Marcus

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till podden Min Resa. Podden Min Resa som för nytillkomna lyssnare följer en människas psykedeliska resa från start till slut och med upplevelsen att ta plats inom olika kontexter. Ibland är det hos oss på nysnö och ibland är det ute i världen någon annanstans, i något annat sammanhang. Podden är en av våra verksamhetsgrenar. Nysnö ordnar psykologledda retreatprogram i Holland för svenskar.

Den här podden har vi egentligen bara som någon slags kanal för att skapa ett samtalsklimat i Sverige som är enkelt och gör det enklare att prata med sina partners, vänner, psykologer och läkare om sina psykedeliska upplevelser. Idag så säger vi hej till Marcus. Hallå hallå! Hej hej! Hejsan!

Vad tänker du att man ska veta om Marcus innan vi ger oss in på den djupa sidan av poolen? Ja men just det. Marcus är i år i Hälsingland. Flyttade till Göteborg i tjugofemårsåldern. Blev kvar där.

Nu är Göteborg hemma. Jag har två barn och en fru. Jobbar som sjuksköterska i beroendevärlden, psykiatri och substansberoende. Har sedan tjugoårsåldern varit väldigt intresserad utav vad ska man säga, nyfiken på den andliga delen utav tillvaron, utav det mänskliga psyket.

Hållit på mycket med meditation i perioder utav livet och också haft ett främst teoretiskt intresse för psykedeliska preparat. Men det tog till förra året innan jag hade en rejäl upplevelse och det var ju tillsammans med med er på Nysnö på ett sånt vårdpersonalsretreat i Holland förra året. Man blir ju nyfiken, eller jag blir nyfiken eftersom du kommer från den här din professionella kontext som är att arbeta med folk med substansberoende och med vilken blick mötte du psykedelika? Jag älskar att jobba i beroendevärlden.

Det är verkligen min del utav vården har jag insett efter att ha provat runt lite innan dess. Men med det sagt så finns det ju också en hela tiden en lite så, vad ska man säga, hopplös känsla över att vi har ganska svårt att begripa samsjuklighet, alltså olika psykiatriska diagnoser tillsammans med olika sorters substansberoende. Väldigt många människor har väldigt stora problem och vi kan absolut göra stora saker så som jag jobbar också men samtidigt så går jag varje dag med en liten magkänsla av att fan, borde vi inte kunna lite bättre? Och där hade jag en stor nyfikenhet i förhållande till vad skulle psykedelisk terapi kunna bidra med till beroendevården. Och där tror jag att det skulle kunna spela en väldigt stor roll.

På ett ytligt plan snubblar ju många människor över att man ska behandla drogberoende med en annan drog. Men har vi en viss förståelse för vad psykedeliska preparat är så inser man att det är en tankevurpa. Och där har jag bara fått mer argument och erfarenheter i ryggsäcken. På sikt och i framtiden så tror jag helt klart att att det är någonting som behöver in i vården.

Istället för att trassla in sig i det vi många gånger håller på med nu, att hitta rätt etikett på olika symtom och sen symtomlindra. Det kan vara superviktigt och det gör jättestor skillnad för väldigt många människor. Men vi är ju sällan i roten av problemet och gräver och det kan jag känna att psykedeliosterapi har en Har en ansats om att göra på ett annat sätt. Att göra människor fria på ett sätt som jag inte kanske tycker att vi gör i psykiatrin riktigt.

Ja, det är spännande att höra dig tänka kring det såklart. När väcktes ditt intresse? Vet du det? I tidiga tjugoårsåldern så reste jag ett par vändor med ryggsäck i Indien och Thailand. Framförallt nyfiken på meditation ska jag säga.

Jag var nyfiken på att röka cannabis och träffade på Alltså som bakade haschkakor som de håller på med i Indien som också har en viss psykedelisk effekt. Läste väldigt, väldigt mycket böcker om meditation men också alla de här gamla sextiotals lirarna som höll på, Timothy Leary och Ramdas och var väldigt nyfiken på hela den där världen. För att jag kände att det handlar lite om samma ämne. vildare ansats på det mänskliga psyket.

En vild ansats som passade mig i alla fall. Och så kände jag att det fanns ett släktskap där. Provade lite olika substanser under den där perioden också men inga stora doser, inga sådana jätteomtumlande upplevelser som påverkade mig i längden skulle jag säga. Men sen har intresset alltid funnits kvar där och sen blev det väldigt spännande när psykedelika på något vis började dyka upp i vården också. På olika sätt.

Och där var det nog den här Michael Pollan-boken, Psykedelisk renässans heter den på svenska, som fick upp ögonen på mig. Att det faktiskt händer en massa saker forskningsmässigt och sådär. Och då hängde jag med i det på ett teoretiskt plan. Jag ska väl inte blunda för att det också handlade om att jag hoppades på att lösa egna problem och saker jag kämpar med i mitt eget psyke. Livet är ju spännande ibland.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Den psykedeliska vägen ville jag inte följa på egen hand. Jag ville inte köpa substansen själv och experimentera. Det var jag inte intresserad av utan jag ville göra det på ett strukturerat och guidat sätt. Jag hade under lång period inte riktigt pengarna att lägga på någonting sånt och då la jag det åt sidan och fokuserade väldigt mycket på meditation istället.

