Rolf

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hallå hej och välkomna till podden Min Resa återigen från företaget Nysnö. Vi ordnar lagliga och trygga psilocybin retreatprogram i Holland med svenska psykologer. Den här podden har funnits massa år nu och det vi har sett är att det har blivit fler och fler deltagare i den här podden som kommer ifrån de programmen. Så för en liten stund sen, för ett tag sen, så efterlyste jag lite mer varierade historier. Saker som kanske inte hänt hos Nysnö eller i den kontext som vi erbjuder.

Utan saker från det vilda så att säga. Lite grann mot bakgrund av att det är fint att kunna bredda hela samtalet kring vad en psykedelisk upplevelse kan vara. För det är så väldigt olika. Och då fick ett gäng intressanta mejl att följa upp. Idag har vi med en av de här människorna.

Så jag säger hej, Rolf! Hej, Peder! Var i tiden ska vi börja i ditt liv för att den här peaken på historien ska passa in? Vad är en bra kontext? Jag tror nog att jag måste börja rätt tidigt för att sätta det i en skaplig kontext.

lite annan bakgrund. Ibland kan det vara nästan som taget ur en Nationalteatern-låt tänker jag. Jag växte upp i en Stockholmsförort som heter Hässelby gård. Mitt i centrum och precis som många andra kids i den här åldern så var ett sånt här typ av område, det var inte så mycket pappor. Mest mammor runtomkring där och kanske inte så bra ställt heller.

Men det var väl där det började redan som jag kommer ihåg från skolåldern. När man går i skolan på min tid fanns det inte det här som heter ADHD som idag och de här hjälpen man får utan då hette det ju liksom att man hade spring i benen eller myror i brallan eller någonting annat som de sa. Det jag tar med mig från min skoltid egentligen det är väl egentligen att jag mestadels var kanske inte i klassrummet utan i något grupprum där för jag kunde inte sitta stilla som barn. Då fick man sitta i ett rum utanför och jag tror att det också redan där någonstans satte en liten känsla av att man inte riktigt är som alla andra.

Man inte kan sitta stilla och att vuxna blir arga på en. Jag växte upp med en klassisk ensamstående mamma som jobbade på jättehårt. barn med olika papper och jobbade kommunalt. Vi jobbade på Beckomberga. Jättebra mamma.

Hon krigade på och gjorde så gott hon kunde. Men vi hade det inte så jättebra med svenska mått mätt kanske. Jag minns mycket det här med BUP när jag var liten. Man fick gå till och träffa kuratorer och prata om det här. Det var inte så mycket mer med det.

Man förstod inte riktigt att det var några större problem när man var i den åldern. Efter högstadiet förstår jag att jag mådde ganska dåligt under den här tiden. Jag hade en pappa som gillade öl väldigt mycket. Han var snäll egentligen. Han var alkoholist.

Jag fick ju följa med honom ibland när jag var i tolv-trettonårsåldern och skulle vara med min pappa som man skulle vara med den tiden. Det hände en hel del saker. Han gillade öl och gillade ut på krogen och han gillade också att slåss ibland. Det kommer jag minns där ganska bra. Det hände att vi var ute och han drack och vart arg och kunde klappa på någon och så fick man

Kanske följa med någon av pappas vänner någonstans till någon lägenhet man inte riktigt kände till. Det är klart att jag förstår det lite grann i efterhand. Det satte nog sina spår i min osäkerhet. När högstadiet var slut så ville jag bara lämna allting. Så jag tog mig iväg till ett gymnasium långt därifrån, internatgymnasium.

Jag fick ingen bra start alls där. De tyckte att en sån här Stockholmskille som var lite stökig som inte hade haft någon pappa, han skulle inte vara där. Ja, det började inte så bra där heller. De kastade ut mig det första man gjorde från det här internatet på grund av handgemäng. Det var väldigt jobbigt här i gymnasiet.

Jag kände mig väldigt sviken av vuxenvärlden. Jag hade brutit, jag ville inte vara Jag drog hemifrån för att jag ville bort ifrån allt. Sen började det om när jag kom till gymnasiet och det var jobbigt. Jag hade ingen vuxenvärld jag kunde lita på.

