Johan

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till podden Min Resa från Nysnö. Jo, så här, senaste gången vi la ut ett nytt avsnitt så var det ju en anmodan från min sida att få lite blandade historier utifrån världen och inte bara från våra egna retreatprogram. Lite grann med bakgrund av att det är fint om vi lyckas använda den här lilla ytan som den här podden har blivit. Till att bredda den här upplevelsen eller försöka skapa en plats att berätta alla de här historierna. För det är så väldigt olika saker som utspelar sig.

Idag så har vi dock en ny snödeltagare med oss. Men det är andra på gång. Men vi säger hej till Johan. Hallå! Hallå, hallå!

Vi fick lite kontakt, kanske geografiskt först och främst. Jag är baserad i en liten by utanför Skellefteå som heter Skråmträsk och du befinner dig i norra Sverige också. Jajamän! Det var lite härligt att få kontakt med andra norrlänningar. Eller hur!

Och den här historien som vi ska prata om idag, den utspelar sig precis ganska nyligen på ett nysnöretreat i Holland. Var ska vi börja historien tycker du? Hur långt bak ska vi gå för att själva den berättelsen om retreatprogrammet ska passa in? Ja, var? Jag tänker att det börjar nog egentligen ganska långt före.

Jag hade ett intresse för Den inre världen ganska tidigt i livet. Jag hade den som barn. Genom tonåren lite grann. Genom böcker som Scen och konstigt att sköta en motorcykel.

Scen enligt Puh och sådana där böcker. Lite andra böcker också som jag läste i tonåren. Sen hade jag väl från universitetsåren. Kanske tio år framåt, en ganska lång paus. Då jag inte ägnar mig någonting åt varken filosofiskt läsande eller meditation.

Men så plockade jag upp det någonstans i trettioårsåldern igen. Och genom det så upptäckte jag väl kanske lite i den inre världen på Olika sätt, det är inom meditation, yoga. Jag läste ganska mycket om... Med utgångspunkt kanske i yogiska traditionen så hamnade jag tillbaka via buddhism, taoism och så småningom tillbaka till västerlandet. Och västerlandets lite mera näraliggande

Med Egypten Runt grekerna och så småningom fram till gnosticismen som jag tycker är oerhört fascinerande. Och så sen in i modern tid Jung och vidare från honom tillbaka, hermetism och så vidare. Så att den här inre världen var alltid väldigt, eller har under många år varit väldigt levande inom mig. Men till slut så Någonstans för kanske fem-tio år sedan så hamnade jag i någon slags platå.

Och tog mig inte så mycket vidare med den erfarna upplevelsen av den inre världen. Stillhet i meditation och så vidare. Utan stod och stampade ganska länge. Genom mitt sökande efter att komma vidare så kom Psykedelika in som något som jag började intressera mig för. Och det var en ganska lång väg från mig.

Från det till att jag faktiskt gjorde slag i saken och anmälde mig till ett program med nysnö. Det var väl åtminstone en handfull år från det att jag hade bestämt mig för att göra det till att jag anmälde mig. I det här sökandet du säger, vet du vad du sökte efter? Eller vet du det? Ja, det har nog varierat över åren men det som jag hela tiden skulle ändå säga att jag har sökt är att jag har känt att det finns en inre

stillhet och frid som jag inte har tillgänglig för mig så ofta. Men som kan komma och som jag var ganska tidigt i livet väldigt intresserad av. En del kanske kallar det flow ibland. Om det sker, händer medan man gör någonting. Men ibland också bara att sitta i det.

Och det är väl det där Upplevelsen av att i det tillståndet, om vi tar flow specifikt, så upplever jag att det som kommer ur mig i flow inte är något som jag, den lilla Johan, ego-Johan, eller den Johan som är ute i världen skapar. Utan att det kommer från en större del av mig. Och att den delen är samma del. Som då också finns närvarande när jag inte är i flow state men är i stillhet.

Jag vet inte om det går att begripa men ungefär så. Så det är en längtan efter den där stora Johan eller den större delen av mig som jag har upplevt genom livet. Vad hade du för syn på psykedelika? Jag tänker att du är i femtioårsåldern nu ungefär. Jag antar att jag har haft olika syn vid olika tider i livet.

