Mikaela

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till podden Min Resa. Ännu ett avsnitt där vi följer en människas psykedeliska resa. Vem det var som hade upplevelsen, vad det var som hände och vad som hände sen. Den här podden produceras av företaget Nysnö. Vi har haft en hel del podddeltagare de senaste åren, året i alla fall, som har varit just precis på Nysnös retreatprogram som vi ordnar i Holland.

med svenska grupper, svenska psykologer och psilocybin-tryfflar. Den här historien kommer inte att handla om det eller utspela sig där, utan det här är något helt annat. Och det är första gången också som vi har med någon som pratar om - fem m e o d m t, vilket är en så att säga mouthful, för de som inte är initierade. Så det ska bli spännande. Så hallå, Mikaela!

Hejsan! Hej och välkommen! Tack så jättemycket! Så var befinner sig Mikaela i livet just nu? Vem är du?

Ja, vem är jag? Ja, precis. Jo, men jag heter Mikaela. Jag bor i Skåne, men är smålänning, född i Växjö. Och ja, vad ska man säga?

Jag är i en kris i mitt liv som började vid trettioårsåldern. Så mycket började hända där. Det var väldigt mycket i min familj som hände. Många som mådde dåligt. Jag själv mådde dåligt, men jag var också väldigt omedveten om vad som försiggick i mitt liv.

Så ja, det är lång historia. Men jag har varit med om en del trauma som liten. Och var också omedveten till stora delar om detta. Tills jag började själv med något som kallas Rikehealing. Och den här krisen jag gick igenom ledde till slut att jag började med Rikehealing.

Och det som händer när man gör det är ju att man öppnar upp för ett högre medvetande. Du släpper väldigt mycket trauma, stress. Det kan vara allt emotionellt, fysiskt. Mycket kommer upp till ytan från det undermedvetna. Vilket är en fantastisk upplevelse.

Men också lite jobbig, omvälvande. Så att, vad ska man säga, innan jag åkte på det här retreatet då, jag ska berätta om, och testade den här psykedeliskan som heter Bufo, Five MEO-DMT, så hade jag ju också såklart några år där jag liksom nästan förberedde mig för vad som komma skall. Så ja, det var så det började lite. Jag minns också att jag Jag låg i soffan och gav mig själv healing då, för några år sedan.

Och helt plötsligt så kom jag in i ett sånt här, jag såg, vad heter det, helig geometri. Alltså jag började se de här mönstren. som man kan se en psykedelisk upplevelse. Det var färger. Jag kom in i ett sådant riktigt meditativt tillstånd, fast jag var fortfarande supermedveten.

Och detta var superskrämmande, för jag visste inte vad som hände. Så jag ställde mig upp i mitt vardagsrum och tittade och bara tänkte, vad händer? Håller jag på och är det här en hallucination eller vad händer? Och några år senare, eller något år senare, så tittade jag på den här Dokumentären, den heter Fantastic Fungy som gick på Netflix.

Jag vet inte om den finns att se fortfarande. Då fick jag se den här mannen berätta om de här olika upplevelserna man kan få av psykedelisk svamp. Och jag tänkte wow! Det var något liknande jag var inne på fast när jag själv gav mig healing. Och redan då visste jag att det här måste jag göra.

Jag kände ett sådant kall. Jag blev liksom sådär att hela hjärtat började banka, banka, banka. Åh gud, det här är så spännande! Men jag var också lite rädd så jag har stor respekt för för detta psykedeliska.

I och med att det är en värld man ska ha respekt för, tycker jag. Så det tog några år till att jag tog steget och verkligen testade det. A. Hur kom det sig att du kom i kontakt med det här? Det är ändå ett steg ifrån den andra alternativa medicinen, så att säga.

Hur kom det sig och med vilken blick mötte du det första gången? Ja, så det som hände var ju att efter jag hade sett den här fantastiska dokumentären och de här svamparna, Fantastic Fungy tror jag den hette, så jag tror jag började googla lite och jag kom över då nysnö och läste på om vad ni gjorde och jag tänkte så här, det här är perfekt för det här är seriöst. Det här känns bra, det är uppföljning efteråt, ni som jobbar där är psykologer, psykiatriker. Det var precis det jag kände för att jag skulle ta steget ut. Så jag planerade kanske, jag gick på något informationssamtal med er då.