Jag var över sextio mil hemifrån. De ville kasta ut mig. Jag minns att på den tiden skapades någonting i mig. Någon typ av ryggsäck. Något sätt att hantera situationer när det blir riktigt jobbigt.

Någonting som man stannar inom sig. Någonting som man inte vill berätta för andra. Utan att det stoppar man i ryggsäcken. Det fortsatte. Det var väldigt tufft på gymnasiet.

Jag kom ju därifrån till slut. Den här historien kanske inte börjar så bra men jag lovar att den blir bättre faktiskt. Jag började gilla, vi drack mycket, det var ju på landet. Vi behövde mycket dricka, mycket alkohol. Det är skönt att vara full fast jag var ganska ung och komma ifrån allting.

Dricka tills det var tyst. Men jag tog mig därifrån. Gymnasiet med en ganska stor ryggsäck. Ganska jobbigt. Det hade varit en hel del handgemäng och lite polis.

Stökigt, men när jag kom ut i arbetslivet så var det faktiskt mycket bättre. Där kände jag att nu har jag lämnat skolan. Men jag hade med mig det här som jag hade haft från skolan. Och man söker sig till likasinnad. Jag tycker det är viktigt att säga när jag berättar min historia att jag vet att jag är bara en i mängden.

Det är tusentals människor, jättemånga som är likadana. De flesta av mina vänner har mycket samma, liknande bakgrund. Fick ett jobb, jag jobbade på. Jag träffade en sambo, jag började skaffa familj. Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var ganska ung på ett ganska jobbigt sätt.

Men jag hade liksom. Jag hade hyfsat bra koll på det i mitt tidiga vuxna liv och var duktig på idrott och duktig på jobb. Men jag hade liksom den här Jag kände att jag var inte som de andra. Det var det här bakomliggande.

Jag var med om saker och man drack på ett annat sätt. Det var en annan destruktivitet. Det kommer upp ibland, framförallt när man dricker. Det blir lite fel. Jag gillade att dricka, för det var ofta ett sätt att hantera det.

Men jag skaffade faktiskt en underbar familj, en bra sambo. Som jag nämnde innan så hade jag förlorat båda föräldrarna. Och lite senare här i livet så förlorade jag också min bästa vän. Det var en väldigt bra vän. Vi hade kört mycket hoj ihop.

Kört i samma klubb. Vi har rest ihop. Hängt väldigt länge. Ja, det tog väldigt hårt. Vi var på gymmet ihop.

Sen fick han cancer. Två dagar senare så låg han under operationsbordet. Han vinglade till och sen var han inne på vårdcentralen. Två dagar senare plockade de ut en tumör i huvudet på honom.

Sen skulle det bli bra, men det vart inte bra. Det gick inte så lång tid. Han gick bort och det tog väldigt hårt på mig. Det var en väldigt bra vän som jag hade hängt upp mycket av min trygghet på. Efter min vänskap började det gå lite mer åt fel håll, kan man säga.

Det blev mer festande. Det började också bli en hel del droger. Umgås i en miljö som är kriminell, där man ofta hänger ihop och isolerar sig litegrann med varandra. Man lever lite utanför samhället.

Jag var vid den här tiden också ganska, jag var arg. Jag var väldigt arg. Jag slogs och började dricka mera och började missa deadlines på jobbet och jag kände inte så mycket större lust till någonting. Jag tror att drickat fick mig, att alkoholen fick mig att bli någon som jag inte ville vara förstår jag i efterhand, men det förstod jag inte då.

Men till slut så ökade det här och jag kunde tyvärr inte ha kvar jobbet för att jag brydde mig inte så mycket om det. Då började det eskalera ännu mer åt fel håll när jag inte hade något jobb. För då var jag ju tvungen att skaffa pengar på något annat sätt. När man lever i den miljön så, ja, jag kanske inte ska bli för mycket på det, men saker ska från A till B. Människor som kan träffas, saker som ska fixas.

