Arman

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Sådär, hej och välkommen till podden Min Resa. Hej, tack. Hej, jättefint att ha dig med här. Roligt att få vara med. Ja, i den här poddserien Min Resa så följer vi varje gång en persons berättelse kring någon slags psykedelisk resa.

Det kan vara en enskild resa eller en livsresa som tar plats under en längre tid. Men det här avsnittet är lite ovanligt, kanske speciellt för mig för att jag Vi har aldrig gjort en podd tidigare där jag har varit en del av själva upplevelsen. Vårt första möte, du och jag Armand, det var på ett nysnöretreat i Holland i september. Stämmer bra.

Och där jag jobbade som assistent. Så jag kände mig öppen för att det här kan vara en historia som berör mig också. Det känns fint och spännande tycker jag. Så var tycker du att vi ska börja berättelsen? Hur långt bak ska vi gå i ditt liv?

Oj. Jag kanske kan berätta lite vem jag är och hur jag hamnade här. Mina föräldrar flyttade till Sverige från Iran för många år sedan, det var år - '- och jag kom hit med min mamma. Som var höggravid då med min lillasyster. Och det var en möjlighet som de fick där de kunde faktiskt lämna landet under bra omständigheter och fly till Sverige.

Det är väl kanske det stora, om man går långt bak i tiden, någonting som har varit stort och inverkat mig och min familj väldigt mycket. Pappa var kvar i Iran där och det tog ett par år innan vi fick uppehållstillstånd i Sverige. Men vi hade otrolig tur med människorna vi hade omkring oss som hjälpte oss och stöttade oss. Allt från privatpersoner till myndighetsanställda. Jag tror att den tiden har påverkat mig idag ganska mycket.

Efter många terapitimmar har jag kommit fram till att det har varit en väldigt viktig del i mitt liv och format mig ganska mycket. Men sen därefter började en vardaglig kamp som alla har. Försöka få jobb och komma in i samhället och gå i skolan och allt som hör till. Sen har det flitigt pågått ganska bra för mina föräldrar och för mig och min syster. Vi har kunnat leva ett ganska schysst svenssonliv sen dess och trivts väldigt bra i det.

Men sen när man blir äldre så börjar man ju, i alla fall jag, fundera lite över vem man är och hur man är. Man börjar se lite saker i sig själv och ifrågasätta en del saker. Därifrån snubblade jag in på mental hälsa. Och blev övertygad av en författare jag följer att det bästa verktyget vi har idag är är psykoterapi, det är inte perfekt, den är långt ifrån perfekt, men det är det bästa verktyget vi har.

Jag köpte det direkt som analytiska, supersekulära person jag var. Så tänkte jag, ja men det här, då ska jag göra det här. Så jag hoppade på det tåget, googlade fram den vassaste person jag kunde hitta med mest meriter och mest erfarenhet. Och så hittade jag en kvinna och började gå hos henne. Och snabbt började jag inse att jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

Det här var inte vad jag förväntade mig. Jag trodde att jag skulle komma dit och få en process presenterad för mig. Så här ser det ut, så här går det till och du kom ut på andra sidan frisk och mår jättebra. Men jag gick till henne helt förutsättningslöst och började gräva och lärde mig ganska mycket om hur jag själv är. Och jag tror att det var nog för mig startskottet.

Och även den psykedeliska resan. För i samband med det så började det komma mycket forskning och mycket kunskap om psykedelika-assisterad terapi och vilka effekter det har. Och någonstans där, något år in efter att jag hade börjat terapin, så testade jag MDMA för första gången själv. Jag var ganska gammal då. relativt, jag var i tidig trettio-årsålder.

Den upplevelsen var väldigt, väldigt speciell. Förutom den euforiska, rekreationella delen, så trots att vi var ute på en klubb så hade jag otroligt mycket funderingar och reflektioner som jag aldrig annars haft, som jag inte vågat ha. Jag tänkte på människorna i min omgivning, jag tänkte på mina romantiska relationer, mina kompisar. Och bara ifrågasätter varför har jag vissa av dem här i mitt liv? Varför umgås jag med dem?

Så det var mycket sådana tankar som dök upp. Även om de var väldigt korta. Men jag förstod efteråt, för jag fick med mig det här långt, långt efteråt. Och jag förstod att någonting hände där. Jag såg saker, jag hörde saker från mig själv som jag kanske inte riktigt vågat reflektera över själv.