Egentligen inte så hemskt olika syn. Jag är en gammal flashback-läsare från nittiotalet och har ju häckat runt på det forumet. Och i TRIP-rapporter sedan tidigt tjugohundratal i alla fall och haft en nyfikenhet för det. Men inte riktigt upplevt att det är någonting som jag ville göra då utan då var jag mer intresserad om berättelsen. Och de här alternativa tillstånden.

Läste gärna TRIP-rapporter, gärna de som hade testat psykedelika, olika sorter. Men inte så tänkt att det var någonting för mig förrän den här långa platån i mitt eget mediterande. Jag kom ju till ett läge där jag upplevde att nu är det läge och jag började prata med min bror som har psykedeliska erfarenheter om liksom, ja men nu kör jag. Och i samband med det så dyker det upp, jag undrar om det kanske var på Instagramflödet så dyker det nysnö upp väldigt så här synkronistiskt Precis, jag vet att det var en sån här helgmorgon när jag sitter och har min kontemplation och så avslutar den och så går jag in på Instagram och där är den och jag såg den och anmälde mig inom fem minuter och så kom jag till nysnö och sen var det då screening som jag uppfattade som oerhört positiv

Upplevdes väldigt seriöst, upplevdes som om man verkligen månade om att skapa en bra setting. Och en trygg miljö för deltagarna och så sen via de här lära känna varandra workshopsen. Där det är både väldigt fint lätt och så man fick en fin känsla för de andra deltagarna. Det kändes skitfint att så småningom då sätta sig på flyget en tidig, tidig morgon och åka ner till Holland. Vad hade du för tankar om gruppen?

Hade du någon erfarenhet tidigare av grupprocesser? Egentligen inte så mycket annat än på sådana här, ja men lite såhär runt idrottslag. Någon ledarskapsutbildning både när jag gjorde lumpen för en evighet sedan men också senare via jobbet då. Sådana mini-grejer då. Men inte någon grupprocess som liknar det här.

Med hjälp av, där man syftar till att skapa en grupp på så här Fokuserat, eller vad man ska säga. Jag var väl neutralt inställd till att det skulle göras i grupp inledningsvis. Hade inte några såhär att jag gruvade mig för det eller särskilt längtade efter det utan tänkte att det är en del av det. Men ganska tidigt ganska tidigt där under de här workshopsen så började jag faktiskt längta efter att få träffa de här

Till Holland eller Nederländerna. Så då var jag glad över att få träffa dem. Vi var ju flera i gruppen. Vi hade ganska liknande bakgrund. En hel del av oss.

Många av oss var i ungefär samma ålder. Och även om inte alla hade kanske samma mål och sådär med vad man vill göra. Så kändes det som att vi var en himla fin grupp. Som skulle kunna vara ett jäkligt fina för varandra där.

Ja, jag kände igen det från de gångerna som jag jobbat där. Folk kommer dit med en väldig öppenhet. Som är ganska unik. Man stöter inte på den överallt i livet i övrigt. Men precis i de här grupperna verkar det uppstå.

Yes. Ni kommer dit och bekantar er och sen är det dags enligt formatet som vi hittat på. Man börjar ju med en lågdossession första dagen. Ja, man gör ju det. Det går ju ganska fort från att man kommer dit till att den första ceremonin är.

Det kändes sjukt bra att få kliva igång ganska direkt. Vi hade en liten gruppövning innan som skapade en ganska trygg miljö i gruppen. Vi gick runt och hälsade på varandra på lite olika sätt. Skakade av oss lite spänning och sådär från utsidan. Och sen så satte vi oss då till rätta på våra madrasser och fick första doseringen då.

I och med att jag hade ganska, jag tror att jag stannar där och så vill jag berätta en grej som har betydelse för hur båda sessionerna blev. Och det är det här med intentionssättningen. Jag hade ganska tydliga intentioner med det här retreatet. Jag hade ganska tydliga frågor med mig också. gått en ganska lång väg i en meditationsskola som också innefattar ett slags själv... ett ganska introspektivt sätt att fråga sig själv.

När man suttit i meditation och är i stillhet så kan man passa på att ställa frågor till sig själv. Bara rakt ut i luften utan att försöka tänka ut svaret. Och det kan ju vara frågor som till exempel i mitt konkreta fall. Varför snusar jag så mycket? Eller vad är Gud?