Gjorde sen för Kanske sex år sedan, fem år sedan. Ett sånt tyst-vid-passande-retreat tio dagar. Och hade en väldigt, väldigt stark upplevelse utav det som förändrade mig i grunden. Fick bort en grundångest ur min kropp som jag inte ens visste fanns där.

Och också en bestående förändring. I samband med det och det där genombrottet eller meditationslägret så så svalnade det egna intresset för psykedelika. Det fanns inte samma driv att jag måste fixa mig själv med psykedeliska preparat. Utan det blev mer ett intellektuellt intresse.

Det var kul att fortsätta följa det, men jag hade inte samma driv själv. Sen utav lite olika yttre omständigheter som jag inte riktigt ägde själv faktiskt, och ekonomiska förutsättningar, så fick jag möjligheten förra året att ändå åka på ett retreat. Så det var med en väldigt annan ingång i det som jag åkte ner. Min ansats, min ingång till psykedelikan har förändrats. Och sen när det väl blev dags då med det stora retreatet så hade jag en annan sorts förväntningar.

Jag åkte inte nödvändigtvis för att fixa mig själv för det tyckte jag nog någonstans redan hade gjort. Och med allt det sagt, det är klart att jag inte är en fulländad människa som inte har några psykiska åkommor eller någonting som är jobbigt. Det är klart att jag har det. Men jag fick ordning på en ångestproblematik innan psykedelikan. Jag tänker på den här grundångesten.

Är det någonting som du Kan tänka dig att prata lite grann om? Eller är det? Nej, absolut. Absolut.

Nej, men om jag försöker börja den grejen där vid i samband med det här väldigt stora... Genombrott är fel ord. Det var snarare något som lossnade där på sjunde dagen på det här meditationsretreatet. Jag grät ut en ångest i kroppen som satt så djupt rotad så att jag trodde nog någonstans att det var det som var jag. Att det var det som var Marcus.

Men jag grät ut det på ett skönt sätt. Jag har någon gång försökt beskriva det som att det är som att man har en kork som har rostat fast på en termos eller någonting sånt och så lyckas man med kraft forcera loss det här rostiga som har fastnat och så får man gängorna att börja röra på sig och så lossnar det igen. Någon slags sån känsla. Det var som någon slags rost eller något som hade fastnat i kroppen på mig som rann ut med tårar på det där meditationslägret.

Och när det rann ut så insåg jag hur mycket det har påverkat hela mitt liv. Hur mycket det har styrt mig. Jag var väl någonstans medveten om att jag var en orolig person och hade ångestproblematik. Men att det färgade varje mänskligt möte på det sättet. Eller kanske framförallt synen på mig själv utav att

Aldrig duga, aldrig riktigt vara tillräckligt bra, egentligen aldrig vara trygg i att man ska få vara kvar i ett sammanhang. Hela tiden en osäkerhet i vill de här människorna vara med mig på riktigt eller gör de det bara för att vara snäll? Många sådana grejer som rann ur mig i det där och som jag insåg var tankespöken och monster som jag hade gjort i ordning i huvudet och som jag sedan tolkade hela min tillvaro ifrån. De rann liksom ut i de där tårarna. Jag fattade ju inte allt det här då, det gjorde jag och satte på det i efterhand.

Men jag tänker att det var det som hände. Och det var fantastiskt. Och det sitter kvar, effekten är kvar. Det var inget övergående. Jag var livrädd för att det var en övergående effekt, att det här var bara någon slags

I psykedelisk terapi pratar man ju om afterglow, att man känner det ett tag efteråt. Jag var livrädd att det skulle vara en sån effekt efter Vipassana-retreaten, att det skulle gå över. Emotionellt kände jag nog att det här går inte över. Det finns inget tillbaka efter en sån här erfarenhet men det fanns ändå någon slags intellektuell osäkerhet eller teoretisk osäkerhet. Men den hade ingen bäring.

Det har inte kommit tillbaka. Jag är fortfarande så oerhört tacksam över det för det ordnade upp väldigt mycket i min tillvaro på ett sätt som jag inte var beredd på. Mer genuina relationer, törs vara ärlig, törs vara med på ett annat sätt. Jag tror också att med de där erfarenheterna och också annan meditation och mycket bökiga och lite intensiva andningsövningar som jag håller på med lite och vara på lite sådana retreats och sådär.

Så fanns det en förberedelse för det, absolut. Och det gjorde ju att jag vågade gå in i psykedeliska upplevelserna och var ganska orädd, tror jag. På ett sätt som var väldigt gynnsamt, tror jag. Det var verkligen framförallt en nyfikenhet och en upptäckarlusta jag åkte till Holland med och inte liksom Ingen rädsla eller oro över hur ska det här bli då, vad håller jag på med nu och det var liksom inget sånt utan bara shit, jag får chansen att hoppa på det djupa, vilken tur jag har, nu kör vi.

Just det. Vad händer med dig när du kommer på plats i Holland? När jag kommer ner dit så är jag väldigt tagen utav hela grejen. Att jag får chansen att göra det här på riktigt. Och jag älskar det stället.

Det var supermysigt. Det var en väldigt behaglig plats. Det kanske låter smörigt men det signalerade en väldig professionalitet på ett sätt som jag uppskattade. Det var ordninggjort på ett behagligt sätt utan att kännas forcerat. Jag kände mig välkommen någonstans.