Och det blev liksom en skjuts för mig där. Jag lyckades aldrig återskapa det där. Jag lyckades aldrig själv få till det där terapeutiska igen med MDMA. Därför bestämde jag mig också att första gången jag tar någon annan typ av psykedelika så ska det vara under kontrollerade former för att försöka optimera och maxa verkligen den här terapeutiska effekten av det. För det kanske bara är

Visste inte jag bättre då, men jag tänkte att det kanske bara är en gång man får den här riktiga aha-upplevelsen eller den mest kraftfulla effekten. Så jag valde att avvakta med allt annat. Du får själv avgöra vad du vill berätta och inte. Samir, jag ställer några frågor. Vad var dina problem?

Kunde du se dem? Jag tror, någonting som jag alltid velat veta, hela mitt liv, har varit att jag har en väldigt stark tillagssida. Och det märkliga är att det spelar ingen roll, Även om jag vet det rationellt så är det ändå där. Det är som att du kan säga det till mig hur många gånger som helst.

Det förändrar inte faktumet. Och den här till lagsidan har nog varit väldigt stark hos mig. Otroligt kraftfull. Så pass att den har styrts mitt liv till viss del under stor del av mitt liv. Framförallt tonåren.

har varit väldigt präglat av den drivkraften. Resan jag sen gjorde tillsammans med dig, bland andra, har gjort att även om jag tycker att jag har gjort stora framsteg i det här med att vara i kontakt med sig själv kunna kontrollera det här begäret mer så har nog den resan jag gjort varit en otrolig boost. Den resan jag gjorde med Nysnö som har gjort att det har sjunkit in på ett ännu djupare plan. Man brukar klyschigt prata om den här löken med många lager.

Jag tror jag börjar förstå att det inte tar slut. Det finns hur många lager som helst. Så om vi hoppar till det första mötet med gruppen kanske. Ni var ju en grupp som åkte tillsammans. Precis.

Det här med att åka i en grupp har ju för mig varit inte från början något som jag såg som något positivt. Jag hade helst av allt suttit själv med en terapeut i ett rum. Jag var till och med på väg att göra allt det här på egen hand, vilket jag är glad att jag inte gjorde. Men vi hade vår första träff på Zoom. Vi träffade alla.

Och vi pratade och lärde känna varandra lite kort. Även där kände jag redan att, gud vad jobbigt. Tio personer blev tillsammans. Ett stort gäng. Och sen träffades vi några veckor senare i Stockholm.

I den träffen lärde vi känna varandra betydligt djupare. Och det var faktiskt redan där resan började för mig. Det var redan där hände väldigt, väldigt mycket. Jag tror att både jag och alla andra som hade sökt sig hit, vi är alla väldigt, väldigt öppensinnade. Många är kanske lite desperata, till och med har testat det mesta.

Andra är bara vill dra till lite mer dramatiska eller drastiska metoder för att ta sig vidare i livet. Redan här är vi alla väldigt mottagliga för varandra på något sätt. Och det här är långt innan några som helst medicinering är involverad. Så det var början med gruppen.

Och det här var ju bara någon form av gruppterapi kanske, eller jag vet inte vad det var. Men väldigt effektfullt var det. Det låter som ni kom väldigt väl förberedda till Holland? Som att det fanns en grundkontakt som var stark?

Jag upplevde ju att det var det från mig själv. Jag var nog ovanligt öppen, måste jag säga. Jag var nog inte själv beredd på att jag skulle vara så sårbar som jag var. Jag trodde inte jag skulle vara det. Så kommer ni dit.

Det är september. Det är ganska varmt och skönt ute. Hur är mötet när ni kommer ner? Jag mötte upp ett gäng i flygplatsen. Vi åkte ner tillsammans och tog tåget ner till den plats där vi skulle mötas upp.

Det var där jag mötte dig för första gången. Du mötte upp oss. Jag minns att du kom fram och kramade om oss och välkomnade oss för att vi kommit dit. Och skjutsade oss till platsen där vi skulle vara. Och jag minns att mitt första intryck av dig var ju att Gud vilken naturmänniska det här är.

Redan där, väldigt dömande tror jag, var jag. Och hade då också en ganska tydlig hierarki i mitt huvud. På människor överlag. Som jag fortfarande har till stor del, tror jag. Även om den är mindre.

