Anders

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till min resa, podden ifrån nysnö där vi följer människors psykedeliska upplevelser antingen från start till slut eller om det är flera resor som händer under en lång tid i livet så kanske vi följer någon sorts övergripande progression eller vad som händer. Det här kan ha tagit plats på våra egna retreatprogram, - som vi gör i Holland med svenska psykologer, med svenska grupper. Eller så kanske de har tagit plats någon annanstans ute i världen. Men just idag skulle jag vilja säga hej till Anders, - som jag tror har bestämt varit på just precis ett nysnö retreatprogram. Hallå hallå.

Hej Peder. Jo, det stämmer att jag har varit på retreat i Holland. Inte bara en gång, utan tre gånger. Jag är sextio plus. Jag har två barn, har separerat för några år sedan.

Högskoleutbildning. Jag har sedan nionde klass haft svårigheter med att prata inför grupper. Under åren har jag gått hos olika psykologer, inklusive psykologer med KBT-inriktning. Det har inte hjälpt någonting för mig på de här besvären. Det har varit kanske lite allmänt nyttigt, men inte på de här besvären.

Förra sommaren var jag på retreat med nysnö i Holland och boostade med ett retreat i våras och ett i somras. Nu skulle jag vilja säga att jag är fri från mina besvär. Jag tänker att vi ska börja lite längre bak ändå - och börja nysta lite grann i vem den här Anders som hittade hit. Var tror du att vi ska börja den nystningen? När jag var ... Hur gammal är man när man går i nionde klass?

Ja, när jag gick i nionde klass i varje fall - och skulle läsa högt på en engelsklektion, - och helt plötsligt så ... Jag har alltid tyckt om att prata och så. Men helt plötsligt så började rösten bara bryta ihop. Ja, det fungerade bara inte.

Men sedan så kom sommarlov och började på gymnasiet och på lite olika sätt eller med lite olika lösningar så gick jag igenom gymnasiet. Jag kom till fjärde året och då hoppade jag och gjorde ett studieuppehåll och sedan för det kändes för tungt. Efter ett års studieuppehåll hoppade jag på en högskoleutbildning och genomförde den. Men hela tiden med de här besvären som... Ja, vad ska man säga? ...komplicerade min tillvaro och gjorde att jag inte kunde vara den personen som jag ville vara.

Hur yttrar sig det här utanför de situationerna? Jag tänker att det känns som en sak som spiller över. Det var ganska vardagliga situationer. Att dricka kaffe på den tiden, för massa år sedan, så drack man kaffe i kaffekoppar, inte muggar som man gör nu, som är enklare. Att dricka kaffe det kunde vara riktigt riktigt svårt.

Även äta, alltså inte bara äta soppa utan äta annan vanlig mat, kunde också vara svårt ihop med andra eller har varit svårt under åren. Och det är ju liksom någon låsning, för jag kan se en klar skillnad mellan att vara hemma hos någon annan äta eller äta på restaurang. Och äta på restaurang, inga problem, men spänningar i anslutning till att äta hemma hos någon annan. Har du något exempel på vad händer då?

Händerna börjar darra när jag ska föra gaffeln till munnen eller kaffekoppen. Och samtidigt så låser sig hjärnan. Jag blir helt fokuserad på det här så jag kan inte tänka några vanliga tankar utan jag är helt fokuserad på att äta. Och nu efteråt så har jag gjort det i Inte i samband med nysnöaktiviteter utan andra aktiviteter.

Och det fungerar. Jag försöker sätta mig in i situationen. Finns det någonting som har att göra med att vara betraktad? Eller i vad består låsningen tror du? Ja, definitivt.

Att vara betraktad och inte vara säker på att kunna... genomföra det. Jag har väl tidigare varit mera väldigt mycket åt att visa att jag kan och det här kunde jag inte och då blev det stress i huvudet. Och det slår ju givetvis då också. Med de här svårigheterna så har det slagit på sociala kontakter.

Det har inte bara flutit på, utan det har varit jobbigheter. Jag har sagt att jag har haft ett kontrollbehov Men vi har sedermera kommit fram till att det snarare är ett planeringsbehov. Att planera får inte hamna i de här svårigheterna som jag tycker har varit jobbiga. Så då är du ändå en man i sextioårsåldern som på något vis får nys om det här fältet.

Med vilken blick möter du det? Vad har du för initial reaktion på psykedelika? Initialt ingen, för jag kände inte till någonting om det egentligen. annat än att möjligtvis ha hört ordet, men ingen kunskap. Har inte tagit, provat på narkotika och jag har inte varit nyfiken på det och är inte nyfiken på det.

