Pontus

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till podden Min Resa. Podden som drivs av företaget Nysnö som ordnar psykologledda psilocyinretreats i Holland med svenska grupper. I den här podden följer vi i varje avsnitt en människas psykedeliska resa. Det kan ofta handla om lite större saker än precis ett tillfälle utan Ofta så spiller det över i en livshistoria, - vilket kan vara bra för att bygga det till kontext, - så man förstår vad man lyssnar på och var personen kommer ifrån - och vad som händer sen.

Idag har vi med oss en man vid namn Pontus. Det är lite ovanligt, för vi är bekanta. Det brukar inte folk i den här podcasten vara. Vi är både bekanta och vi är också kollegor inom Nysnö, - där Pontus ibland faciliterar våra retreatprogram. Det ska bli spännande att se vad det här blir för samtal.

Hejsan Pontus. Hej Peder! Spännande att vara här. Ja, jag tycker det känns jättespännande. Vi har haft en del samtal som jag har uppskattat väldigt mycket.

Men vi har aldrig pratat om det här. Vilket är lite konstigt. Det är ett samtalsämne som skulle kunnat komma upp. Hur öppen är du med din omgivning om din psykedeliska väg, resa? Jag skulle nog säga att jag är ganska öppen med den idag, men det är ju inte så det har varit alltid.

Det har förändrat sig ganska mycket de senaste åren, skulle jag säga. Både i takt med att jag känner att jag mer tryggare står i mig, men också någonting med liksom vad som sker i samhället och att det finns en större öppenhet - och en större nyfikenhet för den här typen av frågor. Vi ska också benämna att du är involverad i ett nytt projekt, - som egentligen är ett ledarskapsprogram, - som involverar psykedelisk situation i Holland. Det kommer säkert samtalet att handla om, ledarskap tänker jag.

Eftersom du är engagerad i frågan. Vill du säga någonting redan nu om det programmet? Vi kan lyfta upp frågan i slutet också. Jag gör det tillsammans med Gabriella Grusell som också är psykolog och också jobbar med att facilitera psykedeliska retreats tillsammans med Nysnö. Eftersom vi båda också jobbar med organisationsutveckling, transformationsprocesser i organisationer och ledarskap så kändes det här som en väldigt naturlig match för oss två att

Vad händer om vi adderar en psykedelisk ingrediens in i ett ledarskapsprogram? Och som är lite längre än vad de vanliga programmen gör. Det här är sex, sju månaders process istället för kanske sex till åtta veckors process, som det är när vi jobbar med nysnö. Om man tittar på från förberedelse till när vi släpper folk efter en integrationsprocess. Vi har säkert anledning att återkomma och fördjupa oss i det här.

Om man flyttar fokus till Pontus privat, den hatten. Vad är en lämplig startpunkt för den här berättelsen? Jag har funderat lite inför det här samtalet, när börjar min resa? Jag tror faktiskt att min resa börjar när jag är ganska liten. Jag växte upp i en familj, det här var på sextiotalet, där

Min mamma hade träffat en ny man, hon hade två barn sedan tidigare, två döttrar. Och sen kom jag och min bror. Och mina systrar då, halvsystrar, de var ju typ tio och tolv år äldre än mig. Och jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden. Det som hände var ju att min

Den yngre av de här två systrarna dog. Hon blev skickad till en internatskola. Antagligen för att hon var ganska jobbig och hade det svårt. En dag blev hon hittad på sitt rum med en slags solution eller lim framför sig. Hon gick inte att rädda, så hon dog.

Och det här blev ju liksom ett trauma i vår familj. Framförallt, skulle jag nog säga, hos min mamma. Vilket ledde till att alla spår av min syster blev utraderade. Och det här var liksom ett icke-tema. Vi lägger locket på.

Så det var på det sättet en ganska otrygg, liksom, uppväxt. Alltså, i det yttre, väldigt trygg. Men den var otrygg på det sättet att vi pratade inte om det som kanske vi hade behövt prata om. Låt oss liksom undvika det jobbiga.

Om jag liksom tänker vidare på hur min skoltid var, så det som hände var ju att precis innan jag skulle börja skolan, så var jag med om en upplevelse hemma hos en kompis från lekis. Det här var innan jag började skolan. Vi var i deras trädgård och de höll på att renovera fönster. Då låg en massa gamla englasfönster, spröjsade englasfönster, utlagda på gräsmattan.

