Thomas

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till ännu ett poddavsnitt från min resa. Det här är en podd som bjuder in berättelser från psykedeliska resor. Ibland så är det enskilda upplevelser och ibland så är det upplevelser som tar plats under en längre tid. Kanske över en bit av livet till och med. Podden produceras av företaget Nysnö.

Vi har haft en hel del gäster från våra egna retreats som vi bedriver i Holland. Psykologledda psilocybinretreats, men det är inte alltid som gästerna kommer därifrån utan vi bjuder in alla möjliga typer av berättelser för vi tycker det är viktigt att det här pratas om och att det blir en del av vad som är ett normalt samtal i Sverige och världen. Idag är det en gäst som heter Tomas. Hejsan Tomas! Hallå, hallå!

Hej, väldigt fint att ha dig med. Ja, jättekul att ni tog emot mig. Så, vad ska man säga, var ska man börja berättelsen? Skulle du vilja berätta lite om var du befinner dig i livet just nu? Ja, precis.

Just nu är jag mycket tack vare svampen på en väldigt lugn och skön plats. Det har varit... Ja, jag har i över trettiofem år av Oro, depression, utbrändhet tre gånger och kroniskt utanförskap. Svårt med sociala sammanhang och sånt där. Mycket sånt bakom mig.

Det har allting släppt nu, sen ett år tillbaka. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte jagar ifrån nånting eller mot nånting. Utan det är bara... Jag brukar förklara det som att hela mitt liv har jag suttit i en liten roddbåt ute på havet och bara rott för fulla muggar liksom. Allt vad jag orkar och aldrig kommit någon vart riktigt.

Och nu för första gången är det bara en spegelblank yta. Jag kan bara sitta lugnt i båten och ro dit jag vill. Och då känner jag också att jag har inget behov av att ro någonstans. Jag bara njuter av dagsläget. och där jag är i mitt liv just nu.

Och din kontext utanför dig, har du familj? Ja, jag har två barn, en dotter på tretton och en son på femton. Separerad sedan åtta, nio, tio år tillbaka. Elektriker, bor söder om Stockholm. För ett år sedan var jag med om det här som

som jag skrev in till er om. Jag ville gärna dela med mig av det i och med att det är ett oerhört intressant ämne med psykedelika och terapiegenskaperna det kan ge. Jag ville dela med mig av min berättelse. Hur kom du i kontakt med det här första gången? Det var via en bekant som jag lärde känna för ett och ett halvt år sedan ungefär som

Vi kom in på att hon hade provat ayahuasca-retreats utomlands och kambo och det var väl någonting mer också i alla fall. Så jag blev väldigt nyfiken för jag har aldrig varit insatt i det eller intresserad av det. Och jag tror det i samband med att jag har gått i väldigt mycket terapi och tagit medicin och sådär och kände att det hjälpte till en viss gräns. Men jag ville verkligen ta mig vidare och jag var trött på det jag var. Så jag tyckte det var oerhört intressant.

Så jag läste på under tre, fyra månaders tid ungefär allt jag kunde. Bara sög åt mig all information jag kunde om svamp och psilocybin och sådär. Och kände att det låter väldigt mycket som att det kan vara den vägen jag ska gå. Visste du någonting? Man brukar prata om intention till exempel, kring en sådan här upplevelse, och vad intentionen, vad den har för betydelse, och det är också omtvistat, om den har en betydelse, det är ingen som verkar riktigt veta, men det finns en...

Många som går in i en liknande upplevelse har i alla fall en tanke om vad det är man vill stöta på eller vad man vill jobba med. Hade du någon aning? I det stora hela, ja, det kan man säga. Inte specifikt, men jag visste att jag var Jag var trött på att må som jag mådde.

Som sagt, jag provade olika mediciner, mycket KBT och terapi också. Jag hittade en jättebra terapeut som har hjälpt mig mycket de sista åren. Men jag kände att det är inget som riktigt når fram. Jag var bara trött på att inte riktigt ha pusselbitarna på plats. Så jag ville egentligen hitta pusselbitar.

Ja, i korta drag det. Det låter som att det finns ett visst mått av desperation också, eller frustration över att inte hitta rätt? Oerhört mycket frustration. Det är pricken över i. Hela mitt liv har väl varit frustration och desperation över att hitta rätt.

