Danwei

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till podden Min Resa som drivs av företaget Nysnö. Vi ordnar psykologledda psilocybin retreat-program i Holland med och för svenskar. Det är vår huvudsakliga grej. Sen driver vi den här podden som vi följer en persons psykedeliska upplevelse från start till slut eller kanske till och med före start och efter slut. Lite grann för att se vad som har hänt i livet, vad som ledde dit och hela anledningen till det är att vi vill kunna skapa ett samhälle där vi pratar om de här sakerna som är lite ovanliga att prata om.

Där vi kanske kan lyfta stigmat lite grann och även bredda bilden för vad en sån här upplevelse kan vara. Den kan ju se väldigt olika ut. Och idag har vi med oss en person som heter Danwei. Hallå Danwei! Hallå, hej!

Kul att få vara med! Jätteroligt. Vi träffades som hastigast när vi med den här podden hade en meetup på en cykelaffär på Söder i Stockholm. Jag tror det var i april kanske. Det stämmer nog.

Det var i samband med cykeldagen tror jag. Precis, med Bicycle Day. Men vi sa att vi skulle höras och nu hörs vi. Sen har vi inte hörts något däremellan, så jag vet inte alls vad vi ska prata om, vilket känns väldigt spännande. Hur kom det sig att du kom till cykelaffären den dagen?

Ja, det är ett steg på min resa helt enkelt. Anledningen till varför jag var där då var väl att jag fick en liten blänkare via Nysnös nyhetsbrev om att det var en träff och jag är i en resa där jag aktivt söker efter connection och tillfällen där man kan få prata om sådana här upplevelser och dela tankar, upplevelser och frågor som inte alltid har tydliga svar. Det är intressanta diskussioner som uppstår i sådana sammanhang. Så därför var jag där.

Vad fint. Om vi ska gå tillbaka lite grann i livet, vad som gjorde att du hamnade på den resan. Var börjar vi historien om dig? Ja, det är svårt att börja, att inte börja från början. Så i fyrtio år har jag levt i mitt huvud och i fyrtio år har jag försökt uppnå andras förväntningar på mig för att det är så jag har

Ja, det är så jag har vuxit upp och det är så jag har fått uppleva olika relationer. Jag var uppvuxen i Pingstkyrkan. Mina föräldrar var invandrare, båtflyktingar, så de kom till ett helt okänt land och byggde upp ett nytt liv för sig själva och sen för mig då, och med det innebar det väldigt mycket förväntningar och kanske krav. Att leva upp till den nya möjligheten och förväntningar och krav från pingstkyrkan, som sagt. Sen försökte jag bryta mig loss och hitta mig själv, men jag hamnade i en lång relation där jag kände att jag behövde leva upp till ytterligare någon annans förväntningar igen.

Så det har varit ett liv fullt med externa förväntningar och externa krav där jag inte ska ta så mycket plats, jag ska inte synas, jag ska inte höra så mycket, utan jag har mest lärt mig att observera och lyssna in och känna efter hur jag ska bete mig för att passa in. Och det som har uppskattats och det som har förväntats av mig har väl varit olika typer av prestationer. Däremot så har jag alltid velat testa gränser och det har väl fått ta plats i skola och i jobb sen, så prestationer snarare, så jag har varit väldigt duktig på prestera enligt externa krav och externa kriterier.

Som sagt, väldigt fint track record både utbildning och jobbmässigt, stark drivkraft, målinriktad och alltid på väg någonstans med hundra bollar i luften. Men däremot har jag inte haft mod och utrymme till att pusha mina personliga gränser, utan det har fått vara väldigt begränsat där. Det enda sättet jag har kunnat ladda batterierna har varit hemma och för mig själv i tystnad. Men för två år sedan ungefär så tog mitt långa förhållande slut och det har väl kickstartat eller gett mig utrymme till att fortsätta hitta mig själv eller påbörja hitta mig själv. Och med det så kom det också möten med psykedelika.

Jag har varit på nysnöretreat, men det var inte det första mötet med psykedelika och inte heller det senaste. Kände du under den här perioden före, fram till att den här brytpunkten kom, att någonting saknades eller att det fanns några problem som du inte visste vad det var för någonting? Hur kunde det yttra sig? Jag har aldrig känt mig som en del av världen. Jag tyckte till exempel att det var jobbigt att gå över gatan.