Och vi bara så här, jaha, men det här är ju fönster som inte ska användas. Så det var liksom en slaskig vår, jag tror det var april, och vi hade gummistövlar på oss. Vi bara, men då, om inte de här fönstren ska användas, då kan vi ju liksom hoppa på dem. Så vi hoppar sönder, jag vet inte hur många fönsterrutor. Och så har den här kompisen en äldre bror, som någon dag senare kommer fram till mig och säger,

Pontus, jag ska döda dig. Du har förstört vår gräsmatta. Och jag blev så jäkla rädd. Jag blev livrädd och sen några månader senare på hösten skulle jag i bara ettan. I princip hela första klass så springer jag från lektionen

direkt till toaletten och låser in mig. Tills jag hör sista ringningen och då springer jag tillbaka. Så jag kommer alltid lite sent tillbaka i klassrummet. För att undvika att möta den här killen som har sagt att han ska fan i mig sätta dit mig. Och det där skapade ju...

Det var ju skitjobbigt. Och det var inte förrän i början på mellanstadiet när jag blev så plågsamt medveten om hur jag styrdes av min rädsla. Att väldigt mycket av mitt liv hade gått åt till undvikande. Den här killen slutade ju på den skolan och hoppade upp till nästa stadie när jag började tvåan, så jag kunde ju slappna av. Men jag var fortfarande bara väldigt rädd för vad som skulle hända när jag började på mellanstadiet.

Vad jag skulle träffa honom igen, liksom. Men det där ledde till ett skifte där jag... Jag blev så trött på mitt eget mönster av att styras av rädsla att jag fick någon slags aha-upplevelse av att jag behöver möta det som är läskigt. Jag fick till och med någon slags insikt om att det var som att jag hade en felkalibrerad mätare. Det som var läskigt och gjorde mig rädd gick jag bort ifrån.

Och jag insåg att jag behövde möta det. Och det blev någon slags vändpunkt för mig där jag började möta mina rädslor. Och det visade sig också i hur jag sen blev mer accepterad socialt, blev en person som som betydde någonting för andra, men som också tror jag var rätt jobbig. Jag var ju skitjobbig mot lärarna och kan ju skämmas över hur jag betedde mig.

Men jag mötte min rädsla och jag vågade utmana mig själv. Det var liksom en väldigt stor, stor grej. Och som också fick stora konsekvenser för min fortsatta uppväxt under tonåren. Och sen är väl nästa signifikanta händelse som också är intressant ur ett psykedeliskt perspektiv, det är ju då när jag går gymnasiet. Jag trivdes ju inte så bra hemma, flyttade hemifrån när jag var sjutton och flyttade ihop med en äldre

äldre kvinna och det höll väl något år och sen funkade det inte längre, då flyttade jag till en lägenhet. Samtidigt som jag flyttar till den här lägenheten så får min pappa cancer. Bukspottkörtelcancer som inte gick att kurera liksom, så det var ju ett... Ja, men kanske ett år lång, utdragen, smärtsam resa, men jag bodde ju inte hemma. Men jag var ju hemma och hälsade på ibland liksom. Men han gick bort,

så skulle jag säga att jag hamnade i någon slags meningslöshetskris. Där jag i princip blåste in mig i min lägenhet och var ganska isolerad och bara ältade och funderade och liksom grubblade över varför är jag här? Vad är meningen med det här? Vad är poängen med det här livet? Och det var verkligen en negativ grubblande spiral.

Och sen en kväll så kommer en gammal flickvän hem till mig. Jag har verkligen svårt att förstå vad det var som hände, men vi hade sex. Efter att vi har haft sex tillsammans så ligger vi och tittar upp i taket. Och det som händer då, det är att jag... Det är som att jag rycker till, ungefär som när man somnar, ska man rycka till lite.

Och i den impulsen som sker i min kropp, så är det som att jag kastas ut i något slags ljusuniversum. Flyger ut liksom. Allting blir bara helt ljust och jag fylls av... Jag börjar liksom skratta och gråta.

Jag fylls av en euforisk känsla. Och det är som att alla de här frågorna som bara ältades i mig under kanske ett år, de löstes upp. De fick svar, de försvann. Jag bara fick en insikt om att allt är precis som det ska. Och jag är okej.

Stor känsla av Självmedkänsla, men också medkänsla med mänskligheten. Det var som att jag förstod allting. Verkligen en oneness-upplevelse. Alltså upplevelsen av att vara ett med allt.