Förutom då att jag har tagit psykedelika. Jag tror att jag var ute på internet för ett par år sedan - och såg någonting nere i Schweiz. Men det la jag åt sidan ganska snabbt. Men sedan så kom jag på något sätt och vis i kontakt med nysnö. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag kanske satt och surfade - och helt plötsligt dök det upp.

Men det var inget medvetet sökande i varje fall. Och så var det ett informationsmöte, digitalt informationsmöte, som jag lyssnade på. Och jag kände ganska på direkten att, ja, det här är någonting för mig. Det här blir jag nyfiken på. Det låter bra.

Spännande. Och då var det egentligen inte för att bli mina besvär. För att det trodde jag kanske inte skulle hjälpa. Eller någonting skulle kunna hjälpa. Jag har gått i olika terapier.

Men jag har hela tiden intellektualiserat. Så det har inte hjälpt i varje fall. Det har inte hjälpt mig. Men jag upplever mig i grund och botten, rätt eller fel, men jag upplever mig att jag är en nyfiken person. Och jag tänkte att jag har lagt band på den här nyfikenheten i jättemånga år.

Och det här med psykedelika då. Ja, det kan nog skaka om i mitt huvud. De här invanda tankebanorna. Släpp dem och hitta nya vägar att tänka. Och framför allt släpp fram nyfikenhet och också glädje.

Och jag kände redan efter anmälan att en process startade in i mitt huvud - med att tänket ändrades lite grann. Så småningom blev det dags för att resa ner till Holland - och det visade sig att det var sopplunch allra första dagen när vi kom. Nu var jag mitt uppe i det hela alltet. Vi var en grupp människor som hade varit väldigt öppna mot varandra under Zoom-mötena.

Och samtidigt var det inte så strukturerat utan man kunde sitta inne och äta vid bord. Det var fint väder så man kunde gå ut och sätta sig i trädgården och äta. Det var inte strukturerat eller liksom att så här måste det vara och nu sitter vi precis alla här och så äter vi och så utan det var fritt. Så att jag bet ihop och och åt den här soppan och på samma sätt som med att tala inför gruppen inledningsvis så kändes det tufft men jag kände hur det släppte och det här var inte sista gången vi åt soppa i Arve heller utan det blev fler gånger och det släppte mer och mer för varje gång.

Och sedan ganska direkt efter lunch så var det den första sessionen med psilocybin. Och då den första dagen så är det en låg dos, en prova-på-dos. Och jag tog det här, eller vi satt tolv stycken deltagare i ett rum och lyssnade på musik. Och satt och tuggade svamp. Och kändes ju...

Jag har väldigt dålig koll på tid. Jag har väldigt dålig tidsuppfattning om vad som händer. Säg att det tar en halvtimme innan det börjar kännas en effekt. Och jag kände att en effekt kom. Men jag släppte inte taget.

Och det var nånting som hade sagts på Zoom-mötena. Att våga släppa taget. Våga släpp taget. Och det här ringde i mina öron. Men illamående.

Väldigt närvarande, koll på vad som hände i rummet och så vidare. Men efter ett tag så kände jag att nu provar jag och släpper taget. Och jag bara försvann bort. I någonting, jag vet inte riktigt vad. Jag visste inte var jag var någonstans.

Jag försökte tänka efter, var kommer du ifrån? Nej, det blev jag inte riktigt klok på. Det jag var medveten om, eller det jag hade som en fast grej, det var flygplatsen i Köpenhamn där jag hade mellanlandat. Där visste jag att jag hade varit. För övrigt så var det ganska diffust, livet.

Fortfarande såg jag rummet, men jag var ute och flög. Och så höll det på tills sessionen avslutades. Och då fick man höra från alla andra vilka stora upplevelser de hade haft med att mött... Gjort upp med gamla oförrätter, barndomsminnen, etcetera, etcetera. Och ja, jag kunde bara säga att jag har varit ute och flugit.

Har inte haft några stora tankar eller några stora upplevelser. Då känner man lite besviken på det kanske, men okej, tänkte jag. Så är det. Dag tre, när det är en kraftigare dos, så upprepades det här. Jag försvann bort, men inte lika kraftigt som första dagen.

Tyckte det var väldigt roligt att dansa till musiken som spelades. Dansat har jag inte gjort på jättemånga år. Men det var en skön känsla. Och så småningom så tog även den sessionen slut. Och likadant nu den här gången att alla andra berättade om sina stora upplevelser.

