Kristoffer

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till podden Min Resa. Min Resa som är Nysnös podd. Där vi pratar med människor som har haft psykedeliska upplevelser som har varit signifikanta på något sätt för den personen. Syftet med podden är att bredda samtalet om den här typen av upplevelser och göra det normalt att prata om det med sina vänner, sin familj eller sin psykolog för den delen. Idag har vi med oss en man som heter Kristoffer.

Hallå, hallå! Hallå, hallå! Hej! En sak som slår mig nu när vi slår på inspelningen här är att vi har haft väldigt många av de senaste gästerna som har varit nysnös gamla deltagare. Och nu är det inte det.

Det kändes lite fräscht. Ja. Så välkommen! Tackar, tackar. Jag har en partner som är en gammal nysnödeltagare däremot, så att indirekt hänger jag ihop med er på det sättet.

Sen har jag varit på en del av, jag känner till er och har liksom varit på events mer, men jag har inte varit på retreat mer. Jag förstår. Vad ska man börja historien som handlar om Kristoffer i det här sammanhanget? Jag hör ju mycket berättelser om psykedelika och hur det har påverkat en på olika sätt. Och någonting som jag märker särskiljer mig lite grann från andra som...

Liksom, min berättelse från andra är väl att jag känner nog att jag har alltid trivts med vem jag är. Men jag har inte känt att samhället och världen har godkänt mig för den jag är. Så att för mig har, så min resa tar sin avstamp i att känna mig inte riktigt liksom accepterad i mitt sätt att vara inte är riktigt gångbart i världen. Jag har en sådär barndom där jag har försökt att passa in i snäva normer när jag egentligen är en ganska kaotisk

Med en snäll varelse som tycker om att gå på upptäcktsfärd, fantisera och vara i mitt eget huvud. Och liksom haft en skola och omvärld som har försökt att liksom dra mig till sig liksom. Och in i normer som jag har känt varit väldigt snäva och kvävande. Och det här är någonting som har format mig väldigt mycket. Jag har

liksom accepterat den här bilden av att, alltså att jag har, istället för att försöka gå min egen väg, så har jag mer och mer känt i min ungdom och sen i mitt tidiga vuxenliv att jag ska, jag får forma mig efter den här världen istället för att försöka göra mitt eget och därför har jag Försökt att bevisa för världen att jag också klarar saker. Jag har skaffat, jobbat, heltidsarbetat. Jag har pluggat på högskola och utbildade mig till lärare och försökt att leva upp till den här bilden av att vara en lyckad samhällsmedborgare. Men alltid känt att

det är något som gör att jag inte passar in i det här. Jag måste anstränga mig väldigt mycket och jag känner inte att jag är fullt ut mig själv. Minns du när i livet du stötte på den här känslan första gången, att världen hade andra förväntningar på dig än vad som kom naturligt? Ja, det finns ett väldigt traumatiskt Traumatiskt och väldigt liksom hårt möte med det.

Där jag, när jag började första klass i skolan och fick.. Hamnade i en klass med en lärare som var en.. Ja men en elak lärare. Hon var elak. Och otroligt snäv och sträng. Med väldigt tydliga förväntningar om.. Från eleverna.

Jag minns hur hon.. Skällde ut mig för att skorna inte stod raka. Tillräckligt raka utanför klassrummet. Hon sa till mig att jag som pojke inte bör gråta när jag har gjort mig illa. Och att jag klankade ner på i stort sett allt jag gjorde.

Och det resulterade i att jag blev hemmasittare. Från första terminen i ettan. På den tiden fanns inte fria skolval. Så det var svårt att byta. Mina föräldrar kämpade jättemycket.

För att jag skulle hamna i en... Få byta skola. Och det skedde då till slut i vårterminen efter otroligt mycket möda från deras sida. Och där har jag... Men det där satt kvar.