Det var toppen och då var jag också så sprudlande peppad på att få köra igång. Det var någon slags barnslig glädje över att komma dit. Det var väldigt kul. Och liksom såhär, ja men där är du, vi pratade på internet, blablabla.

Och man får snickesnacka. Det var nästan lite så, skolgårdsuppspelthet kan jag känna på ett kul sätt. Man brukar ändå prata om intention. Jag tänker att din intention här är lite annorlunda - mot för många andra som kommer på våra reguljära, - eftersom du på ett sätt hade löst en del av problematiken - före du kom dit. Det fanns en professionell ambition, - intention också någonstans.

Hade du funderat någonting kring det här - på ett personligt plan? Jo, men absolut, och det är jättebra att du säger det, - för att det spelar också roll kring vad som händer sen, - för att jag skulle säga att Även om jag åkte ner med vårdpersonal, men det jag ändå på något vis hoppades på som min upplevelse var ju... Jag hade en jättestor förhoppning om att få någon form utav andlig upplevelse. Det var det som var min förhoppning och som jag verkligen hoppades på.

Jag var beredd på att Jag skulle brottas med något slags demon eller elände som skulle dyka upp från något gammalt skit som jag inte var beredd på. Men min förhoppning var att jag skulle få en andlig upplevelse. Så skulle jag uttrycka det. Men jag var väldigt öppen för att man tar det man får och psyket serverar en det man är redo och de där grejerna jag hade fått lära mig.

Och jag skulle vilja säga att även om jag hoppades på något storslaget och vackert så var jag nog ändå beredd på att jag skulle få bröta runt med något elände. Men jag kände mig redo att ta itu med det som skulle komma. Så det fanns ju också i den här förväntanspeppen när jag satt och hoppade i fåtöljen. Så ni startade ceremonin och vi serverade en skål med tryfflar? Ja.

och lade mig nog ganska snabbt till rätta på madrassen där. Lyssnade på musiken och njöt utav den. Jag tror inte det tar så himla... Jag hade en bild utav att jag är stor och jag tål mycket substanser och när jag har druckit alkohol förr så har jag druckit mycket alkohol. Jag tänkte att jag kommer inte vara så lättpåverkad utav de här svamparna.

Men det insåg jag att det stämde absolut inte. Det tog inte så lång tid innan jag började känna effekt även den här första sessionen. Och det som hände var ju liksom Någonstans en stereotyp musikvideo från sextiotalet med färgglada mönster, fraktaler, härlig musik. Och det jag upplever där är ju den här grejen med att jag börjar uppleva sinnen på andra sätt.

Saker jag ser känns i huden och ljud kommer dansande som olika färgglada mönster och sådär. Och det är en oerhört behaglig upplevelse hela tiden. Jag behåller hela tiden en upplevelse av att jag är Marcus, jag ligger på en madrass i Holland och har tagit svamp. Men med stängda ögon ligger jag still på den här madrassen och bara njuter av den här upplevelsen. Det finns en del av mig som är förvirrad för i perioder så hör jag ju andra i rummet som gråter eller skriker eller rör på sig.

Men jag har egentligen en enda lång härlig tripp där. är kvar längre i rummet än vad många andra är också kvar i den här behagliga. Jag ligger liksom still där. Jag går inte på toaletten. Jag interagerar inte med någon.

Jag behöver inte heller göra det. Jag är supernöjd i det här sinnestillståndet jag är i då. När jag sen börjar kvickna till igen så har jag skrivit i den här lilla anteckningsboken som jag hade bredvid mig som någon slags utropstecken och något frågetecken. Inga trauman, bara trams har jag skrivit först. För först har jag den känslan utav att här har folk gråtit och brottats med jobbiga grejer runtomkring mig.

Men jag har legat och gottat mig och bara trippat. Och så hade jag lite svårt att begripa det. Varför blev det så här då? Gjorde jag något fel? Var jag inte redo?

Varför fick jag det? Bla, bla, bla. Det körde igång en massa sådana där. Tills jag också kom ihåg att man får det man är beredd för. Acceptera det och jobba med det.

Och så lugnade den där grejen ner sig lite. Det var snabbt till att tänka att jag hade gjort något fel eller misslyckats. Men så funkar det ju inte. Jag fick en superhärlig upplevelse. Jag fick uppleva mina sinnen på ett nytt sätt.

gav mig ett annat perspektiv på vad det här med att något är vackert är, vad skönhet är för någonting. Varför njuter vi av saker? Vad är den här grejen när vi står och tittar på en solnedgång och bara stannar upp? Oavsett vilka vi är så är det svårt att inte bli hänförd över en sån grej. Någonstans där fick jag en god upplevelse av det hela och ett nytt perspektiv på alltihopa.

Alltihopa som är hela tillvaron. Jag tror att jag fick hjälp att se det vackra runtomkring oss på ett sätt som var väldigt härligt. Jag tycker att det där är en kvalitet som inte är nog omtalad. Precis den där förundran över tillvarons magi. Återförtrollning är väl ett ord man skulle kunna kasta sig med.