Men vi kom fram. Och vi fick komma in och se hur det ser ut. Och ganska fort kände jag också att, åh gud, ska jag bo i ett kollektiv, ett rum med tio, nio andra personer. Och vi ska sova ihop. Jag tyckte inte det var min citystandard på Stöllet även om det var väldigt vackert och fint.

Man börjar bry sig om sådana saker, hur många toaletter det finns eller sådant som man kanske tänker på när man ska åka på en semester egentligen. Men de fanns där och jag är ganska Det var ganska pedant av mig, fortfarande är det lite grann. Så jag tycker sånt blir extra jobbigt. Men det var ganska högt tempo då när vi kom.

För vi skulle ganska fort ta vår första lite mindre dos samma dag. Och vi fick gå upp och stadga oss, placera ut våra grejer och bädda sängen. Sen kom vi ner och hade lite andningsövningar och lite meditation och försökte komma ner i varv. För att kunna förbereda oss för första sessionen. Det är nervöst.

Vi bäddar upp i rummet där nere där alla samlas i en ring. Vi har våra täcken och kuddar och lite myskläder och förbereder oss för att ta svampen. Och efter lite förberedelser så kommer svampen ut. Då får vi varsin liten skål med svamp i. Och då får vi en relativt, i förhållande till andra dosen, en mindre dos.

Som alla får. Jag börjar knapra i mig den som vi blev tillsagda. Så jag äter upp den och sen lutar jag mig bakåt och tar fram mitt blädderblock. Och ska rita lite i den i väntan på att någonting ska hända. Och det som händer där då när jag sitter och ritar att ur mitt block så ramlar ett kuvert ut.

Och i det kuvertet, kuvertet är då från min sambo och mamman till min son. Och hon har då gjort ett fint kuvert och målat lite svampar på och i det ligger ett kort på henne och min son som kramar om varandra. Åh, bara det där var ju helt sinnessjukt. Att tajmingen ramlade ut där just då var ju otroligt fint. Det var så vackert.

Jag blev så rörd av det. Så jag kom verkligen in i ruset med en ren lyckokänsla redan innan den har kickat in. Och jag kommer till och med ihåg vilken låt det var där jag började känna av att någonting händer. Det var otroligt fin stämningsfull musik som jag känner verkligen var väl anpassad för den upplevelsen.

När den här låten kommer så plötsligt känns det som jag kastas runt lite grann. Inte på något obehagligt sätt utan jag kastas runt i musiken på något sätt. En otroligt ovanlig och vacker känsla. Och långsamt, långsamt så växer den här känslan. Och jag börjar även bakom ögonbindlarna få lite hallucinationer.

Jag ser färger, jag ser mönster. Inte jättemycket, men en del. De rör sig och ändrar och skiftar färg i takt med musiken. Så musiken har tagit grepp om mig och jag känner att jag lever lite genom musiken. Upplevelsen går väldigt mycket i takt med musiken.

Den här upplevelsen är helt fantastisk. Sen händer någonting kort därpå, när effekten börjar avta lite grann. Väldigt tidigt, när jag fortfarande är väldigt berusad. Men effekten börjar avta. Och det som händer är att jag har mig själv i mitt huvud.

Jag börjar höra min egen röst. på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det börjar ganska litet och subtilt i början för att jag är fortfarande väldigt mycket inne i musiken och själva upplevelsen. Men den här växer mer och mer, vad jag misstänker, allteftersom effekten av svampen avtar. Och långsamt förvandlas det här till någon form av kamp i mitt huvud mellan

mellan den här rösten som drar ner mig till verkligheten och musiken och färgerna som håller mig kvar i den fina upplevelsen. Och långsamt, långsamt så börjar rösten att vinna. Och det är ingen elak röst eller någonting hemskt eller någonting otrevligt utan det är bara det vanliga tugget, narrativet som jag har i mitt huvud. Som alltid finns där.

Det är bara det att jag har aldrig lagt märke till den så tydligt som jag hade där. För den har varit borta och nu börjar den komma tillbaka. Och det var en otroligt jobbig upplevelse. Att komma tillbaka till sig själv. Att långsamt gå in och bara undra, men jag blev...

så frustrerad över att jag inte kunde få tyst på den här. Den fanns där och gick i ett. Och även om det den sa med rösten, narrativet, inte var någonting nödvändigtvis negativt eller hemskt så är den fortfarande väldigt, väldigt jobbig och väldigt energikrävande. När sessionen var över så satt jag där och bara hörde det här tugget i mitt huvud, konstanta tjattrandet som jag inte kunde stoppa.

