Maja

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Välkommen till podden Min Resa, Maja. Tack. Kul att ha dig här. I den här poddserien följer vi varje gång berättelsen kring en persons psykedeliska resa. Fint att ha dig med.

Det är fint att vara med. Jag lyssnade på den här podden mycket innan jag beslutade mig för att åka iväg. Jag tänker att om jag kan ge tillbaka till någon annan så vore det fint. Men när jag lyssnade på avsnitten så... Kände att det var så fin ton, att man inte blev matad med såhär är det, eller såhär kan det bli.

Utan det var mer en färg man kanske fick med sig, en smak av någonting som är någonting annat. Och vad det är, är ju upp till mig i det här fallet, när jag skulle åka. Så det tyckte jag kändes häftigt. Att mysteriet fanns fortfarande, fast jag lyssnade på många av era avsnitt.

Tack! Det är lite konstigt att man förväntas prata om någonting som är oförklarligt. Det känns kul att du tog med dig det. Du är här idag för att prata om en relativt nylig upplevelse på ett nysnöretreat i Holland. I oktober kanske?

Och nu är det december när vi spelar in. Men jag tänker att vi börjar berättelsen tidigare. Före detta. Hur långt tycker du vi ska gå tillbaka i tiden? Egentligen kan vi gå tillbaka till när jag var liten.

Som många barn så levde jag i någon slags symbios med något annat än människorna runt omkring mig. naturen, djuren, sagorna, mystik. Det var så självklart för mig att allt det där fick finnas. Det var en ganska tydlig gränsdragning. Det här är det riktiga livet, inom citationstecken, i skolan och kompisar och familjen.

Men sen så åkte vi till Dalarna, min mormor och morfar var därifrån. Det var innan mobilerna fanns. Man åkte till Dalarna och så var man i Dalarna. Man var liksom ingen annanstans.

Då började jag Ja, uttråkad. Det var ju inte så mycket som hände där. Och började söka mig utåt, liksom gårdarna. Fick träffa någon bonde där som hade fått killingar.

Vissa timmar bedrevs bara i skogen och då hade man ju hört att det fanns björnar och älgar i skogen. Allt det där som var så spännande var en gåva, har jag förstått nu. Medan när jag väl var tonåring sen, efter att jag var barn, så såg jag nog tillbaka på det där som otroligt tråkigt och händelselösa somrar, kanske till och med. Men nu ser jag att det där har jag burit med mig. En längtan efter att återknyta till någon slags kraft som finns i naturen.

Som jag hade tappat bort. Sen gick jag igenom en jättestor förändring i mitt liv för fyra år sedan. Och jag har väldigt lätt Jag arbetar ju som terapeut och jag har väldigt lätt att hamna i huvudet. Jag har pluggat jättemycket.

Jag läser och lyssnar på saker. Jag är i ett konstant flow i att mata mig själv med kunskap utifrån. Men när jag kom till det här för fyra år sedan, när jag kom ur balans, när jag inte kunde tänka mig ur, min situation. Och jag försökte verkligen.

Jag försökte verkligen använda intelligensen och intellektet och analysen. Och jag kände att det blev bara värre. Men varje gång jag släppte på kontrollen och öppnade kroppen för var jag befann mig, eller vad jag var rädd för. Det var ganska mycket ovisshet, hur saker och ting skulle bli i mitt liv just då.

Då kändes det bra och jag kände mig trygg. Och det var inte läskigt. Men varje gång jag kopplade på egot, huvudet och tankarna, då låste det sig. Jag kanske till och med gick några steg tillbaka i läkandeprocessen. Sen har jag följt Nysnös resa genom alla år och sett hur man kan åka på de här retreatsen.

Jag har varit nyfiken. Vi har berättat innan, lyssnat på era avsnitt och jag har pratat med vänner som har gjort liknande resor, kanske under andra former. Men det var sen när jag såg att det fanns ett retreat för Health Care Praxitioners som jag kände att det här Det här är min resa som jag ska åka på. Det här vill jag åka på.

Jag var både nyfiken på den här upplevelsen som skulle komma, och jag var nyfiken på hur man ens roddar och rattar ett sånt här retreat, utifrån en professionell synvinkel. Och jag var också jätteintresserad av vilka är de här andra människorna runtom jord. De kommer ju från Jag vet inte hur många det var, vi kanske var sju olika länder som var representerade i den här gruppen. Det bara kändes som ett jätte-ja i mig.

