän, om vi ska ta ett konkret exempel. Jag vet, kommer ihåg, att jag har kramat mina vänner, men jag kunde inte minnas hur det kändes.

Och det visste jag därför att jag kan minnas hur det känns att hålla i en katt, till exempel, eller klappa på en katt. Så jag visste att det här är nånting som inte händer med djur, till exempel, utan bara med andra vuxna. Men så mitt första fysiska minne av en annan vuxen människa, det är faktiskt för några år sedan då, vad är det, fyra år sedan nu tror jag - som jag får de där strykningarna över ryggen samtidigt som jag ylar. Och det är väldigt, väldigt fint att tänka på det.

Och efter det så kan jag forma fysiska minnen. Så det gjorde med mig att jag blev väldigt ... Det är jag nog fortfarande, men jag kommer ihåg särskilt i början så här - så ville jag så gärna ta i människor hela tiden - för att jag upplevde det så otroligt starkt, bara beröring överhuvudtaget. Men det var flera andra saker som läkte vid det tillfället också. Jag har inget bra ord på svenska för det, men man säger - startl reaktion på engelska, alltså när man blir skrämd, - om det snabbt kommer en bil när man ska gå över gatan eller så där.

Alla människor kan ju hoppa till. Det var väl det att för mig så tog det ... Det kunde ta en halv dag innan hjärtklappning och annat lade sig. Och det märkte jag redan när jag kom hem dagen efter Holland, att jag kom hem från Hollandsresan, att det inträffade en sån här grej när jag cyklade och jag bara, oj, det gick bara över. Jag ryckte till och sen gick det över.

Jag gillar det du säger om att vissa saker kanske måste läkas relationellt. Det är min bild också. Hur känner du att den här gruppen som du var med, spelade den någon roll i den processen? Hur förhöll den sig till dig och vice versa? - Ja, alltså, jag har ju åkt tre gånger med nysnö.

har ju fått feedback från andra att de har sagt, inte alla, men några har sagt till mig specifikt att de har blivit modigare av att jag gör det här. För det är ju så, jag ska berätta lite om någon annan resa också, att jag skriker på det här sättet varje gång. Och jag kommer ihåg när jag gjorde ja, vad säger man, det här intakesamtalet andra gången så minns jag att Jesper sa så tydligt att man ska ju inte förvänta sig att det blir likadant varje gång, men det har blivit likadant för mig och även fortsatt med det jag har gjort efter Nysnö. Alltså i stort sett i processen har det handlat om olika saker, det har läkt nya saker och så, men det är ändå såhär att

majoriteten av tiden tillbringas stående på alla fyra, skrikande, ulkande, ylande, - fräsande, morrande. Ja, så ... Nu ska vi se om jag hittar tillbaka till din fråga vad gruppen betydde. Ja, men de har ju betytt mycket i efterhand. Där betydde de faktiskt, alltså under

Jo, de betydde något mellandagen också, men mest i efterhand, tycker jag, för min del. Och jag vill också säga att jag har ju gått över till att göra MDMA, även MDMA i kombination med svamp, och då enskilt. Och då har jag känt på ett sätt, alltså jag tycker att grupp är jättebra, men det också hämmar mig lite. För det finns vissa ord och saker som jag kan behöva skrika rakt ut och som jag känner att jag inte kan utsätta en grupp för. Och då har det varit bra för mig att vara enskilt med en person.

Och sen kan man ju diskutera att jag kanske inte alls utsätter, inom citattecken, någon annan för det när jag gör det i grupp, men för mig har ju det varit en hämmande faktor ändå. Men samtidigt har det också varit bra. Och jag är jätteglad att gruppen har funnits där vid de tillfällena. Och eftersom jag har åkt tre gånger så har ju grupperna, inte alla, en del försvinner ju iväg. Men jag har ju personer kvar från grupperna i mitt liv som är jätteviktiga människor i mitt liv.