Och det var min intention hela tiden att jag skulle åka med er. Det som hände dock var att min dåvarande partner flyttade. Vi hade ett långdistansförhållande så han bodde i USA. Så han bodde först i Seattle, i Washington State. Flyttade till Arizona.

Och detta var ju, ska vi se, under vintern tvåtusen, Tjugofyra blir det ju då, ja. Det är tjugofem. Ja, precis. Och han flyttade till Arizona.

Och jag hade precis börjat följa en youtuber, en schaman, på YouTube. Och jag lyssnade på hennes, vad hon ville berätta om det här. Och hon höll ju på med Bufo då. Och jag tyckte det var jätteintressant, så jag började lyssna mer och mer. Jag hade börjat under den här tiden meditera mer, vad är nuet?

Det var väldigt mycket saker hon sa som jag kände, resonerade med vad jag var där och då. Och då helt plötsligt så släpper hon att hon ska ha ett retreat i Sedona, i Arizona. I juni då förra året. Och jag bara kände, va? Vad är det här?

Då fick jag den här, jag ska säga när mitt högre jag kommunicerar med mig. Att mitt hjärta började slå väldigt mycket fortare. Jag bara kände att det här är någonting jag vill åka på, herregud. Så jag hade som sagt tänkt åka med nysnack hela vägen fram tills att det ändå inte blev så. Men det var...

Jag lyssnade på min intuition. Jag hade blivit, under den här tiden eller fortfarande än idag, har jag blivit bättre och bättre på att känna av signalerna när någonting kallar på mig. Det är ingenting som du intellektuellt kan fundera över. Till exempel om du sitter och googlar på någonting och försöker leta efter information. Då är det precis som att du söker information.

Det här landade bara hos mig och jag kände, den här känslan jag fick i min kropp kunde jag liksom inte fejka. Så jag visste någonstans, okej Mikaela, du måste åka på det här. Fixa pengarna, fixa tiden, gör det bara. All right. Jag skulle vilja berätta lite grann om när du kommer till Arizona.

Vad är det för miljö du möts av? Så den här schamanen hade ju Hon hade ju, vad ska man säga, hyrt ett stort hus i Sedona, Arizona. Och den platsen är väldigt speciell också. Väldigt vackert, väldigt mycket djur fanns i närheten av oss under hela tiden.

De har ju de här Red Rocks som man kan se, som är helt fantastiska. Så det var ju lite av en spirituell upplevelse att bara vara på den platsen faktiskt. Jag var ju såklart nervös, men det kändes väldigt bra. Och de här människorna jag möttes av, både shamanerna och personerna, de andra deltagarna som skulle vara med. Det kändes som att, ojdå, vi har träffats innan.

Vi ska göra någonting här tillsammans. Också människor som gått igenom väldigt, väldigt mycket. Ja, jättefantastiska personer verkligen. Jag kände att det här kommer att bli livsförändrande. Och det hade jag känt egentligen redan två månader innan jag skulle åka.

Vissa nätter så kunde jag knappt somna, för jag kände mig så exalterad. Så det kändes som att... Jag var nervös. Jag visste att det här var en stor upplevelse. Det skulle förändra mig på något sätt.

Sen hur och hur mycket, det visste jag inte. Men jag kände det i hela kroppen att jag var redo. Jag hade väntat i några år på att göra det här, så jag kände mig ändå redo att möta det jag skulle möta helt enkelt. Vilken typ av förberedelse fick ni inför avfärd? Fick ni med er någon sorts guidning in i det här?

Vi hade ju lite Zoom-samtal innan där de pratade och gick igenom lite praktiska saker. Också lite hur integreringen eventuellt skulle kunna bli efteråt. Lite vad Boofo gör. Boofo är ju rätt så känt för att vara ego-disolverande. Så att

vad ska man säga, att man känner sig som en helt annan människa och att man tappar sin identitet efteråt är inte så konstigt. Så de här sakerna gick vi igenom. Vi hade också lite andra ceremonier dagen innan. Så vi hade kakaoceremoni, vi hade drum circle, vi dansade och pratade, vi åt mat och så. Vi diskuterade, vi hade också workshops där vi pratade om utökat medvetande.

