Leonidas

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nysnö. Hej Leonidas och välkommen till podden Min Resa. Tack så mycket! Välkommen till mitt kök.

Ja, eller hur? Vi sitter här i södra Stockholm och dricker en kopp kaffe. Väldigt trevligt i ditt vackra hem. Ja, jättemysigt. Hur känns det idag med tanke på att du är med i en podd?

Jo, men det känns bra. Det känns roligt att börja podda lite grann om... Jag har en bok på gång och det är dags om ett par veckor. Den är på tryck nu. Så det är ju spännande att börja göra sådana grejer.

Och jag är också journalist, så jag brukar sitta där du sitter och ställa frågorna. Du har ju som sagt en bok på gång som kommer ut någon gång i maj. Ja, stämmer. Sjätte maj. Som jag tänker att vi såklart måste prata om, för det är ju intressant.

För den sitter ju både ihop med ämnet i stort och med din resa personligt. Ja, visst. Så kan du berätta lite kort om din relation till psykedelika i allmänhet? Absolut. Det är så enkelt så att innan jag började med boken och jag började skriva om det här så har jag inte haft några psykedeliska erfarenheter.

Och jag vet inte vad det var som lockade mig då när det kom ett par böcker. Det var ju dels den bok som de flesta refererar till, Michael Pollans bok, Psykedelisk renässans som den heter på svenska. Och så kom det också en annan bok av, han heter Tow Linn och den heter Trip. Och det var mer en litterär dagbok om depression och alienation och självmedicinering. Så det var två ganska olika böcker.

Polans bok handlar om den här nya medicinska renässansen. Då insåg jag bara med de här två böckerna som kom ungefär samtidigt att det här är ett ämne som har väldigt många bottnar. Och att det terapeutiska bara är en del av allt som psykedelika kan vara och har varit historiskt. Så jag blev som kulturjournalist väldigt nyfiken på det här. Och jag försökte skriva en text om det.

Det var väldigt svårt, jag försökte få in allt i en text. Och det gick inte så bra, jag blev inte så nöjd efteråt. Jag kände att det här måste berättas lite lugnare. Och varje berättelse måste få tid och plats. Så det gjorde att jag blev intresserad av ämnet.

Just för att jag hade alla de här filosofiska, kulturella, religiösa och andra aspekter. Och sen så ville jag också göra ett grundligt jobb när jag skrev artikeln. Så jag såg till att träffa en psykolog som guidade mig helt enkelt. Vi träffades först. Och han frågade lite grann om hur jag mådde just då.

Hur mitt liv såg ut, vad jag gick igenom och sådana saker. Och kanske då vad jag skulle kunna ha för intention eller tankar med den här resan då. Och så gav han mig också ganska tydliga instruktioner. Jag skulle bulla upp med lite kuddar i soffan hemma. Förbereda ljudutrustning.

Jag skulle dämpa belysningen lite grann. Det skulle finnas filtar. Massa frukt. Och han sa till min fru att skriva ut lite bilder som kunde vara intressanta att titta på. Vilket var väldigt bra tips tycker jag.

Och sen så kom han hem till mig klockan elva. Och så var det åkdags. Jag hade också fått äta en lätt frukost och sådär. Så allting var väldigt uppstyrt och tryggt och det var ju min första tripp. Så det var ju väldigt bra att det fanns de här ramarna och att det var hemma och att det var just den här mysiga stämningen och inte såhär, inte vet jag, när man är mycket yngre kanske, jag är fyrtio nu.

Om man är på en fest till exempel och det är massa människor där och sådär. Utan det var en väldigt trygg och härlig miljö bara. Det var också en väldigt stark dos kan man säga, utan att gå in på detaljer. Jag kom verkligen långt in i den här resan. Jag lämnade, jag var ute i omlopp från jorden kan man säga.

Men det var en väldigt spännande upplevelse. Det var ju ett tio-tolv timmar då som det hela pågick. Och under den tiden så iakttog den här personen bara och lät mig hållas. Så ibland satt jag och tittade på bilder, ibland så blundade jag. En sak som verkligen var överraskande var att man har fått de här bilderna av hur det är med trippar.