Men samtidigt skulle vi äta middag. Och då gjorde jag ju som jag kanske alltid gör. Gör det jag tror förväntas av mig och av andra. Än att göra det jag kände för. Vad jag hade egentligen känt för att göra där är ju bara gå åt sidan och gå och lägga mig.

Eller bara gå och fundera, reflektera. Vad var det där för någonting? Vad är det som händer? Istället så satte jag mig vid middagsbordet med alla andra och socialiserade och ansträngde mig så in i helvete för att vara social och prata. Fast jag egentligen inte ville det.

Det hände någonting väldigt stort redan första sessionen och det var just att jag lade märke till någonting som alltid har funnits där med mig men som jag aldrig har sett från det perspektivet på det sättet som jag gjorde där efter första Samp-sessionen. Och det var inte ens den stora sessionen som skulle vara livsomvälvande enligt min tro eller mina förutfattade meningar. Utan det var ju en liten testa-på-dos. Men redan där så väcktes någonting i mig.

Jag gick och sov och jag lade mig och jag kunde sova ganska bra. Och vaknade upp morgonen efter, fortfarande lite förvirrad över vad som har hänt. Vad det betyder. Vad ska jag göra åt det? Just det.

Det måste vara en väldigt solig dag. Vi började med att ta en tyst promenad i skogen tillsammans. Jag som ledde promenaden tog av mig till barfota som den naturmänniska jag är, eller vad man ska säga. Och fick med mig alla på det utan att det fanns någon sorts press.

Men jag minns det som att du också tog av dig och gick barfota. Det kändes som att det kanske var en grej även det. Ja, det var det. Precis. Jag tog ju också av mig.

Jag var bland de sista som gjorde det. Och gjorde nog det mycket. Jag vet inte. Det var mycket tankar där också. Ska jag ta av mig?

Varför? Vill jag ta av mig det? Eller ska jag göra det för att alla andra gör det? Jag vet inte riktigt vad jag kom fram till, men jag minns att jag tog av mig det. Med en känsla av att det är det bästa av två dåliga alternativ.

Hade jag behållit det hade det känts konstigt att alla andra tagit av sig. Sådana här saker kunde bli en grej för mig. Det kunde bli en osäkerhet. Och hindra mig från att känna vad var det jag egentligen själv ville göra. Och det är det som har varit ett hinder i mitt liv väldigt mycket.

Jag minns ett samtal jag hade med dig under den dagen. Jag minns att jag satt där i vardagsrummet, om man får kalla det. och bara vilade. Bara stirrade in genom fönstret och såg att du började sopa. Och den här tillag-sidan i mig klickade ju in direkt att jag kan ju inte sitta här medan han står och sopar.

Så jag kommer ju fram och frågar dig, kan jag hjälpa till med något? Och då säger du, att det inte behövs och att det här du gör behövs egentligen inte ens men att du känner lite ro och vill bara stå och göra det. Och i det här så stannar du upp och slutar sopa och lutar dig avkopplad mot den här sopkvasten och börjar titta på mig och prata med mig där du verkligen dedikerar din tid och din närvaro. i det här samtalet.

Jag tror att någonstans där började jag faktiskt må lite dåligt också över att jag har varit så snabb på att döma dig. Det var mycket som hände den dagen i Jag spenderade en stor del av den faktiskt bara sittandes i ett hörn. Bara glo ut genom fönstret och lyssna på en av gruppmedlemmarna spela på piano. Jag satt och lyssnade där säkert en halvtimme, timme bara.

Och fällde några tårar för mig själv och bara njöt. Och bara var i känslorna. Det var en väldigt fin dag. Sen kom dag tre. Vad hände då?

Dagen började ännu mer nervös. Jag tror jag gick upp ganska tidigt. Jag kunde inte sova så jättemycket. Det var nog fler som jag såg hade gått upp också. Jag var väldigt nervös för vad en så stor dos kan innebära.

Vi gick upp, vi åt frukost, en väldigt lätt frukost och sen samlades vi där nere, återigen gjorde lite övningar för att lugna ner oss och komma ner i varv och försöka komma in i stämning. Och sen fick vi den första dosen av två. Jag tar den. Den här gången försöker jag vara lite mer observant på vad som händer och försöka vara med i förändringen av min nyfikenhet. Jag ser hur det visuella långsamt förändras.