Jag har alltid vetat vem jag är som grundperson men Aldrig vetat min plats i min egen vardag, kan man säga. Det här var väl någon slags kompassriktning som jag hoppades på skulle leda mig lite mer rätt. Min första upplevelse var med en bekant som är väldigt erfaren inom det här och har gjort mycket och guidat en hel del folk. Vi var på en resa där vi var ute i ett skogsområde och jag tog en relativt liten dos.

Generell liten dos, alla är olika men jag ville lära mig ungefär var jag stod någonstans. Så gick vi runt i ett naturområde, bara han och jag. Och det var en solig dag vid en sjö och en klipphäll. Vi gick runt i naturen bara och pratade inte så mycket egentligen. Bara gick runt och jag kände in allt eftersom.

Och sen så mitt under trippen skulle jag säga, ungefär två timmar in, så lade vi oss på en berghäll och bara tittade upp i himlen. Jag hade hörlurar på mig och lyssnade på väldigt skön musik. Jag kände att det var jättehärligt. Jättebra första tripp. Väldigt lågmält var det.

Det var bra för att få en känsla för hur jag reagerar på det och vad jag kan förvänta mig för reaktioner från det. Vad händer sen? Ja, sen kände jag att det här i och med att jag inte fick några negativa bakslag från det så vill jag utforska mer. Så gjorde. En och två och tre och fyra och fem resor till och sakta byggde upp doserna under tiden och.

Det var. Det var absolut inte alla trippar som var. glädjande uppåt. Det var några som var oerhört tunga, men jag kände att även om det var tungt så lär man sig alltid någonting av motgångar och tunga tider. Det finns ju alltid en lärdom att hämta ur alla situationer och jag är väldigt tacksam ändå för de tunga

tripparna som jag hade. Det är en liten stund under trippen som jag kände på mitten där som det är extremt intensivt och sen så släpper det efter en kvart, tjugo minuter ungefär. Sen så, för ett år sen prick, så var jag med en kompis som jag ska iväg med nu nästa vecka. Vi var tillsammans på en resa och då kände jag att nu är jag redo för att ta en dunderdos och se var jag kommer någonstans.

Innan vi hoppar in i den, jag är också nyfiken på resorna som ledde upp till det här. Fanns det några återkommande teman som du Ja, det var en grej som jag hört någon annan också uppleva. Jag har märkt en sak, att jag inte fått så mycket visuella intryck med öppna ögon. Jag får lite, lite starkare färger.

Inga hallucinationer eller färger och former annars, utöver det. Däremot när jag blundade så var det en grej som återkommit två gånger som jag tyckte var oerhört häftig. Den låten jag lyssnade på båda gångerna när jag blundade, då var det att Över horisonten så kom det liksom - hundra, tvåhundra, trehundra meter långa bläckfiskarmar som kom fram på himlen och bara sakta, sakta tog sig in i mitt huvud och plockade ut den här låten som jag lyssnade på. Och sen så separerade de

hela låten i åtta eller nio olika lager. Trummorna var ett, diskanten var ett och melodin var... Ja, så det var olika lager och så kunde jag välja vilket lager jag ville lyssna på starkare och då förstärktes det ljudet väldigt mycket. Så det har hänt två gånger. Det var oerhört kul för jag har väldigt svårt att lyssna på detaljer i musik annars. Jag har jättesvårt att uttyda texter i musik och speciella ljud och melodier.

Så det var oerhört häftigt. Och inte obehagligt överhuvudtaget. Bara fascinerande kan man säga. Fanns det några andra saker? Gällande relationer, beteende, mönster?

Ingenting sånt? Inga sådana teman? Nej... Jag skulle säga att jag blir mer och mer... alert.

Mer uppmärksam. Var jag har mig själv och var jag har relationen till mina barn till exempel. Man har mer känselspröt ute mentalt kan man säga. Man öppnar upp hjärnan och snappar upp saker. Saker blir väldigt tydligt har jag märkt.

Det känns som att man förstår väldigt mycket. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Anledningen till att jag frågar. För mig handlar det ganska mycket om det. I det här statet man är i, att det ändå finns en...