Och det där var ju, jag kommer ihåg att jag både skrattade och grät. Den här tjejen som jag var med då den kvällen, hon blev nog också lite rädd. Hon började också gråta och Men det intressanta var ju att den här kraftiga upplevelsen höll i sig. Så flera dagar gick jag omkring i någon slags bliss.

Och de här djupa insikterna fanns kvar. Men jag vågade inte riktigt prata med någon om det. För det var så konstigt. Jag kommer ihåg att jag några år senare läste om nära döden-upplevelser.

Jag tror att det var Elisabeth Kyble Ross som hade forskat på nära döden-upplevelser. Jag bara, det är det där jag var med om. Jag var med om en nära döden-upplevelse. Människor som har varit nära döden, men kommit tillbaka. Där kunde jag känna igen mig, liksom.

Men det var absolut en psykedelisk upplevelse som nog är den starkaste psykedeliska upplevelsen som jag har varit med om. Fast den inte hade psykedelika som katalysator, vilket ju är superintressant. Jag bara pratar och pratar här mycket. Det är jättespännande. Hur gammal var du då?

Då är du i övre tonåren? Nej, där var jag någonstans runt tjugo skulle jag säga. när det hände. Det låter också som en förvirrande tid. Ja, men det var verkligen förvirrande.

För jag hade ingenting att relatera det till och inte riktigt någon att prata om det med heller. Men det gjorde ju att jag också öppnade mig för att möta människor som hade ett annat medvetande, som hade förståelse för den här typen av frågor, så jag sökte mig till gurusar, visa människor, folk i den alternativa svängen. Jag lärde mig att meditera. Jag träffade en healer på ett väldigt märkligt sätt.

Det är faktiskt en ganska kul anekdot. Jag jobbade som säljare På kvällarna satt jag i en källarlokal tillsammans med andra unga människor och sålde tvättmedel på telefon. Jag insåg snabbt att jag var liksom inte så intresserad av att bara ringa massa, massa samtal. Jag var mer intresserad av själva mötet, så att jag var väldigt mycket i nyfikenhet och lyssnande.

Och det som hände då var ju att folk efter ett tag, jag hade väldigt långa samtal. Jag ringde kanske en tiondel så många samtal som de flesta. Jag hade långa samtal, men nästan varje samtal sålde jag någonting på. för folk kände tillit och efter ett tag bara så här, varför ringer du egentligen och vad är det du säljer? Då var det en kväll när jag satt där i den här källarlokalen och vi satt och kedjerökte, det var verkligen märkligt, på den tiden rökte man inomhus och man hade hemtelefon, det fanns ju inga mobiler.

Men då pratade jag med en kvinna Och det var ju mest kvinnor som köpte tvättmedel. Så vi har ett samtal, jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om, men det jag kommer ihåg är att jag fick plötsligt någon slags sensationer i min kropp som jag inte kände igen. Det var som att det var någon energi i mig som väcktes när jag pratade med henne. Jag var drygt tjugo och hon var kanske femtio.

Jag sa det till henne i samtalet. Jag märker att det är någonting som händer i min kropp när vi pratar. Då säger hon, ja men det är inte så konstigt, jag är healer. Ja, så det ledde till att vi träffades. Jag åkte hem till henne.

Hon gav mig ett antal sessioner, men hon pratade också med mig. Hon förstod vad jag pratade om. Den typen av möten var jag öppen för. Ja, det finns andra parallella historier till det där som är roligt. Jag har senare i livet träffat hennes son och berättat för honom om den här berättelsen, vilket ju också var väldigt kul.

Ett sätt som hon jobbade med healing var att hon sjöng. Enligt henne så sjöng hon på något slags forngammalt språk, något gammalt egyptiskt språk. Och de här sångerna, hon var kompis med en kompositör, en svensk kompositör, Ralph Lundsten som var en av de första elektronmusikerna i Sverige. Så hon tonsatte en sång för mig som hon spelade in.

Den sången gav jag till hennes son och vi lyssnade på den tillsammans och skrattade båda för vi tyckte det lät för bedrövligt. Det var ganska nyligen. Fyrtio, trettiofem, fyrtio år senare. Men tillbaka till spåret. Jag tror att det som hände mig var att jag...