Wow. Du vill inte gå in på vad som hände för fyra år sedan? Det kan jag absolut gå in på. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och har blivit programmerad att Kärnfamilj, hund, grejer.

Man bara bygger på, bygger på, bygger på, bygger på för att bli trygg. Och en dag stod jag inför det faktum att jag skulle skilja mig. Och mina barn skulle alltså bli berövade den här enda facit i trygghet som jag visste var kärnfamiljen. Och jag har flera barn, i olika åldrar, och det var svårt för mig, som var så mycket i huvudet, att förstå, hur ska jag kunna ge dem det som jag har fått i mitt liv, som jag tycker är någonting som har bidragit till min trygghet eller min balans. Jag kunde inte se hur det skulle se ut.

Det var en jättekris, för det viktigaste jag har är mina barn och deras välmående. Samtidigt agerade jag ganska motsägelsefullt, för jag kände att jag behövde göra det här. När jag kände med min kropp och när jag kände med mitt nervsystem, eller när jag väl lade ner projektet att tänka i tusen led framåt, hur det här skulle bli för alla inblandade. Så kände jag att det här behöver hända.

Och jag får göra det bästa jag kan av situationen. Jag kände då, några år efter skilsmässan, att jag hade lyckats göra det bra för barnen, och även min exman. Det hade blivit bra för barnen. Sen är det utmanande på massa sätt, men det har också bidragit med massa fint, separationen.

Så jag känner att den där värsta farhågan jag hade, den besannades aldrig. Och jag tänkte att ... Det var ett leap of face som jag gjorde. För allting, alla pilar, allting pekade på att gör inte det här. Förstör inte en kärnfamilj.

Det var så mitt huvud sa. Men min kropp sa, det här är rätt för alla. För alla är det rätt. Det finns jättemycket kärlek i den här separationen också, på sikt. Och det hade jag rätt i.

Det finns jättemycket kärlek. Och vi är fortfarande en familj, fast på ett annat sätt. Så om vi hoppar in i den här, det kanske är september någonstans. Månaden före vi ska åka iväg på det första retreatet. Vad händer i dig då?

Jag drog ner jättemycket på tempot veckorna innan. Jag hamnade inte i Holland med andan i halsen, utan jag var ganska lugn när jag kom dit. Kunde du känna dig rädd för det här på något sätt? Det här är ändå en ny upplevelse. Jag kände såhär.

Eller jag känner att det är inte för alla att åka på ett sånt här retreat. Jag känner att om man har programmering eller sanningar eller regler som man egentligen inte vill släppa, man kanske inte är redo att göra det, då kan det nog vara läskigt, tror jag. Att bli så utmanad i de sanningar eller ... Jag tycker om att kalla det för programmeringar. Jag tycker den här programmeringen om kärnfamiljen är ett jättebra exempel.

Vill man inte släppa den, då letar man liksom inte riktigt upp bevis för att man ska kunna släppa den heller, utan man måste vara villig. Och jag var otroligt trött på mina Jag var jättetrött på mitt analyserande. För varje gång jag kom ... Jag kunde debattera med mig själv.

Jag har jättelätt för att se massa olika sidor av ett problem. Och till slut blev det bara såhär ... Jag kommer aldrig kunna resonera mig fram till vad som är rätt. Jag måste öppna upp ett annat känselspröt. Just det.

Det som jag tyckte var fantastiskt var ju att få vara i en grupp. Jag är en gruppmänniska, men jag är liksom ingen supergruppmänniska. Jag tänkte att den kommer ge mig någonting, gruppen, absolut. Men jag kommer också, det här är en egen resa.

Jag var ganska övertygad om det, att det här är min resa. Vilket det blev också, men jag hade aldrig fått en sån stark och fin resa om det inte hade varit för de andra, för gruppen. Det var ju som att saker som man själv kanske inte kunde sätta ord på, Hörde man från någon annan?

Det var vissa teman kring varför gruppmedlemmar hade åkt på det här beteendet överhuvudtaget, som man kände att det handlade lite om samma sak, fast man uttrycker det olika. Och de är skapade olika, eller liksom källan till de här eventuella problemen eller frågorna, eller intentionen med varför man åker dit, är ju sprungna ur olika livsval och livssituationer. Men ändå kändes det så tydligt väldigt fort att vi är väldigt lika varandra. Det tror jag inte har att göra med just den här gruppen, utan jag känner så med människor.