Vissa saker, fantastiska saker, har jag lyckats göra med psykedelika. som jag inte kan göra i terapin, men det är också tvärtom. Vissa saker kan jag bara läka i min terapi och inte med psykedelika. Så jag tänker att olika settings, i grupp eller enskilt, man kan göra olika saker av det. Det är inte som att det ena är bättre eller sämre än det andra.

Jag är nyfiken på alla de här samtalen som jag för med människor. Det är intressant att det är så väldigt olika upplevelser. På sistone känns det som att jag har haft många samtal med många som snarare beskriver väldigt ljusa upplevelser. Det låter ändå som att det finns ett mörker som vill ut. Är det så du upplever det också?

Jag upplever det som ett enormt mörker. Jag kan säga att andra gången jag gjorde &lt &gt &lt &gt&gt&lt&gt&lt&gt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt&lt en gång till. Därför att det är så, jag måste säga att det är vidrigt. För mig, det kan kännas som ett hån när andra människor berättar om att de har känt sig som ett med universum eller varit ute och flugit på några moln och så.

Men då får jag också säga att min intention har varje gång varit att läka trauma, det har formulerats lite olika på vid olika tillfällen, men det är det som har varit min intention. Det är därför jag gör det här. Och trauma för mig är fult, äckligt, vidrigt. Det finns en massa känslor som jag har ägnat hela livet åt att undvika att känna och dissocierat och undvikt dem så länge så att det inte har varit möjligt att få tag i dem med någon slags medveten vilja eller så.

Alltså det är som att de har varit så nedtryckta någonstans långt ner i nervsystemet att det krävs något sånt här för att få tag i den. Men när det där pågår så är det fruktansvärt. Men det är ändå uthärdligt. Med hjälp av psykedelikan så blir det uthärdligt.

Så det är ett fruktansvärt mörker. Och jag förstår att jag inte kunde Det ger ju mig på något sätt att jag förstår att jag kunde inte känna allt det här som barn. Jag kunde inte känna hur vidrigt och meningslöst saker som hände var, - därför då hade jag gått under. Om jag knappt står ut med de här känslorna nu som vuxen, - som är så enorma och starka och fruktansvärda, så förstår jag att på något sätt har evolutionen utrustat oss så för vår överlevnad, att de måste tryckas undan någonstans.

Men det känns ju som att det är i form av energi som jag skriker ut dem. För jag har ju läst att eftersom det blir så fruktansvärt mörkt för mig, - det blir verkligen fruktansvärt mörkt, så har jag ju läst om MDMA - och vet ju att det är ändå i de här studierna ett slags förstahandsval - just när det gäller trauma, PTSD och så. Så då kände jag att jag ville pröva det och har haft möjligheten att göra det då. Och första gången jag gjorde det så blev det, ja men egentligen likadant. Skrikande, ylande, morrande.

Jag skulle säga att det var hjälpsamt faktiskt att det var, eftersom det är ett amfetaminderivat så var det hjälpsamt att man får energi av det, för man blir lite slö på psilocybin. Och att orka skrika sådär mycket har också varit fysiskt krävande. Så jag fick lite skjuts i det här. Och det blev en enorm process som den person som sitter med mig i det här beskrev som ... Det var nog jag som nämnde ordet exorcism.

Men då sa den här personen, ja, en slags blandning av exorcism och att föda barn, typ. Så såg det ut. Och det var ... Då kände jag så tydligt hur jag skrek ut ... Alltså att skriket var transportsträckan ut ur min kropp av en massa saker som har funnits där. Och egentligen inte att jag kände så mycket känslor då, utan att det var det som jag gjorde mig av med.

Men sen började också den här födsloprocessen som jag upplevde det. Och då födde jag fram en kärna i mig som jag upplever att jag gömde undan som barn för att kunna överleva. Alltså det är så häftigt, så att efter jag hade gjort den gången, när jag mötte mina vänner så ville jag egentligen presentera mig och säga bara, jag är här nu. Jag är här nu. Ni har aldrig träffat mig förut, för jag är här nu.

