Filippa

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nossnö. Sådär, hej Filippa och välkommen till podden Min Resa. Hej, tack så jättemycket. Väldigt, väldigt trevligt att ha dig här.

Det känns jättekul att få vara med. Du vet ju vad podden handlar om i stort antar jag och vad är det du tänker att vi ska prata om idag? Jag känner att jag vill... Alltså varför jag kände att jag ville vara med var också för att dela med mig av det som psykedelika har betytt för mig. Vad är det för relation till psykedelika du har, kan du beskriva den? Ja.

Relationen jag har var ju som när psykedelika kom in i mitt liv. Sen dess har ju det varit, det var en livsomvälvande relation. Som följer med mig ändå och skulle verkligen vilja säga att det är ett före och efter. Och det är väldigt så starkt. Var det länge sen?

Nej, det var inte jättelänge sedan. Ganska så ny relation. Vad var jag, tjugosex, tjugosju ungefär, där någonstans. Så två och ett halvt år sedan. Vad var det som ledde dig in på den här banan?

Var det någon speciell sak som öppnade det här fönstret för dig? Det var väl min nyfikenhet, men i det här fallet så var det ingenting som jag hade tänkt på så mycket. Utan det var en händelse med en vän och i det fallet så öppnades det upp en möjlighet att få testa psykedelika. Och då sa jag ja till det. Jag tänker att vi ska prata lite mer om den.

Men jag är lite nyfiken på om du tänker tillbaka på den Filippa som fanns före det här. Hur skulle du beskriva henne? Jag blir lite stressad när jag tänker på henne. Den Filippa var en person som var på flykt, skulle jag vilja säga, men kanske inte så medveten om just den flykten som var.

Utan jag var på väg någonstans hela tiden. Jag hade en självkänsla som var byggd hundra procent på prestation. Så jag var liksom inte bättre än min senaste prestation i allt. Jag var en väldigt social person, men var väldigt emotionellt ostabil. Och levde ett liv som var väldigt flyktigt.

Väldigt, jag var väldigt... Får jag säga? Jag var ganska osäker i mig själv, men utåt sett så var jag väldigt säker. Men inne i mig själv, nu när jag tittar tillbaka, så var jag nog väldigt osäker. var hela tiden på väg någonstans. Jag var väldigt självständig samtidigt som jag hade.

Jag kände mig väldigt ensam egentligen, men det var nog ingenting som jag erkände för mig själv där och då, utan jag har förstått att tomheten i mig fylldes med andra typer av andra saker och det kunde vara lite halvt destruktiva relationer eller väldigt mycket konsumtion av alkohol eller mycket saker som hände hela tiden. Jag försökte hela tiden distrahera mig med sociala sammanhang och att flytta och att uppnå någonting hela tiden. Så den Filippan var också på jakt efter någon omättlig bekräftelse. Hur mådde Filippa?

Jag trodde att jag mådde jättebra. Men jag har ju också insett nu att den Filippa mådde inte så bra. När jag var elva år så fick jag anorexia första gången. Det har följt med mig fram tills min första psykedeliska upplevelse. fightades med en destruktiv ätrelation eller en ätproblematik i ungefär femton år.

Och trodde att det var... Jag trodde typ att jag var frisk. Men i och med att det var en sån stark del av mig själv så reflekterade jag inte riktigt över att det var nånting som faktiskt, nånting som jag var sjuk i. Och i och med att jag När jag var elva år så var det verkligen så att antingen så fick jag läggas in på sjukhus eller så fick jag ta tag i det här med hjälp av psykologer och BUP.

Så jag behandlades med, eller jag gick i terapi eller jag gick hos BUP då. flera år och sen så, självständigt som jag var så skulle jag ju klara det här själv. Och det har följt med mig egentligen fram tills och med att jag var tjugosex år. Så jag har ju haft en ganska destruktiv relation till mat, jag har spytt kanske i snitt en till två gånger i veckan. Men jag har också varit ganska bra på att dölja det så att utåt sett så har jag, utåt sett så har

Det har nog verkat vara väldigt bra men jag har nog varit väldigt tom och ensam i mig själv. Och under den här perioden så upplevde du egentligen att det var normalt? Oh ja, jättenormalt. Jag fick ju min första panikångestattack när jag var fjorton. Jag gick i åttan och det var också någonting som följde med mig upp i ung vuxen ålder.

Så jag har känt att det har varit en så stor del av mig att det nästan har blivit helt naturligt. Jag känner igen, inte specifikt detta, men jag känner igen den här känslan av att vara i någonting och inte kunna se det objektivt som att man är i någonting. Upplevelsen är helt normal under tiden, med objektiva ögon. Eller bara sett lite från sidan så är det något som är skevt här. Jag hade ett samtal en gång med en psykolog och hon försökte prata med mig.

Och nu i efterhand när jag tittar tillbaka på det här samtalet så förstår jag ju vart hon ville komma men jag var absolut inte där. Jag hade inte förmågan att objektivt kunna se vad det var som hände. Utan jag trodde att jag var det. Det var jag med det. Men nu efteråt när jag tittar tillbaka på det så har jag ju objektivt kunnat se att okej, jag fattar vad hon ville få mig att känna eller få mig att tänka på.