Att när man väl släpper maskarna, vilket vi fick hjälp av psykologerna och de assisterande personerna som var med från Nysnö. De hjälpte ju verkligen oss att släppa på maskarna och det var så skönt. För hur ofta är man i en grupp där man, ett, kan. Att det är rumsrent att släppa på alla maskar och att man ens kan komma på att man faktiskt har en fasad, en mask eller en copingstrategi. Det gjorde gruppen tillsammans ett jobb med

Att visa varandra att du kan vara trygg i den här gruppen. Du kan lägga det här åt sidan. Jag hade väl en önskan om att jag ville släppa helt på min analyserande, intellektualiserande hjärna. Att jag bara skulle kunna få uppleva någonting som var självklart.

Och där tvivlade jag lite, för jag har ju lätt att såhär, ja, jag upplever det här, men det kan ju också vara på det här sättet eller på det andra sättet. Men det som jag ändå kom hem med, det var en upplevelse som slappnade av mitt nervsystem. På ett sätt så att jag bara känner, Jag vet inte hur jag skulle ... Det är som att jag nollställde nervsystemet.

Jag var så utvilad efter de här dagarna. Jag kommer ihåg den första tiden väl hemma. Jag slog upp ögonen på morgonen och vaknade i någon slags total närvaro, som när jag var liten. Man bara vaknar och så är det någon bil som åker utanför eller man hör något slammer. Jag har nog inte upplevt det på många år, tror jag.

Det har nog varit mer att man vaknar in i dagen och börjar fundera ganska snabbt. Så det, i kombination med det som jag upplevde under psilocybinets påverkan, gjorde att jag kände att det här är sant för mig. Jag har haft en oro att jag kommer börja tvivla på det. Men den lever kvar. Jag är nyfiken på vad det är som är sant och hur du kom fram till det.

Det var nästan som att hjärnan började öva på att byta dimensioner och perspektiv. Jag såg det som att jag stod framför en låda med leksaker och plötsligt dök jag in i leksakernas totala detaljnivå. Det var molekyler av legogubbens ögon. ur det.

Det var ungefär som att stretcha inför ett pass. Det var som att hjärnan började hitta de här dimensionspulseringarna. Och sen åkte jag bakåt i mitt liv och började Dimensionerna var ... detaljnivå, jätte-jätte-jätte mikroskopiskt. Till att komma jättelångt utanför jorden och se det perspektivet.

Till att komma ihåg drömmar, alltså nattdrömmar, som jag haft när jag har vuxit upp. Det bara rör sig genom tiderna, allting. Det blev helt flexibelt, det bara öppnade upp sig och blev mer och mer rörligt. Och sen till slut så ser jag jorden utifrån. Och samtidigt som jag ser jorden utifrån så känner jag att jag är en helt stilla varande kraft.

Så börjar jag se hur vi har organiserat oss här på jorden. Då skrattade jag så mycket, för det var så jävla dumt med språk och gränser. Jag bara tittade runt. Fan, vad har jag hittat på? Sjuka grejer som håller oss separerade.

Lås på toaletten, kommer jag ihåg att jag skrattade jättemycket åt. Sen höll jag på där och tittade på jorden och världen och sådär. Men det som var den stora insikten som jag känner är vilsam nu, det var när jag kom... Att jag såg ...

Det slutade bli saker, allting. Utan det blev energi. Om du tänker dig som ett kalejdoskop. Och så blir det såhär, en stjärna föds ... En kalejdoskopstjärna föds där, och en där, och en där, och en där. Och att allting ... Inte bara allting på den här jorden, utan allt universum.

Allting som ... Allting som finns och har funnits, det är som en stor energiväv. Om det är någonting som har hänt, du har brutit ett finger. Hela den smärtan, hela den grejen finns i den här väven. Någon annan planet, när någon annan gör någonting där eller tänker något eller avvaktar.

Allt finns i den här stora väven. Det som jag kände var så fint var att jag kan på... Jo, det ska jag säga också, att det var ungefär lite såhär Olika färger. Det var väldigt mycket olika färger. Om du bidrar med ljus inne i den här väven.

Om du till exempel ... badar och tycker att det är skönt, då blir det en stjärna in i väven av någonting ljust, någonting positivt. Medan om du gör någonting negativt, att du medvetet sårar någon annan, då blir det lite mörkare, lite mer segt mönster. Det som jag kände var att jag kan verkligen påverka det här stora spänningsfältet av energi. Jag kan faktiskt, även om jag som en aktör på jorden kan tyckas så maktlös inte så mycket, så kände jag tvärtom.

