Micke

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ett avsnitt av podden Min Resa. Podden Min Resa produceras av företaget Nysnö som ordnar lagliga och trygga, sekulära och psykologledda retreatprogram i Holland med psilocybin för svenskar. Det är primärt det vi håller på med. Och så har vi den här podden som syftar till att göra det normalt att prata om det här med vänner, sin psykolog eller var som helst egentligen.

Det är målet. Och idag ska vi ha med en man som heter Micke. Så jag tänkte att vi ska bjuda in honom. Hej Micke! Hej Peder!

Någonting som var spännande nu var att du inledde med att de här retreaten som Nysnö faciliterar är sekulära. Sa du? Mm. Vad betyder egentligen sekulärt? Det finns säkert någon som har en tydligare ordboksdefinition här, men jag får bjuda på min bild.

Jag tänker att det handlar om att inte ha en tydlig religiös kontext, utan vara öppen för det man kommer med, det alla kommer med. Det är inte en kristen eller en hinduistisk eller buddhistisk tradition, utan den är öppen. Det är så jag tolkar det. Ja. Nej, varför jag reagerade lite på det var ju för att jag har ju varit deltagare på ett nysnöprogram för ganska precis ett år sedan nu.

Och hade du frågat mig för ett år sedan så hade jag i alla fall varit helt säker på att jag kunde ställa mig innanför det där sekulära skrået tror jag. Men så åkte jag på ett retreat med Nysnö. Efter det har det nog blivit en mer andlig version. Andlig, skulle jag kanske säga. Utan att det behöver bli religion.

Men andligheten har kommit på banan tack vare det retreatet. kan relatera personligen också. Men vad, du säger att du var på ett retreat för ett år sedan, om jag minns rätt från vårt försnack här, så var ju det det som var ett så kallat mansretreat, när Nysnö ordnade ett retreat som är för män, men det är inget speciellt med det, utan det är bara en manskontext. Ja, precis. Det var en grupp med bara män, manliga deltagare.

Så anledningen till att jag hoppade på det retreatet var... Jag har haft några sådana tillfällen i livet som har varit väldigt tonsättande och med sådana klara val, eller när jag har hört om saker så har jag liksom bara sånt... Det där ska jag göra. Bara en sak var att jag jobbade och

Så kom det en kille som jag känner och sa att han skulle bli glasblåsare och i det samtalet så sa jag det ska jag också. Och sen så var jag på semester i Lofoten i Henningsvärd och när jag kom dit så tänkte jag fan här ska jag bo. Och så flyttade jag och så bodde jag i Lofoten och så kom det upp en möjlighet om att bli bonde. Fan det ska jag göra. Det tydliga.

De kommer från ingenting. Det är bara så. Det ska jag göra. Samma sak var det när jag hörde om psykedelika första gången. Det var bara så.

Det ska jag göra. Eller jag hörde om det första gången. Men när jag förstod kontexten i att man kan göra det med ett arbete. Alltså ett inre arbete. Så jag började undersöka lite grann och såg att Nysnö skulle ha någonting.

Då var det det här mansdutritet presenterat. Då tänkte jag att kanske jag behöver lite mer. manlig energi på ett sätt. Jag har tre döttrar och bor ihop med en sambo. Jobbar ihop med svärmor mycket.

Har systrar och min mamma. Jag har många kvinnliga vänner. Men kände kanske att jag behövde. Så därför var just kontexten mansprogram lite intressant tyckte jag. Innan vi hoppar in på den historien, får jag fråga lite grann om hur, du nämnde första gången du hörde talas om psykedelika eller första gången som du insåg att det här var ett fält för inre arbete.

Vad kom du med för bild av en psykedelisk upplevelse eller det inre arbetet? Jag jobbar nu sedan sju år tillbaka som bonde uppe i Tromsö, Nordnorge. När vi flyttade upp hit var det en väldigt tuff period i livet av en massa olika anledningar. Jag har gjort ganska mycket olika saker och sett att... Det spelar ingen roll om jag vänder mig till höger eller vänster så länge jag håller på och går ut hela tiden.