Eller vad betyder det här om någonting? Och så sitter man bara med det. Det är ju i, när jag kom in i det här, att det här är nog ett sådant tillfälle där jag kan ställa de här frågorna och nyfiket bara vänta på om det kommer ett svar. Så det hade jag med mig in i den första ceremonin där. Så om vi går till den igen då så åt jag mina tryfflar med ganska mycket citron.

Jag satte mig tillbaka. Funderade på de frågor jag hade med mig och många av dem var ju Vad är det att vara en människa till exempel? Är en av de frågorna. Men också helt världsliga saker som Varför jobbar jag så här mycket? För jag jobbar lite Jag är lite besatt av att jobba ibland Jag hade också en fråga om varför jag snusar

snusat sedan jag var tolv år gammal. Jag har jättesvårt att sluta. Jag har försökt ett gäng gånger. Så sådana frågor hade jag med mig in i den här första sessionen. Och när jag sitter där musiken blir sådär enormt påtaglig och fåglarna flaxar i rummet.

Så förstår jag att det börjar och det kommer också med en Med en inre frid och en närvaro som jag känner igen från tidigare meditation men som har en annan karaktär. En slags djupare karaktär. Som att jag tydligare och mer påtagligt kommer åt det här som jag har längtat efter så oerhört mycket. Så jag sitter nog upp mest

av allt genom hela första den här. Jag låg ner i stunder. Och egentligen är i efterhand har jag beskrivit det som att det var som tusen meditationer. För jag satt i en enorm stillhet och känsla av kärlek. Och jag hade den här anteckningsboken som vi fick när vi kom dit.

Saker bara kom till mig. Från början kallade jag det insikter. Men nu ser jag det mera som uppenbarelser. Jag tänker att insikter för mig i alla fall är mer än ett resultat av en intellektuell process. Det här var saker som kom färdigt till mig.

Utan ett narrativ. Och utan ord. Utan de kommer som rena vetskaper till mig under den här första sessionen. Och sen så känner jag att jag måste få ner det här i boken. Så först då hittar jag på ord.

Så jag ser det som jag har i min bok och jag har den framför mig här nu. Det är de ord som pekar på den uppenbarelsen som kom till mig där. Men det är inte uppenbarelsen. Det är inte det. Men det pekar på det tillräckligt mycket för att jag ska känna det igen när jag läser det.

Och sådana saker som står där är ju... Kärleken är ju överallt och det är det första jag skrev. Och det var verkligen. Jag upplever att jag kan se hur när allt annat faller bort. Så är det bara kärlek kvar.

Och den satte jag mig ganska länge och bara flödade i den upplevelsen av att kärleken överallt. Jag kommer att titta mig runt i rummet och känna en sån enorm kärlek för människan i rummet, för rummet, för gården, för världen och det bara växte och jag kände den här enorma kärleken. Och då har jag skrivit också i min bok här att jag vill göra så att andra kan se den i sig själv och överallt har jag skrivit. Och det var väldigt mycket den känslan jag satt med.

Att det här är någonting som jag tror är tillgängligt för alla i oss någonstans. Sen så har jag egentligen inte jättemycket mera anteckningar från den här. Men två saker som kom till mig där också som rena uppenbarelser som var Som jag också bär med mig. Jag vet fortfarande i mig att det är så.

Jag har skrivit att jag behöver inte bära allt. Och det var en otrolig lättnad att ha den känslan av att faktiskt behöver jag inte bära allt. Som jag kanske har gått och trott att jag behöver bära på. Och jag har ju alltid funnits står det. Med ganska stora spretiga bokstäver.

Och det var också en sån som jag tog med mig från första. Redan den där första ceremonin. Och sen var den slut och vi bröt för dagen. Käkade och jag gick in i en sån här väldigt härlig känsla av närvaro. Som fortsatte ganska länge efter sessionen.

Sen börjar fredagen då och fredagen på de här retreaten är ju en dag för reflektion och som en mellandag inför lördagens session. Jag kommer ihåg hur jag gick med känslan av att jag fick ju precis allt jag behövde liksom. Jag är typ klar tänkte jag. Shit, jag fick ju Allt jag kom för och kanske lite till eftersom det var så otroligt varm upplevelse den här första.

Men samtidigt så visste jag ju att jag var ju där för att också uppleva något djupare. Jag kände att det fanns något djupare. Någonting ännu djupare att uppleva. Så jag bestämde tillsammans med min facilitator, eller den som jag pratade med, för att bestämma dos. Jag berättade som det var, jag tycker att jag har fått ungefär det jag kom för att uppleva och sådär.