Även om jag hade en mjukare skolgång efter det. Så var det där mötet. Det var det där hårda mötet. Satt i och det sitter i. Det känner jag väl av fortfarande.

Det har präglat mig på en väldigt, väldigt mycket. Däremot har jag haft en familj som är förstående och accepterande. Jag har föräldrar som har varit väldigt stöttande och uppmuntrande till att jag ska vara den jag är. Så jag känner att de har varit på mitt lag och det har varit väldigt skönt i det här. Det var en mycket mjukare...

Jag hamnade i en klass där jag fick vänner och sådär. Men jag kände väl att... Jag kom in i klassen ett halvår efter andra. Och kände att jag behövde liksom... Jag behövde prestera.

Att vara någon som de ville... Jag tänkte ju inte i begreppet prestation då. Men att jag skulle kämpa för att bli någon som... Som kunde... Som folk ville ha som vän. Jag fick vänner och har haft fina relationer. Jag har fortfarande kontakt med iallafall en elev som gick i min klass sen lågstadiet.

Som jag har en fin relation med idag också. Den här känslan av att jag måste liksom... Det satte sig väl mer... Känslan kanske mycket satt... Det satt kvar på något sätt att jag hade som strategi att...

Jag behövde vara till för andra på något sätt för att bli omtyckt. Men sen så var det kvar även när jag haft snälla lärare. Jag minns inte ett enda utvecklingssamtal som inte fokuserade på att jag pratade hela tiden och hade svårt att sitta still. Att jag var väldigt uppe i det blå kring mycket. Så det finns kvar absolut.

Och det finns kvar. Så har jag också haft på arbetsplatser och sånt. Och det är ju spännande att jag valde att bli lärare när jag haft så kämpiga erfarenheter från skolan. Kanske som en sorts revanschkänsla sådär. Och där har jag också liksom mina tankar och idéer om lärande och hur man ska vara som

Som lärare och bygga relationer med elever. Särskilt då kanske elever som inte känner att de passar in har jag upplevt har motarbetats ganska mycket av skolledningar och så. Det har liksom inte uppskattats att jag har kanske haft en vidare idé om hur jag tycker att barn ska få vara. Vi kanske kommer in på det, jag relaterar till min egen familj och mina egna barn, såklart, det är lätt hänt. Som kanske har en liknande upplevelse delvis, men det finns ju en vilja att i alla fall idag sätta diagnoser ganska snabbt.

Jag vet inte, vi har inte pratat om hur gammal du är, men vad händer det i det här sammanhanget? Jag är ju uppe, jag är ju i fyrtiofem, jag fyller fyrtiosex snart. Så jag är född i nittonhundraåttio och när jag var barn så fanns, pratade man om diagnos, pratade man inte om diagnoser. Och jag var ju väldigt snällt barn. Alltså det fanns ju inte konflikter kring mig.

Men så det var ju liksom barn som var bråkiga. Hamnade ju ofta i något som kallas obs-klass. Jag vet inte hur gammal du är men det är ett sånt här begrepp. Det var alltså stökpellarna. De hamnade i obs-klassen.

Och sen så där var ju inte jag. Och jag var ju liksom. ganska skärpt. Sen hade jag väldigt låg motivation i skolan. Sen fick jag en, jag har fått både diagnoserna Autism och ADHD för ett år sedan.

Apropå tidiga diagnoser så har jag en väldigt sen diagnos. Så jag är ny-diagnostiserad med de två. Men ja. Idag är det ju på ett helt annat sätt. Jag har en son som har en ADHD-diagnos.

Och då var man ganska snabb med att vilja sätta den från skolans håll. Sen så tycker inte jag att det var en rimlig bedömning från deras sida. Sen så.. Jag vet inte om det är något vi kommer in på, men jag känner.. Min känsla, särskilt efter att ha den här psykedeliska upplevelsen. Det är inte jag som har fått ADHD och autismdiagnos.