Jag började ifrågasätta vart lycka egentligen ligger. Det förde mig in på att börja lyssna på mer... Självhjälpsmaterial kan du väl kalla det då. Jag hörde mycket på Björn Natthiko Lindeblad för exempel. Och hans bok Jag kan ha fel som påverkade mig jättemycket.

Det var väl den första grejen som gjorde att jag såg att det kanske var idé att inte lägga allt utanför mig. För jag gick då uppe i Tromsö och saknade Lofoten väldigt mycket. Det ena leder ju till det andra i den här podd och algoritmvärlden. Så det blev ju liksom väldigt mycket podcaster och ljudböcker och sånt. Och hört på tankar och idéer om att sånt.

Situationen är alltid perfekt. Är ju liksom ett sånt. Ett sånt. Intellektuellt uttryck. Men vad fan betyder det?

Det kan vara en hjälp, men om du står och är jävligt förtvivlad i situationen så är det liksom... Jag tänkte att psykedelika kunde hjälpa mig att få förkroppsliga nånting av det. Det var det som gjorde att jag drevs mot det. Efter att jag hörde det så tog det åtta månader innan jag anmälde mig till retreatet. just för att jag var liksom, jag hade inget behov av att springa, jag ville liksom att det skulle bli rätt och sådär jag var inte intresserad av att testa själv eftersom jag hade ingen erfarenhet och väldigt liten erfarenhet med droger generellt om man nu kallar det här för droger men det är ju drogklassat så så noll, noll erfarenhet av psykedelika så jag ville liksom testa, okej men det här har jag, här står jag inför någonting

som jag förstod när jag hade läst på potentiellt kan vara väldigt verkningsfullt. Och jag har ingen erfarenhet av det, så då ville jag pröva att göra det enligt boken. Så det var därför jag valde att göra det så tryggt som möjligt Bara det att det var på svenska var ju tryggt. Det hade såklart kunnat vara på norska, men att det inte var engelskt.

Det var ju sådana faktorer som gjorde att jag landade på Nysmed. Och som jag sa, det där med manlighet, att det var en manlig grupp som kändes alright. Okej. Ska vi närma oss vad som händer när du kommer i kontakt med Nysnö? Du anmäler dig och många säger att processen börjar redan där.

Det låter som att din process hade börjat en stund före förstås. Hur upplever du första mötet med gruppen? Det var ju, en lite så kul grej är ju att att jag alltid varit lite irriterad på folk som tar plats i grupp om man inte har nånting att komma med. Med det kan jag mena att om det är på en föreläsning så står nån och pratar nånting och säger nånting och så är det nån som frågar om det de har sagt för en och en halv minut sen.

Det kan bli såhär... följer med så bara inte följ med då, inte ta platsen. Så det var en sån grej som jag hade med mig in i den där gruppdynamiken. Om jag ska säga nånting så ska det vara adekvat och genomtänkt. Då ska jag prestera lite i gruppen.

Men det var ju en väldigt fin sätt att börja. processen på Zoom innan som man gör och med möta psykologen som man ska ha som man ska ha hjälp eller som som är med och faciliterar var ju liksom just för att man när man då kommer på plats så är det liksom man har igenkänning på en gång. Det är ju det är väldigt effektivt. Det upplevdes som väldigt effektivt och så. Så.

Och så kommer man ju ner där och varför jag sa det där om att ta plats det var ju för att när jag började första gångerna, eller egentligen bägge gångerna tripparna så började jag skratta så in i... Ja. Och det var ju liksom, och då kände jag på det där själv att okej, du som inte tycker att andra ska ta plats i grupp, här ligger du och skrattar för hela gruppen. Och du bidrar inte med någonting annat än att ta plats. Så det var liksom en fin sann... Ja. Alright, ni har setts i Holland här, gruppen, och har en första session tillsammans.

Vad är det som händer? Ja, det som händer, det är ju egentligen... Alltså jag får ju kontakt med kroppen. På ett sätt som jag inte haft innan. Där jag har levt absolut hela livet.