Jag började trivas i den världen faktiskt och tyckte att det här var kanske bra och det ökade med drickat och ökade med felaktigt sällskap. Det här Det eskalerade ganska snabbt och ganska hårt. Jag minns att det var en dag när jag vaknade upp. Vi hade ofta egna lokaler att vara på.

Vi tillhörde en sådan värld där man ofta inte är bland allmänheten utan man har egna lokaler man hänger på. Och som vanligt när man har varit Bäst att några dagar i rad hittade jag min telefon och så förstod jag att det var min dotters födelsedag. Och det gjorde väldigt ont. Jag tror jag gick sönder lite grann för jag kände en enorm skam för den jag var och den jag hade blivit och vilka människor jag umgicks med.

Det var väldigt mycket ångest. Det hänger kvar från det här Gymnasiet, skolan, när man blir tillsagd tillräckligt många gånger av vuxna människor att man är på ett speciellt sätt. Till slut så tänker man att jag är väl det. Jag är väl så som de säger.

Det är väl så. Jag hade ingen farsa och jag är så här så det kan väl lika bra vara så. Så där gick jag sönder på ett nytt sätt och det var väldigt, väldigt tungt. Jag kände att jag inte kanske ville vara med längre. Jag mådde så pass dåligt så jag satt med min motorcykel.

Jag var i dåligt skick och bara åkte egentligen ut mot Värmdöhållet. Jag vet inte vad jag hade i tankarna riktigt. Jag trodde inte jag skulle fortsätta. Jag minns att jag vaknade upp på en äng. Motorcykeln låg en bit ifrån.

Folk var ute och promenerade med hunden. Jag minns efter ett tag att de skulle ringa polis och sånt. Det var dåligt, men jag åkte därifrån. Jag tog mig därifrån. Försökte få kontakt med min sambo, men jag ville inte gå hem för jag skämdes så mycket.

Jag sökte mig till psykvården. Jag var av den förhoppningen att där blir man omhändertagen. Där får man hjälp. Men den förhoppningen. Försvann ganska snabbt faktiskt märkte jag för att.

Ja. Jag är helt övertygad om att massa som hör här kanske själva har varit där någon gång, men det. Det handlar inte om att de tar hand om dig, att de hjälper dig utan de stoppar i dig piller och sen ska du gå hem. Man ligger i ett rum med andra människor som är tungt medicinerade och det är kalt. elementen är fastskruvade, det finns ingenting.

Vaknar på natten av att andra människor på tunga mediciner går omkring och drar i dina tår. Det var extremt mörk, mörk tid. Så jag tog mig hem, jag försökte, jag var in och ut där några gånger. Jag hade fortfarande förhoppningen att jag skulle få hjälp. Men det fick jag inte.

Men jag förstod ju någonstans att jag måste bli nykter. Där började en annan typ av resa, en nykterhetsresa. Den var extremt jobbig. Det var fysiskt, det var kemiskt, det var frossade. Jag låg hemma i sängen och väggarna krympte konstant.

Jag fick en jobbig känsla av att är det så här det kommer vara? Jag hade varit nykter i två månader. Samtidigt skulle jag äta antidepressiv medicin. Då kände jag inget. Jag hade den här läskiga tanken att det här kommer inte gå.

Det här är inte värt det. Den bet sig fast. Jag ville kriga, jag hade varit nykter men jag kände att det kommer inte gå det här. Det kommer inte bli bättre än så här. Jag minns det väldigt väl, för det var en nykter tanke.

Jag var inte i något rus och det var inget impulsivt utan det var en tanke som växte sig starkare. Jag pallar inte det här. Det här är inte värt det. Det kan inte vara så här. Jag är bara en belastning för min omgivning.

Vid den tiden som jag Jag började läsa på internet. Jag började titta på nätet efter behandling. Alkoholismen, tror jag. Enkla saker jag bara googlade.

Av någon märklig anledning så stötte jag på psilocybin. Och folk som pratar om sina upplevelser med psilocybin. Jag har jobbat inom IT också. Jag började titta på de här studierna som görs. Jag hade ingenting att förlora.