Någonting öppnades. Jag fick kontakt med någon slags inre kompass som gjorde att jag också graviterade mot andra människor som hade öppenhet för den här typen av frågor. Medvetande och så. Hur långt är steget sen till din första psykedeliska upplevelse om man är klassisk? Ja, men det är väl kanske när jag var tjugosex eller tjugosju.

Och då är jag på Koh Phangan Utanför Koh Samui i Thailand. som ju var känd redan då för sina full moon parties och jag var där på bröllopsresa med min första fru och då hade de ju liksom magic mushrooms där så då Jag tror att vi tog, om jag inte minns fel, så gjorde vi te på den här svampen och drack upp den. Jag kommer ihåg att jag fick i mig rätt mycket, jag kräktes. En minnesbild jag har är när jag och min dåvarande fru

och en kille som var vår guide, och han hade gjort det här förut, så vi litade på honom, sitter vid havet och ser någon slags ljusplankton i vågorna, som blir till någon slags levande universum i den här trippen. Men där fick jag ju en... lite tillbaka den här upplevelsen av oneness, att vara ett med allt. Och att vara totalt närvarande, att det inte finns någon historia, det finns ingen framtid, det finns bara precis här och nu. Så det var ju en väldigt stark upplevelse, måste jag säga.

Det låter också, om du känner igen den här känslan av Wonder, som att det fanns en ... Att du kunde börja koppla den här tidigare upplevelsen till ... Ja, absolut. En skuggsida av att ha haft en sån här kraftig upplevelse när jag var ganska ung är ju ... Eller det är verkligen ett tvåeggat svärd. Den ena sidan är att jag fick någon slags medvetandeöppning. Jag fick ett sätt att se och förstå världen som var rätt häftigt.

Men det innebar ju också en sorg över att inte kunna vara kvar där. En längtan tillbaka hem. Det kan jag fortfarande känna, och jag kan fortfarande känna att jag på ett sätt har använt psykedelika efter det, för att också integrera eller fortsätta utforskandet efter den här känslan av att komma hem. att vara ett med allt. Att vara på något sätt upplöst och samtidigt väldigt, väldigt klar.

Sen skulle jag nog säga att det var någon slags paus Efter den här resan till Thailand så hade det varit ganska mycket i tvivel kring vad skulle jag göra, vad ville jag göra. med mitt liv, jag trodde att jag skulle bli skådespelare och att det var ifrån scenen som jag skulle bidra till att väcka mänskligheten och bidra till en bättre värld, men det var ju inte det. Och jag hade ju också stretat emot någon slags akademiska förväntningar hemifrån. Min pappa kom från arbetarklass och mamma kom från intellektuell

bakgrund där man skulle läsa, så jag fick göra det. Du får ju inte bli som pappa, inte ha en utbildning att ramla tillbaka på. För han lyckades ju ganska bra, men han blev arbetslös och fick inget nytt jobb när han var i femtiofemårsåldern. Eller han fick ta ett mycket lägre, enklare jobb för att han inte hade någon utbildning.

Så det fick jag ju höra, du måste ju utbilda dig. Jag stretade verkligen emot. Jag hade ju också utmaningen med att ha lidit av en del av dyslexi under min skolgång. Så jag hade inga bra betyg och jag hatade skolan. Hatade allt vad skolan var, för det var inte min pedagogik.

Jag kände mig inte hemma där. Men till slut så insåg jag att jag är ju intresserad av människan och medvetandet och det kanske är psykologi som jag är intresserad av. Då gjorde jag ett högskoleprov och så fick jag jättebra på första provet och kunde komma in på psykologlinjen. Det här var i början på nitti-talet, precis när de första laptopparna kom. Det var räddningen, för laptopen hjälpte mig att trots min dyslexi kunna lyckas ganska bra.

Jag tog mig igenom psykologutbildningen. Men det var också på ett sätt att gå in i universitetet och jobba med de här teorierna som man skulle lära sig. Det var lite som att jag stängde ner den här mer andliga spirituella sidan i mig själv. Och den hittade jag tillbaka till först ett antal år senare efter att jag hade gjort karriär och jobbat som psykolog ute i organisationsvärlden både ledarskap och grupputveckling och transformativa processer i organisationer.