Men samtidigt vet jag också att inför retreatet hade jag pratat just med honom om att jag är nyfiken på det här med egodöd. inte bara är ett begrepp inom psykedeliska världen utan även i flera av de meditationstraditioner som jag har både studerat och praktiserat inom. Och jag kände att nu har jag ju kanske den chansen. Vi pratade om det och vi bestämde oss för en ganska hög dos. Fredagen var lite grann, jag kände mig lite bakis hela fredagen men

Framåt kvällen, jag kände mig ganska öppen och skör också på fredagen. Men framåt kvällen så började det städa till sig. Så att jag kände mig ganska redo inför lördagen. Och lördag morgon börjar med att jag är väldigt morgonpigg. Så att jag är vaken först av alla och går ner i den här salen som jag har.

Och bara ser ett ett block med kritor på ett bord och få en stark lust att bara börja rita med kritor. Det har jag aldrig gjort i vuxen ålder. Än att jag har ritat med barnen litegrann. Men rita för din egen skull har jag inte gjort sen jag var barn tror jag.

Så jag plockar upp de här kritorna och börjar egentligen bara lite planlöst kladda på min På de här papprena och tar upp min anteckningsbok och på omslaget på den börjar jag rita det som kommer ur mig. Det som kommer ur mig är en ek. Med ett rotsystem och en krona som på något sätt speglar varandra. Helt planlöst.

Och sen så ritar jag en fisk och så ritar jag lite andra grejer och sådär. Men jag satt och fascinerades över den här skaparlusten som jag hade. Sen äter vi frukost och ganska snart efter det så gör man ju lördagssessionen då. Jag hade ju mina intentioner kvar. Jag hade etablerat i mig också ett mantra att visa mig vad jag behöver se och att jag skulle försöka vara nyfiken på vad som än händer.

Och eftersom torsdagen var en så alltigenom Alltigenom positiv upplevelse så kände jag det ännu starkare. Jag vill verkligen se allt. Ge mig allt. Och sessionen började.

Vi fick våra tryfflar. Det var ganska mycket i skolan den här gången. Jag käkar igenom det relativt fort ändå. Jag har inga problem med att hålla det. i mig eller att jag upplevde något illamående eller något sådant.

Det var ganska angenämt ändå. Men ganska fort efter det när jag sätter mig tillbaka och sådär så upplever jag liksom att det här blir någonting annat. För det var inte skönt i kroppen. Det var en En slags mörker som kom över mig ganska tidigt.

Jag hörde också musiken, trots att musiken är ju i princip densamma. Alltså den är ganska, det är musik av ungefär samma sort. Men på lördagen upplevdes den som, ja men den var väldigt nästan hotfull. Så jag sätter mig tillrätta och Sitter som första dagen i skräddarställning.

Lättmeditationsställning på min madrass. Börjar stänga ögonen och när jag stänger ögonen så befinner jag mig i ungefär som en grotta och det är rötter som kommer ner från väggar och tak. Slingrande rötter. Som en blandning av rötter och tentakler från något gigantiskt djur och jag känner att de här är inte snälla.

Så att jag blir lite rädd för dem. Men manar mig på liksom så att ibland så öppnar jag ögonen för att slippa se dem. Men samtidigt så manar jag på mig att jag är ju här för att se vad som finns. Vad som vad svampen vill visa för mig eller vad jag har i mig som blir tillgängligt för mig i det här öppna tillståndet.

Så jag stänger ögonen om och om igen då för att vara i det där. Men det är väldigt obehagligt. Så jag lägger mig ner på rygg. Jag sluter ögonen och så ligger den där och så ställer jag frågan till det här. Vad vill ni mig?

Jag drabbas av ganska stark rädsla framförallt. Så jag ber en av facilitatorerna som sitter bara en liten bit bort och inte har något särskilt för sig. Kan du komma och sitta med mig så att jag vågar uppleva det här eller så att jag vågar känna. För det var starka känslor som kom. än vad som måste ha varit ett par timmar lång enormt stark upplevelse av vad jag i efterhand tolkar som alla de känslor som jag i livet inte vågat eller velat känna.