Det är ganska lätt att plocka upp relationer, personer, sina egna beteenden och särskåda dem på ett ganska ofarligt sätt. Jag upplever att jag inte hamnar i vägen när jag gör det. Det är ganska ofarligt att titta på när jag betedde mig illa sist till exempel. Det är ett sådant space.

Men jag tror att det är ganska olika för olika personer, vad man är med om såklart. Nej, jag har inte reflekterat så mycket inåt under tripparna. Inte medvetet i alla fall. För det är någonting jag gör väldigt mycket i min vardag. oerhört mycket och försöker vrida och vända på saker och mina beteenden och reaktioner och sånt där.

Tripporna har nog varit mer utåtriktade, kan man säga. Det är inget jag har gått med intentionen i trippeln att blicka inåt på mina beteenden, utan jag har mer väntat på, eller följt med lite grann och sett vad som har skett. Det är några trippar där jag har haft ett specifikt mål och jag kände att det var inte alls där jag hamnade. Det var okej, men jag blev lite besviken att jag inte nådde det målet.

Det kan ha berott på att målet kanske var för stort eller att det kanske inte var rätt tid för det. Det vet man inte. I och med att jag läste på väldigt mycket innan så hade jag en bra idé om hur jag ville gå tillväga. att jag hade ett tydligt mål inför vissa trippar. Bara för att vara inställd mentalt på det.

Det var inget som mestadels av gångerna ledde dit jag ville. Det var det inte. Om vi då fortsätter in i den djupa sessionen. Hur pass väl förberedd kände du dig? Ni var på en utflykt redan och den här chansen uppstod.

Ja. Jag var väl förberedd. Jag var, som sagt, en femtio procent väl förberedd och femtio procent bara Ja, inte desperation, men väldig frustration och önskan om att hitta någon annan... Ja, något annat. Något mer helande än bara samtalsterapi och traditionell medicin.

Så jag var inställd på att jag skulle ta en stor dos. Riktigt rejäl dos. Anja var med. Vi hade en viss mängd svamp med oss och jag sa ”Ta det du vill ha så tar jag resten”. Men det var inte enorma mängder, men det var mycket så jag visste på ett ungefär vad jag skulle få i mig.

Då var vi på en fiskeresa, så vi var helt ensamma ute i vildmarken vid några små sjöar. Det var solnedgång och vi hade satt upp tält och lagat mat. Men vi höll på att laga mat, så var grejen. Så vi tog svampen det första vi gjorde. För mig känner jag av ungefär fyrtio, fyrtiofem minuter efter att jag tagit den

Nu svajar min balans till. Jag tappar balansen lite grann. Det är bara under en minut. Då känner jag att det är på gång. Jag får inga illamående känslor, som tur är.

Det är inte avgörande heller, men i alla fall, vi stod och höll på att laga mat där vid den här sjön och det var fantastiskt väder. Det var, ja, det kan vara tjugo grader och solnedgång och det var fiskar som hoppade i vattnet. Ja, men det låter lite såhär, vad ska man säga, som en saga nästan. Och färgerna började bli starka och det var rätt grå

Ett grått landskap egentligen, men när svampen kickade in blev det gröna illgrönt och blåa himlen blev chockblå. Det var som att sitta i ett bildredigeringsprogram och bara drog upp färgerna till max. Så det var väldigt häftigt. Sen kommer jag ihåg att jag skulle gå och göra någonting vid mitt tält. Jag skulle packa om min sovsäck och då märkte jag att all textur på marken började åla sig som ormar, kan man säga.

Samtidigt som jag såg att alla blad och växter vände sig mot mig och tittade på mig när jag gick mot tältet. Och fortfarande inte obehagligt utan bara nyfiket, intressant. Jag har aldrig upplevt något sådant här innan. Så jag gör det och så kommer jag tillbaka och min kompis håller på att laga mat och ber mig skala en lök. Så jag får en kniv och en lök.

Jag har skalat lök många gånger men det gick inte att skala den här löken. Min motorik var helt off. Jag var helt alert i huvudet. Extremt alert. Men jag kunde inte skala den här löken.

Det gick inte. Jag såg exakt. I och med att jag hallucinerade ingenting. Det var inte som att jag såg en massa andra saker, utan jag såg allt som var. Men jag kunde inte skala den här löken, det gick inte.