Och så vidare, sen gick de ju såklart igenom Bufo, vad det är för någonting, att det kommer från den här Bufo Alvarius Toad, den här paddan. Och lite hur man, ja, hur man liksom får ner det här då, för man inhalerar ju det då. Så det var väl det jag kan minnas att vi fick. Men vi lärde känna varandra, gjorde vi.

Vi kunde också ställa frågor till schamanen om vi behövde det om något. Och det var ju då när vi landade. Dag två var ju den dagen då vi skulle testa Bufo för första gången. Och dag tre var den dagen vi åkte hem, så det var egentligen tre dagars retreat kan man säga. Mm.

Alright, ska vi närma oss dag två då kanske? Hur går det till? Gjorde ni det i grupp eller gjorde man det en och en eller hur fungerar det logistiskt? Vi gjorde det i grupp. Och som man ska säga, vi låg som i en cirkel.

Vi hade varsin yogamatta liksom. Och hon hade gjort ett jättefint podium med lite rosor, med en liten sån här eld. Sån här eld, vad heter det? Som man kan ha inomhus då. Och det var fin musik i bakgrunden.

Det fanns ju sådana här hinkar. Som de här facilitators, jag vet inte vad det heter på svenska, men de hade liksom varit beredda om det, för det kan hända. Det är inte lika vanligt vid Bofo att man kräks som det är till exempel vid Awashka. Men de hade det ändå och sådär. Så de hade förberett hela det här.

Det här rummet då, det här är väldigt, väldigt stora vardagsrummet vi var i. Jag tror vi var runt tio personer, så vi var inte jättestor grupp. Och då började det ju så att Man hade ju den här yogamattan man låg på då och jag minns att jag började faktiskt inhalera. Hon sa också att ni får räcka upp handen och när ni känner er redo så... Åh gud, nu blir jag lite känslosam.

Ja. Nej, det kom upp så tydligt för mig nu att Jag var den första som började då. Och hon har ju lagt de här fina rosorna ut då vid det här podiet som var i mitten av oss alla då där vi låg. Och jag kommer ihåg att jag tog en av de rosorna och la den precis som i bröstet så här som att nu ska jag begrava mitt gamla jag.

Det var på riktigt min intention jag hade. Att jag vill veta vem jag är bakom den här personen som jag har identifierat mig med hela mitt liv. Och jag sa också att nu vill jag uppleva hur det känns att vara villkorslös kärlek. Så det var så vi började. Jag kan fortsätta berätta, för jag hade tre upplevelser, tre så stora upplevelser.

Jag kan fortsätta berätta om den första upplevelsen om du vill eller? Gärna. Okej, så jag ska försöka förklara då med ord, för det här är såklart jättesvårt. Det går inte riktigt att återberätta det på det sättet jag kände. Jo, men intentionen då att jag vill uppleva hur det är att vara villkorslös kärlek.

För jag hade på något sätt nuddat vid detta ämnet innan, börjat förstå att det är den egentligen vi är, det är den vi är allihopa, men vi har glömt bort det. Så jag inhalerar det här då och med detta sagt är ju när man gör det här inhalerad, det är inte alla som får en upplevelse, ibland händer ingenting. Så jag tänkte så här, okej, vi släpper det här nu. Jag vet inte vad som kommer hända, men jag kommer ge mig hän till upplevelsen. Så jag inhalerar och det som händer är att jag kan inte sitta upp längre, utan jag faller bak och lägger mig ner och försöker lägga armarna och händerna uppåt mot taket, för att visa ännu mer att jag ger mig hän till denna upplevelsen.

Jag ska inte vara i kontroll längre nu. Så jag lägger mig ner och jag känner mig yr och så där. Och helt plötsligt då så... Ja, det där är fortfarande så känsligt. Jag känner då... Vad jag kan visuellt se är som att jag är i typ himlen.

Det känns som att jag är i nån slags änglahimmel. Och jag känner hur mycket jag bara älskar mig själv. Hur jag känner... Förlåt, jag ska försöka samla mig. Jag känner hur jag är.

Det här är mitt riktiga jag. Jag är bara villkorslös kärlek. Det är liksom inga andra där utan det är bara jag. Och jag skrattar ibland. Ibland börjar jag skratta.

Och sen började jag gråta. Så jag skrattar och gråter åt annat. Och jag tror när jag börjar skratta, det är för att det är så... Alltså jag kan inte förklara, men det är sån otrolig frigörelse. Inte att jag lärde mig någonting av upplevelsen, utan jag kom ihåg. Jag började komma ihåg vem jag är.