Tryckt undan av olika skäl. För det som kommer först är vågor av väldigt, väldigt Äckliga, kladdiga. Det är inte ens rena känslor utan det är liksom bara ett enormt obehag. Det är förlamande obehag nästan.

Det kryper i hela kroppen på mig. Av ett enormt obehag och jag klamrar mig liksom fast i den här facilitatorn. Och bara ber honom, alltså gå inte, snälla gå inte. Hjälp mig att våga gå in i det här. Så att jag klamrar mig lite grann fast i det att så länge jag är trygg här så vågar jag möta det här som jag inte egentligen vill möta.

Så att det är en De här vågorna av enormt obehag sköljer genom mig och emellanåt får jag liksom lite andrum och kan andas ut lite men sen kommer det liksom en ny körning och de här känslorna börjar så småningom vara lite renare och jag känner liksom Om man säger så, mitt chakrasystem, varifrån de kommer till och med liksom så att det kommer liksom Jag kan känna hur det kommer liksom någonting Från långt ner i ryggraden och sköljer upp och det är rent såhär Den mest isande fasa jag någonsin har känt. Alltså det var otrolig fasa, otrolig känsla av övergivenhet Av ensamhet Kom Sorg Att vara rädd.

Att vara rasande. Och alla de här sköljer upp genom mig på olika sätt. Och har det som en tendens att liksom fastna i halsen. Särskilt sorg fastnar i halsen. Och till saken hör att jag typ inte gråter.

Har haft väldigt svårt att gråta och varje gång jag känner den här sorgen så sköljer inte den upp genom mig på det sättet. Upp genom chakrona på det sättet som de andra känner. Utan sorgen fastnar i halsen varje gång. Den kommer aldrig upp. Och då får jag en väldig hosta.

Jag hostar och hostar. Lägger mig ner igen på madrassen. Jag släpper fossilitatorn och lägger mig på madrassen för att hosta. Då hostar jag. Får hjälp med att hosta av fossilitatorn.

Jag ber honom hjälpa mig att hosta. Jag tror han sa att det satt i handen på min hals eller på mitt bröst. Då hostar jag upp. Och vad som kommer efter det är då att den här sorgen tar sig upp. Genom halsen och ut ur mig och jag kunde gråta och jag grät.

En stilla väldigt tröstande gråt för första gången på jag vet inte så väldigt många år. Sen fortsätter de här känslorna att skölja genom mig men de är efter det här inte lika obehagliga utan de är mer av mer att jag noterar dem och här kommer sorgen igen och nu kommer ensamheten. Nu kommer vreden och jag var så arg som jag aldrig har varit för att jag låg och morrade på golvet. I ett av de där så tittar jag upp och säger att jag är så arg. Jag är så rasande.

Ja, jag ser det säger facilitatorn till mig. Men jag skrämmer dem inte. Nej, du skrämmer dem inte. Det var en väldig lättnad. Jag kände som att min vrede var

Inte farlig och inte skrämmande. Sen kommer det, och jag tror att det här är ganska nära slutet. Så kommer också en annan känsla upp genom mig och det är en känsla av att jag löser upp mig. En känsla, det kommer upp genom kroppen och jag blir Jag känner hur mina händer först inte känns.

Och sen känner jag hur jag färdas ut genom mitt eget huvud upp i ett ljus. Ett alldeles, alldeles vitt ljus. Jag ser det här ljuset. Och det är ett mönster i ljuset. Samtidigt som det är helt vitt.

Och det är som ett rutmönster i olika färger. Och otroligt ljust. Och jag tror jag säger rakt ut att jag löser upp mig. Och i det här ljuset sitter jag. Och det är en otrolig känsla.

Jag är i ett ljus. Och ljuset flödar genom mig. Och ljuset flödar mot mig. Och jag får känslan av att jag är i ljuset. Och att det har jag alltid varit.

Och det här ljuset är liksom. Det är alla. Och jag. Och jag vet inte hur länge jag är i det här, men jag tror jag sitter upp då. Och bara har den här känslan av att jag är i ljuset.

Jag är i ljuset. Och så sen så kommer jag sakta tillbaka. Och då är vi i slutet på sessionen. Jag är helt full av... Jag har så mycket ord i mig.

Men jag vill inte säga någonting. Så jag börjar skriva lite grann i min bok. Men jag vill inte skriva så mycket heller. Utan jag vill bara sitta och ta in allting som jag fått med mig. Så som jag känner där och då så känner jag att jag har fått...