Från kanske sextiotalet eller popkulturen och så vidare. Att det är en massa mönster och det är väldigt färgglatt och lite hedonistiskt. Det är ju en del förstås av det här. Men inte bara. Det var också väldigt mycket känslomässigt tyckte jag.

Jag kunde stanna i en känsla väldigt länge eller tänka väldigt länge på en relation till en annan person. Sådana saker som kanske inte har berättats lika mycket i populärkulturen. Så för mig var det en väldigt intressant aspekt av det. Sen kanske under de här timmarna, ett par timmar grät jag säkert eller möjligtvis en timme i alla fall. Tiden flyter ihop på olika sätt så det är svårt att veta hur länge man gör en viss sak.

Men Och sen så tittade jag väldigt mycket på de här bilderna. Tittade på bilder av min familj. Det var också religiösa bilder. Bilder med mycket symbolik.

Vissa konstverk också som jag kunde titta på väldigt länge. Det var också väldigt starkt. Och för mig har det sen dess varit en väldigt viktig del egentligen av sådana här resor. Att det visuella finns med och att man tillåts gå in i det på något sätt. Förstås även musik men bilderna var väldigt bra.

Det var en bild jag tittade på min dotter. Hon är sex nu, då var hon väl tre, fyra någonting på den här bilden. Hon står under ett äppelträd. Hon har på sig en Bamse-tröja. Väldigt gullig.

Lockigt hår. Tittar upp i kameran. Jag tittar på den här bilden och allting runtomkring hennes ansikte blir som rymden. Jag bara åker in i hennes ansikte. Wow.

Det pågår så länge och jag bara tänker på hennes ansikte. Hennes blick uppåt mot kameran och jag känner också att det blir något mörkt stråk i det hela för att hon tittar upp i kameran. Hon tittar upp på mig för jag tar bilden. Hon tittar upp och kanske försöker duga. Hon kanske ler för min skull.

Hon kanske inte ler för sin egen skull. Hon ler för att göra mig till lags som kanske barn ofta försöker göra. Vad krävs av mig i den här situationen? Så försöker man göra det sådär. Så den biten tänkte jag väldigt mycket på.

Och sen tänkte jag också, är det här jag liksom? Är jag sån också? Det kanske är mig det handlar om också. Och så började jag se mitt eget ansikte i hennes ansikte. Samtidigt som det här, och vi är liksom lite lika också sådär.

Så det var inte så svårt att tänka sig det. Och jag kanske också har den där grejen. Alltså försöker duga i olika situationer. Vad förväntas av mig nu i det här sammanhanget? Och tänker väldigt mycket på det.

Så det blev ett sätt för mig också att tänka väldigt mycket på vem jag är. Och förstås hur jag är som förälder. Barn ska inte behöva anstränga sig för att få uppmärksamhet. Eller det är klart att det kommer att vara så ändå. Man kan inte ge dem hundra procent uppmärksamhet för de kräver väldigt mycket uppmärksamhet.

Men ändå att få in det där att barn inte ska behöva anstränga sig för att duga i alla fall. Utan det ska vara ovillkorligt, den här kärleken liksom. Det var en väldigt stark bit och den återkom i trippeln också. Jag såg en bild av en djävulsfigur som heter Bafomet. Det är ett symbolistiskt konstverk från artonhundratalet.

Det är en symbol, han sitter ner i en yogaställning och gör ett tecken med ena handen och ett annat tecken med andra handen. Han har djävulshorn. Eller hen kan man säga, för det är också kvinnliga drag. Det är kvinnliga bröst. Sen också en fallos.

Det är så mycket som händer i den här bilden på en gång. Och det månar och solar. Och jag känner såhär, gud vad den här satansfiguren, eller vad det nu är, anstränger sig också. För att såhär, åh vad läskig jag är. Kolla här vad mycket jag kan göra.