Jag har jättemycket att skapa och bidra med i det stora alltet. Det här är ju flummigt för många och jag vet inte ens om jag beskriver det särskilt bra, Många andra gör det ju på ett annat sätt. Jag tänker på Martin Luther King, som pratar om att ljuset besegrar mörkret. Det finns ju massa exempel.

Astrid Lindgren, det goda, det onda. Jag delar nog den uppfattningen. Att jag kan, med mitt sätt att vara och relatera, bidra med ljus Ja, lite som den här fjärilseffekten, att den verkligen ... Men ...

Det som jag också kände var att den här världen är ju bara den här världen, men sen är det ... Den här energin, vi kommer ut i det här nätet igen, i någon annan form. Och där är det ju ... Svårt för mig att veta vad det skulle kunna vara, men just den här energin är förnybar och det blir något annat. Ett stopp.

När min tid här på jorden är slut så blir det något annat i det där storskaliga spänningsfältet. Det gjorde också att jag fick se på lite olika sorger i mitt liv. Jag saknar min mormor, det har jag gjort jättemycket. Hon dog alldeles för tidigt. Att jag kunde se det ... Fan, vad häftigt!

För hon och jag har ju varit i det där nätet Innan, och vi kom vara det. Men nu fick vi vara på jorden ihop. Vi hade kroppar och hon plockade upp midsommarbuketter i Dalarna. Och hon hade en parfym.

Bara det var så jävla coolt. Att vi har upplevt det här tillsammans. Det var bara ett exempel. Och det finns ju så ... Så många exempel, till exempel jag som har försökt tänka mig fram, och många med mig, till lösningar.

Jag känner också att man är alltid hållen i det här spänningsfältet. Man är alltid hållen. Det blir aldrig ingenting. Vi säger att du inte får det där jobbet som du tänker att du vill ha, eller du missar bussen och hinner inte med. Nu tar jag bara något löjligt exempel.

Du hinner inte med en arbetsintervju och du får inte jobbet. Hur ska du betala det? Det kan ju dra igång grejer. Sådana här små sliding doors-grejer som att missa en buss till exempel. Men jag bara känner att det som händer är att man bara ...

Energin bara flyttar och så börjar man ... Man är hållen fast man går åt ett annat håll bara. Det blir något annat. Hänger du med? Ja, verkligen.

Det låter som tillit. Ja, exakt. Och det var ju det som jag kände, att det här är ju min tillit. Som jag känner när jag öppnar upp mitt hjärta. När jag går runt här i livet.

av yttre faktorer, eller bli orolig, så känner jag att det kanske inte blir som jag tänkt mig, men det blir någonting annat. Och jag har ingen aning om vad den vägen tar mig. Och sen så kände jag också att den här jorden som vi lever på, den kommer liksom finnas. Det är så mycket energi uppknutet till den, men frågan är, får vi vara med? Och här tycker jag att vi har, som alla vet, att vi har missat det här med att vi lever i samma energifält som naturen och som djuren.

Och att vi försöker tänka oss fram till uppfinningar som ska lösa det här. Visst, det kan bidra till vissa processer som är bra, men jag tror framförallt det här som man som privatperson, att just förstå, och det här är ju återigen jag som känner att det är såhär, att förstå att man kan påverka hela det här nätet eller spänningsfältet. Hur man relaterar till andra, hur man ser på naturen. Det är det som kommer...

Det är det som kommer göra den största förändringen. Det kommer inte vara någon som bara kommer ner och säger, såhär ska ni rädda naturen, eller såhär ska ni göra. Utan det är vi som behöver förstå att vi är alla i samma fält. Om vi fortsätter se oss som separerade så är det mycket som kan förloras. Jag känner att sprida ljus kan vara på så många olika sätt.

Det kan vara kärlek, det kan vara att avvakta, det kan vara att vara tyst. Det kan vara på så många olika sätt. Men jag känner att det är viktigt det här med att vi... Jag har hört det många gånger. Det här med att vi inte är separerade och alla är sam...

sammanflätade, men jag har aldrig på riktigt förstått vad som menas med det. Jag kan typ fatta det. Jag kan fatta att man öppnar upp för fascinationen för naturen. Det bara öppnar sig. Det är bara såhär, wow.

Jag gick i skogen häromdagen med min hund. Den här mossan. Det är så jävla vackert. Och hur de samspelar, träden och svamparna. Och det här är någonting som jag har fått upp ögonen för efter retreatet.

Att naturen är en... En vägvisare tror jag att jag tycker. En vägvisare för hur vi människor ska samarbeta både med varandra och den och djuren. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.