Så jag gav mig på jakt efter det här psilocybinet. Eller svampen. Vilket inte var så lätt. Nu var det så att jag levde i en värld där det gick att få tag i det mesta. Så till slut så löste det sig.

Jag tog ett prat med min sambo om det. Jag förklarade vad jag hade läst. Jag mådde jättedåligt vid den här tiden. Hon var väldigt orolig för mig. Men hon sa okej.

Då var den här kvällen hemma i köket. När jag åt svamp för första gången, Peder. Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Jag minns inte så mycket.

Jag åt en hel del, vet jag. Jag var destruktiv. Jag har alltid varit så. Om ni ska göra det så ska jag göra det. Mycket, tänkte jag.

Det är så här. Sån är jag. Och någonting hände. Jag kommer inte sitta här och försöka förklara den här upplevelsen och gå in på detaljer vad jag kände. Jag tänkte tankar som jag inte har tänkt förut.

Saker var klart för mig. Någonstans förstod jag att du har barn här. Du lever och du har barn. Och du har din sambo här. Det är det enda som betyder någonting.

Och det var en sån här känsla som satt kvar dagen efter. När jag vaknade dagen efter. Det var bara en insikt att shit, du har ett långt jobb framför dig nu. Men det kändes... Jag kan inte riktigt sätta ord på det.

Jag hade en plan. Jag fick en... Jag förstod att det skulle bli jobbigt. Men jag har varit helt fascinerad av den här upplevelsen. Jag har varit helt spak.

Vad händer? Hur kan det bli så här? Det här är ju rätt tankar. Annars när man dricker så blir man ofta väldigt egoistisk. Tänker på sig själv.

Det finns nog ingen sämre drog än alkohol för hur människor blir. Jag tänker tidigt i livet när man kommer upp den här vägen som du gjorde. Det skapas ju en självbild som du är inne på av att man inte är i samhället utan utanför. Jag tänker också på om man lyckas skapa sig något slags sammanhang, en sambo, en familj. som man hittar någon slags normalitet genom.

Det krävs ganska lite sen för att knuffa ut en ur de gängorna. Det finns någonting som är bekant ändå i det här utanförskapet som gör att det nästan är lättare att välja utanförskapet. Jag kallar det för... Både jag och folk runt omkring mig har kallat det för min ryggsäck. Man har en ryggsäck som man aldrig har packat upp riktigt.

Man har stoppat ner saker hela tiden. Man har inte dealat med saker. Det ligger där. Och den försvinner inte bara. Den sitter med.

Den hänger kvar för många människor. Den här ryggsäcken sitter kvar upp i vuxen ålder. Och det är som du säger, när man har den här ryggsäcken så är det ganska lätt att man hamnar i de där mörka hålen ganska snabbt. Faktiskt. Och det stämmer.

Och där kan jag prata både för egen del och för många andra vänner. Det är ganska lätt för oss att bara omge oss med människor som accepterar det man gör, som är likadana. Man söker sig till det. Man blir accepterad. De ser inte ner på en.

Vi delar ofta samma ryggsäckar. Vi delar ofta samma bagage. Vi delar ofta samma skit. Vi förstår varandra. Man söker sig till de människorna.

Den vanliga världen bara tittar på dig. Det blir svårare att umgås med de människorna. Söka sig till sin egen sort. Men jag tänker också att det vore spännande, även om du undvek det lite grann, att försöka höra dig sätta ord på den här första upplevelsen. Det gör jag jättegärna.

Alltså jag kan försöka. Ja, men jag tänker att det är en väldigt annorlunda sak att vara med om första gången man upplever det. Ja. Jag vill nog säga att de första, kanske inte bara första gången, de första gångerna, den första tiden. Framförallt kanske den första gången.

Jag följde nog inte några rekommendationer som jag sa. Jag tog en stor, det de kallar för heroic, till och med större och tuggade i mig det. Det var som att... Mycket som kommer upp. Det är mycket som man ser situationer. Man återupplever en del situationer, fast det blir inte på ett annat sätt.