Och jag kunde bara säga att jag har tyckt att det har varit jävligt härligt. Men jag har inte tänkt några stora tankar. Och med den känslan lämnade jag Holland. Och det var alltså en stor undran. Vad har det här gett för någonting?

Vad är det? Kan det här ha gett mig nånting? Jag vet inte, tänkte jag. Det får väl ta sin tid. Efteråt ska man integrera det man har upplevt i Holland.

Jag tycker att jag har den svåraste punkten. Hur fasen gör man när man integrerar? Speciellt om man inte har upplevt nånting stort. Men jag tänkte att jag får ta det lugnt och försöka njuta och slappna av. Jag tycker att det är skönt, helt enkelt.

Och uppenbarligen så hände det nånting. Jag kände att jag läser en kurs i spanska och jag har absolut inte gillat lärosalar, men jag kände hur jag... eller hur jag kunde slappna av i salen på ett annat sätt än tidigare. Den kanske främsta grejen jag kände var att den här nyfikenheten jag hade efterfrågat, den kom. Jag blev helt enkelt mer nyfiken.

Glädje och så. Så jag kan konstatera att någonting hade hänt, men varför och hur vet jag fortfarande inte. Jag blir spontant nyfiken på en väldigt central del, både av de inledande Zoom-träffarna och även på plats i Holland, är ju att man delar vad man är med om. Det undrar jag ju då, hur gick det givet den här svårigheten? Det började väl på Zoom-mötena,

Pulsen gick upp och tankarna var låsta. Men successivt, i och med att det var väldigt mycket delningar så gick det bättre och bättre. Men fortfarande med en anspänning och sitta och vänta i När det är femton personer som ska gå runt och man kanske är tionde person. Någon sitter och väntar att nästa gång är det min tur.

Det är jobbigt. Men samtidigt var det inte den här klassrumskänslan. Utan med öppenheten som var så gick det bra. Och det gick bättre och bättre för att till slut gå riktigt bra. Var du öppen med gruppen om att det här var en svårighet du ville jobba med?

Ja, det var jag. Och det avdramatiserade ju säkert mycket för mig. Att det hade inte varit någon katastrof om det inte hade fungerat. Jag föreställer mig, jag har ju varit i de här situationerna också, både på Zoom och på plats såklart. Och jag har så lätt att föreställa mig att gruppen sluter upp och blir väldigt supportive.

Jag kan ju säga som så att gruppen spelar för mig, jag ogillade ju det här initialt, att det var en så här stor grupp. Det vill jag inte alls vara med om. Men gruppen blev ju jätteviktig. Självklart, svampen är en viktig del i det hela. Men absolut inte den enda viktiga saken.

Du kommer hem och vilka förändringar märker du i vardagen efteråt? Det finns i sociala kontakter så känner jag att det fungerar. att det har skett en ändring. Jag blir lite mer rörlig i mina tankebanor. Jag kan påtagligt känna att det har hänt nånting i sociala situationer.

Det är lite mer subtilt men jag känner att det har hänt nånting i hur jag tänker. I och med att det kanske beror på att han inte gjorde upp med nånting specifikt nere i Holland så byggs det här uppåt sakteliga. Det händer liksom inte... För mig då, det händer inte över en natt utan dag för dag så läggs det lite till... Lite byggs det på lite och nästa dag byggs det på ytterligare lite och så håller det på. Då är jag också nyfiken på, eftersom du ändå valde att åka igen efter ett halvår.

Hade du någon tydligare bild då vad du ville jobba med? Eller, jag menar, då är du lite bekväm i formatet. Jag sa, dels hade jag sagt till mig själv att tänk inte på att åka på nytt. bearbeta den här första retreaten. Men framåt årsskiftet någonting så dök det upp en känsla att jag vill nog Jag kallade det att jag vill boosta effekten.

Då visste jag ju så mycket mera än vad jag visste första gången. Samtidigt så hade jag ju fått höra att Yes, nu har du varit nere i Holland en gång. Men tro inte att gång nummer två blir lik den första. Det var det enda beskedet jag fick.

Att det kommer hända något nytt eller du kommer uppleva det på ett nytt sätt. Men jag visste ju om miljön där nere och jag visste ju mycket. Det var ju lättare att vara mig själv så att säga. Jag visste rutinerna och sedan vad som skulle hända i mitt huvud - eller med andra och hur vi skulle påverka varandra. Det gick inte att säga.