Och det som är lite märkligt, det här var väl kanske två år sedan, eller ett och ett halvt år sedan. Nu har ju det blivit det nya normala. Jag går inte att tänka på längre, att jag är här nu. Och det är en poäng då, kan jag känna, att berätta om det såhär. För då påminner jag mig om hur stor skillnad det är.

Även fast det är en skillnad som inte andra människor ser på mig. Det är klart att det finns människor i min omgivning som märker skillnad. Men jag menar, den är inte såhär tydligt synlig ändå. Men skillnaden på mig nu och före den händelsen är enormt stor.

För att jag har en närvaro i mig själv. Jag slutade vara ett skal. Det var som att jag var ett skal av en människa innan. – Det låter ju väldigt utmattande, som du också är inne på, rent fysiskt, att vara med om en sån här upplevelse. Gång på gång också.

Hur känns det i kroppen efter Efteråt är jag helt slut, oftast. Eller varje gång har jag varit det. Men det intressanta är att om vi tittar på mig själv nu kontra då för ... ja, vad det var, fyra år sedan jag gjorde det här, tre ... Ja, jag har inte riktigt koll på tiden när jag åkte första gången med nysnö. Men om jag jämför mig med nu och då så har jag enormt mycket mer energi nu.

Och det känns ju som att allt det här har kostat så mycket energi. Att hålla det här nedtryckt i kroppen har kostat så mycket energi. Så att även om jag då är helt slut precis efteråt så har jag ju vunnit i energi. Förutom det här att jag också känner mig mycket mer levande och närvarande och så. Ett annat tillfälle så upplevde jag, för det är också en sån här, jag kommer tillbaka till det, en sån här sanning, en sån här sak som

som psykologer älskar att säga till en är att när jag har sagt att det känns som att det som hände när jag var barn var mitt fel, så säger de att nej men det var inte ditt fel. Det står i alla böcker också, att det inte är barnets fel. Men det fattar väl jag också, för jag är inte dum i huvudet. Men det hjälper ju inte. För jag har alltid känt det.

Det hjälper ju inte ett enda dugg att jag vet att det inte var mitt fel. Det är ju bara kognitionen, liksom. Känslan har jag aldrig kommit åt. Men vid ett av de här tillfällena med MDMA, då började jag bara mumla för mig själv. Det är aldrig barnets fel, det är aldrig barnets fel.

Sen började jag hacka tänder, jag har haft mycket frossa och hackat tänder. Och så bara upprepade jag det starkare och starkare tills det blev av ett skrik av det till slut. Jag kan inte hitta den känslan inuti, jag kommer bara ihåg att jag kände så - fram till dess, hela livet, att det var mitt fel, nu känner jag inte det. Så jag har upplevt att där har jag kunnat låsa upp föreställningar om mig själv - som jag har haft. Och jag fortsatte att gå i terapi, och för mig kombinationen av att göra de här resorna - och gå i terapi samtidigt har varit jättebra också, apropå det vi pratade om - att man behöver det här relationella för läkningen.

Har du kunnat vara öppen med din terapeut? - Ja, absolut har jag det. Jag var inte öppen innan jag gjorde det första gången. Så jag tänkte att jag berättade, för jag ville inte om hon skulle vara negativ så ville jag inte att min resa skulle färgas av det. Och då tänkte jag att jag får hantera det i efterhand istället.

Så jag var ganska nervös när jag berättade för henne i efterhand. Men hon har varit otroligt positiv. Och stödjande i det. Och också sett vad det har gjort för mig. Och sett att det har fungerat väldigt bra att kombinera det med mer traditionell traumaterapi.