Jag grät alltså. Jag grät. Herregud, jag grät som ett barn. Jag grät. Men jag grät för att jag förstod mig själv.

Jag grät åt mig själv. Jag kan inte förklara det. Jag förstår att så här skulle det inte ha varit. Det var väldigt befriande. Jag kunde gråta och vara ledsen över det utan att vara arg.

Jag kunde hantera det. Jag var där. Jag kunde nästan prata med mig själv som grabb, de här jobbiga stunderna och förklara att det är de här människorna det är fel på. Det var inte alltid dig.

Det var inte riktigt schysst gjort det här. Och på något vis i den här återupprepningen av det här så vart det liksom. Det var som att jag, ett frågetecken, rättade ut det. Stunderna, de här mörka grejerna som man minst, de vart inte så mörka.

Men det som var mest tydligt, det är ju känslan när du slutar tänka så jävla mycket. Det är så underbart skönt att du får tyst. Det blir tyst. Du slutar tycka. Jag behöver inte bli arg när jag tänker på en människa.

Jag har ett uttryck här, utzoomningsknappen. Det är som att trycka på en utzoomningsknapp. Jag ser mig själv där och jag kan förstå att jag var arg, men jag behöver inte vara arg. Det är det jag tar med mig från i början, de första gångerna. Gud vad skönt det var att kunna zooma ut och se

Att inte behöva vara arg, utan att jag förstår att jag har varit arg. Jag förstod varför jag var arg, men jag behövde inte vara arg. Det är det jag tar med mig, den känslan allra mest. Och samtidigt att jag fick chansen, en andra chans. Det kändes som att faktiskt göra rätt för de enda människorna som faktiskt spelar roll för mig, vilken är min familj.

Det är det viktigaste jag har. Det här har jag hört, det är så häftigt. Familjen och någon vän, det var det. Fokusera på de här människorna. Skit i allting.

Man ville tillhöra sin grupp. Den var så stark också dagen efter, det försvann inte. Det var en fantastisk känsla. Jag kallar det verkligen för en utzoomningsknapp. Jag kan bara beskriva det så, för det är som att jag zoomar ut och jag behöver inte vara i känslan.

Jag kan förstå känslan, men jag behöver inte känna den. Jag förstår att det låter lite flummigt. Jag förstod direkt att det här Det här måste jag ha. Det här hjälper mig.

Jag förstod att de känslorna jag kände, de valen som jag tog, de känslorna jag kände när jag var i den här resan med svamp och de riktlinjer jag satte upp. Jag fattade att det var rätt. Du ska följa det här. Du ska följa det här. Du ska inte

Känner jag någon ilska? Känner jag någon irritation? Någon gör fel? Vad var det jag tänkte där? Vad var det som spelade någon roll?

Jo, det var din familj. Resten är inte intressant. Du behöver inte bli arg på dem. De kan säga vad de vill. Det är ljudvågor som de pratar in i mitt öra.

Jag väljer själv vad jag gör med den informationen. Det spelar ingen roll vad de säger. Jag kan bara, okej. Så jag fortsatte. Och jag förstod ganska snabbt att det var en kärlekshistoria.

Jag var helt fascinerad. Helt. Och när jag hade varit nykter i kanske tre månader så inser jag att min hjärna är skitrolig när jag är nykter. Den är jättespännande. Den är jättesnabb.

Den är kreativ och när jag inte bedövar den med alkohol. Jag tror att det är det man har gjort väldigt mycket, man har bedövat sig. Men då kom jag till den här fasen när jag skulle börja försöka integrera mig i samhället. Det var jobbigt.

Det här är någonting som jag förstår att ni jobbar mycket med. Någonting jag fått läsa väldigt mycket om och förstå mycket, just det här med integrationen efteråt för att man man står där med som ett frågetecken och förstår ingenting. Det kan bli ganska överväldigande om man inte har lite hjälp att. Vad ska man säga? Hur jag ska omsätta de här tankarna och fortsätta ha de här tankarna och implementera de här tankarna i verkligheten.