Utan det är samhället som har fått den diagnosen. Att det är en diagnos som, känner jag, är ett... Det är en diagnos på samhällets oförmåga att ta tillvara på ta tillvara på styrkorna som kommer med autism och adhd. I mitt fall då.

Nästan alla saker som jag, som jag började med, att jag tycker väldigt mycket om mig själv. Och väldigt mycket av det jag tycker om med mig själv är väldigt starkt förknippade med både autismdiagnosen och adhd-diagnosen. Det är väldigt få... Jag tycker i grunden väldigt mycket om de sidorna hos mig. Men jag ser också hur de inte är gångbara i ett samhälle där man ska jobba nio till fem.

Där man ska vara lika alert varje dag. Där man ska kunna stänga ute impulser. Man ska stänga ute omvärlden. Och man ska kunna hålla sig till ett ämne i taget. Sådana saker som jag tycker är utmanande.

Det ska man vara bra på. Samtidigt som jag då tycker att jag har, det kommer ju med det, mycket styrkor. Jag har en god förmåga att hoppa mellan ämnen. Jag är väldigt kreativ. Och det är sånt som kanske inte på samma sätt får plats.

Så som samhället är byggt nu liksom. Jag tänkte så här, jag hoppar liksom med tiden ganska mycket nu plötsligt. För att jag tänker att för drygt fyra och ett halvt år sedan så jobbade jag på en skola och för jag har fått hoppa väldigt mycket i den här skolan. Mellan tjänster, jag är klasslärare i grunden. jobba med olika brandkårsutryckningar.

Mycket för att jag är bra på att möta elever som har utmaningar. Och trots mitt väldigt starkt uttryck, min starkt uttryckta ovilja till att börja på ny kula igen. Så blev jag tillsagd att jag skulle byta tjänst för att ta hand om en grupp elever som hade det tufft i skolan. Det är elever som jag tycker trivs med på många sätt att jobba med. Jag kände också att ja, jag ville jobba med att kunna ha lite kontinuitet.

Och då sa min flickvän som jag inte hade varit ihop med jättelänge så här. Men om du bara säger upp dig så löser jag det här med din inkomst ett tag. Så då gjorde jag det. Jag kom in dagen efter höstlovet med en avskedsansökan. Och bara sa att jag skiter i det här.

Sen spenderade jag nästan hela våren med att bara typ... Jag var helt håglös. Och kände att jag hade kunnat sjukskriva mig istället. För där också, att nu när jag har varit en person som har känt mig annorlunda och behövt passa in och prestera att leverera i den här världen. Så hade jag, i den berättelsen om att jag inte passar in.

Tror jag också att där fick jag också en självbild av att jag kan inte heller Alltså sådant som är jobbigt och tufft för mig, det får liksom inte plats. Så därför hade jag liksom kanske inte tillåtit mig själv att se och inte tillåtit mig själv att visa hur utmattad jag var av den här, av att vara i den här världen. Så jag var liksom väldigt, ja men väldigt, jag var helt enkelt slutkörd liksom. Så jag behövde egentligen hela den här våren på mig och bara vila.

I ganska nära samband med att jag hade sagt upp mig så började min partner prata om psykedelika. Och jag hade ingen relation till det. Alltså jag hade, ja men sådär man har sett på film och man har sett att det är crazy liksom. Visuals liksom. Att man hade den bilden av vad psykedelika var.

Men jag hade inte en, jag hade liksom inte kommit i kontakt med psykedelika som någonting som kunde vara läkande eller utvecklande. Så att det var en ny liksom helt. Så jag var liksom lite såhär. Ja men rädd. När hon pratade om tanken på att ta psykedelika.

Så jag blev liksom. Tänkte att det här är ju knark. Det här är farligt. Men hon hade i alla fall. Samtidigt som jag respekterade henne.

Och då i det här beslutet. Beslutet att hon ville åka då till nysnö. Och göra en sån här resa. Och. Det var liksom en känsla av att det var otäckt för mig samtidigt som jag blev otroligt avundsjuk på henne.