Och jag kände bara omsorg om den här figuren. Men du ska inte behöva anstränga dig så mycket. Så jag återkom flera gånger i just det där temat. Det blev nästan som ett tema för själva resan. Mycket sånt.

Och en annan bit av det var också så här ... Jag och några ... Det var också en konstig urscen då som jag vet inte var den kom ifrån. Jag och några kompisar på ... Eller framförallt en kompis på en campingplats. Väldigt CP-tonad och lite blått.

Och så satt vi i varsin sån här stol och bara skrek. Och det blåste väldigt mycket. Så skrek vi så här ... När fan är det vår tur? Och jag har ingen aning vad det betyder.

Men någon slags underdog-känsla eller någon slags, ja jag vet inte. Känsla av att ha blivit berövad något kanske. Jag vet inte. Men den känslan fanns tydligen där någonstans. Och kanske någon ömhet till den här kompisen då.

Jag vet inte. Jag har tänkt lite på det efteråt. Det är svårt att analysera de här bilderna. Men man får ju väldigt många sådana här bilder som man sedan försöker göra någonting av. Och vrida och vända på och förstå och så.

Just det du beskriver med den här meningen som man tillskriver. Det kan vara just precis att ditt barn tittar upp i bilden på dig som tar bilden. Att det blir en öppning till en massa saker i huvudet. Det är väldigt återkommande, det är många som beskriver det i den här typen av resor. Den minsta lilla öppning man får tillskriver man enormt värde och det får en hel storyline i sig.

Ja, precis. Verkligen. Och jag hade tid att dröja i den väldigt länge. Det är klart att jag hade kunnat ha en, det fanns ju mörka delar av den här resan också som hade kunnat slå fel kanske. Jag vet inte, vid något tillfälle så började väggarna, de blev liksom till som plockade

Hönor eller huden, den här noppriga huden. Och blev väldigt blå också. Det var nästan som ett frysrum. Omringad av sån hud. Som bara trängde sig emot mig.

Och det pågick ett tag. Jag vet inte vad jag skulle göra av det. Men allt det där lade sig ändå till slut. Är man i en trygg miljö kan man landa rätt i alla fall. Även om man går igenom något som inte har några försonande drag.

Som enbart är en mörk del av resan. Men det där fortsatte också sen. Så jag vet inte, allting lugnade sig lite grann. Den här psykologen gick hem. Min fru kom hem och fick ta över vårdnaden.

Och vi skulle gå ner till torget i Hammarbyhöjden, där bodde jag då. Skulle vi ner till torget där och köpa pizza på någon av de här pizzeriorna. Och det regnade väldigt mycket. Det här var en juni och jag har förstått att det kanske gör det ofta, men det åskade också. Och var nästan stormigt.

Jag tyckte det var en väldigt speciell dag. Eller åtminstone, som du säger, en sån här dag, i en sån resa, då blir det väldigt mycket. Då börjar man analysera det och tänka, varför är det så just den här dagen? Och så börjar man spåra ur lite på det. Och jag kunde inte gå in på pizzerian för jag kunde inte föra mig bland folk fortfarande.

Jag var ännu lite i trippen. Min fru gick in och väntade på pizzan och jag stod på det här torget. Det regnade och så har vi den här statyn på det torget. Som föreställer Finn Malmgren. Som är en svensk äventyrare.

Som åkte till Nordpolen. Det var en resa som var bekostad av det fascistiska Italien. Men det var ett sånt där luftskepp som de skulle köra. Det hade redan skett en gång men de skulle åka dit igen till Nordpolen. Då har de en bas i Svalbard.

Och det är bara han. sexton italienare och så någon till som jag vet inte om han är från Ungern eller Tjeckien. Han var enda svensk på den här resan och de flesta var italienare. Och på väg tillbaka för Nordpolen så kraschar det här. Och han känner väl skuld på något sätt, sägs det.

Så han tar med sig två officerare på en liten upptäcktsfärd för att Ja, se om de kan hitta hjälp. Och då förfry... Han dör ju på den här resan. Och det här verket föreställer dödsögonblicket.