Jag ser hur färgerna kommer fram, hur mönstren kommer fram. Och det är ju mycket kraftfullare den här gången, det känner jag. Det är betydligt starkare. Och jag mår bara bra. av den här första dosen.

Jag mår så otroligt bra. Det känns nästan som att det är för rekreationellt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för det terapeutiska, men det tänker inte jag på där. Jag bara njuter och tycker att allting är otroligt härligt. Sen händer någonting.

Jag är inte säker på när det händer, men jag börjar tas av en känsla av obehag. Jag är inte säker på var den här känslan kommer ifrån. Men jag minns återigen att det var en låt som verkligen lyfte mig in i det här. Det var en väldigt sorgsen, vackert sorgsen låt på persiska, mitt hemspråk, som jag hörde. Jag var redan inne i den här känslan men när den där kom med den rösten och med den melodin så drogs jag djupt in i det.

Jag minns hur jag ser mig själv, hur jag vrider och vänder på mig fysiskt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har en frustration i kroppen. Jag kan inte riktigt kontrollera det här. Då kommer en av terapeuterna och sätter sig bredvid mig.

Så jag antar att det här har synts. Hon har märkt att jag inte är på en bra plats. Det här är inte den typen av känslan som jag kanske har varit rädd för när jag tänkt på snia trippar som man får höra om. Det är inte så här jag föreställde mig det.

Jag trodde det var mer skräck och rädsla. Här är bara en otrolig obehaglig känsla som jag hade som jag inte kunde veta vad det var. När terapeuten kommer och sätter sig bredvid mig så knäpper hon på mig och på något sätt håller om mig. Jag tillåter mig själv på något sätt bli ompysslad.

Jag vet inte hur ofta i livet, hur många gånger i livet jag verkligen har låtit mig göra det. Men det kändes som att det var okej där och då. Det triggade mig såklart ännu mer, att jag blev ännu mer sorgsen, ännu mer ledsen. Och det här växte. Till slut hade jag gråten i halsen.

Jag visste inte vad det var, men jag var så otroligt ledsen. Och kände att jag behövde gråta av mig. Men jag höll emot såklart, trots det tillståndet. För jag ville ju inte låta och störa andra, såklart. Men jag ligger där.

Och då börjar hon säga, släpp ut det. Hon kände ju av att det är någonting som jag håller tillbaka och då började hon säga släpp ut det nu. Det gör mig ännu mer rörd och det blir ännu svårare att hålla emot. Vid ett litet ögonblick där i en halv sekund så var det som att Ljud läckte ur min mun bara en halv sekund och det där lilla ljudet som kom ut hörde jag.

Så jag hörde mig själv på något sätt. Det var som att jag hörde mig själv uppifrån. Och då började jag tycka synd om mig själv. Och då kunde jag inte hålla emot längre. Utan jag brast ganska hårt och grät.

Och lät. Jag har nog aldrig låtit så ... Så befriande i hela mitt liv. Det var som att det fanns ingenting som höll mig tillbaka. Jag kunde göra och låta och gråta hur jag ville, precis som jag ville. Det varade dock inte i många minuter.

Den känslan. Men efteråt var jag så otroligt lättad. Jag hade en sån lättnad i min kropp. Varenda muskel i min kropp var avslappnad. Det känns som en tyngd hade släppt från mitt bröst som jag inte ens visste var där.

Precis som rösten. Den har bara varit där, men nu var den inte där. Och då märker jag den. Och hämningarna kom tillbaka kort efter. Jag lade lock på det och började tänka igen.

Men jag befann mig i ett otroligt skönt befriat tillstånd där och då. Där jag kunde verkligen... Jag njöt av att bara ligga där och vara lite sorgsen och vara lite ledsen. Och det var okej. Och jag fick kärlek av någon.

Jag fick tröst av någon som jag kunde ta emot ett tag. Kort därpå kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att gå upp och gå på toa. Med det kanske som ursäkt gick jag upp. Gick på toaletten.

När jag kom ut så minns jag att jag träffade dig igen. Vi satt där utanför och pratade lite. När jag tänker tillbaka så minns jag Känslan av att jag måste prata hela tiden hade tagit över. Det där narrativet hade kommit fram igen och bara tagit över.