Det kunde vara så att såg jag att det var en bil på väg så låtsades jag honom som att jag inte behövde gå över gatan bara för att jag ville inte vara, jag ville aldrig vara i vägen för någon annan. Som sagt, jag lyssnade väldigt mycket in på andras åsikter och försökte reflektera vad personerna, vad jag trodde att personen förväntade sig av mig och vad jag trodde personen skulle uppskatta om jag också tyckte och tänkte som dem. Så det har ju begränsat väldigt mycket i de bitarna. hade väldigt svårt första gången jag var på restaurang själv utan mina föräldrar. Jag hade ju jättesvårt att beställa mat.

Jag visste inte, vad vill jag ha? Väldigt banala saker var väldigt svårt och jobbigt att ta beslut. Däremot har jag inga problem att uttrycka åsikter om jag kan basera det på fakta i och med att observera, analysera, läsa, plugga, lära mig. Sånt har jag väldigt mycket träning i.

Men när det kommer till subjektiva åsikter, tankar, idéer, drömmar så har väl det fått väldigt lite utrymme till att utforskas. Jag flyttade hemifrån direkt efter studenten och tänkte att jag ska hitta mig själv. Flyttade från Västerås till Göteborg, för Stockholm var för nära. Så jag flyttade främst för att plugga, men också för att få distans från stället jag växte upp i. Så jag flyttade till en stad där jag inte kände någon helt själv, men det var också där jag träffade

numera min exman och pappan till vår son, som jag är väldigt tacksam över. Vi har växt upp tillsammans och utmanat varandra på andra sätt, men på vissa plan har jag väl inte fått utrymme till att hitta mig själv än. Det kanske är en resa som aldrig tar slut egentligen, men just nu känns det mer spännande än förut. Ska vi närma oss det första mötet med psykedelika? Jag tänker att folk som kommer i kontakt med det kommer från väldigt olika håll och med väldigt olika blick.

Hur var ditt första möte med tanken på psykedelika? Jag tror jag alltid har varit ganska öppensinnad kring att prova gränser, men som sagt, jag har inte varit tillräckligt modig till att pusha gränser på det personliga planet. Min första gång jag gjorde det var i maj år år förra året bara. och då var det LSD, sen så har jag provat det igen samma år i juni, en gång till i augusti och sen var jag på nysnö retreat i november förra året. Och sen så har jag provat MDMA tidigare i år.

Så det är liksom, mina upplevelser kring psykedelia är relativt kompakt och sträcker sig bara drygt ett år tillbaka. och första gången jag kom i kontakt med det var i samband med en person som jag nyligen började träffa och lära känna och han hade i ett tidigare förhållande provat på LSD och haft en väldigt positiv upplevelse. Så då gjorde vi det tillsammans i maj förra året och jag dissmissade den här upplevelsen till en början och kände att det här kändes inte så starkt som jag trodde att det skulle kännas. Jag fick lite visuella intryck, men inte så mycket mer.

Men efteråt och också efter att ha lyssnat på avsnitten här från min resa så insåg jag att Anledningen kanske varför jag inte hade så mycket upplevelser då var för att jag var så otroligt fokuserad på den andra personens upplevelse. Jag var, som vanligt i mina gamla vanor, att observera och hela tiden fokusera på Vad höll han på med? Vad ser du?

Vad känner du? Vad upplever du? Så jag var inte alls fokuserad på vad jag kände och vad jag upplevde även i det tillståndet. Så även om jag kanske kände mig trygg så var kanske inte min set rätt. Och jag kan också tillägga att när jag tog det så hade jag ingen aning om set och settings.

Jag trodde att det här bara var en partydrog, att jag skulle få lite visuella och kanske känslomässiga Kicks, i och med att jag har levt i fyrtio år med att inte känna in, så ville jag kanske få någonting som hjälpte mig att komma lite mer i kontakt med mina känslor. Men mitt sätt var liksom inte rätt, så jag var helt fokuserad på den andra personen, trots substansen. Så det var väl den första kontakten, så jag kände mig lite besviken efteråt, men fortfarande nyfiken och tänkte att det kanske var för att jag inte tog en tillräckligt hög dos. Så andra gången så tog jag en större dos och vi var i Berlin, det var med samma person.

Vi var i Berlin och den här gången var nog den mest omtumlande och insiktsfulla upplevelsen jag har haft hittills med psykedelika. Fortfarande ingen koll på set och setting, så det här var absolut dålig set och superdålig setting. Jag tog det på hotellet. Han gick och sprang en löprunda.