Med de här två italienare som är böjda över honom. Och han ligger och dör. Och jag är ju inne i mitt rus här. Och ser liksom regnet som åker ner för hans ansikte blir lite tårar. Och jag ser honom gråta där döende liksom.

På en främmande, främmande isvidd långt hemifrån. Och så har vi de här två italienarna bredvid och jag börjar plötsligt höra en trumrytm. Det är åskan och allting som bildar den här musiken, den här rytmen. Och de börjar dansa med varandra och typ flörta med varandra. Mitt över.

Han bara, men jag dör ju här, vad håller ni på med? Och de ignorerar honom helt. De har bara ögon för varandra i min resa här. Och då återkommer igen den här, Vad mycket han anstränger sig, Finn Malmgren, för att duga.

Och så slutar det med att han ligger och dör bara i någon isgrav någonstans. Med två människor som är främlingar och som inte ens bryr sig om honom. Bara börjar ragga på varandra mitt under hans dödsögonblick. Så där återkom det här temat igen, helt enkelt. Och så upplever jag att det kan vara.

Att man liksom ... Att det blir ett tema för en resa kanske. Där man bara säger att det här hade jag nu att tänka på. Det var en sak som jag hade bearbetat ett tag. Och nu behövde göra någonting av.

Och sen kan man ju fråga sig. Behövde jag trippen för att förstå det här om mig själv? Eller tänka kring de här sakerna? Och det vet jag liksom inte. Kanske hade jag, för jag har tänkt på sådana här saker i flera år då.

Hade jag redan innan. Och på hur man ska vara en förälder och allt det här. Jag kanske fick några bra bilder att använda för att förklara det på ett tydligt sätt både för mig själv och för andra. Men mycket av arbetet hade jag ju, tror jag i alla fall, redan gjort. Så kanske var den här resan någon slags

Målskytt i fotboll som är längst fram. Och väntar vid offside-linjen. Och så har man ett uppspel i flera år. Och sen så petar den in bollen. Jag vet inte.

Men hur som helst. Så jag vet inte vilken betydelse det hade. Det här var ju min första resa. Och den var ju väldigt stark och minnesvärd. Det kan jag inte förneka.

Jag är också nyfiken på hur det kom sig att du blev intresserad av fältet och av att göra en sån här resa själv. Du berättar om Michael Pollens bok till exempel. Men jag tänker ändå att det måste finnas en grundnyfikenhet och en öppenhet inför en sån här sak. Och vad i din tidigare resa i livet kan ha gjort dig öppen för det? Det finns nog sådana saker man skulle kunna peka på.

Och sen kan inte jag avgöra om det stämmer. Det är ju mycket riktigt så att en viss sorts person kommer väl vara mer benägen att Närma sig det här om man hör om man hör maklepollen eller någon av dem som ni har pratat med i podden här. Om man hör en sån berättelse och sen tänker man det där låter intressant. Det är klart att det fanns något i mig som är.

Som var öppet för det och som väl kände att det är väl kul med ett äventyr. Det är kul att utforska det här och se vad det är. Varför inte? Men sen kanske, ja, om man var en fas i livet eller inte kan ju vara så. Jag menar, jag hade skilt mig för inte alltför länge sen.

Det var inte direkt då, men liksom Då uppstår ju på något vis ett kaos. Det var också i samband med att jag hade börjat med nya jobb och sånt där. Jag hade då varit journalist ett par, tre, fyra år. Jag hade inte varit det hela livet.

Det hade hänt väldigt mycket. Flyttat till Stockholm. Från Uppsala där jag bodde tidigare. Då hade jag istället pendlat hela tiden. Det var så mycket som hände i livet på något vis.

Och det här var väl ännu ett... Vad ska man säga? Det var väl ännu ett exempel på något som det här kaoset som skapas när man skiljer sig kan leda till möjligheter så att säga. Och det är väl samma sak med själva de här substanserna. Det skapar ju också något slags produktivt kaos kan de göra.