Genom huvudet och tankar. Och jag kunde liksom. Fråga kroppen. Vart vill du? Och så kom det några sådana teman.

Som jag har hållit på. Och jobbat lite med. Relationella. Relationer och sånt. Så för exempel att.

Att vi bara har varandra till låns. Jag och min sambo med mina döttrar. Tiden är bara till låns. Det låter så jävla banalt när man pratar om det. Vad fan är det?

Det är ju ingenting. Men när kropp och sinnen inte är en konflikt emellan. Jag tillåter mig själv att vara så naiv att jag faktiskt... omfamnar det en sån enkel tanke en sån enkel grej då så blir det ju otroligt verksamt alltså så så så jag var ju det var ju liksom det var torsdagen och då var jag egentligen liksom fan jag har ju fått det jag kom för liksom det är ju det är liksom jag kan ju inte be om någonting mer än det här liksom och så då hade jag en samtal med psykologen på på den här vilodagen som man har och då sa jag det att liksom nej men jag kanske inte har riktigt vågat erkänna det men jag har liksom lust att se hur hur långt hur djupt jag kan gå hur många lager är det på den här löken liksom sådär så vi blev eniga om att vi skulle pröva en relativt stor dos då och sånt och det som var intressant

Egentligen på lördagen då. Men det som var intressant före den trippen på lördagen var det lugnet som jag hade. Som jag... Jag är inte säker på att jag har upplevt idag. Men jag var så lugn alltså.

Dag två började också med en... En våldsam skrattattack och sen gick det fort. Sen gick det... Det gick väldigt... Det var våldsamt.

Men det var liksom hela... Hela hopprendet. Eller som man säger på norska, hopprendet. Hela förklaringen kom där. Det var ganska omskakande. Hela förklaringen, säger du.

Den blir man ju nyfiken på. Ja, precis. Man blir ju det. Och det är ju det som är intressant här egentligen. För det är ju nånting som är... Som är.

och som inte går att konceptualisera och det har jag försökt att konceptualisera i många olika versioner och i många heliga skrifter och icke så heliga skrifter och alla kommer ju liksom till kort när man ska pröva att förklara det så det är ju liksom det är ju nånting som där alla koncept försvinner. Och då blir ju det också ett koncept. Så där är man ju fast. Men när... Alltså, när...

Högt och lågt och lång och kort och bra och dåligt och snäll och dum och... När allt det försvinner, så vad står du igen med? Du står nog inte igen med separation i alla fall. Så kan man väl säga. Jag har hört olika, såklart, människor sätta ord på det här och alla träffar väl fel, säkert.

Men det är en subjektiv, kanske, eller en objektiv upplevelse, men det är svårt med orden och koncepten. Du var tidigare inne på det här med sekulär, att du inte är så säker på att du hade en sekulär upplevelse. Hur kändes det att närma sig vad jag antar är något gudomligt? Ja, nej det är ju det som har varit Det är det som har varit utmaningen.

Det där har ju ingen betydelse för mig. Men samtidigt, hur ska jag kunna navigera i en vanlig vardag med det här på näthinnan? Att komma hem och navigera efter att ha upplevt något sånt. Det var och är fortfarande väldigt, väldigt utmanande. Det låter som saker ställs på sin spets ganska mycket.

På ett sätt. Och på ett sätt är allt exakt som vanligt. Ja. Ja, precis. Jag menar, det finns en stor modern västvärld som inte riktigt har kontakt med den här upplevelsen såklart.

Och det riskerar att bli ganska ensamt. Ja. Hur navigerar du det? Nej, jag kände ju då, jag kände ju när jag kom hem att den här integrationsprocessen var ju liksom den som faktiskt kunde ha någon betydelse för mig. Alltså med själva upplevelsen i sig själv.

Är ju liksom, ja, som jag säger, den är helt, den är egentligen meningslös. Men den är ju såklart inte det, eftersom den är ju katalysatorn för att kunna integrera det. Och det kan ju vara en referenspunkt, men att tro att man ska kunna vara där är ju liksom... Att vara där och leva det, då blir man ju skriven böcker om. Om jag säger så. Det har blivit skrivit några böcker om några som har gått runt och levt det där.