Så när jag fick nys på det man idag kallar för den psykedeliska renässansen så kändes det ju som en klockren sak för mig att vilja vara med och stödja det eftersom jag vet vad det har gett mig. Och sen så råkade jag ju också känna Philip, som ju är en av grundarna på Nysnö, så jag ville ju verkligen vara med redan från början. Nu kunde inte jag vara med på någon av de första retreaterna, men ganska snabbt har ju jag klivit in och varit med och jobbat med att facilitera den här typen av processer. Där är det ju ovärderligt att själv ha den här typen av upplevelser. Du får väl avgöra var du drar gränser, men hur ser det ut idag för dig med ditt sökande?

Den här längtan som du satte ord på tidigare, hur hanterar du den idag? Jag tänker att en gåva som jag upplever att jag har, och som också är en börda, och som jag tänker också att man kan komma i kontakt med genom psykedelika, det är ju att se bortom slöjan, liksom. Det är som att vi växer upp i en programmering, en conditioning, om man nu använder det, ett engelskt uttryck, som blir på något sätt det vi tror är världen. Och när man väl har kommit bort från och sett bortom eller bakom den här slöjan, så det som händer för mig är att jag ser potential.

Jag kan se potential i mitt eget liv, jag kan se potential hos andra, jag kan se potential mellan människor eller i organisationer, och det är ju en fantastisk gåva, att kunna se potential. Men baksidan av det är ju också, framförallt om jag relaterar till mitt eget liv, smärtan av att se potentialen, och inse var jag är eller var vi är. Den kan jag verkligen känna kroppsligen också när jag tänker på the state of the world. Det är ju förjävligt att vi inte lyckas bättre tillsammans när vi nu egentligen är på samma lag.

och vi egentligen är en del av naturen, och så separerar vi oss från den, extraherar den, missbrukar den. Det är verkligen en dubbelhet i, å ena sidan, att se den här potentialen, å andra sidan att känna smärtan över att vi är där vi är, eller att se min egen potential, och smärtan över att jag inte är där. Jag relaterar till andra liknande samtal som jag haft där vi också pratade om både mikronivå och makronivå samtidigt. Den här känslan av skav när den här insikten finns men inte förmågan, tiden erfarenheten eller kompetensen att ta hand om det här och få ut det i världen.

Från den punkt jag står så upplever jag att du ändå gör det, även om du kanske själv känner skavet. Jag tänker på till exempel Inner Development Goals som du är väldigt inställd i. Jo men absolut. Jag sitter ju i en fantastisk position att vara med och påverka saker.

i den rollen jag har på Inre Development Goals, IDG. Där jobbar jag med att stödja framväxandet av ett globalt ekosystem av changemakers, terapeuter, ledare, influencers. Folk som jobbar med transformationsprocesser på olika sätt och som har fattat att inre utveckling är väldigt tätt kopplat till vad som händer i det yttre. Hur vi... Vårt inre medvetande speglas i det yttre vi skapar.

Och vice versa också. Det yttre vi växer upp i formar ju också våra inre landskap. Men det finns helt uppenbart en ingång till transformation i att expandera som individ. Och vi är så mycket mer än vad vi har en aning om. Och jag är övertygad om att det gäller mig också.

Jag är så mycket mer än vad jag har en aning om. Även om jag nu får förmånen att få jobba med verkligen fantastiska processer. Och att jag faktiskt befinner mig i en position idag som jag... på något sätt såg när jag var tjugo, men jag förstod inte på vilket sätt det här skulle växa fram. Och jag tror att en av nycklarna till det handlar om också någon typ av insikt eller filosofi kring förändring och utveckling.

Som också står ganska diametralt motsatt till det paradigmet som fortfarande är dominant som vi lever i. Det är ju ett paradigm som bygger rätt mycket på en teknisk linjär logik. Ska du skapa en förändring så sätter du ett mål och sen så bryter du ner vägen från nuläget till det önskade läget i ett antal steg, för det är så vi har lärt oss att förändring sker. Medan i realiteten så sker inte förändring så.

Förändring är framväxande. Förändring går i steg, förändring går ibland bakåt innan det går framåt. Och det jag tycker är spännande är ju hur kan jag i mitt ledarskap, men också när jag hjälper andra, jobba mer utifrån en framväxande logik. För mig är det någonting som jag navigerar mot, kan jag vara med och stödja det som verkar vilja växa fram, och som går i linje med en, vad ska man säga, jag gillar inte ordet hållbarhet egentligen, men som går i linje mot ett mer helhetligt, synergetiskt tänkande.