Där man kan tänka sig nya saker och så kanske man prövar dem. Sen kanske inte de sakerna nödvändigtvis är bra. Men det är i alla fall det som sker. Det är ju det här kaoset. Det är ju det som också sägs ha den här

verkan mot till exempel depression eller vad det nu är. Eller substansberoende eller vad det kan vara. Man har väldigt rigida tankar. Man tänker att man är på ett visst sätt eller att livet är på ett visst sätt. Jag kommer alltid må så här.

Jag kommer alltid vara den här beroendepersonen. Men sen så ruskar man om det ordentligt och sen så kan man tänka på nya sätt. Så kan det ju vara i livet också att en kaotisk situation kan göra att man är mer benägen att prova nya saker. Sen är jag intresserad av historia och kultur och filosofi och de bitarna tyckte jag fanns närvarande i det här ämnet också. Och så kände jag nog kanske också, nu kommer det här väldigt sent men det här är egentligen ett ganska starkt skäl och det är ju att som journalist så

Jag såg att det fanns en berättelse här som inte riktigt var berättad också. För det talas ju alltid om den amerikanska historien också när man pratar om psykisk historia. Så har vi de här, ni vet, Timothy Larry och alla de här figurerna som berättas om och om och om igen. Men sen såg jag också att här finns ju en oberättad svensk historia. Och varför har ingen berättat den?

Och där kommer ju också saker in som vilka är vi svenskar? Är det så att amerikaner är mycket mer lössläppta, vi svenskar är så förnuftiga? Det är ju en del av Sverigebilden. Och Sverigebilden är något som pratas om väldigt mycket. Även nu på senaste.

Och där kommer alltid in det här att vi svenskar är så lugna och förnuftiga och tänker efter. Att vi inte har nära till extasen kanske. Och jag vill ju se om det stämde. Delvis stämde det. Det stämde på så sätt att vi alltid har definierat oss, eller länge har definierat oss, i kontrast till extas.

Och det går tillbaka till Carl Folonet och moderna svenska statens framväxt. När kyrkan blir statsreligion då spelar det här en väldigt stor roll. Förkastar det extatiska. Folkmedicinen och Samisk shamanism och det fornnordiska, religiositeten. Alla de här sakerna ser man som väldigt främmande hela tiden.

Så det blir ett sätt att skapa någon tanke om svenskhet redan därifrån. Som sen har återkommit i historien, som återkommer på sextiotalet. När man diskuterar politik och sånt, vilket vi inte ska göra nu. Den där bilden återkommer jag till och det intresserar mig också väldigt mycket. Just det här, finns det inte en annan historia i Sverige?

En historia om hur vi också har närmat oss extas. Och det fanns väldigt mycket sånt som jag hittade helt enkelt. Ja, jag har inte läst boken, men jag är väldigt nyfiken på den. Det känns ju som en intressant vinkel, spontant, att se på Sverige och svenskar historiskt utifrån någon slags vilja till kontroll eller struktur eller ordning. Och då passar, i alla fall i mitt huvud, så passar det här fältet inte riktigt in i den.

Så det ska bli kul att läsa boken såklart. Hur skulle du beskriva din relation nu, efter den här resan, och du kanske har haft andra upplevelser? Vad är relationen nu till psykedelika? Känns det som en meningsfull yta att befinna sig på, eller är du klar? Nej, dels har jag ju träffat väldigt mycket nya vänner såklart.

Som är intresserade av det här. Och sen området intresserar mig fortfarande. Och jag var ju på bara, det var ju i och för sig arbetet med boken då. Men vi har ju haft en gemensam erfarenhet också. Precis, vi träffades ju på ett nysnöretreat i Holland.

Exakt. För, jag vet inte, några månader sedan. Exakt. Och då var jag ju där till stor del som skribent, författare. Så det präglade kanske lite grann mitt tänkande.

Vad man kan säga om det är att om man har ett för starkt ärende. Så kan det liksom störa. Eller det blir ju bra för bokens skull men det ... Ja, tripparna blir ju någonting annat då. När man liksom ... Ja, men jag måste iaktta lite grann och jag måste liksom ... Hämta in rummet och ha ett utifrånperspektiv på det och sådär.

