Jenny

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nossnö. Så, Jenny, hej och välkommen till podden Min Resa. Hej. Hej.

Jag tänkte att vi skulle prata om en resa du har gjort till Holland med nysnö. Ja. Eller faktiskt två resor. Ja. Så de här ägde rum i fjol och i år?

Precis. Vill du berätta lite grann om hur du kom i kontakt med det här första gången? För det här var nytt för dig som jag förstår? Ja. Jag hade inte haft någon erfarenhet av psykedelika innan det här retreatet.

Jag fick tips av en kompis som hade hört talas om retreaten i Holland och tyckte att det skulle vara en bra grej för mig. Jag hade precis börjat jobba efter att ha varit sjukskriven för utmattningsdepression i ett år och mådde inte bra. Fått en sexton veckors kurs i stresshantering via min arbetsgivare som var bra med många olika verktyg som också var bra. Men resultatet blev inte så optimalt som jag hade hoppats och jag var rädd för att jag inte skulle kunna komma tillbaka till mitt jobb och mitt liv.

Och efter att ha provat de saker som jag kunde prova så insåg jag att om jag inte provar något nytt så kommer det inte hända något nytt. Och jag beslöt mig i slutändan för att åka på det här retreatet fast jag tyckte att det var jätteläskigt. För mig så var LSD något jättefarligt som man blev galen av. Svamp, det var partygrejer som bekanta ägnade sig åt. Och tryfflar hade jag inte ens hört talas om.

Tryfflar för mig var något som hade med mat att göra. Så det fick jag ta reda på vad det var för någonting. Men jag valde också att inte researcha för mycket för att inte skrämma upp mig själv. Jag vill inte läsa om negativa erfarenheter eller så. Utan jag tänkte att det får komma som det kommer.

Det låter ju väldigt modigt att kasta sig ut i något sånt här. Eller dumdristigt kanske. Ja, eller desperat. Ja, så kan det också vara. Så den här Jenny som kom till Holland.

Vad upplevde hon? Ja, det var ju en... crash course, får man ju säga, i självinsikt. Jag var väldigt orolig inför den första ceremonin och jag pratade väldigt mycket med ledarna för retreatet och de bemötte mig på ett väldigt förstående sätt och jag tycker att de gjorde verkligen sitt yttersta för att Alltså göra det så...

lätt för mig som möjligt, eller hur jag ska uttrycka det. För att minska min rädsla får man väl säga. De andra som var med på den här retreaten hade, tror jag nästan alla, någon sorts relation till psykedelika tidigare så att jag känner mig lite ensam där i det. Och också att jag var äldst tror jag också, i den här gruppen. Jag kommer ju från en

Jag har en ganska konservativ bakgrund och är född i mitten på sextiotalet. Så för mig var det inte helt självklart. Eftersom det hade en så bra effekt i mitt liv så känner jag att jag vill gärna berätta om det här för andra som är i samma situation som jag eller i samma åldersgrupp som jag för att de inte ska känna sig rädda eller tveksamma utan våga försöka. Hur reagerade din omgivning när du bestämde dig för det här? Jag berättade inte det för så många.

Jag berättade för mina två bästa vänner och den här kompisen som hade rekommenderat det här. Vågade inte riktigt göra det därför att det fortfarande är ett sådant stigma. Dels är det olagligt i Sverige men sen är det också bland allmänheten fortfarande knark. Det är inte ansett som ett läkemedel eller ett växtläkemedel. Min partner är också väldigt konservativ på det området så jag har inte vågat berätta det.

Jag kommer att göra det, men när tiden känns rätt. Under det här retreatet, när du berättade att din ingångskänsla ändå var rädd för det här och upplevde att du blev väl omhändertagen i det. Vad hände under själva ceremonin? Den första ceremonin tog jag en lägre dos än vad gruppens ledare rekommenderade därför att jag var rädd. Det resulterade i att jag inte fick något riktigt genomslag.

Men det var ändå en känsla för vad det innebar. Resonemang, mycket i huvudet. Jag funderade över saker som hänt i mitt liv och jag funderade över mitt förhållande med min partner och kom fram till olika svar, kanske, på problem som vi har haft. Jag kände en oerhörd kärlek för honom som kanske har stoppats upp av ilska eller envishet tidigare. Så det var en fin upplevelse även om den inte var lika stark som den andra.

Just det. Så efter ceremoni ett så är det en dags vila. Och ceremoni två då valde du ändå att gå lite djupare. Ja, då pratar vi om det att förutsättningarna för att prova aldrig kommer att bli bättre. Det är ett team med psykologer och personer som är där bara för att stötta.