Och det där är ju jättespännande. Alltså hur leder man från, alltså Otto Charmer pratade om så här, hur leder man, how do you lead towards what wants to emerge from the emergent future? Men det tycker jag är otroligt spännande. Hur kan jag vara med, och det handlar ju också om att realisera potential. Så att inte stå i vägen för det som...

Ja, det handlar verkligen väldigt ofta om att get out of the way för vad som vill hända. Mitt ego, eller min förståelse av vad som skulle kunna ske, kanske är det största hindret. Men om jag vågar vara öppen, om jag vågar lyssna, Om jag vågar hjälpa andra att lyssna och vara öppna, så finns signalerna där. Och att bli bättre på att lyssna på de signalerna, följa de signalerna också i oss själva.

Alltså, vad vill inte bara min hjärna, utan vad vill mitt hjärta? Eller vad känns rätt i magen? Jag brukar inte komma med boktips i den här podden, men en man som pratar om liknande sätt att se på kreativitet i det fallet är Rick Rubin. Den boken som handlar om den kreativa vägen. Jag tror den heter The Creative Act.

Som handlar om precis det, i stort och smått. Saker och ting vill ske och då handlar det om att vara öppen för att kunna ta emot det. Och bära det och lotsa det ditåt. Men det handlar inte om att det inte är ens ego som driver det framåt. Exakt.

Bara för att bygga vidare på det. Där blir förmågan att särskilja eller urskilja signalen från bruset väldigt viktig. Och också signalen från egot. Vad är det som verkar handla om min stolthet eller mitt bästa? Versus vad är det som faktiskt vill hända här?

Hur kan jag vara i service, i tjänst för det? Det finns många överlapp också om man vill gå bak i vår podcast-sida och lyssna på samtal med Isabella Lundgren, jazzsångerskan från ungefär den här tiden i fjol. Ganska mycket överlapp också som handlar om att komma bortom sig själv, sluta snubbla på sitt eget ego. Att vi har Versailles inom oss, som hon pratade om. Den plötsliga insikten rekommenderas.

Apropå det, och apropå potential, så har jag funderat på vad är egentligen, varför är vi här? Det var ju också en av de frågorna som jag grubblade väldigt mycket på då, när jag var i tjugoårsåldern efter att pappa dog. Ett svar som jag tycker ger mig energi, det är ju att ett av syftena i sig är just att vara i utforskande och växt. Alltså, poängen är inte att hitta meningen med livet, poängen är faktiskt att vara i ett utforskande av vad meningen med livet är, och att våga expandera. Inse att jag och vi är mycket mer än det vi tror.

Och hur kan jag tillåta mig själv att få växa och expandera? Ja, det är vackert. Ska vi gå in lite grann på din och Gabriellas påhitt? Berätta gärna lite mer om RESource, det här initiativet. Om man tar avstamp i, för mig har det varit fantastiskt att få jobba med att hålla space för psykedeliskt transformerande upplevelser.

Jag har varit med om fantastiska uppvaknanden hos människor som plötsligt ser igenom slöjan eller Det är som att vi, om man tänker att egot, det är nästan som att det kan vara som ett svart hål i en själv, som har en ganska stark gravitation, som gör att jag inte expanderar, utan snarare imploderar. Och att psykedelika kan på något sätt öppna upp det här, och plötsligt så ser jag mycket mer. Och jag kan uppleva att många ledare idag, sitter rätt mycket fast i att vara duktiga pojkar och flickor.

Att också sitta fast i både sitt eget ego, men hur man hanterar andras ego. En konsekvens av medvetandeutveckling är att vi ser hur vi hänger ihop med allt och alla. Har man den insikten så leder man från en annan plats. Det blir ett ledarskap som potentiellt i alla fall - kommer från mer av en förkroppsligad visdom, snarare än att försöka

imitera någon eller vara en duktig pojke eller flicka och försöka skapa resultat och springa i hamsterhjulet. Jag jobbade tidigare ganska mycket med ledarutveckling. Idag jobbar jag mer med att hjälpa team och organisationer att göra transfereringar men där blir ju ledarutveckling en del i det. Så för mig blir det här ett sätt att komma tillbaka till ledarutvecklingsspåret, men med en helt annan katalysator, och också en djupare förståelse än vad jag hade för kanske tjugo år sedan.

Jag tycker att det här känns som någonting jättespännande som jag och Gabriella ska göra. Vi får se om världen är redo för det. Men jag tror att det finns en jättestor potential i det här. Det är ju fortfarande lite grann ute i samhället sådär, Är det här något man kan prata om?