Men samtidigt så kände jag att det var en lättnad och det var skönt. Jag tyckte om det. Det var inte att det var obehagligt. Det var skönt att få liksom bara spy upp massa ord. Och där satt du och bara tog emot allting.

Men jag minns det också som en väldigt fin stund att få vara så med någon, att få vara där. Men jag tror också att det var någon form av kanske sätt att slippa bearbeta och bara pausa lite grann. Att inte behöva gå in i det där djupa för det var så otroligt energikrävande. Men efter ett långt samtal där, lite skratt och lite tårar, så minns jag att vi tog en promenad, jag och du ut. Och där, nu är jag verkligen, nu har jag dragit ner mig själv ur det här fina ruset och det här emotionella tillståndet.

Även om jag är väldigt, väldigt berusad fortfarande så Så har jag dragit tillbaka mig själv från känslorna. Och jag minns att där någonstans så kände jag ett behov av att vara dig till lags. Att hosta dig i vårt samtal så att du har trevligt. Och det är lite typiskt mig också att komma dit.

Till och med då i det tillståndet på den platsen där jag har åkt för att jag ska få hjälp. Så börjar jag ändå de här dragen att ta över. Men vi går, promenerar lite grann över gräsmattan där och jag berättar lite om hur pedant jag är och du tipsar om att jag kanske ska kliva lite i ankskitet. Så jag tar en promenad och med flit trycker ner min fot i det.

Kort därpå så kommer någon annan ur vår grupp ut. Vi tittar lite på varandra och börjar skratta och har en liten garvattack som varar en liten kort stund. Jag vänder mig om så ser jag att du Peder, du har backat ut och tagit dig bort från mig. Då får jag två blandade känslor.

Ena stunden känns det som att, oj, är det något fel? Jag vill ju återigen det här till lagsidan. Men samtidigt känner jag en lättnad över att jag inte behöver vara där och försöka hosta dig. Och den lättnaden gör att jag bara lägger mig ner. Och bara stirrar upp i himlen.

Jag lägger mig ner och bryr mig absolut inte om att jag faktiskt ligger i massa ankskit. Den stunden där, jag vet inte hur lång den är, om det var fem, tio, femton minuter, var bland de finaste stunderna jag haft i mitt liv. Där allting är bara tyst och skönt och vackert. Och det känns som att jag bara existerar. Det finns inget annat brus.

Det finns ingenting annat där. Och jag kan bara ligga där. Och det är klart jag kunde ha någon tanke. Någon liten tanke om mina föräldrar eller min syster eller mina vänner eller min sambo. Och jag kunde skratta lite.

Jag kanske kunde fälla en liten tår. Men det var väldigt korta glimtar. Det var inte ett konstant flöde av av tankar. Jag minns att jag trots det tog mig ur självmant, tog mig upp och ur det där efter en stund.

Sen kom jag fram till dig och sa att det där var kanske de största upplevelserna jag haft. Att allt annat har varit fantastiskt men det där var någonting helt annat. Och jag tror att i efterhand när jag tänker tillbaka, att det där var nog en sån stund där jag verkligen var i kontakt med mig själv och vad jag själv känner och tycker och hur jag mår och vad jag vill. Det var som att det där var jag avskalad på något sätt. Därifrån var det en lång resa till att komma tillbaka till verkligheten.

Jag mådde otroligt bra över att ha fått den där Lättnaden av att få ut skriket och tårarna och ledsamheten och sorgen att få ha den där. Och att sen få uppleva någonting så fantastiskt som det är på gräsmattan. Hela resan var helt otrolig. Alla delar kändes som något jag behövde för att komplettera till någonting.

till någonting som jag nu har med mig än idag. Resten av den dagen njöt jag av musiken, av mina egna tankar, av känslorna. Jag bara gick och satte mig under trappen ett tag och ville bara vara själv. Det var lite rörelse där så jag gick in och satte mig i badrummet en stund. Släckte lampan och bara satte på golvet och bara lyssnade på musiken genom dörren där.

Jag minns i slutet där så kom jag in och satte mig bredvid dig under pianot på golvet. Och så var det lite mer uppåtmusik. Och en av terapeuterna som DJade framförallt, han kom och slängde fram en liten maracas i min famn. Och det var som att Det var känslan av att det var ju det här jag ville göra just nu.

Jag visste bara inte om det. Det var ju det här jag ville ha. Jag ville ha en liten maracas i handen och skakat i takt med musiken. Det var vad jag var ute efter. Det var en otroligt häftig känsla.