Jag blev jätteavundsjuk på att hon skulle åka ner och göra det här. Och jag kanske förstod undermedvetet lite grann att det här var något som jag behövde. Så berättade hon om sina upplevelser som hon har varit med om. Jag tänker inte att jag ska återge dem. Det är hennes berättelse.

Men ganska snabbt efteråt så kände jag att jag ville göra det här själv. Att jag också ville få uppleva en sån här resa. Men.. Ja men också en sån.. grej som jag har med mig som såhär, jag undrar om fler som har blivit sent diagnostiserade med ADHD känner igen sig i? Att jag...

När jag känner mig väldigt pepp inför en grej, att jag liksom då tänker att det här kan inte jag, jag kan inte visa det för andra. För då kommer de tro att jag är oansvarig i det här. Att jag bara kastar mig ut handlöst. För det är liksom en bild man har av personer som är liksom impulsiva. Så att jag var väldigt

Mitt minne iallafall, att jag var väldigt lågmäld med mitt intresse för det här. Men det slutade med att vi bestämde att vi skulle åka till landet. Hon och jag. Och jag har också en till flickvän som också följde med. Till mina föräldrars lantställe.

Och sen så skulle jag ta psylosobin, medan de då faciliterade den här upplevelsen för mig. Det här var då i september år i år. Ska vi närma oss den upplevelsen? Eftersom du ändå är ny till den här världen, hur upplever du det när någonting skiftar i medvetandet?

Det var en märklig kombination av att det var främmande och hemtamt. På något sätt. För jag kände att... I min resa så kände jag väl både att det här var... Det kändes väldigt exotiskt och nytt.

Det var upplevelser som jag inte hade haft förut. Jag var liksom... Det fanns mycket... Med känslor, upplevelser, förnimmelser som var annorlunda på ett plan. Samtidigt som jag också kände mig väldigt hemma.

Kände mig väldigt mycket mig själv. Som att jag.. Det var både väldigt overkligt och samtidigt extra verkligt. Jag vet inte. Jag är nyfiken på hur andra som tagit psykedelika känner inför det.

Men just att det känns så.. Att just den här.. Jag blir förvånad över hur mycket av upplevelsen som var.. Som bara kändes så självklar. Det var liksom inte något konstigt.. Alltså att jag kände att jag var mig själv så himla mycket. Jag var inte någon annan person. Jag var inte någon annanstans.

Verkligheten var verklig på ett sätt. Samtidigt som den var ännu mer verklig än vad den var på något sätt. I början av den här resan så, alltså när jag tagit svampen så minns jag att jag låg ner och vi lyssnade på mycket ambient musik och mycket suggestiv musik. Och jag tyckte det var mycket liksom visuellt, visuella liksom. Upplevelser.

Och det har varit ett tema, för jag har flera trippar som jag har tagit. Ett tema som alltid framkommer är att jag är under saker på olika sätt. I första så var det liksom nedtryckt under vatten. Det var liksom skepp och valar som simmade över mig. Men att jag inte tyckte...

Jag liksom noterade hur jag inte tyckte det här var otäckt. Och att jag kände att jag kanske inte kunde andas. Och andades jag så var det inte andas på riktigt. Men att jag tyckte det var ganska trivsamt. Jag har ett starkt minne av att jag är i den här trippen.

Och så hade jag hört min partner säga att man kan ställa, att hon har ställt frågor till svampen under tippen. Och då frågade jag det. Varför kommer det inget som är något att ha liksom? Som säger mig någonting?

Och då minns jag hur det var som ett draperi som någon drog bort. Och en farbror som tittade ut och sa såhär, men vi håller på att jobba det här bakom. Det här är liksom bara en show så att vi hinner ställa i ordning allt som du ska uppleva. Och det tyckte jag var en sån här skön reassurance. Men också så som jag känt också på senare trippar.