Att det blir som en I ditt fall är ordet integration kanske mer än det vi brukar säga i vanliga fall i den här podden. I den här poddens normala kontext handlar det om att omsätta sin psykedeliska upplevelse till någon sorts praktik eller beteende eller livsomställning. I ditt fall handlar det också om att integrera sig själv tillbaka in i samhället. Det var väldigt omvälvande.

Det var extremt omvälvande. Jag förstår att det låter extremt, men det känns ju som att jag såg världen lite grann med nya ögon. Jag fick återupptäcka ganska mycket om mig själv också. I en sån här situation när man ska integrera sig så här tillbaka till både den man vill vara och den man är i samhället sen. Relationer är en väldigt viktig detalj i den frågan och du beskriver att du har en familj och en sambo.

Hur såg de på den här situationen som du var med om? gått hemifrån. Jag har aldrig velat vara full inför mina barn. Jag har alltid gått. Jag har inte velat att mina barn ska se mig så, så jag försvann ofta.

Men jag berättade för min sambo och jag berättade innan också. Vi läste lite grann tillsammans och jag förklarade. Hon stöttade mig i det och det var enormt viktigt. Det var extremt viktigt. Jag kan berätta lite senare hur det artade sig.

Vi äter tillsammans tiden efter för att läka varandra, för att prata med varandra. Jag hade levt ett dåligt liv. Jag hade gjort mycket dumma saker. Jag fick berätta väldigt mycket. Det hade varit mycket knark och sprit och dekadens och även våld.

Så jag fick väl börja med att få ur mig ganska mycket saker för henne. Vilket var väldigt skönt och jobbigt. Och även jobbigt för henne att ta in. och var beredd att gå vidare. Jag förstod att det bara var ärlig.

Men hon var väldigt stöttande i det här. Och familjen, barnen har väl varit ganska ovetande om det här. Vad jag har gjort. De har ju bara fått en pappa som... Det vart ju så att när jag

Min integration, från kanske inte bara en psykedelisk upplevelse utan att få en helomvändning på livet. Jag hade inga riktiga bra verktyg. Jag kunde inte ta mig ut i jobb direkt. Jag isolerade mig hemma. Jag behövde det.

Jag behövde bryta med min värld. Jag behövde bryta med allt. Jag behövde vara hemma innanför mina dörrar. med min familj och det är allt annat där utanför för det var så mycket ångest med saker. Det blir extremt mycket ångest när man har gjort mycket dumma saker och man förstår hur mycket dumt man har gjort.

Det är väldigt, väldigt jobbigt. Så jag isolerade mig faktiskt ganska länge, Peder. Nästan ett år så valde jag att vara hemma för att läka och försöka hitta mig själv och förstå lite mer vem jag är. Det var ganska jobbig tid i början att acceptera att man har varit som man har varit. Det kommer först senare.

Även i nutid när vi pratar om det här. I tid när vi pratar om när det var som värst eskalerade när jag var inlåst och var på psyket. Det är inte mer än två och ett halvt, tre år sedan. Så jag är väl kanske inte helt, helt, helt klar med den integrationen. Jag vill ju alltid göra allting bättre nu.

Nu lever jag ett liv som är nykter sedan två år. Jag har varit nykter, jag har inte druckit sedan jag tog svamp. Och jag var bra på att dricka Peder, jag drack mycket. Jag var väldigt bra på att dricka. Men jag har inte druckit sedan dess och jag kommer inte dricka heller.

Det är sån stor skillnad hur jag lever idag mot då. Jag har varit nykter och jag fokuserade på min familj. Jag har varit en hemmapappa. Mest till mina barn som går efter skolan. Jag gör det fortfarande.

Man tittar väldigt mycket på samhället på ett annat sätt. Om jag får säga någonting som jag kanske nästan tycker är lite jobbigt idag. Det tror jag är viktigt att säga, tycker jag. När man gör en sån här förändring och lär sig på något vis att använda det här verktyget, att nästan vara väldigt ärlig mot sig själv, för jag tror att det är det man är med svamp. Du kan inte kontrollera tankarna.