Har man ett för starkt ärende så kan det också ... Bli tråkigt eller gå fel och ... Jag vet inte, jag vill också någonstans slå ett slag för det här ärendelösa liksom. Att man inte ... Har för starka förväntningar på vad det är som ska komma ur det. Man kan förstöra det, man kan sabba det.

Nu var inte det en sabbad resa alls utan det var väldigt trevligt. Det var ju ett par hus i Holland på landsbygden där, trekantsformade. Vi var väl tolv stycken plus tre psykologer som skulle övervaka. Det var en övervåning där vi alla fick varsin säng. Jag tyckte det var väldigt mysigt att det var som en sån lägerkänsla.

Och sen på bottenvåningen så var det det allmänna rummet där man kunde göra yoga eller käka. Där de här resorna ägde rum också. Och så var vi omgivna av solrosfält och plommonträd. Jag såg till och med en påfågel. Tur att jag såg den innan, annars hade jag inte vetat vad som var verkligt och inte under resans gång.

Jag tänker, eftersom du har både en soloresa i bagaget och en grupprocess. Om det är någonting som du känner i det ena eller andra, vad är bättre och vad är sämre? Finns det något som är hjälpsamt i gruppformatet? Har du någonting du tar med dig därifrån? Gruppformatet är egentligen väldigt bra.

Och sen är det ju så att om man gör det med vänner man har haft ganska länge och sånt där. Så blir det också en väldigt speciell grej för det kan ju fördjupa relationen på ett sätt. Alla sammanhang har väl sin karaktär kan man väl säga. Det kan ju också vara en pargrej man gör. Att fördjupa den relationen eller att bara ha en

Angenäm resa tillsammans, vad vet jag. Man behöver inte överdriva betydelsen hela tiden heller. Bara ha det lite härligt tillsammans. Så ja. Vad tar jag med mig av det här?

Det är väl fortfarande något som jag tycker är en rolig sak. Alltså en rolig erfarenhet och någonting som kan ge någonting. Det skulle jag absolut säga. Sen är det ingenting man gör varje dag. Utan det är väldigt speciellt och högtidligt.

Tycker jag och så. Sen är det vissa som gör det på andra sätt. Känner jag till eftersom jag har pratat med väldigt många människor i boken. Någon kanske tar jättelite svamp innan man går ut istället för att dricka öl en kväll. Det finns alla möjliga varianter.

Och det låter ju jättespännande och sådär. Jag tror att jag gillar gruppformatet. Det gör jag absolut. Jag tänker att det är någonting som kan få vara kvar i mitt liv, absolut. Ja men vad fint att prata med dig.

Jag känner att vi kanske börjar dra mot slutet här. Berätta vad namnet på boken är såklart. Jag tror inte vi har gjort det. Nej just det, den heter Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia.

Den kommer ut på natur och kultur. Och där berättar jag om Odins extas när han hittade runorna. Berättar om völvor och olika former av shamanism. Jag berättar också om Carl von Linné och hans lärjungar som åkte runt i världen och plockade hem växtmediciner. Vissa av dem psykoaktiva.

Och hur han skrev den kanske första drogboken i världen. Och sextiotalets forskning på psykiatrisk forskning, etnobotanisk forskning. Man åkte till Amazonas och hämtade hem substanser och prövade dem för sig själv först för att se vilka som var relevantast. De var hämtade vid labbet. Militärforskning och så vidare.

Och sen kommer man in i vår tid också. Både kulturellt och medicinskt. Alltså den nya forskningen som pågår och vilka lovande resultat som finns där. Men också de kulturer som finns kring sådana här substanser. I både Rave och Burner-kulturen och sådär.

Så jag försöker göra någon slags, inte heltäckande är svårt att säga. Men jag försöker berätta väldigt många historier. Om hur psykedelika har haft en roll i svensk historia. Wow. Spännande.

Tack så mycket för att du ville vara med i podden. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.