Alltså det känns som att Det har känts som upplevelsen som att den här.. Som att den första delen av en sån här resa.. För mig i alla fall, nästan alltid har varit.. Lite som att vara på tivoli. Att det är häftiga grejer som händer liksom. Det är färgsprakande och.. Spännande känslor och man ser ljud och allt det där.

Det kände jag men att.. Att det känns som att det är något som sker på scenen så att svampen kan jobba bakom kulisserna med att ta fram vad som behöver visas. Sen så kom en känsla av att det började klinga av lite grann. Så tänkte jag, jaha men det blev väl det här. Det var väl okej liksom.

Men då bestämde vi oss för att gå ut i trädgården. Då märkte jag att det här var inte alls klingat av. Utan nu Satte jag mig och pratade med en spindel liksom ett tag. Jag var sugen på att äta saker som man inte skulle äta, så jag vet att jag åt jord.

Inte stoppa i mig massor, men jag ville smaka på jord och gräs och sådär. Nyfiken på.. Allt smakar.. För mig i alla fall är det väldigt.. Alltså sinnena är väldigt förhöjda. Jag hör mycket mer, jag ser mycket mer, jag smakar mycket mer. Allt blir så otroligt förstärkt liksom. Det var väldigt häftiga upplevelser.

Bara att äta en apelsinklyfta var liksom ren magi. Men då tyckte i alla fall min partner att, för jag sa det att, ja men det känns som det börjar klinga av sådär. Och då sa min partner, ja men jag tycker du ska gå in och lägga dig igen och så täcker du för ögonen och så ska vi sätta på lite musik. Och då kände jag såhär, ja men jag vill ha musik som är Otämmigt sa jag.

Tror jag. Alltså musik som kanske inte är så rytmiskt oförutsägbar musik. Och då la jag mig igen och så fick jag den här kaotiska musiken. Spelad för mig. Då fick jag en jättetydlig vision som verkligen var ett skolboksexempel.

På hur de här visionerna har beskrivits för mig också. Jag är vid en liten sjö. Det är solnedgång. Och vid sjön så är det en brygga som går ut. På bryggan står en man.

Och mannen håller i ett koppel. Och jag förstår att det är jag som är mannen. Och när jag går fram så zoomar jag in och så ser jag att i andra änden av det här kopplet så är det en fisk. Så han har en fisk i koppel. Och jag förstår att jag också är fisken.

Och att den här mannen, det är jag som är, det är den delen av mig som försöker passa in. Som försöker få omvärlden att godkänna honom. Och fisken, det är den delen av mig som är otämjd och som bara följer sitt inre, sin inre röst. Och jag förstår att jag måste släppa, alltså nu måste jag koppla bort den här fisken. Men jag vet inte vad som händer då.

Så i den här visionen och till den här kaotiska men snäll, vacker men kaotisk musik som spelas så tar jag bort kopplet från den här fisken. Och det som händer då är att den simmar iväg och jag blir rädd för att den ska försvinna. Men när den simmar så börjar den växa. Och plötsligt så börjar den lysa i olika, byter färg, växlar olika färger så här. Och sen är det som ett crescendo i låten.

Och då simmar den och blir jättestor och sen hoppar den upp. Och då förvandlas den till ett stort fyrverkeri. Och när det är klart och när låten lugnar ner sig så åker den ner i vattnet igen. Och så simmar den fram till den här mannen. Och är kvar hos mannen.

Utan koppel, den behöver inte det här kopplet. Då förstod jag och bestämde mig för att jag ska inte ha det här kopplet mer. Och för mig blir det väldigt tydligt vad det betyder. Sen är det ju inte så kanske abstrakt för någon som inte är jag. Men för mig en jättetydlig känsla av att jag ska inte leva ett liv där jag försöker

tämja mig själv för att passa in. Utan jag måste leva ett liv där jag följer mitt inre. Min inre röst. Så det var väldigt mycket såhär ett där och då beslut också i den här trippen. Om att jag ska inte söka nya lärarjobb.