Du kan inte styra narrativet. Utan det hittar dit det ska. Och det tar fram det som behövs ta fram i dig. Du kan inte ljuga för dig själv. Det går inte.

Och jag förstår att det gör vi. Det gjorde jag och det gör alla tror jag. Men det går inte med svamp. Man måste facea. saker och det är jobbigt.

När man har gjort den här resan då sätter man på sig ett par glasögon. Man blir bättre på att vara ärlig mot sig själv och se sina brister men också även människor som inte har gjort den här resan. Man ser tyvärr samma Det är väldigt jobbigt att möta de här människorna som jag umgicks med förut. Jag förstår vad de är och jag förstår att jag var där och som har gjort en resa som inte de har gjort.

Man har fått verktyg som inte de har. Och då är det svårt att umgås. Det kan bli lite jobbigt i början. Jag vet inte om det här är vanligt eller om det var bara för att jag var ett extremt fall. Det är många som säger det, och jag känner det själv också.

Det skapar i sämsta fall en ensamhet, men i sämsta fall en drivkraft att hitta andra sammanhang. Jag har ett väldigt fåtal vänner idag. Många av dem har gjort samma resa som jag. Och jag har varit ensam. Jag har varit isolerad.

Jag känner att jag hade svårt för att prata med människor men jag har verkligen hittat nya människor nu i svampvärlden som gör och gjort samma resa och det blir väldigt enkelt. Hur ser Rolfs liv ut idag? Ja, det är ju helg idag när vi spelar in det här så jag sitter i en bil utanför en idrottshall. Det är så mina helger ser ut nu för tiden. Det är att vara med familjen och gå och titta på idrott.

Livet ser väldigt bra ut. Jag har gjort väldigt stora förändringar. Jag är fortfarande självklart nykter. Jag har valt att ändra mitt yrkesval helt och göra någonting jag faktiskt ville göra. Det ser väldigt bra ut.

Det låter som du hittat någon slags mening, sitter jag och tänker på. Verkligen. Att ha gått ifrån att sitta helt trasig på en motorcykel och haft tanken att jag ska ta ut en av de stora broarna uppåt Värmdö. Nu är det dags. Nu är det kört.

Till att vara där jag är idag och det som hände efter svampen. Det är svårt att förminska det. Det är svårt att bagatellisera det som en liten upplevelse för att jag har ganska mycket att tacka. Jag har allt att tacka för den här upplevelsen.

Jag hade inte varit här utan den här upplevelsen. Min väldigt förstående sambo. Du förstår ju att hon har varit extremt förstående under den här tiden också. Hon drack inte så mycket innan heller, men det finns ju ingen av oss som dricker idag. Vi lever ju i ett sånt här...

Vi äter lite svamp någon gång ibland och sen går vi ut och går och pratar med varandra och öppnar upp sinnena. Även fått lite andra vänner med gemensamma intressen, men det är så fantastiskt att kunna. Jag vet att. Min. pappa inte växte upp så bra och jag vet att det fördes vidare till mig och jag vet att det fördes vidare.

Alkohol på bordet och fylla och slagsmål och våld och skam. Jag bryter det. Jag stoppar det. Jag är den som stoppade. Jag är stoppet.

Det har gått i generationer men här tog det stopp. Det är en sån otroligt skön känsla att ta med sig. Och att kunna göra det här tillsammans med sin sambo i en trygg miljö, inte behöva smyga med det. Ja, jag är jätteglad. Jag är jätteglad idag.

Jag är verkligen... Jag är så tacksam. Det vill jag bara säga, för jag tycker det är så. Jag är väldigt, väldigt glad idag. Väldigt lycklig idag.

Jag ser med framförsikt till fortsättningen. Ja, med de orden så tackar vi för oss och hoppas att det fortsätter vara trevligt i bilen utanför baskethallen. Ja, det blir det. Jag ska in och titta. Ja, men du, tack för samtalet.

Superfint att prata en stund. Tack själv. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.