Jag började känna in lite effekter och bestämde mig för att sätta mig ute på terrassen vid baren. Jag tror jag beställde en vin, även om jag inte var supersugen, och först så var det igen väldigt mycket visuellt. Tittade ut över vattnet, det var väldigt vackert och det blev färgglada kalejdoskopliknande visuella upplevelser. Jag kastades in och ut ur den här kalejdoskopvärlden, och ibland kände jag att oj, nu håller jag på att tappa kontakten med verkligheten, så jag hade på mig en ring som hade en stjärna med vassa kanter som jag tryckte på för att känna Men jag hade svårt att veta, oj, håller jag på att förlora mig själv i det här visuella eller sitter jag fortfarande kvar här på terrassen vid baren till hotellet?

Sen vet jag att personalen kom förbi, frågade om jag var okej. Jag tror jag svarade. Jag kände inget sug på att dricka vin, men kände att jag måste låtsas som att jag har koll, så jag försökte dricka. Jag hade ingen aning om hur man dricker, men kände att jag behövde försöka, så jag tror att jag gjorde rörelserna och höll på. Ja, försökte anpassa mig till vad jag trodde att omgivningen förväntade sig av mig.

Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter ett tag så kom personen jag var där med tillbaka från sin löprunda och frågade om allt var okej. Jag sa som vanligt att jag var okej. Jag har väldigt svårt att be om hjälp och även i det här tillståndet så låtsades jag som att allt var fine, även om jag kände att jag kanske inte ens vet hur man ställer sig upp. Efter ett tag så hjälpte personen i alla fall mig upp till hotellrummet och han var hungrig och ville gå och äta och självklart så sa jag att såklart ska du gå och käka middag. Jag klarar mig, jag väntar här på hotellrummet.

Så han försvann och skulle äta middag och sen komma tillbaka och väl på hotellrummet, då började det bli riktigt kaosigt för mig. Det jag minns var först att jag Jag behövde gå på toa och fortfarande här så var det lite roligt och lite lustigt. Jag gick på toa. Massa tankar for runt i huvudet.

Oj, sitter jag nu på toaletten? Har jag lyft locket? Oj, har jag tagit av mig byxorna? Oj, har jag redan kissat? Hur länge har jag suttit här?

Massa tankar som for runt i huvudet och hade noll koll på tidsuppfattningen. Efter ett tag så gick jag ut från toaletten, jag tittade lite mig i spegeln och såg att det såg ut som mitt ansikte åldrades och att saker rörde på sig i ansiktet. Men det var ingenting som skrämde mig, utan det var bara, jaha, nu får jag se mig själv framåt och bakåt i tiden, hur jag såg ut och hur jag kommer se ut. Det var fortfarande lite lustigt och inte skrämmande. Sen tror jag att jag la mig på sängen och då försvann jag

Jag vet att vi hade hotellrumsfönstret öppet och ljud från gatan kom in och det var också ambulansljud och polisbilar som körde förbi. Så det kom nog in i min upplevelse. Jag hade som sagt noll koll på sätt och sättning. Jag trodde att jag bara hade tagit en partydrog. Men jag försvann och trodde att jag

var medvetslös, nära döden, så jag hamnade i ett par olika dödsloopar. I en av de looparna hade jag odiat på något. Jag var på akuten, medvetslös. Jag tror att min exman och min son stod där vid sidan och försökte få mig att vakna till och jag kände att jag måste kräkas, jag håller på att kvävas. Och i en annan dödsloop så kämpade jag för att andas, och i en annan dödsloop så var det

den här rökdetektorn på taket i hotellrummet såg ut som två ögon och en stor mun och den bara sögs in hela rummet i det svarta. Och precis innan den skulle suga in mig i det sista så startades loopen om igen. Så det var ett par olika sådana loopar där jag hela tiden höll på att dö, höll på att dö och så startades det om hela tiden. Och det var verkligheten för mig. Jag hade noll koll på att jag ligger på en hotellsäng antagligen.

Och i de här looparna så kom jag fram till att det var tre saker jag behövde släppa tag om för att kunna dö. En av de sakerna var några saker jag behövde säga till min son. Och när jag väl hade sagt det så kände jag att då kunde jag dra sista andetaget och dö där när jag var medvetslös. Annan sak, jag släppte det så kunde jag dö i den loopen och så. Och när jag väl dog, det var liksom min verklighet.