Utan jag ska göra det som är jag. Och jag ska leva mitt liv genom att vara mig själv fullt ut. Så även om jag redan hade sagt upp mig så var det inte självklart vad jag skulle göra av mitt liv liksom. I anslutning, alltså så. Det var inte..

Jag hade inte fattat ett beslut om vilken väg jag skulle gå i livet. Men det blev så otroligt tydligt i det där ögonblicket att.. Att jag.. Ja men jag måste.. vara mig själv. Och jag måste få vara... Jag kan leva ett liv där jag...

Efter mitt huvud. Och jag behöver inte bli godkänd av andra för att få göra det. Och.. Jag tänker då på den här trippeln nästan varje.. Alltså jag tänker på den här uppenbarelsen nästan varje dag. Och det var ju ändå..

Ja men tre och ett halvt år sedan. Sådär men jag tänker för mig är det sådär.. Det kan ju vara olika men sådär att jag.. För olika personer om vad de tar med sig från olika psykedeliska upplevelser tänker jag. Men för mig så tydligt att det ögonblicket har varit väldigt livsförändrande. På ett sätt som jag.. Är så otroligt lycklig för.

Jag har lite olika teman som jag tänker på. En vilja att passa in som kanske var lite väl stark. Ja, och som var väldigt hård mot mig själv. Jag har också egenskaper, ska jag säga, som är naturliga för mig som också är uppskattade liksom i samhället som jag då har valt att liksom lägga väldigt mycket krut på.

Jag har varit, jag är duktig på att läsa av människor. Duktig på att läsa av grupper. Bra på att se på problem från olika vinklar och hitta lösningar som kanske var oväntade men som är väldigt bra. Så att jag har liksom alltid varit användbar för andra. Så att jag har liksom hittat de här sätten att passa in.

Men jag har också då i det här blivit väldigt Det är det jag har. Så därför har jag också varit väldigt hård mot mig själv när jag kanske har gjort en felaktig bedömning eller kanske har känt ett behov av att slappna av i det där och kanske inte ta rodret i arbetsgruppen eller vad det nu är. I relationer har det ju varit mycket så till exempel. Jag har varit väldigt självutplånande i relationer och liksom.

Känt att jag har. Försökt passa in mycket genom att. Genom att avstå mina behov. Och stå tillbaka för andras skull. Att vara till för mig själv och vara till för andra är inte motsättningar.

Det var något som också kom. Det kom inte i den här uppenbarelsen. Men det kom som en följd av det. Att det också var. En stark känsla av att jag gör rätt mot alla om jag är mig själv.

Det var inte så här, nu är det min tur att jag hade varit till för andra, utan det finns inga förlorare på att jag är mig själv. Om vi zoomar tillbaka på slutet av upplevelsen här på landet. Vad händer sen? Du kommer lite tillbaka kanske? Jag hade en till uppenbarelse som också var ett djurtema.

Där jag var i en värld som befolkades av hundar på olika sätt. Jag var en varg och ett inte tamt djur och träffade på olika hundar som var mer eller mindre tama eller vilda. Och jag kände att det behöver.. Jag behöver liksom inte bli..

Vad heter det? Housebroken? Jag kommer inte ihåg det svenska ordet. - Rumsren, tänkte jag på. - Ja, men rumsren.

Precis. Jag har förmågan att verka i världen. Jag har en förmåga att bedöma situationer. Jag har en tilltro till min förmåga att liksom.. Om jag inte skulle kontrollera mig själv. Om jag inte skulle förhålla mig till en massa regelverk.

Så skulle det inte resultera i att jag kör min bil ut över ett stup. Eller skapar kaos i världen. Att jag är en del av.. Mänskligheten och liksom.. Förstår hur man interagerar med den.