Att det löser så mycket saker längs vägen. Ja, den ryms oftast inte i något protokoll eller en utvärderingsmall. Nej, men det är verkligen svårt att utvärdera en sån grej. Hur njuter du av naturen eller hur ser du på din egen position i förhållande till det? Men det är ju en genomgripande upplevelse och jag skulle säga att det är också någonting som har

Det är klart att den stora effekten har klingat av, men det finns kvar en fundamental liten förändring i min syn på det som är vackert och njutbart. Jag tycker att jag lyssnar på musik lite annorlunda. Jag har alltid älskat musik, det handlar inte om det, men det finns en nyans till. Det finns en upplevelsenivå till, eller vad man ska säga. Och kanske ännu mer det här med att njuta av detaljer i naturen eller i tillvaron.

Det är väl alltid gillat att vara i naturen och klättrar och springer och håller på. Men då har jag ju ofta njutit av det och haft bråttom förbi. Nu kan jag ju stå och bara... Helt plötsligt tittar jag på en blomma och njuter utav det. Och det låter ju sjukt banalt, men det har jag aldrig gjort i mitt liv förut.

Vi har inte haft någon relation till det. Nu plockar jag blommor och tar med hem och ställer på köksbordet och sådär. Det är ju inte ett beteende jag håller på med förut. Men som är superhärligt. Det låter litet, men det är ganska stort egentligen.

Det är en ganska så god förändring att vi får hjälp med perspektivet att se Ja men se det vackra! Det betyder inte att det fortfarande finns saker som är jobbiga eller svåra liksom sådär men att man uppskattar för det är jättemycket saker som är väldigt fina så. Alright, den här sessionen, den första ceremonin, kommer till sitt slut ändå vid något tillfälle. Ni har någon slags vilodag, misstänker jag, här i mitten ungefär?

Ja, ja men precis så, precis så var det upplagt. Vilodag med lite Ja men så lite rekreation Och sen på På kvällen där så gjorde vi en lägereldssession som går ut på att man sitter ute i den här fina trädgården och tänder ett stort bål eller vad ska man säga, en stor eld och så sitter vi tillsammans runt den här elden och delar historier. Vi får ett tema utav en utav de facilitatorerna som leder det och temat var nog familj, tror jag.

Eller det var familj. Och gruppen uppmanas då att välja Eller man får frågan om någon vill börja, och någon börjar. Och det går ju väldigt fort in i olika berättelser som är liksom Jobbiga situationer som folk hanterar. Relationer till syskon, till barn, till sina egna föräldrar är ju väldigt många utav relationer som folk turas om att dela.

Sådana berättelser. Och Med facit i hand så kan jag känna att jag missförstår syftet med den här sessionen. Jag förstår i efterhand att det handlade om att blotta skörhet i förhållande till varandra och göra oss nakna inför varandra emotionellt men också öppna upp för den här stora sessionen dagen efter. Jag fattar inte det när jag sitter där utan får istället för mig att börjar jag prata om något sånt här i den här gruppen.

Då kommer jag att styra vad som ska hända imorgon den här stora dagen. Jag är ute efter en andlig upplevelse. Jag tänker inte forcera psyket dit genom att lyfta någon av de relationer jag tycker är problematiska eller jobbiga. Så jag väljer att inte prata under den här lägerhetssessionen på lördagskvällen. Vilket skapar ett skav i mig för att jag sitter och känner som att jag liksom...

Det handlar egentligen inte om att jag inte vill prata med de andra eller berätta någonting. Det är klart att jag har jobbiga grejer som jag hade kunnat vädrat där. Det handlade liksom inte om en obekvämhet att berätta i gruppen. Utan det handlade om att, nej för fan, jag tror att det här blir... Fel i förhållande till imorgon.

Och man kan ju skratta i efterhand åt min hybris att jag tänkte att jag har bättre koll på det här än vad de som leder det här retreatet för femtionde gången gjorde. Men det var det jag gjorde, det var såhär jag tänkte. Och jag pratade inte med någon annan om det, utan jag gjorde såhär. Höll det för mig själv. Vilket blev lite motsatt.

Det skapade en känsla av att jag hamnade lite utanför alltihopa. Jag räknade inte, men jag tror att de allra flesta andra delade i det här sammanhanget. Så jag gick och la mig den kvällen med en ganska skev känsla i mig själv. Vad var det som hände nu? Vad gjorde jag egentligen?

Jag ställde mig utanför det här, men varför gjorde jag det? Okej, jag vet varför, men ... Det där snurrade väldigt mycket i huvudet på mig dagen innan. Samtidigt som det såklart snurrade att alla andra hade berättat så ... Ja, men hemska men också fina historier om sina situationer på olika sätt. Som jag ju också var berörd utav.

Sover ändå den där natten men vaknar upp på morgonen Alltså den stora dagen då vi ska ta en större dos. Och då känner jag mig helt proppfull i elände i huvudet istället. Eller elände, och då menar jag gamla Sådana grejer som jag kanske skulle kunna dela kring den här lägerelden har jag då verkligen top of mind i huvudet och det fyller hela mig. Och då känner jag ju igen det. Okej, men nu föll jag på eget grepp här.

Jag tänkte att jag skulle försöka kontrollera den här upplevelsen genom att inte prata om det här. Men det var ju inte som att det inte fanns där och nu har jag tryckt fram det fast nu ligger det här outtalat istället. Jag slog verkligen krokben på mig själv där på flera sätt. Det är jag väldigt glad över i det där att man har ju en runda inför varje grej man ska göra tillsammans. Man går en runda i gruppen och alla berättar lite hur man känner.