Mot slutet där så började min kropp bli väldigt trött. Jag kände mig otroligt sliten. Det har varit en väldigt lång dag, väldigt mycket känslor. Jag gick och la mig en liten stund med ett leende och bara försökte njuta av det sista och bara vara där i stunden. I slutet av kvällen där så kom de in med en fruktskål.

Vi var fortfarande uppmanade att inte prata med varandra, inte kommunicera verbalt. Men vi fick vara där, vi fick gå upp, dansa, röra på oss, vi fick göra vad vi ville. Jag minns hur jag reste mig och såg hur alla hade samlats runt den här fruktskålen. Som en liten apstam som är ute på bete och äter gräs. Det var så otroligt vackert och ingen behövde säga någonting.

Även om ingen sa någonting så var det ändå ett gemenskap där. Den gick att ta på. Det var väldigt vackert. Det var väldigt speciellt. Det är så roligt att höra dig.

Eller roligt, men jo, det är det. Det är roligt att höra dig berätta allt det här från ditt perspektiv. Jag tar tillbaka mig till stunden också. Man skulle kunna prata hur länge som helst såklart om det här, men jag är nyfiken på det här draget som du satte ord på några gånger. Den här känslan att vilja vara till lags.

Har du landat i det, var det kan komma ifrån? Eller har du lyckats jobba vidare med den upplevelsen på något sätt? Det är jättesvårt att säga vad den härstammar ifrån, såklart. Men jag tror att det är en kombination av iransk kultur min familjs kultur.

Men också, jag tror de upplevelserna kring flytten till Sverige kan ha haft en stor inverkan också som har förstärkt det här. Men det är svårt att säga exakt vad det är. Men vad som är viktigt för mig är ju att jag har ju efter den här trippen fått en liten extra boost i att bearbeta det här. Och det som har hänt handlar egentligen inte så jättemycket om att sluta vara till lags eller vara på ett sätt eller vara på ett annat sätt.

Det tänk som jag kanske hade när jag gick i terapi, att man ska försöka ändra beteenden. genom att jobba på. Det här var någonting annat. Det här handlade om att jag behövde bara komma i kontakt med mina känslor, vad jag faktiskt själv vill. Förbi alla de här filter, förbi alla de här dragen som brusar runt och gör att jag inte kan känna vad jag själv vill.

Det var exakt vad som hände där. Jag kände att jag ville någonting och kunde identifiera det och kunde agera på det utan att låta andra drag ta över. den stora lärdomen, den stora vinningen det jag har fått med mig härifrån som jag ska jobba på och jag ska ta med mig och försöka förstärka resten av mitt liv nu. Det är att kunna vara i kontakt med mig själv och känna vad det är jag vill. För då tror jag att alla de andra detaljerna, allt det andra vi pratat om kring mig är bara detaljer.

Det där kommer lösa sig själv om jag bara kan behålla den där känslan. Tack för berättelsen. Den här gruppen som du åkte med, har ni någon kontakt idag? Vi har väldigt mycket kontakt. Nästan, inte dagligen, men ett par gånger i veckan i alla fall.

Vi har träffats flera gånger sedan vi kom tillbaka och gruppen har varit ett otroligt stöd. Inte bara stöd för mig, men det har också varit stöd i mitt lärande av andra människor. Som jag berättade tidigare så har Många har vuxit. Min bild av många har förändrats och det har kommit i samband med förståelse och genom att höra deras historier avskalat, intimt, sårbart.

Och då ser man, jag har i alla fall börjat se människor kanske lite mer nyanserat än vad jag har gjort tidigare. Alla de här sakerna jag säger hade jag tidigare tyckt låtit klyschigt om jag hade hört någon säga. Jag hade tänkt att ja, så är det väl. Det är väl sant. Men när man känner det blir det någonting annat.

Det blir mer på riktigt än vad jag har trott att jag har vetat om hur jag ser på andra och hur jag dömer mig själv. Ja, tack som sagt för en jättefin historia. Och tack för att vi träffades i Holland. Och samtalet i stort. Jag är tacksam i allmänhet.

Jag känner mycket mer i kontakt än när jag påbörjade samtalet. Vilket alltid är en bra sak. Jag är glad att du var med Peder. Historien fortsätter. Det gör det.

Tack så mycket för att du var med. Tack. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.