Det var fantastiskt. Men sen började jag gråta. För att jag inser, fan vad sorgligt det är att vi har glömt bort det här. Vi kommer ner till jorden och vi har totalt glömt bort vilka vi är. Så jag bara börjar gråta.

Jag kan inte sluta gråta för jag tänker hur vi har glömt bort det här då. Och sen började jag skratta igen. För det är så fantastiskt att vara här. Det är ju den här jag är. Och sen började jag gråta när jag kom på att tänka på att vi lever på jorden.

Och vi har glömt bort vilka vi är. Och jag tappar också tid och rum, vill jag säga. För när jag börjar, vad ska man säga, nyktra till från upplevelsen. Så ser jag att den här schamanen går fortfarande runt och ger de andra bofo då. Och jag tänker, men herregud, hur länge har jag varit borta?

Två minuter bara. Det kändes som att det kunde varit två timmar eller två dagar. Tid och rum försvann helt och hållet. Men jag insåg att min upplevelse rent tidsmässigt var nog inte längre än fem minuter där. Så det var min första upplevelse då jag hade med Bufo.

När jag kom ut ur det så vet jag också att jag, det var okej när man kände att man var färdig där så var det okej att gå ut. Så vi hade otroligt fin terrass med världens finaste trädgård och så kunde man se de här Red Rocks i bakgrunden. Jag kommer ihåg att jag gick ut där ute och gick barfota och bara tittade på allt. Jag hade ju liksom kommit tillbaka, men jag kunde se med andra ögon hur vackert allt var. Och det är någonting som jag fortfarande kan göra.

Kanske inte på samma kraftfulla sätt som jag gjorde under upplevelsen, men jag såg vad vackert allt var när jag tittade. Vad fin naturen var och så vidare. Så det var min första upplevelse. Men den andra upplevelsen kom lite senare på kvällen. Och då gjorde vi det igen, vi hade ju ätit såklart och tagit det lugnt, pratat om våra upplevelser kanske och vi hade också gjort någon typ av ceremoni.

Jag kommer inte ihåg om det var någon typ av ceremoni vi gjorde innan också tror jag. Och den här andra upplevelsen jag hade, ja, den var ju fantastisk också på ett annat sätt. Jag kan säga så här, de två första upplevelserna jag hade var helt fantastiska. Den tredje var väldigt skrämmande och jobbig, men viktig. Så den andra upplevelsen då, då inhalerar jag igen och slängs tillbaka också då.

Och känner att nu ska jag bara ge mig hän till det här. Men det som händer är att jag skrattar. Jag skrattar i, tror jag, i fyrtifem minuter. Jag känner att jag bara är medvetande och att jag bara är lycka. That's it.

Alltså jag ser allt så klart och tydligt. Jag känner bara, gud det är ju den här personen jag är. Herregud! Alltså det var helt fantastiskt. Och jag skrattar, jag bara skrattar och skrattar.

Så kommer lite gråt ibland. För det ligger ändå och lunkar det här i bakgrunden att vi har glömt bort vilka vi är. Och då måste jag gråta lite och sörja det. Så samtidigt så bara skrattar jag. Och jag bara skrattar och skrattar.

Jag vet också att de hade på någon musik i bakgrunden. Det lät som Pirates of the Caribbean-musik. Gud vad jag skrattade åt den musiken. Jag tyckte den var så fjantig och så rolig. Jag bara tyckte allt var roligt.

Jag försökte vara i min egen upplevelse, men ibland kunde jag titta på de andra i rummet. De såg väldigt allvarliga ut. Och då började jag skratta ännu mer, för att alla var så allvarliga. Och jag var bara i det här gapskrattet. Det var ungefär som att jag inte skrattat på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på - på

Och Bufo brukar, det är rätt så känt för att vara en väldigt kraftfull upplevelse men inte vara så jättelänge. Så man brukar säga såhär fem till femton minuter brukar kanske en upplevelse med Bufo vara, normalt sett. Jag tror jag skrattade i fyrtifem, jag var liksom i upplevelsen i fyrtiofem minuter. Så det var kanske lite mer än vad som är vanligt. Ja, jag vet inte vad som hände där, men det var verkligen upplevelsen av att bara vara rent medvetande.