Och det gör man ju inför den stora sessionen också. Och det var väldigt skönt och jag är väldigt glad i efterhand över att jag valde att Att berätta lite grann om det här. Alltså jag berättade inte liksom, det var inte som att jag bröt sammanhanget och berättade någon utav mina historier. Men jag berättade i alla fall att fan jag har ställt till det här.

Jag har gjort fel, jag har liksom... Eller jo, men jag sa nog att jag gjort fel. Snubblat på mig själv och hållit det här inne och nu är jag alldeles full i huvudet utav det här. Och jag grät en del och tyckte det var jobbigt liksom. Men fick det ändå gjort på något vis och det var väldigt skönt för mig att berätta det här eller säga det i alla fall. På något vis kunde jag ändå slappna av i alla de här olika.

Okej, men gjort är gjort. Nu åker vi ändå i alla fall. Sen när det väl leder in i stora sessioner så kan man ju Ja, jag förstörde det ju inte i alla fall. Jag fick ju som jag ville.

Så det blev ju inte så. Och hade det varit så, så hade det varit så också såklart. Hur närmar man sig att prata om en sån här upplevelse? Har du funderat någonting på det? Har du pratat med någon annan om en andlig upplevelse?

Har du satt ord på det tidigare? Alltså jag har satt ord på det efter retreatet med ett par stycken vänner. Och har kämpat mycket med att lyckas sätta ord på det. Och tycker väl fortfarande inte att jag lyckas. Och jag tror att det är en del utav grejen.

För att få uppleva tillvaron bortanför tankar. Ord, etiketter, sinnesupplevelser. I själva upplevelsen så finns det något obeskrivbart och det är det som är grejen på något vis. Men absolut, jag har funderat mycket och letat skildringar och funnit mig själv läsa väldigt mycket religiös mystik senaste dryga året. Det var i maj förra året jag var i Holland och efter det har jag läst väldigt mycket religiös mystik och hittar där ett språk som beskriver den här upplevelsen som jag hade.

Eller det är det närmaste i alla fall ord som jag kan vara bekväm med för att beskriva upplevelsen. Så ska jag uttrycka det. Men det är ju jättesvårt. Och det är definitivt svårt att prata om med Jag höll på att säga vanligt folk.

Det finns någon konstig ... Jag vurpar ju också på ett samtal kring andlighet. Man hamnar snabbt i det här lite så ... platta men också lite allvarliga. Ja, nej, men jag kanske inte går till kyrkan, men jag tror på något. Ja, jag med.

Ja, jag har varit med om något som är lite konstigt. Och det är ju fint. Nu låter jag kanske raljant, men det är liksom heller inte riktigt tillräckligt. Det är inte tillräcklig grund för en sån här fundamental upplevelse som det som min andra dag blir. Det är väldigt svårt att prata om någonting när man inte har så mycket gemensamt språk och inte heller så mycket gemensam

upplevelse. Men det är verkligen svårt. Det gäller ju att man hittar en gemensam yta. Hur börjar man prata om det här då? Hur pass öppen är en person för att prata om ett inre liv överhuvudtaget?

Eller saker bortanför det ordinära medvetandet. Det alldagliga sinnestillståndet och sådär. Börjar man kronologiskt eller hur närmar man sig det som händer? Jag tror att man närmar sig det här kronologiskt. Det som händer är att den här rundan på den stora dagen går runt.

Jag berättar här om min tankevurpa och vad jag har gjort och gråter en skvätt. Det är lite som att jag blottar mig i det där och det känns bra. Jag tuggar i mig den första dosen där. Jag har också bestämt mig för att ta en stor boosterdos sen om det ska behövas.

Tuggar i mig den här dosen, lägger mig tillrätta. Och till en början till min besvikelse så blir det jag upplever egentligen samma sak som den första sessionen. Men utan färg. Så det är en fin upplevelse av det här spelet av sinnesintryck, ljud, ljus som dansar ihop med musiken. Men det är svartvitt och grått bara.

En svartvit light-variant utav första sessionen. Och det är fint liksom, men det är inte lika kraftfullt som den första dagen. Det finns en nivå utav mig som är lite så... Jag är fortfarande helt medveten om att jag är jag, jag ligger på den här madrassen, jag hör andra. Men det finns ett uns utav snopenhet och besvikelse i att såhär, jahopp.

Bara för att jag inte delade. Varför blir det svartvitt nu då? Varför blir det mindre? Och nästa dos delas ut då. Jag har ju bestämt mig för att jag ska ha max utav den.

Men jag vet inte om jag hinner tugga i mig någonting alls utav den här boosterdosen innan jag bara förlorar kontroll på kroppen. Jag sitter och tuggar på den här tryffeln och jag kan inte längre hålla mig upprätt. lägger ifrån mig skålen och tänker att jag får väl fortsätta om en stund. Men lägger mig till rätta på madrassen och jag tuggar definitivt inte i mig resten för då förlorar jag kontrollen över kroppen. Till en början är det en väldigt behaglig upplevelse.

Då är jag tillbaka inne i den här upplevelsen av att det är dansande färger, fraktalmönster, En väldigt god, innerlig musikupplevelse. Det sprutas någon parfym i rummet som också är oerhört behaglig i hela upplevelsen. Jag märker ju att jag har svårt att röra på kroppen, eller att jag inte kan röra på kroppen, men det är inte obehagligt. Det finns något i mig som blir lite så... Okej, men nu händer det.