Det är som att jag har fått rensa ut. Det är en enorm renhet. Det är en oerhörd renhet som jag inte tror att jag upplevt i mitt liv tidigare. Som om alla känslor som jag tidigare har geggat kvartryckt ner i mig har fått skölja ur mig. Jag kan se kärlek och ljus och värme.

Jag vet att jag reser mig upp från madrassen och jag ber att få gå ut. Så jag gick ut, jag går ut i trädgården och är i den här enorma känslan av ljus. Fortfarande är jag i trippeln så att säga men ändå mycket, mycket mindre än tidigare. Jag går ut mot det här Krikonträdet som är ute i trädgården och när jag går mot det så stannar jag och Jag vill inte gå längre utan jag tittar bara upp mot himlen och då kommer ett helt fantastiskt mönster mot mig och jag bara måste stanna där.

Jag bara sträcker händerna mot himlen och upplever att att jag förstår på något sätt vad det här är. Det här livet. Jag kan inte sätta ord på det men en otroligt stark känsla av att veta vad jag är. Vad en människa är. Och sen går jag bara fram till det här krikonträdet och äter krikon som en dåre.

Och sen går jag till plommonträdet och äter plommon som en dåre. Och sen är väl i princip ceremonin slut så jag går in och sätter mig på på den här madrassen. Folk är då uppe och dansar lite grann och jag sitter bara på min madrass. Och då kommer det som jag upplever fortfarande som ett stort mysterium och som jag egentligen inte upplever som ett mysterium.

Men det är en fantastisk sak som händer där och det är att de här hönorna på gården som inte har tagit någon notis om oss på hela helgen. De befinner sig plötsligen på den lagda tegelgången precis utanför fönstren. Och salen har ett fönster som går hela vägen ner till marken. Och hönsen, alla hönsen och tuppen kommer fram till fönstret. Och jag sitter som mittemot det där fönstret.

De står och tittar in på oss i flera minuter. Alldeles stilla bara tittar in på. Jag tittar rakt på hönsen. Jag vet inte vad det här betyder men det är någonting som de känner som har hänt. De känner det som har hänt oss där inne.

Sen är sessionen slut och jag börjar egentligen skriva. Det är någonstans där som jag börjar skriva i min bok igen. För då får jag den här känslan av att det här vill jag ta med mig. Jag har två, tre uppslag med anteckningar som jag håller oerhört nära hjärtat. Och det som jag tar med mig, jag kan inte säga någonting.

Det är en sak som kopplar till min tidigare intention om att undrar varför jag jobbar så mycket så har jag skrivit det är den lilla pojken som behöver bli sedd. Det bara kom till mig där och jag förstår det. Och sen det här med att allt är som det ska vara för alla hela tiden. Hur sjukt det än låter.

Och den känner jag fortfarande väldigt starkt. Sen så har jag Och det här händer egentligen inne bland alla de här känslorna. Det blir väldigt tydligt för mig. Under den här enorma känslan av kärlek som kom efter alla de hemska känslorna.

Att det finns inget att förstå. Att bara uppleva. Det finns inget att förstå. Bara uppleva. Och den har jag med mig.

Ja, du sätter ju ord på det otroligt bra. Jag tårar upp lite grann här. Kanske av igenkänning eller ihågkomst för mig själv också. Det är otroligt. Ja, det var en otroligt kraftig upplevelse av de här.

Och i den här integrationen har jag haft enorm hjälp av dels gruppen i de två gruppsessioner vi haft men också att jag haft kontakt med ett par andra deltagare. Ganska mycket kontakt efteråt. Men även i mitt eget kontemplation på morgnarna efter det här så har saker liksom landat i mig på På nya sätt egentligen hela tiden. Jag tycker också att den här afterglowen som varar ett par veckor.

Den var fin. Jag känner mig otroligt öppen och har tillgång till ett helt annat känsloregister. Men jag tycker också att jag har kvar väldigt mycket av den öppenheten. Så det jag tänker och här vill jag återkoppla till den där eken som jag av någon anledning ritade på min anteckningsbok.

Jag sitter och tittar på den här nu. Det är en ek. Den har rötter och en krona. Rötterna och kronan nästan speglar varandra. Förutom att rötterna inte har bladen.