Lite hysch-hysch, vi lider fortfarande av att vi blandar ihop alla droger i en och samma korg. Men jag har en känsla av att det är nog dags nu. Så det ska bli jätteintressant, och det känns också som en väldigt gedigen resa. Vi gör ju det här i samarbete med Nysnö, så det är ju ett Nysnö-retreat som ligger i mitten av processen, och sen har vi ju ett retreat några månader före Nysnö-retreatet och så har vi ett retreat några månader efter.

Vi har också, förutom den vanliga assessment som Nysnö har för att säkerställa att man är redo för att göra en sån här process, så har vi också ett annat instrument som vi jobbar med som heter Leadership Circle som också tänker jag blir en väldigt bra plattform att jobba med och också använda i den personliga coachingresan som också kommer att ligga som en bottenplatta under hela processen under det här dryga halvåret. Det ska bli verkligen spännande att se hur det här går. och se vad det är för personer som är redo att hänga med på det här. Ja, verkligen.

Jättekul att följa. Jag funderar också på hur intressant det är att det är samma grundinsikt, - eller samma grund som kan skapa tillväxt, insikt hos individer, grupper och ledare. Du pratade om one-ness och att komma bortom sig själv. Idé, förmåga att lyfta andra till exempel som en bra ledare ska kunna göra. Men att det är samma nyckel på ett sätt.

Ja men absolut. Det finns en professor som är djupt involverad i Inner Development Goals, Kristin Wamsler. Hon brukar relatera till the disconnection theory, som är ett sätt att beskriva varför vi sitter i den knepiga situation vi gör i världen idag. Och att det är tre rotorsaker som handlar om att vi inte är i kontakt.

Den första är att vi inte har full kontakt med oss själva. Vi lever i ett gap i vårt inre. Vi har inte full kontakt. Det bidrar i sin tur till att vi också är ganska bortkopplade från varandra. I bästa fall så är jag uppkopplad med min partner om jag kanske har barn eller föräldrar.

Men hur blir jag faktiskt uppkopplad mot andra människor längre bort från mig? Kanske utanför min direkta sfär. Och det tredje liksom disconnectet, om man nu kallar det för det, är hur vi har tappat kontakten med naturen i det moderna och postmoderna samhället. Vilket på något sätt också har accelererats av den teknologiska utvecklingen, av covid. Alltså att få tillbaka, komma tillbaka till den här uppkopplingen mot naturen, mot andra och mot sig själv.

Det tänker jag är en av nycklarna här. Och där är ju psykedelika verkligen en potent katalysator. För det upplever jag i nästan alla mina psykedeliska upplevelser. Så har jag haft känslan av att komma i kontakt med mig själv på ett djupare plan. Att se omvärlden och komma i kontakt med den på ett djupare plan.

Och framförallt också naturen. En stark psykedelisk upplevelse som jag har haft var när jag i ett eget ledutvecklingsprogram som jag gick fick gå ut och sätta mig i naturen och relatera till en växt i en timme. Det låter som en banal uppgift, men det var helt själsöppnande. Att bara sitta där med den här lilla... Det var ett litet träd som jag satt med.

Och hur det också fick mig att få psykedeliska upplevelser. Jag tänker att vi ska börja avrunda och tacka för oss. Men om man vill veta mer om ledarskapsprogrammet. Vi har ju pratat lite runt det. Om man vill veta mer hårda fakta, till exempel.

Vad kostar det? När börjar det? Sådana saker. Var kollar man? Jag tror att vi kommer att ha någon länk här via Nysnös hemsida, men det finns en webbsida som heter WeVolv.

Du kanske kan lägga med dig någon slags show notes. Och på den här webbsidan WeWalled så finns då det här programmet Resource beskrivet. Och där finns svar på de flesta frågor och sen så finns både jag och Gabriella tillgängliga om man är intresserad av att veta mer. Och vi kommer också ha informationsträffar som vi kommer bjuda in till. Både en digital och en fysisk här under våren.

Programmet startar i augusti. Vi kommer också ha någon slags förträff i juni eftersom vi semestrar där. De som har hakat på då. Ja, men gott så. Spännande att följa och väldigt mysigt att prata med dig en stund.

Ja, men detsamma. Det var jätteroligt, Peder. Tack så hemskt mycket. Tack! Podden produceras av företaget Nysnö.

Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.