Och det klarade inte jag när jag kom hem. Jag kom hem och hade inga behov. Även om du känner igen det efter en sån sak. Men i stort sett alla behov är helt borta. Men de kommer ju tillbaka.

Och där blir det ju en krasch. Eller det blev för mig en krasch. Okej... Varför kommer de här behoven tillbaka? Vad är det som liksom... Ja, det är för att jag var ju inte mogen för att bära det som jag upplevde. Det är så jag ser det nu i alla fall.

Och det kan man ju också se på, som du säger, andra... kulturer och sånt som är mer visdomsorienterade kanske som inte lägger så mycket vikt på upplevelsen i sig själv. Vad kan du dra ut av det och hur kan du integrera det i din vardag? Jag tänker också att det är lättare att integrera en sån upplevelse ifall det finns ett Ett system, ett trossystem till exempel som man kan falla tillbaka på eller en kultur som tar om hand den här saken.

Men om man är ensam i Nordnorge med den här upplevelsen så är det svårare. Då tackar jag internet för det. Det har lett till att det har börjat en mindfulnessutbildning som är visdomsorienterad. Som pratar om... Det är inte så mycket om människodjuret men det som bor djupast i oss.

Men det som är lite intressant som jag tänker. Det är ju att jag kom ju med en fråga till psykedelika. Det här med koncept och hur förhålla sig till koncept kan man ju säga. Och konceptualisering av. Och teorier liksom.

Och så blir jag kanske presenterat en teori som inte går att konceptualisera. Så då är det kanske bara sånt. Så det är bara att försöka att lämna det. Och det är det som jag jobbar med nu. Det är att pröva att lämna det där koncepten.

För att en sån här sak ska vara en positiv sak i ens liv så gäller det ju, tänker jag, att man... man hittar ett koncept eller ett ord eller en sägning, som till exempel Björn Natthiko Lindeblad, han har ju flera fina sägningar, som man ändå kan liksom leva efter någorlunda. Och det här med Att se bortom koncepten är väldigt svårt att leva efter. Men jag tänker på att det finns en fin sägning som handlar om att allt är påhittat.

Den för mig fyller mig med energi. Den känns lustfylld. Det är egentligen samma sak som att allting är koncept, men att allt är påhittat. Det är väldigt skönt att leva efter, för då kan man helt plötsligt fortsätta hitta på saker. Och det är en kreativ kraft i det, istället för en vilsen kraft.

Nej, jag brukar också tänka att det är bara kreativitet som tar uttryck. Det är ju någotsamma. Kreativitet som tar olika uttryck hela tiden. Det är ju absolut en lek. Och då faller det också lite sån...

bra och dåligt bort. En sak jag funderar på också, i vårt arbete med nysnö, men också tidigare, före vi startade det, det är huruvida man kan rekommendera en sån här sak till någon. Jag tycker av det här samtalet så är det väldigt svårt att veta om det här är positivt eller inte för dig. att det är så. Personligen så är jag väldigt glad att ha hittat det här, men det går liksom inte garantera att den personen som man tipsar om det här kommer att ha en upplevelse som den kan ta hand om.

Jag tycker det är svårt. Hur känner du inför det här? Känner du att du ångrar du det här eller var på den skalan är du? Alltså, jag har Det där har jag tänkt en del på.

För det första är det ju det där... Om man då ska pröva att se på koncept bra och dåligt så är ju det bara koncept. Och vi vet ju inte vad som är bra och dåligt för oss. Vi klarar ju sällan att se så djupt Eller när vi står i nånting som är tufft så tänker vi aldrig att det här är bra för oss. Men när vi kommer ut så säger vi.

Jag skulle inte vilja vara det förutan. Så det är ju liksom ett sånt bak... En sån kuliss som man nästan... Men jag rekommenderar inte det till nån. Men om nån hör om det. Och tänker att det resonerar nånting.