Det var en otroligt lugn känsla jag fick känna. Jag blev liksom ett med hela resten av världen och världen var som ett färgglatt Matrix. Filmen liksom, ettor och nollor men liksom färgglatt. Någon gång var färgen orange och någon gång var det en doft. Jag var bara en del av allt.

Det var första gången i mitt liv som jag kände en samhörighet och som en del av världen. Jag har aldrig känt ett sånt lugn någonsin. Och sen helt plötsligt så satte jag mig rakt upp i sängen och vaknade ur och lite omtumlad, fattade inte, oj, är det här verkligheten eller vad är verkligheten? Var förvirrad.

Och trots att jag var väldigt chockad, förvirrad, så kunde jag fortfarande inte förmå mig att kontakta någon eller be personen som jag var där med att Jag ville inte vara ensam, utan jag satt där på hotellrummet snällt och väntade tills han kom tillbaka efter att han hade ätit middag. Så det var omtumlande och efter det så började jag läsa på. Och vad är det här? Det här är någonting mer än en partydrog och jag vill också kunna känna det här lugnet och samhörigheten i

i världen som en del av min vardag. Och det var så jag började lära mig om set och setting, började prata om det här med alla jag träffade, kom i kontakt med någon som kände till Psykedeliska sällskapet i Stockholm som jag gick med i, fick höra om nysnö och kontaktade Filip Bromberg och hade samtal med honom kring integration. Så det här var i juni förra året, så det har hänt lite mer sedan dess. Det här var den mest omtumlande

upplevelsen jag haft hittills. Nysnö var också omtumlande, men det här var verkligen insiktsfullt på ett helt annat sätt och något som jag inte alls var beredd på, men som jag är otroligt, otroligt tacksam för. Det är intressant hur en sån här sak som på ett sätt kan framstå som lite vårdslös, att man närmar sig en sån här kraftfull sak utan att riktigt veta vad det är för något. Hur det ibland ändå kan vara otroligt givande. Jag tror det är många som närmar sig det här från det hållet som blivit, det har öppnat någonting på insidan, en vidare nyfikenhet på vad det här är för någonting och vad man själv är för någonting.

Det är en oändlig brunn att gräva ur. Nej, jag hade ju ingen aning om set-o-setting och jag tror det har väldigt mycket att göra omkring det här stigmat, att det är så tabu att prata om det. pratat om det väldigt öppet, både privat och även på jobbet. Och det är förvånansvärt många som har upplevt sådana här saker och anledningen till varför jag nu vill vara med här är också att fortsätta berätta min historia för att kanske hjälpa någon annan att känna att det här är inte konstigt eller fel eller så. För jag vet att

Ja, det var lite vårdslöst från mitt håll, men det är också för att jag levde i en värld där det här inte var öppet. Även om det fanns i min närhet så tycker jag det är konstigt att det inte pratas mer om det. Det är också spännande med den här, jag upplever till exempel i dina historier här, din historia om att psykedelia kan vara väldigt bra, även i fel sätt och setting, på att skapa en en sorts ficklampsstråle eller sätta en under mikroskopet på ett sätt som gör att man kan få syn på till exempel de här sidorna, de outvecklade sidorna från tidigare i ditt liv där det kanske inte var naturligt att be om hjälp till exempel. Jag tror att man kan gå utan problem genom ett helt liv utan att upptäcka den saken.

Men om man kan se den så kan man också jobba med den lite grann och kanske utmana den. Så det är spännande att höra dig sätta ord på det tycker jag. Ja, jag har ju vetat om det rent teoretiskt. Rent teoretiskt har jag förstått att det inte är fel att be om hjälp och jag har lika stor rätt att vara här som någon annan. Men i och med att jag aldrig fått uppleva det så har det varit svårt att bli övertygad om att det är sant.

Det är som att läsa om någonting, men det är svårt att komma dit och veta vad det är för känsla jag är ute efter. Men nu när jag, efter att jag hade den jobbiga, men väldigt insiktsfulla och sen väldigt fina avslut, så vet jag vad jag letar efter. Jag söker aktivt för att hjälpa mig att hitta nya rutiner och nya vanor för att det ska bli mer naturligt för mig att känna mig som en del av världen utan att behöva ta substanser, så att säga. Det är många insikter på vägen också efter det som också uppkommit från andra psykedeliska upplevelser också.