Det var sällan jag fick några tankar i huvudet, utan jag var bara i stunden, i nuet. Och jag bara levde. Alltså jag skrattade som att jag visste inte vad jag hette längre. Det var helt fantastiskt, den upplevelsen också. Men sen så hade jag ju

Ännu senare då, nästan in på natten, då tyckte shamanen ändå att vi ska göra det en gång till. Jag litar på min intuition, vi ska göra det här en gång till. Och jag tänkte då att nej, jag har varit med om så mycket nu, vad ska jag gå igenom mer nu då? Nej, men varför inte, jag litar på henne. Det stämmer nog, vi får se.

Och tredje upplevelsen, den var skrämmande, jobbig och Livsförändrande. Det var där jag kände typ att jag dog. Jag kände att, jag har aldrig varit med om en nära döden-upplevelse, men det kändes ungefär som att jag var i en nära döden-upplevelse. Och då kom de här Sacre Geomethory upp.

Då fick jag se de här svarta, det var väldigt mörkt, väldigt, väldigt mörkt var det. Jag kan inte riktigt förklara hur jag ska kunna förklara det här bildligt, men jag såg mönster, det var väldigt mörkt, svart. Jag kände att jag var i ingenmansland. Det fanns ingenting som var bra, det fanns ingenting som var dåligt, det bara var. Och jag vet också att jag skrek under upplevelsen, I'm dying, I'm dying.

Jag dör liksom, jag dör. Ja, jag dör och så fort jag försökte kontrollera upplevelsen, så fort jag försökte gå in och göra motstånd så märkte jag, nej, jag måste bara ge mig hän till upplevelsen. Ge dig hän, släpp kontrollen. Och av någon konstig anledning så upplevde jag hur det var att vara allt. Jag var allt.

Det här vi pratade om, one-ess, att vi är allt egentligen, vi är alla ett. Det låter ju så vackert och fint, men det jag upplevde var skrämmande. Det var mer att det är bara du här, Mikaela. Det är bara du här, det var bara du. Och jag fick känna hur det var att vara min dotter.

Jag är min dotter. Allt som har hänt mig, alla trauman jag varit med om, det hände... Det var jag som gjorde det mot mig själv för att ha en upplevelse. Jag fick känna hur det var att vara gud, om man nu ska nämna gud som det namnet. Det var en jobbig upplevelse, skulle jag säga.

Jag vet inte om det är att mitt ego eller mitt intellekt inte kunde förstå detta. Men det var... Det var skrämmande, det var det. Det var inte den här ljusa änglaupplevelsen och skrattet, utan det var snarare tvärtom. Det var någon död som skedde i mig tror jag.

Kanske en död av min identitet i mig själv. Och det som hände då efteråt, schamanerna såg ju också vad jag gick igenom och försökte finnas där för mig. De lyssnade också dessutom efter att jag pratade om vad som hade hänt. Och hon som var den som ledde Hela det här retreatet.

Hon sa själv att när de utbildar sig till de här facilitators för Bufo så måste de genomgå väldigt mycket själva först. De testar det och de går igenom integrering och de gör allting. Och hon sa att utifrån det jag berättade så hade hon själv varit med om någon liknande upplevelse, sa hon. Men hon sa att det tog ungefär två år för henne att komma till den platsen, alltså ha den upplevelsen. Medan jag då åkte hit och på en helg, en dag, så var jag med om detta.

Och det var också lite skrämmande när jag hörde det, för då kände jag okej, då kommer ju integreringen bli därefter tänkte jag. Även om det var jobbigt och det hände mycket saker efteråt, jag fick en del panikångestattacker och så. Så är det precis som att den här plantmedicinen, oavsett vilken det är, är otroligt intelligent. Det är precis som att den vet att, som jag då, ja jag kände det här är once in a lifetime, jag kommer inte komma tillbaka. Det här vill jag testa en gång.

Sen kommer jag nog aldrig mer testa de psykedeliska, det är så jag kände innan och så jag fortfarande känner än idag, nu ett år efteråt. Och då var det kanske så att Bufo kände att Michaela, nu får du så du tål här. Du kommer inte komma tillbaka. Så det var mina tre stora upplevelser som formade mig såklart, och gör än idag. Jag integrerar fortfarande dem nu snart ett år senare.