Så han fick göra det. Samtidigt så kände jag att jag började få känslosvall. Oerhörda känslosvall. Det var under en halvtimmes tid ungefär så skiftade det från att jag bara stod och skrattade så att jag grät och jag kunde inte prata för att jag skrattade. Det var en två minuter av det och sen så skiftade det och

Det var som en berg och dalbana. Då var det neråt istället. Sen fick jag oerhört tunga känslor och började nästan gråta. Det var bara mörker inombords. Sen skiftade det upp igen.

Skratt och det skiftades till gråt. Fram och tillbaka, fram och tillbaka medan vi åt. och oerhörda känslosvall som jag aldrig varit med om på långa vägar. Och jag har tänkt tillbaka på det i efterhand, att de där känslosvallen var i min mening något sätt som jag kan tro att svampen på något sätt förberedde mig, mjukade upp mig inför den här intensiva delen som skulle komma.

Att den testade gränserna var hur glad jag kan vara, hur ledsen och tung jag kan vara. Som en uppvärmning inför ett gympass. Så har jag tolkat det i efterhand. I alla fall till slut i den här berg och dalbanan så i en nedförsbacke när det blev tungt, då vände det aldrig.

Det gick aldrig uppåt och jag kände att det här blev bara tyngre och tyngre och tyngre. Och då lämnade jag min kompis och så gick jag och satte mig på en sten vid vattnet och blundade. För att bearbeta inåt istället för det visuella intrycket. Och då, precis när jag blundade och satt där, så känslomässigt kunde jag se mig själv ovanifrån, som tio meter upp i luften. Och hur jag tittade ner på mig själv samtidigt som universum och svampen skalade mig.

Bara skalade av lager och lager, som löken som jag inte klarade av att skala. Det kanske är något... psykologiska aspekter, att jag inte kunde skala löken först. Det måste jag fundera lite på. Men i alla fall, så jag blev skalad tills det inte fanns någonting kvar överhuvudtaget av mig.

Jag var helt borta. Helt utan värde. Och det var fortfarande inte obehagligt. Inte tungt på det sättet att jag inte hade något egenvärde utan att jag kände bara att ja, okej, nu är jag här, jag har inget värde. Och sen helt plötsligt så blev allting svart under ögonlocken och så kom det gula streck som formade sig i ansiktena av mina två barn.

Och då tog det tio sekunder kanske, så insåg jag att allt egenvärde jag har, det får jag från mina barn. Och det är verkligen mitt allt. Och när jag kom på det så försvann de här ansiktena med gula strecken. Och jag öppnade upp ögonen och i det skedet var det som att universum och svampen tog en ryggsäck från min rygg med allt skit jag har varit med om och alla trettiofem tunga år, riktigt tunga år och allting och bara lyft det från ryggen och sa att nu behövs inte det här längre.

Då kunde jag ställa mig upp och kände bara hundra procent glädje, lycka och kärlek. I tio minuter. Jag har aldrig känt sån lycka. Inte ens när jag fick första barnet. Det här var hundraprocentig lycka för mina barn.

Det var helt fantastiskt. Så jag började gråta direkt. Jag stod och log och grät och min kompis kom fram och gav mig en jättestor kram. Sen ringde jag min bror och pratade med honom också, för det var den första personen jag ville ringa. Jag berättade väldigt kortfattat.

Så det var väl mest intensiva där under själva trippen. Sen efter det så packade vi ihop och sen så låg vi bara vid en öppen eld vid sjön och pratade. Så det var den trippen då. Sen efteråt så. Det tog ungefär tre-fyra månader, kan man säga.

Så hade jag inget sockersug överhuvudtaget. Jag hade inte en ond tanke eller en ond känsla. Inte ens irritation. Om man sparkar i stortån i dörren så blir man lite irriterad och arg. Ingenting överhuvudtaget.

Ingen ilska. Verkligen inga negativa känslor. Och det har inte gått en dag utan att ha negativa känslor i hela mitt liv. Då satt jag i den här lilla roddbåten och allt var bara spegelblankt på ytan. Det var verkligen lugnt och skönt.