Ska vi kika lite på dem också? En annan sak jag relaterar till är hur, när man upptäcker den här saken, att den finns och vad som finns inom en som man inte upptäckt tidigare, så är det ganska lätt att man kan gå all in ett litet tag. Och när du redogjorde lite grann för senaste året här av dina upptäckter så framstod det som att du hade provat ett antal saker och att du var i någon slags upptäckarmode här. Efter den här upplevelsen på hotellrummet, vad hände då? Ja, dagen efter flög vi hem och jag hade ju inte riktigt landat så bara den resan hem var lite jobbig när jag behövde

försöka vara normal och det var innan jag hade läst om set-of-setting. Men efter att jag väl hade kommit hem till Sverige och börjat prata med andra och lära mig mer kom jag som sagt i kontakt med Filip Bromberg Och redan vid vårt första samtal så satte han fingret på några andra saker kring mig som jag också har försökt att bearbeta. Bland annat att jag har levt hela mitt liv med att blockera och bedöva mina känslor, så att försöka släppa alla de här sköldarna som jag gått och burit på och våga vara sårbar.

Någonting som jag alltid har uppskattat hos andra, men av någon anledning så har jag inte vågat visa mina svagheter. Något annat var också att jag har ett väldigt starkt driv och det du nämner att jag har gått på upptäckningsfärd och fortsatt den resan. Det är nog något som jag har gjort hela livet, på andra sätt som sagt. Så mitt driv är både min styrka och akilleshäl, något som Filip också satte fingret på.

Jag har en tendens att göra om allt till en to-do-lift. Även saker som jag tycker är kul och borde drivas av nyfikenhet så gör jag om det till en task. Till exempel om jag Jag gillar att läsa, men jag hade en tendens att alltid när jag satte mig ner med en bok så tänkte jag att nu ska jag läsa minst femtio sidor. Och jag approachade det här på samma sätt.

Nu måste jag upptäcka, nu måste jag beta av allt som går att göra. Nu måste jag lära mig och utforska allt som går att utforska. Men som tur var pratade med Filip och han påminde mig om, eller något som jag hela tiden nu påminner mig om, var något som han sa var att jag behöver hela tiden ifrågasätta mig själv. Gör jag det här för att jag är nyfiken?

Och gör jag det här för att jag tycker det är kul? Om det inte är av nyfikenhet och gör jag inte någonting för att jag tycker det är kul, då måste jag avbryta och pausa. Och det måste jag hela tiden fråga mig själv om. Men jag tror också att det är en styrka, för tack vare att jag fortsätter och letar aktivt så har jag kunnat integrera en hel del av insikterna, inte bara som en upplevelse, utan också som något som har blivit lite enklare för mig i vardagen att prata om saker, att berätta mer vad jag känner, att också lära mig att känna in vad jag känner, för jag kan inte berätta vad jag känner om jag inte känner någonting.

Och också att gå på olika meetups, träffa nya människor, gå på cykelträffen. Det hade inte varit möjligt för två år sedan. Det hade varit väldigt stressigt för mig att vara i en sådan kontext. Så ja, en hel del hände efter det och jag var ju liksom redan i första samtalet med Filip nyfiken på nysnö och ville åka iväg direkt. Men i och med

det finns några riktlinjer kring nysnö, att i och med att jag hade Filip Romberg som min psykolog så ska jag inte åka på en retreat som han faciliterar. Så då behövde jag vänta till i november förra året för att åka på retreatet då. Vad var det som lockade dig till just nysnö när du hade haft de här egna upplevelserna först? Jag var nog fortfarande lite grann i det här med att bocka av saker på en checklista, och det gör jag fortfarande, så jag måste hela tiden påminna mig om att inte göra det.

Så nysnö var också en av de sakerna jag var både nyfiken på, men också ville få gjort. Och även om jag hade fått känna av att jag är en del av världen i en psykedelisk upplevelse så var jag nog inte riktigt där, eller jag var fortfarande inte riktigt där, men jag hade inte kommit så långt. Och som sagt, fram tills det här tillfället så har jag aldrig känt mig trygg hos någon annan. Och jag trodde att jag var trygg med den personen jag tog LSD med, men det var jag nog inte, utan det var en igenkänningskänsla

av tidigare relationer och jag visste fortfarande inte hur det kändes att känna trygghet med någon annan. Så när jag gick in till det nyssnämnda retreatet och skulle förbereda mig inför det, så fick vi i uppgift att försöka komma in med någon typ av intention. Och min intention var att känna trygghet i mig själv och med andra. Och jag har tidigare haft ett nästan maniskt sätt att försöka dokumentera saker, och det har väl

med att jag fokuserar väldigt mycket på att observera, lyssna in och analysera allt som sker runt omkring mig. Kanske som ett sätt att bedöva vad jag upplever och vad jag känner. Så även inför Nysnö-retreatet så var jag väldigt fokuserad på det. Anteckna vad som var på agendan, skriva ner alla övningar vi fick göra under varje introsession inför Nysnö.