Nu åker vi. Lite som droppet innan på berg och dalbanan eller någonting sånt. Jag tappar liksom kontrollen på kroppen och den här upplevelsen av att olika sinnesintryck upplevs. Jag märker att det är inte längre bara sinnesintryck, alltså det är inte bara lukterna och ljudet. Det är tankar, minnen och det börjar virvla, röra på sig på något sätt.

Och här finns det en stund utav mina två psilocybin erfarenheter då jag verkligen blir rädd. För under en period där så kan jag inte röra på kroppen, de här intrycken virvlar i en enda stor röra. Det slår mig att vi har ju skojat en del på jobbet om att jag ska göra det här och jag har fått lova att jag absolut inte ska bli psykotisk. Som ett skämt har vi haft det liksom. Men här i upplevelsen så slår det mig.

Jag rör inte på kroppen och jag har totalt förlorat kontrollen. Och då tänker jag att shit, jag är i en kataton psykos. Alltså ett utav de läskigaste psykiatriska tillstånden som finns när man förlorar kroppen. Helt och hållet. Jag hinner ett tag tänka att jag upplever det inifrån nu här och blir faktiskt livrädd.

Innan jag förlorar kontakten även med den delen av mig själv. För det är det som händer. Det där är också tankar eller försök till att förklara vad som händer och jag förlorar förmågan att ha det också. Och alltihopa Fortsätter virvla eller snurra.

Jag vet inte vilket ord man ska använda riktigt för det blir en väldig röra utav alla de här tankarna, sinnesintrycken, minnesbilder. Sen kommer jag till en punkt då jag inser att den där geggan, om vi ska uttrycka det så, den virvlande röran. Det är ju det som jag brukar kalla för Marcus. Det som jag brukar tänka är min person. Och det är här det blir så himla storslaget för jag inser ju då att jag upplever det här från någon annanstans.

Jag upplever gröten som brukar vara Marcus från en annan plats. Från en annan En annan medvetandenivå skulle jag uttrycka det. Och det är där det blir direkt supersvindlande och väldigt svårt att sätta ord på. För det är en så väldigt befriande upplevelse att se att det bara är den där lilla gröten som är Marcus.

Det är faktiskt inte hela världen. Den här utsiktspunkten, eller platsen som jag får betrakta det ifrån, den nivån av medvetande som jag är på då, Det är helt lugnt. Det är helt skönt. Och det slår mig en varm, jag kan beskriva det som varm som bästa känsla utav att jag är ju inte själv där.

Vi är ju där allihopa. Vi har alla den där nivån utav medvetande i oss. Och det är här den här religiösa mystiken hjälper mig till att sätta ord på det. Jag kan nog inte uttrycka det med andra ord, att jag upplevde Gud i det här sinnestillståndet. Och jag insåg att det är vi allihopa tillsammans som är Gud.

Gud är det som lever i varje organism, varje levande ting. Det är därför vi så tydligt kan se om någonting är levande eller dött, för att vi märker om vi är där. För det är en del av oss. Vi kan det här allihopa. På något plan känner vi det här om vi känner efter det.

Men jag fick uppleva det på ett mycket djupare plan. Och som har fått så himla drastiska konsekvenser i mitt perspektiv på livet. På ett väldigt vackert sätt. Jag vet inte hur länge jag befinner mig på den här platsen och den här upplevelsen. Jag får ju veta i efterhand att de som har skött retreatet har ju tittat till mig under tiden där.

Men de beskriver att jag ligger helt orörlig i över fyra timmar och inte rör på kroppen. De var fram och tittade till mig flera gånger för att kolla att det var okej. Det var det ju. Så jag vet inte hur länge jag är i just den här verkligen gudomliga upplevelsen.

Men det är ju inte tiden som är det viktiga i det där utan det var själva upplevelsen. Personen Marcus blev så innerligt liten och obetydlig. Medan vi-et, den här gemensamma existensen, blev så himla mycket större. Och det var helt obegripligt och obeskrivligt skönt att få det perspektivet. För det handlade inte om att jag blev förminskad och obetydlig på ett dåligt sätt.

Utan jag sattes i perspektiv. Det finns så himla många olika existenser och jag är bara en pytteliten del av det. Och samtidigt så är det fantastiskt att lilla jag är en del av allt det här. Och det har jag vilat i mycket mycket efter den här upplevelsen. Det är konstigt för att det här tidigare hade kanske kunnat sagt att

Jag har läst mycket hinduism och buddhism och attraherats av sånt tankegods och världsbild. Jag har attraherats av bilden på att man och brahman, den individuella själen, är en del av den stora världssjälen. Men den här upplevelsen lät mig ju uppleva det. För jag är helt övertygad om att det var det jag upplevde på den där djupaste delen av den här upplevelsen. Det är en konstig grej, för det är ju inte något jag tror.

Utan jag upplevde det. Jag har upplevt det med, ja, inte min kropp kan jag ju inte säga, men med min existens. Och det är ju så vi lär oss saker. Information är en sak men det är inte det som förändrar oss utan det är erfarenheterna som gör det. Och det här blev verkligen en sån sak.

Och plötsligt så förstår jag ju varför det är härligt och stort och nästan obegripligt att titta en annan människa i ögonen lite för länge. Ja, men det är för att vi ser varandra i det. Jag ser mig själv i det där. Jag ser den här gemensamma livet som finns där inne och känner att vi är en del av det. Och det fick jag uppleva på ett ytterligare plan.