Dag ett kom med ... Ånyo, en ingångsdos. Jag hade minne från första gången som en stark upplevelse. Och så tyckte jag att jag blev mycket mer avslappnad. Det här blir fint.

Men ta mig tusan, jag kom inte igenom. Jag låg ett par timmar på madrassen och tyckte bara det var tråkigt. Jag försökte kämpa och släppa taget men det fanns inga möjligheter att göra. Jag kände mig inte glad efteråt utan ingenting hade hänt. Det var bara negativt.

På samtalet dagen efter med en facilator som man har så sa hon till mig att Du får bestämma nu om du vill komma igenom. Om det ska hända någonting stort på dig. För även om det blir en kraftigare dos dag tre så kommer du kunna stå emot den om du inte har bestämt dig i förväg för att du ska släppa taget. Jaha, tänkte jag.

Det var till mig. Men inte riktigt hur jag ska göra. Men okej. Yes. Jag ska tänka på det och jag ska komma fram till att jag ska släppa taget.

Sedan gav hon mig också en utmaning. Det var att jag skulle hålla ett tal på eldceremonin som skulle vara på kvällen. Dag två, då. En sak var att ta de här delningssamtalen. Men snälla, så jag får hålla ett tal.

Men okej, jag antar utmaningen och jag ska gå in i mitt huvud att jag ska släppa taget. Och vad händer? På kvällen håller jag ett tal och dagen efter så Fortfarande inga stora tankar. Jag var väldigt glad.

Tyckte det var superhärligt att dansa det som jag hade blivit hjälpt att få kontakt med på första retreaten. Det var bara så härligt att röra sig. Så ånyo undrade jag vad har... Jag var glad att jag har kommit igenom, men samtidigt undrar jag fortfarande. Vad har det gett för nånting nu då?

Men sedan så har det gjort så att jag har antagit, utmanat mig själv. På försommaren har jag ställt mig upp, planerat sedan i förväg. Varit på en fest med hundra personer och hållit tal. Nu i höst har jag gått en teaterkurs. Båda de här sakerna hade varit otänkbara för mig att göra innan den första retreaten.

På de här retreaten har det släppts loss krafter inom mig själv som inte har släppts loss tidigare. Allmänt sett är en... kalla det, en uppmuntran att röra sig framåt, men inte en massa förhållningsorder att det måste ske på det och det och det sättet, utan väldigt fritt. Och det tror jag har hjälpt mig väldigt mycket. Kanske inte hjälper alla, eller mig har det hjälpt och sedan om det hjälper, hur det hjälper andra det är en annan sak, men att det har hjälpt att plocka fram

är inre kraften hos mig. Det känns jätteskönt. Sedan har jag varit boostat ytterligare en gång på sensommaren. Nu känner jag att nu har jag boostat färdigt. Jag har försökt, så här efteråt, frammana de här tankarna som jag haft under alla år.

och de här tankemönsterna. Men jag hittade inte tillbaka till dem. Det är jag jävligt glad för. Det känns för mig, som pratar med många personer som går igenom sådana här saker, att man har lite olika nycklar för att komma någonstans. Någon kan behöva deala med trauma eller någon relation eller sin självbild.

Det är massa olika saker som kommer upp. Men tror du nyfikenhet och glädje kan vara en del av av vägen för dig. Att du provar på teater. Den sidan är ju... – Ja, precis.

Jag har ju utmanat mig själv. Både för att jag har utmanat mig, eller för utmaningen som sådan. Men jag har också varit nyfiken på Vad leder det här? Kan jag det här?

Klarar jag det här? På det sättet har nyfikenheten varit en väg framåt. Den har fått mig att öppna för nya saker. Nu när du varit på din sista, kan du se någon orsak? Vad var det som hände den där dagen i nian?

Tappade du självkänsla? Någonting måste ju ha hänt. Någonting måste ha hänt, ja. Jag vet inte. Jag har försökt ta reda på det under alla år, men jag har inte lyckats.

Jag har inte lyckats nu heller. Jag tror inte att det var något specifikt som hände just den här dagen. Utan det hade byggts upp under en lång period. Månader, halvår, år. Jag vet inte.

Jag kan inte säga, jag vet inte, jag har inte kommit närmare vad som hände. Spännande att höra historien tycker jag, och spännande också att inte få svar på vad som egentligen har hänt. Bara att någonting har hänt. Det är fascinerande. Ja, jag tror aldrig att jag kommer få reda på det.

Ja, men då kanske vi tackar för oss. Anders, tack så hemskt mycket för en spännande historia. Tack Peder för att jag har fått berätta den. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.