Även när vi var på plats så försökte jag dokumentera allt som hände. Men jag har faktiskt inte ens skrivit ner min andra session som jag hade på Nysnö, så det ser ut som ett wint. Jag skippar hela nysnöupplägget i och med att det är så många andra som har berättat om det och nysnöar gör det väldigt fint själva på webbsidan och även på deras webbinarium och sånt. Men jag kan berätta mer om min upplevelse i den första sessionen. Då fick alla en introduktionsdos och jag ville ju som sagt känna trygghet i mig själv och med andra.

Jag tyckte det var ett väldigt fint mantra som Johan, som faciliterade, som var med och faciliterade sessionerna, lärde oss. Och det var trust, let go, be open. Det kanske inte är något som Nysnö har hittat på, men jag tyckte det var väldigt fint. Lita på processen, Släpp förväntningarna och var öppen för vad som än kommer.

Och jag gillade också hans liknelse på att inför en psykedelisk upplevelse så är det som att stå i kö till en berg och dalbana. Det kan vara lite pirrigt, man kan ha lite förväntningar, men när man väl sätter sig och åker iväg så handlar det om att trust, let go, be open. Försök inte kliva av berg och dalbanan mitt i, utan åk med och sen efter åket så kan man reflektera, tänka efter och ha kul. Är det något jag vill göra igen? Så jag försökte ha den inställningen under första sessionen.

Och jag var fortfarande i den här analytiska inställningen trots det, liksom ingrott i mig. Så väldigt mycket fokuserad på vad händer visuellt? Börjar se saker som rör på sig, i och med att det var det jag hade känt tidigare med LSD. Men jag fick inte så mycket visuellt, förutom att jag tyckte att alla var väldigt vackra, såg ut som gudar och gudinnor, så det var väldigt fint. Men sen så började känslor komma och jag började känna en otrolig tacksamhet över att vara jag.

Jag blev väldigt berörd av musiken som spelades, både från spellistorna som Johan kurerade utifrån rummet, men också framförallt av musiken och sången som de spelade och sjöng live. Speciellt en sång som Josefin sjöng berörde mig otroligt mycket. Så det var en väldigt fin och härlig upplevelse och någon gång i den här sessionen så kände jag till och med, jag vet inte om jag kanske till och med sa det, I'm fucking awesome, kände jag. Så har jag aldrig känt förut. Så det var väldigt fint, fram tills - för då, fram tills tretto minuter innan ceremonin skulle ta slut.

Då sa Johan att nu är det trettio minuter kvar. Om man inte har rört på sig så ska man göra det, för när ceremonin stängs så ska man ställa sig upp, hålla varandra i handen och säga ett ord. Och då kände jag, okej, nu är det tretto minuter kvar. Jag måste skärpa mig. Jag måste bete mig så som

så som man ska. Så jag ställde mig direkt upp och direkt så svartnade det till. Jag kände att jag höll på att svimma av nästan. Jag satte mig ner, började få magknip, kallsvettades och fortfarande kunde jag inte riktigt be om hjälp. Men jag viftade till mig någon och sa att om jag svettas väldigt mycket kan jag få lite papper, servetter och torka av mig.

Och jag kände att jag kunde inte ställa mig upp när ceremonin skulle stängas. Så de drog min madrass in till ringen, så jag satt på min madrass och höll de andra i handen. Och det var så jag var med och stängde cirkeln. Men sen efter det så spenderade jag resten av kvällarna på madrassen och mådde illa. Jag hade ett illamående, magknip som inte alls hade, jag hade inte känt av något sådant under hela sessionen.