Så inte... Inte välj bort det för nån sån stigma av kultur eller såna saker. Undersök det i dig själv. Och känner man att det resoneras så är det bara att gå för det. Men inte... Undersök själv.

Men jag tror inte att alla ska hiva sig runt. Det tror jag absolut inte. Folk i din närhet, vad ser de när du kommer hem under det här året? Jag tänker på när en person förändras på något sätt. Då tvingas ju också folk runtikring förändras lite grann.

Vad händer med dem? Ja, nej, det var ju... För min sambo så tror jag att det var en... Det var absolut en annan... en man som kom hem med den som drog. Men som jag säger, så...

När jag kom hem så hade jag inga behov. Och det var verkligen... Alltså, jag åt ju liksom. Och det höll väl kanske på i två veckor eller nåt sånt där. Eller en och en halv, två veckor. Med inga behov.

Och det får ju... Det är klart att det... Från en plats av...att ge. Utan att förvänta... Utan behovet att få nånting tillbaka.

Men som jag sa, jag var inte mogen nog för att klara att hålla det. Så mina behov kom ju sakta men säkert tillbaka. Så det har ju varit en... Det har varit en sak som vi har behövt jobba med, så är det ju. Men det är ju...

Jag vet inte om du känner igen det där med att behoven faller bort. Personligen har jag inte haft riktigt den take-awayen. Jag har haft en annan. Ofta en snarare än... Ett behov av gemenskap känner jag mig ganska ofta och en sorts skaparlust.

Att det handlar om kreativitet för mig efteråt. Men också ett lugn. Lugnet skulle man kunna tolka som ett behov av att slippa sina... Behov, lite grann. Men jag tror att det är väldigt olika helt enkelt vad man tar med sig.

Även om upplevelsen i sig, upplevelsen av allt eller att vara ett, den upplevelsen, den är ju kanske snarlik. Det vet man ju ingenting om heller såklart eftersom det inte går att jämföra. Men hur man tolkar den och vad man tar med sig ur den, det är nog ganska subjektivt. Nej, absolut. Men det är det jag menar som...

Det har ju varit kanske det svåraste, det där att mista det. Först komma helt naken och helt utan behov på ett sätt. Och så märka att de väcks till liv i en. Det har nog varit den svåraste grejen både för mig och för min närhet. Så kan man säga.

Men jag har försökt att inte gå ut och berätta för absolut alla om det här. Det vet jag ju att det leder ingenstans och det är meningslöst. Det är som nu när vi pratar om det nu, det blir väldigt luddigt och ganska koko egentligen. Okej, om vi backar lite grann till den här till exempel den här frasen av Björn Natthiko som du kom in med. Alltså, varje situation är perfekt.

Den kunde inte vara annorlunda, då skulle den ha varit det. Känner du att du har fått något svar på den? Nej, i den ligger väl egentligen accept, tänker jag. Och det är ju, alltså accept utmanar ju Jag tänker i alla fall att accept utmanar kanske vårt kontrollbehov och det är ju ganska stort.

Det enda sättet är ju bara att hänge sig till det som är och då måste man bort ifrån tankarna och då är man fast igen liksom. Då är det någonting som ska presteras. Alltså du ska prestera och inte prestera. Och det blir ju en prestation.

Och så är du fast i rävsaxen igen liksom. Men jag har ju en annan liksom. Jag har kanske ett annat lugn i det. Men jag har ett annat lugn kring sakernas tillstånd. Kan jag säga så?

Jag gillade också det du sa i förbifarten, att hänge sig till det som är. Ja. Jag har lärt mig någonting av den här diskussionen tycker jag, eller dialogen. Så tack för det. Tack själv, tack, tack själv.

Jag tror jag pratar svenska den här gången, men det är ju som svorsk. Det är väldigt... Väldigt glad för det samtalet också. Och så är den ju lite flummig. Så är det ju.

Jag tänker att vi ska tacka för oss och avrunda. Tack så hemskt mycket för ett superintressant samtal Micke. Tack Pär. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.