Väldigt lugnt. Vad tror du var i ryggsäcken som lyftes från dig? Vad var det där i? Mycket skuld och skam inför mig själv. Jag har alltid haft jättesvårt att läsa sociala situationer.

Jag har haft en väldigt stark social fobi också. Att umgås med fler än en person har varit väldigt jobbigt. Jag har alltid sagt och gjort fel saker. i de här sammanhangen och aldrig menat illa, men jag märker hur folk reagerar på det och då har jag lagt den bördan på mig själv. Det har varit en oerhört stor ryggsäck att bära.

Det är få gånger som jag känt att jag har gjort rätt och den aspekten överhuvudtaget att man kan göra rätt och fel i sociala sammanhang. Det är också en enorm börda. Allt det där var borta. Jag har ju minnen av allt. Alla minnen är ju kvar, men jag är helt okej med allt som har hänt.

Det är inte något jag skulle vilja göra om eller göra på det sättet, men jag har accepterat det. Jag har aldrig gjort det av illvilja och därför kan jag inte klandra mig själv heller och klanka ner på mig själv. Min kompis som var med då, han sa det så bra i efterhand. Du har väldigt bra självförtroende, men har haft jättedålig självkänsla. Det var pricken över i.

Jag vill alltid veta vem jag är som grundperson. Det har jag alltid varit noga med att hålla. Jag respekterar mig själv på det sättet, men min självkänsla har ofta varit dålig. Inte längre. Väldigt ödmjuk har jag blivit också.

Jag har lärt mig väldigt mycket och att alla har något de fightas med och jag har ingen rätt att trampa in och klanka ner på någon annan för jag vet inte vad de kämpar med. För att det är så många som har klankat ner och trampat på mig utan att de har vetat vad jag har kämpat med. Så att då måste jag visa den respekten till andra också. Hur skulle du säga att ditt liv skiljer sig nu mot för två år sedan? Ditt vardagsliv.

Jag trivs med mitt vardagsliv nu. I sin helhet. Man kan ha det väldigt mycket sämre. Man kan ha det bättre också. Man kan bo i sitt drömhus och ha materiella prylar och sånt där.

Men en oerhörd uppskattning för allt jag har. Oerhört. Det går att ha det så mycket sämre. Det är skillnaden. Jag känner inte att jag jagar efter nånting.

Inget behov av att jaga. Utan vi har tak över huvudet, vi har mat på bordet och sängar att sova i. Och vi har en jättebra relation, jag och mina barn. Allt utöver det, det är lyx. Det är ren lyx.

På så sätt skulle jag säga att det har förändrat min vardag. Jag uppskattar de småsakerna. Och det är tydligt vad de små sakerna är för någonting. Jag håller fortfarande på och landar i det. Varje dag så tar jag väldigt försiktigt testa mina gränser på ö om ö och så där.

Just för att jag känner fortfarande att ett år senare så håller jag fortfarande på och landar i att lära känna mig själv igen. Det är som en nystart. Det är som ett blankt papper. Jag får skapa ett nytt jag. Det är ingen liten sten att ställa sig på.

Så avslutningsvis, har du något sätt att förvalta den här insikten eller kunskapen så att den inte rinner dig mellan fingrarna? Finns det ingen sådan risk tror du? Det finns ingen risk för det. Jag kommer aldrig att glömma den där kvällen. Aldrig.

Anledningen till det tror jag är för att jag har kämpat hela mitt liv med att hitta något slags rättesnöre eller hitta mig själv och så vidare. Jag tror att det var så starkt uppbyggd spänning innan så att det förstärkte mitt minne av den kvällen också. Skulle jag säga. Ja, jag kommer aldrig att glömma det. Även om jag glömmer detaljer eller någonting i det så kan jag ändå leva med uppskattningen av det jag gick igenom.

För mig behöver jag inte komma ihåg exakt allting. Jag behöver bara veta vad som hände och att det gjorde stor skillnad. För mig räcker det. Jag kommer aldrig uppleva något liknande i alla fall igen. Jag är nöjd med att jag fick det jag fick.

Ja, fina avslutningsord. Tomas, tack så hemskt mycket för att du ville vara med och berätta din historia. Tusen tack för att ni ville lyssna. Hoppas du kan ge insikt och kunskap till någon i alla fall där ute. Podden produceras av företaget Nysnö.

Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se