Efteråt så pratade jag om det med någon annan, en annan deltagare, som sa att det kanske också är din kropp som försökte säga någonting till dig genom att du blev illamående och hade ont. Så jag funderade lite på det. Pratade också med Johan kring min dosering för den andra sessionen. På grund av att jag hade den här magknipen och mådde illa så var jag orolig på att spy. Jag ville liksom inte skapa någon röra och vara

vara jobbig för någon annan, att någon annan måste städa upp efter mig. Även om Johan sa att han har volontär på Ayahuasca Retreat med hundra deltagare, så han såg det som ett privilege att städa undan efter oss, så kände jag mig ändå inte okej med det. Men jag tog ändå en större dos och försökte vara modig andra sessionen. Jag kände mig redo, för jag kände mig trygg i gruppen. När det var dags för den andra sessionen så tog jag en stor dos och jag tog också en stor påfyllning efter en halvtimme, för jag, igen, tyckte inte att jag såg så mycket visuellt.

Och sen när Johan kom runt och sa att nu håller barnen på att stänga, det är sista chansen, så så hade jag svårt att koncentrera mig på vad han sa, för det såg ut som det växte bär ur hans ansikte och huvud. Så då kände jag att nu har jag fått tillräckligt, nu börjar jag få det här visuella. Så då lade jag mig ner och stängde ögonen. Och den här gången var min intention lika som första gången, att jag vill känna en trygghet i mig själv.

men också kunna känna närhet och trygghet med andra, vilket jag kanske inte riktigt kände att jag upplevde vid första sessionen. Jag vet inte riktigt exakt vad som vad som hände där, men jag tappade aldrig kontakten med verkligheten som jag gjorde i min stora LSD-dos i Berlin, utan jag visste alltid att jag var på ett nytt snöretreat. Jag kände mig trygg, det var en väldigt fin set-of-setting. Alla var väldigt öppna och tillmötesgående.

Men däremot så hade jag också berättat för personalen att jag har svårt att be om hjälp. Så jag hade fått i uppdrag om att be om ett glas vatten eller om en filt, så det gjorde jag ganska omgående i och med att jag såg det som antagligen en check in the box på min to-do-lista. Men när jag hade fått det så, som sagt, jag vet inte exakt vad som hände eller om jag såg ut som att jag hade det lite jobbigt, men en i personalen, Josefin, såg jag kom mot mig och frågade, vill du att jag sätter mig ner hos dig? Och jag svarade, om du vill.

Så det var fortfarande inte så att jag, jag kände att jag kunde be om hjälp, men jag ville ju såklart att någon skulle sitta hos mig. Så hon satte sig ner och så lade hon bara en hand på mitt huvud. Och då kom tårarna. Jag bara grät och det var första gången som jag kände att någon är här och sitter hos mig och förväntar sig ingenting från mig tillbaka, utan det är bara någon som sitter med mig och jag känner mig trygg.

Och det var det enda hon behövde göra och jag bara grät. Men det var inte av sorg, utan det var otroligt förlösande och det var en otroligt skön känsla att bara låta de här känslorna som jag har hållit inom mig komma ut. För jag har även vad jag har förstått i efterhand, att jag också har haft väldigt bråttom med att komma igenom vad jag tidigare sett som negativa känslor, också i min strävan kring att bli klar med saker. Har jag tidigare känt att nu är jag ledsen, jag vill vara glad, så låt mig komma förbi de här ledsamma sorgerna.

och bara skyndat igenom mig, de känslorna. Men nu i den här sessionen så kunde jag känna in alla de känslorna. Så det var otroligt mycket, mycket tårar som kom. Men otroligt skönt att få släppa, släppa ut det. Känner inget illamående, fram tills igen, när Johan sa att nu är det tretto minuter kvar.

ha ceremonin, då kände jag igen paniken börja komma krypande och kände igen magknip, men av Av en anledning så tänkte jag att nu struntar jag i det här. Jag struntar i förväntningarna. Jag struntar i att det är tretto minuter kvar. Jag är inte klar med min tripp.

Jag gör mitt. Alla andra får göra sitt. Så jag bestämde mig att jag struntar i att ceremonin är på väg att stänga. Jag kommer fortsätta känna in i min kropp och fortsätta uppleva det jag upplever tills jag känner mig klar. Så när det var dags att stänga ceremonin så låg jag kvar på min madrass.

De frågade om jag ville att de skulle dra in min madrass till ringen igen, men jag sa nej, det är fine. Jag ligger bra här där jag är. Men jag fick ändå vara med och dela mitt ord och mitt ord var frisläppt. Trots att jag låg fast kvar där i madrassen så hade jag det nice. Jag fortsatte landa i min egna takt.