Men för mig var det helt omöjligt att kunna koppla det där och då. Det är ju lustigt hur det man är i är allt man vet. Och i det så spelar det ingen roll hur konstigt det är för det är ju hundra procent av ens upplevelse. Väldigt svårt att komma utanför den. Du berättade att när du kom i kontakt med psykedelika första gången så var det som att någonting släppte runt det här.

Var det en intention när du gick in i upplevelsen att jobba med den här frågan? Det var ingen intention. Där och då tänkte jag inte att det var någonting som jag skulle kunna jobba med. Det var liksom så djupt rotat i mig själv att jag tänkte det här är ingenting. Det fanns liksom inte ens på kartan att det var en intention.

Och min första upplevelse var väldigt... Intentionslös. Det var mer för nöjes skull och för upplevelsen. Men en senare upplevelse som jag hade det var fortfarande inte min intention För när jag väl kom tillbaka och efter den här upplevelsen så kunde jag inte koppla, jag kunde inte relatera till hur jag hade känt och hur jag hade tänkt tidigare. Men det var ingen intention.

Min absolut mest kraftfulla, det var ju på ett retreat i Holland. Och det har ju varit den absolut största händelsen i mitt liv som har varit det absolut mest transformerade och det vart så stort så jag har liksom inte kunnat hitta några ord till det för att beskriva det. Men hur vi tog oss an den, det var ju i ett ceremoniellt syfte och då var vi flera människor i den här gruppen som åt tryfflar. Och det var

Det var så jäkla fint. Wow! Kraften i hur musiken, hur gruppen, fast även om vi då var för oss själva, hur det påverkade och vilken kraft det hade på mig i alla fall. Hur det gick till var ju att vi satt i en cirkel och vi är nere i Holland och sen leddes vi då av tre psykologer som, man skulle nästan kunna säga att de styrde skeppet som vi åkte på.

Det var ju sex timmar av otroligt många besök på otroligt många universum. Upplevde du någonsin att det var utmanande? Så utmanande. Det var två ceremonier. Första ceremonien var ju extremt glädjefylld för mig.

Det var inte så mycket utmaning. För det har varit en utmaning för mig att blicka inåt. Jag har helst velat ha ögonen öppna under mina psykedeliska upplevelser. Så det har varit en utmaning i att blunda och den första ceremonin, då tittade jag upp i taket och såg så mycket fina grejer. Men det var mest fyllt med glädje.

Andra ceremonin, då bestämde jag mig för att blunda. för att ta mig an den här utmaningen och blicka inåt. Vilket kan vara så förbannat svårt. Men då kommer jag ihåg att jag satt i en skog och framför mig så öppnar marken upp sig och det brinner ur marken. Och runtomkring så är det en massa människor som hoppar in i den här elden.

Och jag sitter vid sidan om. När jag tittar lite närmare på de här personerna så ser jag att det är jag som hoppar i elden. Och sen så blir jag... Om ni tänker såhär Lejonkungen, hur de lyfter Simba upp såhär. Det är ju typ jag som lyfts upp till moder jord och blir överlämnad. Och det var första gången som jag kände att den här tryggheten som jag

hela tiden har varit på jakt efter som jag har saknat fanns hos mig själv och runt omkring mig. Att det var jag som, det är jag som väljer vart jag vill ha min trygghet och den finns precis här i mig. Och det har jag aldrig känt tidigare. Men det kände jag då. Wow.

När jag funderar lite på det så har jag Jag såg det mer som ett avsked till flera olika versioner av mig själv. Den här Filippa vill jag inte vara, eller den här känner jag mig inte bekväm med. Vem är det här? Hejdå!

Det här, hejdå! Att det blev som ett lugn efteråt. Hur kändes det när du kom ur upplevelsen just precis efteråt? Ja, just precis efteråt så var jag jätteglad. Sen bröt jag ihop.

Sen lade jag mig i fosterställning och grät så mycket. Då vet jag att jag fick en hand på mitt huvud Och jag kände mig så hållen. Att jag brast ännu mer. Att det var som att...

Det var som att jag inte orkade vara... Jag bara orkade inte. Jag orkade inte hålla uppe någonting. Jag orkade inte känna någonting. Fast jag kände ju så mycket.

Det är vad jag kommer ihåg efteråt. Jag kommer också ihåg efteråt att jag började såhär, för jag fick en hand på mitt huvud och kopplade väldigt mycket känslor till den liksom obefintliga pappa-relationen som jag har och har haft. Att det blev så starkt att jag såhär, okej, nu är Ja men typ som att det var som en saknad efter det. Men också som ett såhär, jag behöver inte det.

Utan det finns andra människor som kan ge mig det. Om jag bara vill. Om jag bara öppnar upp för det. Då behöver jag inte hålla människor på avstånd. Utan kärleken, tryggheten, allting finns där runt omkring mig om jag är öppen för det.