Det låter som en ganska komplett sätt av upplevelser att hantera på väldigt kort tid. Hur navigerade du det här när du kom tillbaka till din vanliga vardag i södra Sverige? Jag minns dagen efter när min partner hämtade upp mig på det här retreatet. Att känna att jag var ensam här. Det var ju något som jag började uppleva redan dagen efter och det var jobbigt.

Jag kommer ihåg att vi hade varit i ett sånt här köpcentrum och liknande där jag såg massa människor. Och jag började redan då få panik och känna, fan det är bara jag här. Det är bara jag här. Inte det här one-ness att man känner att vi alla är ett. Nej, utan det var snarare att du är ensam här Mikaela.

Det är du här nu, i alla de här andra kropparna. Med annat medvetande. Men det är egentligen bara du. Så det var jobbigt. Men det var känslor och gammalt och så som jag behövde få upp.

Men sen när jag kom hem då. Så var det ju. Det är ju här det börjar bli lite jobbigare också. För att det här retreatet var jättebra på alla sätt och vis. Det som var kanske nackdelen skulle jag säga var ju att vi blev inte så bra uppföljda under integreringen av de här upplevelserna.

Vilket man kan egentligen tycka är typ det viktigaste för att det händer ju väldigt mycket saker efter man gjort en sån här sak. Och Jag är ju sen innan van att gå igenom saker själv, men det var lite jobbigt. Det var ju väldigt mycket rädslor som kom upp. till ytan och det kändes precis som att alla de rötterna jag hade satt i jorden som liten och upp till att jag var vuxen, de skulle klippas av nu.

Det var liksom helt fullt nervsystemets återställning i mitt liv kändes det som. Och jag minns också att jag kunde vissa dagar vakna och känna att jag kunde liksom Jag kunde gå ut i parken där jag bor, sätta mig på gräsmattan med fötterna i jorden, för jag kände att jag måste jorda mig, jag måste jorda mig, det är viktigt liksom. Jag kunde se att det var soligt, fint, barn som skrattade i närheten, men jag kände som att någon skulle döda mig. Alltså det var liksom på den nivån, jag var i sån rädsla.

Tack och lov varade det inte jättelänge, men det kom vissa dagar där jag kände verkligen som att jag sprang från ett lejon på svanen. Vilket var jobbigt. Jag fick också sömnsvårigheter. Jag hade svårt att somna. När jag skulle gå och lägga mig till exempel så började jag få ryckningar i kroppen.

Jag är rätt så övertygad om att jag fick ett kunderlin-uppvaknande. Och den här kundalini vill inte riktigt få mig att sova utan den tyckte att nu när du ska gå och lägga dig här Mikaela så det är nu vi ska börja jobba för nu är du lugn. För om du gör saker under dagen då kommer inte den här kundalini kunna bearbeta så mycket. Så jag lärde mig att jag behövde gå och lägga mig under dagen och låta energin bara gå igenom mig. Vilket låter helt sjukt kanske.

Det här behöver man inte tro på om man inte gör det. Men jag försökte ju allt då, jag hade ju healingverktyget, kundalinin höll ju på då och jag hade ju de här ryckningarna vilket gjorde det väldigt svårt för mig att sova. Och när man får svårt att sova efter att ha varit med om en psykedelisk upplevelse då vet man att det inte är bra. För att man kan på riktigt börja känna att man börjar bli tokig i huvudet efteråt. Men jag lärde mig att jobba med detta och till slut gick det bra, jag kunde sova.

Men det var en period där jag kände, okej Mikaela, du står här utan typ några, alltså du har ingen du kan prata med, ingen professionell. Du kanske ändå ska höra av dig till någon, så vad ska jag göra, tänkte jag. Jag kände ju ångest och sånt och jag visste inte heller hur länge det skulle vara så då tänkte jag att det är lika bra att jag hör av mig. Så det som hände då var att jag hörde av mig, jag gjorde en egenremiss till psykiatrin. Jag tänkte att de kan säkert hjälpa mig, jag kanske får något samtalsstöd eller liknande.