Det värsta som kan hända är att du mår dåligt under ett par timmar, men det är ändå bara ett par timmar av ditt liv. Även de som har en dålig tripp har upplevt att det har gett dem mycket. Det är en sorts intensivterapi. Min största rädsla var vad jag skulle hitta i mig själv. Men det blev ju inte läskigt.

Det var som att singla ner genom olika lager i mig själv. Några var mindre skojiga, men jag hamnade inne i mig själv, i min kropp. Jag upplevde en kärlek till mig själv som var helt ofattbar. En självläkande upplevelse som jag aldrig någonsin har kommit i närheten av. Och det var ett helande på alla områden.

Jag kände min kropp. Jag kände att det här var centrerat i det som kallas för rotchakrat. Och jag kände att jag har opererat mig flera gånger. Jag kände att de delarna som har blivit opererade blev väldigt varma. Jag kände en...

Jag kan inte säga gudomlig närhet, för det var inte det heller. stark, stark kraft som jag badade i. Det var som en fåra in i kroppen som öppnades där det bara kom in värme och energi. Det var som att kanaler som varit igentorkade och trasiga helades. Det kändes verkligen som att hela min

Hela mitt jag blev mer balanserad, mer grundad. Alla de här fladdriga bitarna som jag hade mått dåligt av under så lång tid kom tillsammans. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag tycker det är jättefint beskrivet. Väldigt målande.

Kunde du se hur de här såren du gått omkring och burit på, hur de suttit ihop med den utmattningsdepression som du var i? Inte, eller gjorde jag det? Så rent spontant så svarar jag nog nej. För det var inte en intellektuell upplevelse överhuvudtaget. Det var en väldigt

ordlös upplevelse. Det är klart att det sitter ihop. Men det var inte någonting som jag då tänkte ”aha, det här är början, det här är mitten, det här är slutet och nu helas jag på grund av det här”. Det var inte alls på den nivån, utan det var bara en Instinktiv upplevelse av att efter att ha varit väldigt splittrad bli hel igen.

Och den här gruppen som du var i Holland med. Kände du att du kunde prata med den gruppen om din upplevelse? Ja, vi delade ju efter varje... Ja, flera gånger om dagen egentligen. vad vi upplevde på en frivillig basis. De som inte ville berätta gjorde inte det och man fick ju berätta så mycket eller så lite som man ville.

Men det var också en del av processen att lyssna på vad de andra varit med om och att deras upplevelser också påverkade mig. Det som de berättade om kanske klingade i mig på något sätt och fick mig att fundera över någonting och tvärtom tror jag. Och det som är så bra med det här formatet det är också att man Träffa människor som är från olika bakgrunder, olika åldrar.

Män, kvinnor, unga, gamla. Och alla har ju olika ingångsvinklar och olika anledningar till att de kommer dit. Och sen så kom verkligheten tillbaks. När Jenny kommer hem till Stockholm. Ja.

Vad händer då? Jag hade förberett mig. Jag fick alla som var med på det här retreatet rådet att redan innan försöka sopa i kalendern så att det var så lite krävande aktiviteter som möjligt när man kom tillbaka. Jag gjorde mitt bästa. Jag träffade mina närmaste vänner.

Jag hade då sagt att jag hade varit på meditationsläger så att de flesta hade ju förståelse för att jag kanske inte var Att jag kanske var lite tystare än vanligt och lite drog mig undan och kanske inte ville vara med och dricka så mycket och sådär. Så det var inte något stort problem. Jag hade också sett till att jag fick några dagar på egen hand. Så direkt efter så var det en lugn period.

Tror du att din partner har märkt någon skillnad? Ja, det tror jag. Han har ju märkt de positiva skillnaderna. Jag har ju blivit en mycket lugnare och gladare och mer samlad person. Jag har mer tålamod.

Jag tycker att utfallet i mitt liv överlag har varit fantastiskt. Jag har blivit mer mig själv. Jag är mer samlad. Jag har blivit mer effektiv på jobbet. Jag har blivit bättre på att säga nej.

Jag har större förståelse för andra. Överlag så har det fått positivt utfall under lång tid på nästan alla områden i livet. Men sen drog livet igång och jag började jobba igen och jag kände verkligen att jag hade en helt ny energi. Både på jobbet och privat. Jag hade varit så trött i så många år.

Både psykiskt och fysiskt trött. Allting var en stor ansträngning. Ingenting var riktigt roligt. Livet var bara en enda lång lista med saker som man skulle pricka av. Nu var det första gången på flera år som jag upplevde att nåt var roligt eller till och med saker som var såna där saker som man måste göra.

Jag kunde kliva upp på morgonen och tänka att i dag ska jag städa ur det här skåpet som jag har nixat i fyra år. Det var så skönt. Höll den här känslan i sig? Ja, den gjorde ju det. Den höll i sig faktiskt fram tills i januari, februari.