Vi nämnde också vänner och bekanta som kanske märker någonting, även om den stora förändringen kanske är på insidan. Hur öppen har du varit i din bekantskapskrets? - Jag har varit väldigt öppen. Med alla, tror jag.

I vissa delar av mina yrkesroller så är jag lite en offentlig person och där har jag inte pratat om det. Men jag har inte heller varit, skulle inte vara hemlig med det om någon, kom och frågade men det är också som att där pratar jag inte om mitt privatliv direkt överhuvudtaget i den yrkesrollen. Så det har inte funnits någon anledning och jag har inte känt att jag Det finns andra som står så bra på barrikaderna för det här området - så jag behöver inte stå där längst fram och göra mig till talesperson för det.

Men annars har jag varit väldigt öppen. Och sen är det väl väldigt olika hur intresserade de är. Men det är också något med den här läkningen. En vän sa ganska nyligen det är något konstigt med det här, din väldigt nära vän.

För när du läker, så läker jag också. Så jag vet inte, det känns som att läkning kan smitta. – Jag tror du har helt rätt. Jag tror det är exakt så det funkar. Svag vetenskaplig grund här, men det känns verkligen som att anekdotiskt så stämmer det.

En sak som det skulle vara roligt att höra dig tänka lite fritt kring. Den här Gunilla som gick in i det här för några år sedan. Om du jämför hennes vardag med den vardagen som du har idag. Hur ter sig det? Vad är skillnaderna?

- Det är ju så att man tänker på vardag. Jag gör ju samma saker i stort sett. Jag menar, jag tvättar, jag lagar mat, jag träffar vänner. Det är ju ingen till det yttre skillnad. Det var därför som jag sa också att det inte syns.

Men jag är känslomässigt närvarande. Jag upplever en kram, till exempel. Bara det att jag upplever en kram och kommer ihåg hur den kändes. Eller andra former av närhet. Kramen var bara ett exempel.

Jag har ju också bättre relation till mitt barn, tycker jag. Det är som att det har läkt saker där också. Mer, alltså ... Det här skalet, som var jag, kunde ju göra väldigt många saker rätt, för det skalet visste hur man skulle göra.

Så absolut har jag gjort saker rätt som förälder, om du förstår vad jag menar. Hållit, tröstat. Men jag var ju inte där då, inuti. Nu är jag där, jag är här. Och det gör all skillnad i världen.

Och de här sakerna är ju lite bortom ord, så jag kan ju liksom inte ... Jag kan ju inte beskriva det i form av ... Ja, för när jag går till tvättstugan så ser det precis likadant ut som när jag gick till tvättstugan tidigare, eller vad jag nu gör i min vardag. Men den inre upplevelsen, nu ska jag inte säga att jag har en så stark inre upplevelse av att gå till tvättstugan, utan jag märker ju det här mycket mer relationellt, i relationer till andra. Det är det stora. Och ja, det kan jag säga.

Jag kan ... Och det är nog också väldigt mycket terapin. Det är svårt att skilja på eftersom jag har gjort de här sakerna parallellt. Alltså vad som har hjälpt med vad. Terapin har ju absolut hjälpt till att jag har kunnat behålla kvar effekten av det jag har gjort med psykedelika. Men vissa saker har endast terapin hjälpt med.

Och det är ju att jag kan ta emot. Jag hade ett försvar som gick upp så fort någon människa försökte ge mig någonting. Allt från en blomma till en komplimang till kärlek, skulle jag vilja säga. Så gick det upp ett stopp i mig som jag inte kunde kontrollera. Det var absolut inte viljemässigt.

Så jag kunde inte ta emot och det har skapat problem med närhet med andra människor. Och idag så händer inte det stoppet. Jag kan ta emot och då kan jag också komma närmare andra och kanske framförallt att andra kan komma närmare mig. Tack för att du ville vara med i podden Gunilla. Jättefint att samtala med dig en stund.

Tack för att jag fick vara med. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.