Jag kände inget tvång och ingen skuld eller skam över att inte vara med, så det var en väldigt tillåtande grupp. Som sagt, jag kände närheten och tryggheten i att få vara mig själv och göra det jag ville utan att försöka leva upp till gruppens förväntningar eller det som agendan sa att jag skulle göra. Så otroligt tillåtande och otroligt omhändertagande. Så det var också en insikt och en otroligt fin upplevelse som jag fick känna av. Så det var inte bara en psykedelisk upplevelse, utan också den perfekta sättosättningen skulle jag säga, som tillät mig att göra det.

Jag tänker att det krävs några gånger, om man har levt ett helt liv med den här känslan av att man inte kan ta plats eller att man inte får ta plats, eller vad det nu är för något som ligger i vägen, att det kan ta några gånger för kroppen att slappna av in i det här. Att det här är ett normalt beteende, att be om hjälp till exempel. För någonting säger mig att du fortsatte den här processen efteråt, vi touchade det i början, hur senaste året varit. Är det här temat som du fortsätter jobba med? Ja, absolut.

Och jag hade ju min lista på saker jag ville fortsätta uppleva. Men det här, sen nysnö så har jag kunnat släppa väldigt, väldigt mycket på mina egna krav på att bocka av saker på mina listor. Och som sagt, jag har haft en psykedelisk upplevelse sedan dess, men den drevs av nyfikenhet och glädje, inte för att nu har jag de här förväntningarna och så vidare. Jag provade på MDMA, men jag har inte känt ett behov att fortsätta maniskt att bocka av saker.

och även ha kunnat känna mindre stress bland folk. Direkt efter nysnö, första veckorna, så var det noll stress. Det var en otrolig skillnad från min resa till Amsterdam och min resa från Amsterdam. Det var natt och dag.

Min resa från Amsterdam, det var ett lugn. Jag var på ett fullsatt tåg och kände att det var till och med fint att vara bland folk jag inte kände, trots att det var trångt och trots att jag hade ett flyg att hinna till, så kände jag ingen stress. Kände noll behov kring att planera dagen i detalj. Kände noll behov att vara på plats på flygplatsen flera timmar innan bara för säkerhets skull.

Även när jag kom hem så minns jag att det var en fluga i sovrummet. Jag störde mig inte alls på den. Det låter som en banal sak, men förut har det varit att jag måste jaga ut flugan innan jag kan känna att jag kan sova, men den flugan var i mitt sovrum åtminstone två nätter och den fick vara där. Det var en del av världen, precis som jag är.

Och sedan dess har jag äntligen lärt mig att andas med magen. Världen känns mindre komplicerad. Jag känner mig delaktig och jag letar numera aktivt fortfarande efter aktiviteter, sammanhang, personer, där jag kan känna in i kroppen mer och också där jag kan vara på ett sätt som kanske inte är som alla andra förväntar att alla andra ska vara. Jag stör mig inte heller lika mycket på

Det känns konstigt att säga smuts, men svett. Men sånt har också stört mig väldigt mycket, att allting ska vara perfekt och annars så kan man inte slappna av. Men det har också hindrat mig från att uppleva mycket saker och upplevelser. Och nu känner jag också musik på ett annat sätt och mer konkret så provar jag på olika typer av danser. Jag går på rejvs.

Jag går på festivaler. Jag har tagit olika typer av danskurser och försökt hitta saker som jag tycker är kul och som inte handlar om prestation. Ja, fortsätter resan och känner mycket mer glädje över att bara uppleva saker än att bli klar. Jag har också upplevt att jag kunnat bemöta min sons känslor och ledsamhet på ett annat sätt istället för att gå in i solution mode. Som jag alltid gjorde med mig själv så har jag kunnat bara vara där och tillåta alla typer av känslor att ta plats.

Så det är något jag har lärt mig lite sent i livet, men jag är otroligt tacksam och tycker det är spännande att få uppleva saker nu. Det är jättefint att höra dig berätta, tycker jag. Ja, jag är otroligt tacksam. Jag påbörjade resan även innan psykedelika, men jag känner att tack vare psykedelika så har jag fått ett försprång eller någon trigger som kanske skulle tagit mig tio år att komma fram till.

Så väldigt tacksam och uppskattar också stödet och att det finns utrymme och plats där man kan utforska och uppleva sånt här tillsammans så att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt för sig själv. Ja, men fint så. Spännande att se vad som händer. Eller hur? Verkligen.

Ja, all right. Då kanske vi tackar för oss och på återhörande kanske eller på återseende i en cykelbutik någon gång. Det vore kul, verkligen. Ha det bra. Ha det fint.

Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.