Och för mig betyder den där eken fortfarande otroligt mycket för att den är... Rötterna motsvarar alla de känslor som jag inte har velat uppleva. Vad jag tänker på Den gamla klassikern att jag tror det är Jung som har sagt att den som vill uppleva himmelriket måste ha rötter som går till helvetet. Och jag tror att en av de sakerna jag har fått med mig från det här retreatet är att jag har expanderat vad jag vågar uppleva.

Inom mig som är negativt och därmed också fått tillgång till en större krona. Så att rötterna och kronan för mig har blivit större. Jag har fått ett rikare känsloliv. Ett mycket mycket mera tillgängligt känsloliv. Jag kan fortfarande än idag när jag ser någonting eller hör någonting sägas som upplevs väldigt väldigt sant så ryser hela jag.

Jag ryser flera gånger om dagen och det kan jag inte komma ihåg att jag har gjort förut. Det kan vara mitt i ett samtal om någonting och någon säger någonting och jag bara ryser av välbehag på något sätt. Så det har jag också fått med mig och har kvar. Jag har också, jag har skrivit så mycket efter retweetet också, men jag har den här En annan sak, insikt runt det här med känslorna.

För mig har det väldigt mycket handlat... Jag tror att den platå jag befann mig på i väldigt många år, eller i några år, i meditationen berodde på just det. De här oupplevda känslorna som jag har burit på. Och som jag kunde känna där när filtrerna rasade. Därmed inte står i vägen för mig på samma sätt längre.

Och jag har fått ett nytt mod att uppleva känslorna när de händer. Och om jag skulle sammanfatta det jag har med mig verkligen är att de rena känslorna är inte farliga. Det är inte de rena känslorna som jag upplever när den händer. Om jag då tillåter mig att uppleva dem och känna dem utan att försöka trycka bort dem så sköljer de igenom mig. Men när jag har gjort som jag tidigare har gjort, tryckt tillbaka dem, så bildar de den här obehagliga geggan som jag ägnade första delen av lördagen åt att behöva gå igenom.

Så att de rena känslorna är inte farliga. Det är de här uppblandade som blir distorsion och som blir till slut så mycket så att de börjar blockera även det fina i livet. skulle jag säga är sant för mig. - Jag sitter här och funderar på, men det känns nästan som en onödig fråga. Hur tar man vara på det här i sitt liv?

Men jag tänker att en sån här lång helg ekar ut i alla små hörn av livet. Via mikrointeraktioner och sätt att se på saker. Ja, verkligen. Det här är någonting. Det går inte en dag utan att jag är tacksam över vad jag har fått från det här.

Det går inte en dag utan att jag upptäcker någon liten ny sak eller någon får en gammal intellektuell vetskap. På något sätt bekräftad i ett erfarande snarare. Och även hur jag upplever att jag kan sitta i närvaro med andra människor. Att jag kan lättare... Jag har alltid haft ganska lätt att känna vad den jag är framför upplever.

Men nu är det på ett nytt sätt. Som är mycket mer accepterande. Jag accepterar mina känslor och jag kan också acceptera andras känslor. Även när jag önskar att de inte var de de är. Så att en ny... En helt ny tillgång till känslor.

En helt ny tillgång till hela mitt register. Men då också genom det en ny tillgång till att faktiskt sitta med andra människor. - Jag tänker vi ska börja avrunda med, jag är också nyfiken på hur det går med snusandet. - Ja, den är ju jättekul.

Det var nästan det första som hände när sessionen eller ceremonin var slut så kom en person fram till mig och frågade om han fick ta en snus. Och då tar jag upp min dosa och jag vet det bara helt plötsligt. Så jag tar och lägger min dosa i handen på honom och så säger jag Vi snusar för att vi vill. Och jag visste det.

Jag snusar för att jag vill. Och jag vill inte sluta än Peder. Så jag snusar fortfarande. Men jag snusar utan att Tycka att jag borde sluta.

För att jag snusar för att jag vill. Stora-Johan bestämmer. Jajamen. Just det. Ja.

Det också. Att jag har tillgång till Stora-Johan. Ja, klokt. Det var ju väldigt kul att prata med dig. Tack och tack för att jag fick vara med.

Jag fick ju uppleva det här, känns det som, en gång till nu. Du ska få ha en härlig söndagskväll. Detsamma. Vi hörs. Tack för idag.

Tack. Hejdå. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.