Så att jag skulle inte.. I den här visionen då. Jag skulle inte vara en varg som går runt och river får hejvilt för att jag kan. Men sen så tog det... Jag har inte känt heller att det är ett behov av att...

Då tänker jag också att det är så olika. För vissa är det en psykedelisk upplevelse så är man klar. Och för andra blir det något man... gör ofta. Och för mig har det väl blivit mittemellan då att det är någonting som jag har känt.

Att jag kände starkt redan efter, direkt efter att det här var en jättehärlig upplevelse. Nu måste jag, jag måste få ta lång tid för mig att processa det här innan jag, innan jag upplever något liknande igen. Det är inte ovanligt att det skapar någon slags nyfikenhet på sig själv eller på vad man kan ha missat. Ja, men så är det. Så kan det vara.

Ja, och det här är inte min enda psykedeliska upplevelse. Jag har gjort flera psykedeliska resor senare också. Någonting som har slagit mig är, jag gjorde en till ett halvår senare. Som också var väldigt stark och den handlade mycket om mig. Den kom att handla mycket om mitt föräldraskap.

Och att jag fick en upplevelse av vad som händer när jag dör. Och det är ju ganska många som har berättat om det. Och det har också varit en väldigt skön känsla i mig efter det. Det är också mycket som jag har varit med om i psykedeliska upplevelser som jag tror att många skulle tänka var otäcka.

Men för mig har de inte varit det. Men det som har hänt sista tiden, jag har testat psykedelika några gånger, det är väl att jag känner att det här, det blir liksom Det är härligt och roligt och utvecklande. Men för mig har det nog blivit lite att första upplevelsen var så stark. Och ett tag i början där, efteråt, att jag försökte och tänkte att såhär kommer det att vara.

Även framtida trippar. Men det har inte alls varit i paritet med den, så att säga. Och en del av det har jag tänkt också är kanske att för mig är att jag hamnar i det sinnestillstånd jag hamnar i när jag har psykedelika i kroppen är ganska nära mitt normaltillstånd. Min tanke är kanske att den starka upplevelsen kommer från att det fanns en stark disharmoni mellan hur jag levde mitt liv och hur jag borde leva mitt liv.

Nu när jag lever ett liv som är mycket mer i linje med vem jag är så blir det också inte... Psykedelikan har inte lika som samma... Den behöver inte förflytta mig så att säga lika långt nu. Den behöver inte skaka runt om mig. För jag är liksom redan där. Jag känner igen det du säger också i det.

Att disharmonin är mindre och därför är det lite enklare på ett sätt. Eller det är andra värden. Men jag tror också just den här saken att för första gången få kika bakom draperiet, så att säga. Hälsa på den här gubben som förbereder upplevelsen. Första gången han var med om det, det har ju i sig en effekt som är stark.

Men jag funderar också på det här, det är några år sedan det här. Några teman som jag plockar upp när vi pratar är någon slags att lita på sig själv och självacceptans och självkänsla kanske som blir starkare av en sån här sak. Hur yttrar det sig i livet idag? Jag jobbar ju som egenföretagare nu med det som jag Med det jag gillar.

Så det yttrar sig ju rent konkret i hur jag tjänar mitt levebröd. Jag bestämde mig efter första upplevelsen att jag bestämde mig för att ha tre levnadsregler. Och två av dem låter som nästan samma sak. Men för mig var de viktiga att särskilja. Den första är att jag ska göra så mycket som möjligt av det jag är bra på.

Och den andra är att jag ska göra så lite som möjligt av det jag är dålig på. Och den tredje är att jag ska designa mitt liv för att kunna agera på infall. Och det gör jag. Sen är det ju såklart det här med att agera på infall till exempel. Det finns ju olika.

mått av, det skulle vara lättare om jag hade mycket mer pengar till exempel och kunna såhär, men nu vill jag dra till Australien, då gör jag det. Men att det är ganska stort mått av frihet som jag har som skapat i mitt liv för att kunna, alltså att jag kan leva så. Det är svårt att ta på, svårt att liksom sätta ord på. Men att jag känner att det också präglar hur jag är som person med andra. Men jag har också såhär fångat upp kanske att man ska

Man ska, men det här lite jante. Att man ska liksom, man ska inte liksom tro att man är någon. Och jag har börjat vara ganska öppen med att jag gillar mig själv och att jag trivs med vem jag är. Men också bjuder in andra. Alltså jag gör det inte på andras bekostnad.