Det var ju inte en... Jag ska säga såhär, det vart en kickstart efter retreatet. Men sen så sipprade den här energin ut i olika delar av mitt liv på ett ganska långsamt och bra sätt. effekt på många sätt, men det tog ett tag innan jag upptäckte det. Och när jag kom fram där till januari, februari då var det som för mig i alla fall alltid är i den perioden.

Jag blir trött och jag blir... Det känns som vintern aldrig tar slut och det är bara mörkt och jag tänkte liksom att nu börjar batteriet ta slut. Jag kanske ska göra det här igen. Men jag kände ändå att jag var på ett väldigt mycket bättre ställe än vad jag var från allra första början. Och då tänkte jag så här, då hade jag tagit antidepressiva i

tre år, tror jag, i samband med den här utmattningsdepressionen. Och då tänkte jag så här, nu mår jag bra. Jag har mått jättebra ett halvår sedan det här retreatet och om jag ska göra om det här så vill jag skapa bättre förutsättningar för för psilocybinet att verka. Jag har fått förklarat på, jag kan missförstå det här lekmannen, att psilocybinet och SSRI-preparaten slår på samma receptorer i hjärnan.

Och då tänkte jag att om jag drar ner på de antidepressiva så kanske effekten av psilocybinet blir bättre, eller högre eller vad man ska säga. Så jag började trappa ner typ två månader innan retreatet och var nere på... Jag hade från början en väldigt låg dos och jag har trappat ner till hälften så det blev en ännu lägre dos. Okej, så du kommer till Holland en andra gång här i maj för ett par månader sedan nu och vad händer då? För det första så kände jag mig väldigt mycket tryggare, för jag hade gjort det en gång förut.

Det hade också den positiva inverkan att de andra som var med hade inte tagit Nudlar höll jag på att säga. Tryfflar. Tryfflar tidigare. Så då kunde jag vara den som fick ge tillbaka och förklara att var inte rädd och det blir okej och så här och så här och ja.

På något sätt stötta vilket också kändes. Det kändes jättebra att kunna få ge tillbaka. Jag tog full dos av samma skäl som tidigare. Jag var i en miljö där jag kände mig trygg. Upplevelsen blev väldigt stark och återigen väldigt fysisk.

Det hände i kroppen, inte i huvudet. Och den här känslan av att jag helades, den fanns där också. Och det förvånade mig lite att jag hade samma område i kroppen, att det fortsatte där jag slutade på något sätt. Jag tänkte att okej, nu kanske det här var klart, nu kanske det är dags att hitta på något annat eller gå någon annanstans.

Men nej, det var fortfarande samma område som behövde tillföras mer energi, tror jag. Jag vet att de andra som var med i den här gruppen satte en intention för varje ceremoni. Jag gjorde inte det, för jag kände att jag skulle uppleva det som kom till mig och att det jag behövde skulle komma av sig själv. Och det kanske var så. Men den här euforin och befrielsekänslan som jag hade efter första retreaten kom inte efter den andra.

Jag var också ledsen och trött när jag kom och det lättade inte på samma sätt som det hade gjort efter den första gången. Jag hade hoppats att jag skulle få hjälp på vägen att dra ner på de antidepressiva. Men det verkar inte ha fungerat på det sättet. Så nu har jag höjt dosen igen. Och hoppas att jag kan hitta något sätt att förbereda mig för att fasa ut så småningom.

Men just nu så kände jag att det gick inte. Tyvärr. Den här, jag tänker på när du kommer dit andra gången på andra retreaten, att det finns ändå förmodligen en viss förväntan eftersom du hade en väldigt positiv första resa. Tror du att en sådan förväntan kan spela in i utkomsten? Ja, det tror jag säkert.

Men jag tror ärligt talat att det var också att min grund, mitt Grundmåendet p.g.a. att jag hade dragit ner på antidepressiva gjorde att det blev svårt att ta in. Jag kände mig väldigt avtrubbad på ett sätt som jag inte gjorde året innan. Och det var... Jag kände mig tom och jag kände mig...

Jag hade svårt att ta in både mina egna känslor och andras. Det är märkligt. Så nu är vi ett par månader efteråt här ändå. Och mitt inne i semestern. Men du är tillbaka på ditt jobb just nu.

Funderar du på något du skulle vilja berätta till Jenny för ett år sedan? Som du lärt dig under den här resan så att säga. Att inte vara rädd. Att våga prova. Att inte förlora hoppet.

Och ha tro på att det blir bättre. För det blir bättre. Fint. Med de orden skulle jag vilja säga tack för att du var med i podden. Tack.

Fint samtal. Tack. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.