Det är väldigt vackert. Wow, det var såhär, vad den här känslan har varit hela mitt liv. Du berättade att det var en grupp, två dagar med ceremoni och en grupp på tio till tolv personer. Hur upplevde du att det var, hur viktig var grupprocessen? Så otroligt viktig.

Jag tror att det som jag tyckte var viktigt var gemenskapen. Att inte känna sig ensam. Men att våga vara i sig själv. För det var så otroligt mycket kärlek. Det var så otroligt mycket processer som alla gick igenom.

Att hjälpas åt att hålla och få känna sig hållen. Jag tänker ibland på hur vi lever och att vi lever så otroligt individuellt. Vi lever liksom som att jag ska aldrig be om hjälp. Jag ska klara mig själv och så vidare. Men i det sammanhanget så var det som att vi är ju här tillsammans.

Vi hjälper varandra. Vi ger och vi får styrka. Och jag tror inte att det hade varit, det hade definitivt inte varit samma känsla om det inte var en grupp. Och någonting som jag har funderat mycket på, det är såhär, jag har under hela min uppväxt egentligen haft extremt få tjejkompisar, och har många gånger känt den här rivaliteten hos tjejer.

Jag har haft väldigt få tjejgäng, men umgåtts med en eller två tjejer och sen haft mycket killkompisar. Och... Ja, i den här ceremonin, i den här gruppen så var vi uppdelade. Vi var i samma ring. Men vi var uppdelade i tjejer och killar så att vi tjejer och kvinnor låg bredvid varandra medan då männen låg bredvid varandra i cirkeln. Och det var första gången i mitt liv som jag kände en sån extrem kontakt med

kvinnor. Jag kände sån extrem kraft i det och en sån otrolig trygghet. Är det någonting, just precis den här kvinnliga gemenskapen, är det någonting du kan känna att du tagit med i livet efter den här upplevelsen? Oh ja. Hur kan det yttra sig i vardagen?

Jag känner en helt annan öppenhet och en helt annan förståelse plus att jag också har fått en helt annan förståelse för mig själv som kvinna. Jag känner mycket mer likheter, hur ska man förklara det, emotionellt. Jag känner att min feminina sida har fått ta mycket mer plats och att jag är öppen för andra feminina sidor. Eller andra feminina känslor utifrån. Att samhörigheten har blivit mycket starkare.

Jag har också blivit mycket mer såhär, jag tycker att kvinnor är så jävla vackra. Jag har aldrig reflekterat över det så mycket tidigare, men just kvinnor i rörelser eller det feminina tycker jag är mycket vackrare än vad jag tyckte tidigare. Så återkomsten till vardagen. Att komma hem från en sån här omvälvande upplevelse till sitt vanliga liv med sin lägenhet och sitt jobb. Sina vänner.

Hur upplevde du att det var? Den här nya Filippa som kommer tillbaks till det gamla. Ja, det var ju först såhär, jag fick ju ta ett samtal med min partner. Och försökte vara väldigt öppen och inkluderande. Samtidigt också väldigt transparent med att jag vet inte riktigt vad som händer i mig just nu.

Jag fick så otroligt bra stöd. Så otroligt bra stöd, vilket jag är jättetacksam över. Jag fick vara i det som hände. Och jag har ju också egentligen ändrat om hela mitt liv känns det som. Jag har tagit beslut efter hjärtat snarare än efter huvudet.

Från att ha levt kanske då utifrån vad jag borde göra, vad som är bra. Inte vad jag känner att jag vill göra. Att komma hem och lyssna mycket mer till hjärtat och mina känslor och låta det få driva mig framåt har också resulterat i en hel del förändringar. Dels när det kommer till jobbet och jag vill bo på landet. Det har jag inte tänkt att jag vill göra tidigare.

Och att jag också är mycket mer tillåtande i mig själv att få följa mina känslor i besluten. som jag tar. Och det har ju lett till att, ja men dels då att jag tillsammans med andra fantastiska människor har öppnat upp någonting som heter Psykedeliska sällskapet. Just det. För att tillgängliggöra information om psykedelika.

Men också få prata precis som vi gör nu, att få fler att våga och vilja prata om sina upplevelser. Men också få vara nyfiken på vad det är. Ju mer nyfiken jag är desto mer lär jag mig och desto mer människor träffar jag som jag också upptäcker är nyfikna. Vi är nyfikna på oss själva, vi vill utforska, kultivera en kärleksrelation till oss själva och till andra. En sak är ju såhär, så fort det har tagit, eller så har det varit för mig, så fort jag tog steget in i det här så upptäckte jag att det finns inget steg tillbaka.

Men vad gör jag här nu då? I vissa sammanhang så känner jag mig otroligt vilsen. Och i vissa sammanhang känner jag mig inte så vilsen. Och jag tror att vad vi vill skapa med psykedeliska sällskapet också är ju en plats, en fysisk mötesplats för människor som vill hitta sin trygghet eller vill hitta sitt utrymme att få integrera upplevelser eller få vara nyfikna. Vad fint.

Då skulle jag vilja tacka för en spännande och fin berättelse. Tack Brede för ett fint samtal. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.