Jag hittar, alltså jag försöker liksom inte brösta upp mig och möta mig mot andra. Utan mer normalisera att man får tycka om sig själv. Man får ha en bra relation till sig själv. Man får tycka att vissa saker är lätt.

Man får tycka annat är svårt. Alltså att man, att jag liksom, lead by example lite med det. Det har påverkat mycket hur jag är med andra människor. Ett tydligt exempel där är ju då min exfru som jag har barn med då. För vi har en jättefin relation.

Otroligt nära relation och där har jag kunnat och det har hon också noterat liksom att jag tidigare har varit den här självutplånande personen som ska stå tillbaka. Men att hon känner också att hon får växa så mycket av att jag tar plats. Då får hon också ta plats. Alltså det blir snarare den effekten. Om jag ska backa hela tiden för andras skull så kommer andra inte..

Då kommer andra känna, jaha, man ska backa. Det låter kanske flummigt, jag vet inte. Men det är väldigt tydligt för mig. Jag tycker det låter fint. Jag jobbar mycket med det här.

Jag är coach och coachar folk och håller kurser och sådär. Jag jobbar mycket med människor. Jag blev ju lärare för att jag älskar att facilitera människors utveckling. Så det jobbar jag vidare med liksom. Men inte inom en snäv, den snäva ram som är skolan i Sverige.

Utan under egen flagg så att säga. Så jag gör ju de grejerna fortfarande. En fråga jag ställt till några tidigare som jag tycker ändå är spännande, även i det här fallet. Om vi leker med tanken att den här lilla killen som går i ettan, att du fick en chans att möta honom idag.

Vad skulle du kunna säga som den personen hade kunnat lyssna på? Jag skulle vilja säga till mitt sjuåriga jag att ditt sätt att vara är fantastiskt. Det är liksom.. Det skulle han behöva höra. Att det är rätt att vara den du är.

Det hade mitt sjuåriga jag.. Sugit åt sig som en svamp verkligen. Av mig. Att jag känner också, jag känner ingen bitterhet över. Och det är jag väldigt, väldigt glad över. Jag känner ingen bitterhet över det som varit.

Jag känner inte att jag är bitter över att. Över att. Alltså såhär, känner att massa år har gått till spillo. Så känner jag inte. Och det hade varit lätt hänt tänker jag att man kan hamna där.

Och det är väl lite också att jag coachar många. De jag hjälper och jobbar med och coachar det är ofta också personer som får blomma ut när de är medelålders eller äldre. Och det är en väldigt... Ja, det är någonting med de blommorna som är extra vackra för mig. Så jag vet inte. Det kanske är taskigt att inte säga till honom att du inte ska ge honom råd och tips.

Men jag skulle nog bara vilja säga att du är okej. Du är bra. Det är ett ganska fint sätt att sluta den här inspelningen också. Jag tänker att det kan man säga till alla barn oavsett. Verkligen.

Och det är någonting jag säger väldigt mycket till mitt barn. Också det kanske att de här ganska jobbiga och i viss utsträckning traumatiska upplevelserna som jag haft kring skolan som barn. Att jag med mig dem gör ju också att jag kan se hans utmaningar. Men också se hans styrkor. Att jag kan liksom.

Jag har ett perspektiv som jag tror hjälper mig i att vara en bra förälder. Alright. Tack ska du ha, Kristoffer. Ja, tack själv. Podden produceras av företaget Nysnö.

Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.