Nej, det som hände var ju tyvärr att jag fick svaret att vi kan inte hjälpa dig med de här typerna av av problematik. Eftersom du har angett att du har barn under arton år så kommer vi dessutom göra en socialtjänstanmälan. Förlåt att jag skrattar, men det är bara ironin att jag då sökte mig dit. Men jag kunde ju som sagt inte få någon hjälp och sen fick jag ju ännu mer problem.

Och detta är någonting jag såg också under mitt liv när jag kom hem, att jag manifesterade väldigt mycket av mina rädslor jag gått och burit på. Och en av dem var väl kanske min dotter, att det skulle bli någonting där. Så där hamnade jag ju på socialtjänsten, hej hej, det var kul. Det var inte så kul var det ju inte, men det gick bra och de var jätteförstående och jättetrevliga människor. Så det gick bra.

Men jag menar bara att nej, jag var väldigt ensam i detta. Jag kunde prata, jag hade några kollegor som har testat psykedeliska. Och de var väldigt fina gentemot mig. Jag har några kompisar också som också testat lite. Kanske inte ändå haft de här upplevelserna jag haft, men de fanns ändå där, de lyssnade, de sa okej, det kommer bli bättre, andas.

Men det var mycket become your own hero för mig. blev jag. Och jag kan säga att jag mådde ju inte jättejättebra. Jag åkte ju då i juni runt midsommar och gjorde retreatet. Sen så kom jag ju hem och jag tror först i oktober började känna nu, nu vänder det.

Nu börjar det bli bättre. Så det var ju rätt många månader där som det var väldigt, väldigt jobbigt och jag gick ner i ett väldigt mörker. Skuggarbete kan man kalla det för kanske. Möta dina värsta rädslor. Det som var bra var att jag hade, kanske undermedvetet eller omedvetet, förberett mig på retreatet för att jag ett halvår innan hade börjat meditera otroligt mycket.

Jag hade börjat vara väldigt duktig på att vara i nuet och separera mig själv från mina tankar. Så under integreringen när det kom upp massa jobbiga tankar, Jag som redan är medial fick också väldigt visuella bilder. Jättejobbigt liksom. Vad är det här?

Och kunde bli väldigt rädd för de här sakerna. Men då kom jag ihåg, visst ja, jag är ju inte det här. Så att jag hade övat så mycket på att vara i nuet och meditera. Hjälpte mig verkligen under integreringen. Gjorde det.

Men det var supertufft, det var det. Schamanen sa också att bo får fungera så att du läker sju generationer ungefär bak i tiden och sju generationer fram i tiden. Och det låter också kanske flummigt att säga hur kan man förklara det och så, men det spelar ingen roll. Men det jag tyckte var intressant som jag själv observerade när jag kom hem, det var att Mycket av det jag gick igenom som jag tyckte var jobbigt och konstiga känslor och vissa dagar känna att vad gör jag här?

Varför är jag här? Jag tappade nästan lusten till någonting. Den fick till exempel min mamma också. Och min dotter gick igenom väldigt mycket rädslor som jag också hade. Och jag bara tänkte så här.

De som var i närheten, alltså de i min närmsta familj, gick igenom väldigt mycket samma rädslor som jag gjorde, fast de själva inte hade åkt på retreatet och tagit någon psykedeliska, vilket jag tyckte var intressant. För det säger mig någonstans också att på något sätt så läkte jag och läker fortfarande i generationstrauman. Och jag tror också att det påverkar alla i min familj, faktiskt bakåt och framåt i tiden, om man nu väljer att tro på det. Ja, men... Om nån skulle fråga mig... Så här... Om nån frågar om jag ska testa Booful, Five ME och DMT, då säger jag... Man ska alltid lyssna på sig själv.

Om du känner ett kallt, då är det meningen att du ska göra det. Om jag skulle göra det idag igen hade jag sett till att jag har... Uppföljning, bättre uppföljning. Där jag har någon jag kan prata med, där jag kan få mer stöd. Ja.

För det är inte helt vanligt att personer kan gå in i psykos eller att man helt tappar verkligheten. Alltså man ska ju komma hem och känna att man kan leva något sånär liv efteråt. Så ja. Det blir nästan vårdslöst när man... Jag vill inte kritisera din facilitator här, - men det blir ju vårdslöst att släppa in folk i den här världen, - men inte ta hand om utfallet.

Just att vara med om en väldigt utmanande känsla eller upplevelse - kan ju rätt omhändertaget vara det absolut mest meningsfulla man är med om i livet. Det kan vändas om till något extra starkt. Men utan den omtanken och uppföljningen så blir det snarare traumatiserande. Ja, absolut.