Ny palett att se på. Ta in tillvaron ifrån. Det har blivit helt obeskrivligt viktigt i efterhand. Det finns ingen anledning att vara rädd för döden till exempel. Den där platsen kommer vi till och sen vet inte jag vad som händer därefter.

Men det där var ingen obehaglig plats. Man behöver inte vara rädd för att hamna där. Utan att ha någon dödslängtan. Jag älskar mitt liv och jag ska absolut inte liksom Det finns inget negativt i det där utan det är bara ett väldigt skönt konstaterande.

Döden är bara nästa steg, det är ingenting man behöver vara orolig för. Jag är inte bara den här lilla köttklumpen som jag brukar kalla Marcus. Det finns något djupare där och det gör det i oss allihopa. Jag är välsignad över att ha fått uppleva det. Någonstans därefter så hittar jag tillbaka till kroppen.

Men det tar tid också. Det är samma effekt här som första gången. Jag märker någonstans när jag börjar hitta tillbaka, först i rummet innan jag kan röra kroppen. Många har redan gått ut och ätit middag. Det är inte så många kvar i rummet där.

Jag är fortfarande väldigt tagen utav upplevelsen men jag konstaterar ju att jag är kvar längre. Och det tar mig en lång stund innan jag får tillräckligt mycket kontakt med kroppen så att jag kan sätta mig upp. Det tar ännu längre tid innan jag kan stå på benen. Jag behöver hjälp för att ställa mig upp. Det är inte en obehaglig känsla utan det är mer bara att jag har varit så himla långt bort från där jag brukar vara.

Det tar tid att hitta tillbaka. Och jag får ju också hjälp utav folk runtomkring mig som är hjärtliga. Det är fint och lite komiskt känner jag då. Det blir lite tramsig känsla eller vad man ska säga där också. Men nej, inget fokus på trams egentligen.

Det är verkligen inte det som är huvudkänslan i det där. Jag gråter väldigt mycket i det där. Kommer på mig själv att sitta och titta jättemycket upp ut genom ett takfönster. Det är någon som säger till mig att det finns middag där ute nu, men det finns inte på kartan att jag ska äta mat. Jag älskar mat.

Det är en av mina bästa grejer. Maten där nere var fantastisk. Men i den där upplevelsen så finns det inte plats för att äta, utan jag sitter där och tittar upp. Jag vet fortfarande inte riktigt vad nåd betyder. Det är ju ett religiöst begrepp som jag inte riktigt gjort till mitt än.

Men det är det som dyker upp som förklaring för mig. Och som jag känner redan där då också. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad. Både som har fått upplevelsen men också att få... Det handlar väl om det.

Att få den här upplevelsen och få det här perspektivet på tillvaron. Och samtidigt chansen att få fortsätta leva en massa liv med den här upplevelsen med mig. Det var väldigt häftigt. Det var väldigt, väldigt stort. Skulle du vilja prova att sätta några ord på hur det är att komma tillbaka till köttklumpen?

Hur går det till? Jag kommer nog tillbaka till den här köttklumpen. Den vanliga Marcus. Först med hörseln skulle jag säga att jag börjar höra. Folk i rummet.

Och då inser jag ju att det är ju en del kaos som försiggår i det här rummet. Ljud och känslor som uttrycks. Folk gråter väl någon någonstans. Jag hör min vän där och jag upplever att han hoppar över mig eller svävar över mig. Han pratar om något.

Det tror jag inte att han gjorde, men det kändes så. Han säger själv att han inte gjorde det, men känslan var så. Så ljuden kommer långt före allting annat. Nej, och med ljuden kommer ju också begreppet om rummet och vart jag är någonstans. Och där någonstans inser jag väl också att jag är köttklumpen, att jag ligger på den här madrassen och kan fortfarande inte röra på kroppen.

Men jag känner ju igen det, jag inser att jag ligger ju här och jag har tagit psilocybin och det är därför jag har tappat bort mig på väg tillbaka. Det är inte en obehaglig upplevelse utan jag förstår vad det är som Vad det är som händer. Men framförallt är jag väldigt upptagen utav den upplevelse jag just har haft. Den svåra känslan i också att, för det slår mig ganska tidigt när tankarna börjar komma tillbaka.

Hur står man ut med att få exakt det man ber om? För det var faktiskt det jag fick. Jag hade en förhoppning om att få en andlig upplevelse och så får jag precis det. Jag tror att det är där någonstans som det här nådbegreppet dyker upp i mig. Jag tror att nåd handlar om den saken.

För mig gör det det i alla fall. Jag vet inte riktigt hur, eller igen, tidsbegreppet. Men jag sätter mig upp i alla fall. Jag lyckas komma upp och sitta mot väggen. Sitta kvar på madrassen.

Och då är det väldigt tydligt för mig att det inte är så många personer kvar i rummet. Det är någon till som ligger på madrassen. Någon som sitter upp. Jag är ju inte heller redo för att interagera med någon överhuvudtaget. Utan det är bara konstateranden.

Jag tror att någon utav facilatorerna försöker taga lite kontakt med mig, med att jag bara har det bra. Jag vill vara här, jag behöver vara i det här. Jag vet inte om jag sa så, men det var så det kändes i alla fall. Och där så sitter jag väldigt länge, tillbaka i köttklumpen Marcus, men med Med en ny plats att titta ut från.

En insikt om att det finns någonting inuti mig och alla oss andra som jag inte hade kontakt med innan men som jag har kontakt med nu. Och som också hjälper mig att ha kontakt med andra människor. Det är klart att man är snäll mot någon när man kommer från samma kärna. Jag var en snäll människa innan också, det handlar inte bara om det. Men det är ännu lättare att förstå en annan människa eller känna med en annan människa när jag känner så tydligt att vi är en del av samma kärna.

Det är mycket tårar där också när jag kommer tillbaka. Och då är det inte om vi jämför med vid passande retreatet. Jag gråter inte ut ångest eller något elände eller någon gammal rost eller skit. Utan jag gråter liksom utav tacksamhet och fylld av förundran. Det är den sortens tårar.

Jag har fått vara liten inför någonting väldigt, väldigt, väldigt mycket större än jag någonsin har varit med om innan. Och det är den sortens tårar. Det är fint att prata om det, jag blir lite tillbaka i det. Det känns liksom varmt och fint att försöka sätta ord på det där. Ja, men det hörs i rösten tycker jag att du är där igen.

Hur tar man hand om en sån här upplevelse? Ja, det är en väldigt bra fråga också. Det har jag kämpat med. Jag har verkligen letat efter vad man gör av en sån här upplevelse. En sak är ju att bara njuta utav att jag har det här perspektivet på tillvaron och acceptera att vara i det.

Jag tror att det går att bevara. Det har blivit en del av min meditationspraktik på något vis. njuta utav den här stillsamma platsen som man hittar till ibland. Att tankarna stillnar och sådär också. Det är en light-variant utav den där upplevelsen.

Eller någon slags vardagsmat kanske och psykedelikan är festmåltiden eller något, jag vet inte. Men sen har jag kämpat jättemycket med liksom och fortfarande inte hittat ett sammanhang där man pratar om det här. Jag letar i religiösa sammanhang, men det är ju liksom ... Det är mystiker som pratar om det här och flera utav dem levde ju för sexhundra år sedan. Det är klart att det finns en gemenskap ändå genom de här böckerna, men det är ju inte som att prata med en kött och blod-människa.

Där trevar jag fortfarande lite grann. Det går att vårda erfarenheten men jag kämpar också med att jag liksom. Jag tror att det är också det en del med att göra den här podden. Jag saknar nog något. Något utåtriktat i det här eller liksom ett sätt att dela upplevelserna mer än vad jag har gjort.

Det är jag inte klar med än. Det här är en del utav det och jag kommer nog att fortsätta leta och kämpa. Eller kämpa är fel ord. Det låter som att det är jobbigt. Det är inte jobbigt.

Det är roligt och mysigt och trevligt. Jag har ingen religiös uppväxt eller sådär men nu när jag läser kristna mystiker eller sufi-mystiker eller buddistiska för den delen. Det finns så oerhört många vackra skildringar utav det här tillståndet och den här upplevelsen. Förbannad på att vi går vilse i det. Att religioner gärna tenderar att handla om levnadsregler eller håller på att döma varandra.

När det finns den här kärnan i att hitta sätt att uppleva det här tillståndet. För det finns ju det. Det finns ju andra sätt att uppleva det. Det finns andra vägar fram till det här. Jag tror att psykedelika är en slags genväg i det.

En genväg som jag verkligen uppskattar. Men jag är helt övertygad om att det finns andra sätt att hitta till det här sinnestillståndet. De här personerna som sen höljs av ett skimmer att berätta om som helgon. De har hittat ett annat sätt och antagligen ett sätt att Att stanna kvar i den upplevelsen på ett sätt som jag inte har gjort.

Jag sitter inte och tänker att jag är ett helgon nu här, det vill jag bara vara tydlig med. Det är inte det jag försöker säga. Men det finns ett släktskap i det som jag absolut inte kan blunda för. Utan jag tror att det är väldigt viktigt. Men jag letar fortfarande efter det där

samfundet eller sammanhanget eller så. Det har jag inte hittat. Kanske på sin plats att nämna, vi kommer lägga lite show notes i Spotify-avsnittet också, men det finns ju en finfin organisation som heter Psykedeliska Sällskapet som ordnar träffar för den här typen av upplevelser och samtal. Jaha! Det är ju väldigt bra att du säger, det visste jag inte.

Den är väldigt fin. Och sen just vi på Nysnö kommer ju också i och med ungefär det här avsnittet, att vi släpper det här avsnittet, öppna en community-plattform på samma premiss egentligen. Oj! Istället för att sitta med sin egen upplevelse så Bara i vår kontext är det väl en sju-åttahundra som har gått igenom.

Och alla har inte samma upplevelse såklart. Men det är många som har upplevelser som man vill dela med varandra. Och då känns det fint att kunna skapa en sån plats där det är välkommet. Även om det inte är ett trossamfund så är det i alla fall någon slags community. Definitivt, det låter jättespännande.

De här grejerna ska jag verkligen kolla upp. Jättefina tips. Ja, men då kanske vi får tacka för oss och ses på något styckedeliska sällskapet evenemang kanske någon gång eller på Nysnäs nya communityplattform. Ja, men det hoppas jag. Det ser jag fram emot.

Tack för det här. Det var väldigt fint att få prata om det här och få dela det. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.