Ja, det kan ju bli det och alltså verkligen. Sen är jag ju en person som tror, jag tror inte på slumpen. Jag tror att allt sker av en anledning och detta var väl en anledning att detta hände för mig. Men precis som du säger, jag hade inte heller åkt på det igen om jag hade vetat att integreringen efteråt, att man blir så lämnad själv. Jag fick ju dock väldigt mycket hjälp av en healer.

från USA, Carina, som är extremt duktig på somatisk healing. Och utan hennes hjälp så hade jag nog kanske inte mått så bra som jag gör idag. Men hon hjälpte mig jättemycket, så det var hon jag fick hjälpen. Det blev liksom inte en psykiatriker eller psykolog där jag pratade om mina upplevelser, utan det blev snarare nu går vi och jobbar i din aura och din energi istället. Så henne är jag evigt, för evigt tacksam över.

Alright. Det är spännande att höra, tycker jag, när det är så dubbelt, som du beskriver. Att det är väldigt mycket å ena sidan, å andra sidan. Och de här väldigt svåra upplevelserna, som du sätter ord på väldigt bra, tycker jag, är ju De är väldigt viktiga att få höra tror jag och det är lätt i den här podden och i andra tillfällen när man pratar om psykedelika att lite vispa bort det.

Men nej, tack för att du berättade den historien också. - Tack själv. Jag kan ju bara tillägga att såklart, jag märker att jag fortfarande integrerar, men nu är det mer i den här fasen, Lite som det var innan med healingen, healing brukar också vara så att det kommer upp saker allt eftersom och man kan hantera det, man känner att man klarar av att hantera det. Så känner jag att det är nu också.

Det kan komma upp rädslor, det kan komma upp gammalt groll, barndomsskit, eller förlåt skit, men barndomsgrejer. Men det är liksom såhär, okej, jaja, nu känner jag att integreringen, det är liksom, det går bra, det är lugnt, jag mår bra i mig själv nu. Och om jag då ska säga det som var bra som kom ut av det här är ju att jag känner mig Mycket mer orädd för allt. Det känns som att om jag gått igenom det här, vad kan hända?

Vad skulle göra mig rädd på riktigt? Nej, det finns inget ungefär. Och det här att jag insåg då att det bara är jag här, det behöver jag såklart påminna mig om. Men när jag blir rädd så vet jag ju på något sätt också att det är mitt ego som försöker hålla mig safe och försöker hålla mig trygg. Eftersom det bara är jag här, eller vi, eller vad man ska säga, så kan jag ju explore det här livet och göra nu kanske vad jag vill.

Och jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig själv längre. Jag är mer... Jag känner mer och mer att för mig är det viktigt att vara autentisk och vara den jag känner att jag vill vara. Jag känner att jag börjar bli mer mig själv helt enkelt. Jag börjar komma mer i kontakt med vem jag egentligen är och det var också ett av målen innan jag åkte, att jag vill veta vem jag är mer och mer.

Ja, den universella sanningen här, som återkommer, att vi är alla ett och så vidare. Att det är intressant att den har två sidor. Den är inte heller bara positiv, utan den kan ju verkligen vara maximalt obekväm också, beroende på hur man kikar på den. - Ja, verkligen. Jag slänger in ett litet tips här också, om det finns någon som lyssnar, - som kan relatera till din upplevelse.

Vi har samlat på Nysnäs hemsida, - en väldigt stor lista av samtalskontakter, som inte jobbar åt oss, utan det är egentligen folk som är bekanta med vårt arbete, med psykedelika, som har egna erfarenheter i många fall, som man kan ta kontakt med ifall man sitter med en sån här sak och inte riktigt får ordning på tillvaron efter en upplevelse till exempel. Så jag vill slänga in ett tips om den. Den finns på nysnö.se samtalskontakt. Jag vet att det är många som fått hjälp av den.

Jättebra. Jag önskar att jag visste det. Det är bra att det finns sådana. Vi ska avrunda här innan vi blir alldeles för långrandiga. Men väldigt stort tack för att du var med Michaela.

Fint att höra. Tack så jättemycket Peder. Det var jättekul och berikande för mig att berätta det. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.