Jacob

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej Jakob och välkommen till podden Min Resa. Tack. Hej. Hej. Fint att ha dig här.

Många som har varit med i podden har kommit med upplevelser som har hänt för månader och ibland år och även årtionden sen. Där det här samtalet kanske sticker ut lite grann, vilket är kul och berikande. För du har en ganska färsk upplevelse. Ja, det var bara några veckor sedan. Var ska berättelsen börja, tänker du?

Hur långt bak vill vi gå? Jag är i en livsfas där jag inte har något särskilt fokus på arbete längre. Vuxna barn har blivit morfar för ett knappt år sedan. och funderar lite grann på hur man ska lägga upp livet härifrån. Jag har jobbat, som de flesta, mycket och hårt.

Och har väl lagt mig till med ett sätt att vara på som har funkat väldigt bra i arbetslivet för mig. Men jag tror att det var där det började lite. Jag började fundera på om det passade så bra med de här egenskaperna som jag har exploaterat i mitt yrkesliv. Passar det så himla bra i den nya fasen och kanske under resten av livet? Jag tycker kanske inte att det var så himla käckt att hamna i workmode så fort man skulle göra någonting.

Där allting görs på största allvar. Varenda detalj är superviktig. Och även omgivningen blir lite drabbad av det. Vadå, gör vi något så gör vi det väl ordentligt. Och allt ska vara alltid väldigt noga.

Och det är det egentligen inte för mig nu och inte för min fru heller. Vi har varit gifta i snart trettio år. Klart, jag kan väl börja bli lite trevligare, kan man ju tycka, och ha det lite trevligare själv, och inse när det inte är så himla mycket allvar. Så att man kanske inte behöver... Man kanske kan vara lite mer chill, helt enkelt.

Jag såg det som att det hade varit bra om jag skulle kunna slipa av lite hörnen, Bönen som alltså har tjänat mig väl i massor med år. Men som är i vägen lite grann nu, tycker jag. Jag har aldrig mediterat. Jag har inte yogat och så där.

Men jag började väl här. Jag tittar lite på Youtube-filmer och det har blivit lite mainstream med psykedeliska retreats och sådär. Det har till och med dykt upp på Netflix-filmer. Så det hamnade väl framför en egentligen. Och sen så köpte jag, jag vet inte hur jag stötte på det, men jag köpte den här boken av Leonidas, som jag inte kommer ihåg efternamnet på nu.

Det var lite svårt efternamn för mig. Och då nämndes Nysnö i hans bok, så jag gick in och läste. Och tyckte att det kändes som något jag ville kolla vidare på. Det var egentligen så jag kom i kontakt med det som resulterade i att jag åkte på ett retreat med Nysnö och elva andra deltagare till Holland. Med min bakgrund var hela gruppdelen inte särskilt tilltalande.

Hade jag kunnat välja i det läget att åka med Nysnö och betala för att det bara skulle vara jag eller bara... och slippa hela gruppdelen, då hade jag gärna gjort det. Man hade ett digitalt möte med de andra, men sedan sågs man någon vecka, eller om det var två veckor kanske, före vi skulle åka till Holland. Då träffades vi större delen av en dag. Jag har ingen bakgrund av meditation och är ganska icke-flummig.

Jag kom in till den här lokalen och det låg sittpåsar utplacerade i en ring. Det är inte riktigt min grej och jag tänkte att nu får jag väl stå ut med det här. Efter ett tag gick jag och hämtade en stol och det blir ganska demonstrativt när Alla andra sitter i en ring och här är den här gubben som ska ställa sin stol här. Vi började med en delning där man fick presentera sig själv lite grann och berätta vad man hette.

Det handlar inte om vad man sysslar med alls, utan det handlar om vem man är lite grann. Och prata om bland annat sin intention och hur man mår. Det var en hel del av de som satt där som uttryckte att man var glad för att man var en del av en grupp och skulle göra detta tillsammans med andra och att man träffades på det här sättet. Lite typiskt hur jag är, så när det blev min tur i slutet så började jag med att säga Jag hade helst sluppit vara här överhuvudtaget.

Jag är inte intresserad av gruppövningar. Jag tycker inte om gruppövningar. Jag söker inte nya vänner. Jag var, tyckte jag själv, en typisk gubbe och uttryckte tydligt var jag stod i det här. Jag berättade för de andra att jag helst hade gjort det helt själv ihop med Nysnö.

Men att jag trodde att det kanske var viktigt, mest för nysnös skull, och kanske av respekt för övriga förstås, att jag skulle delta. Så är man med så får man väl vara med på allt, eller det mesta åtminstone. Det kom jag tillbaka till några gånger, även när vi hade åkt ner till Holland, och skyllde lite grann ibland på att jag är en Ni är emotionellt sofistikerade, sa jag ibland till de övriga och jag är ju en typisk farbror som inte håller på och funderar så himla mycket på allting. Men ja, min upplevelse av allt från början till slut ledde till att jag var, i slutet var jag mycket, mycket tacksam över att ha fått göra det här ihop med

med inte bara en grupp, utan med just den här gruppen. Det är möjligt att jag hade tyckt så med andra deltagare också, men för mig kändes det som att man hade en oerhörd tur att få hamna med just den här gruppen och det kändes väldigt rätt när jag var klar att man inte hade gjort det här själv, utan tillsammans med andra som delade med sig av Både förväntningar och efteråt även erfarenheter. Och att jag fick göra det med gruppen också. Det låter lite som ett hörn.

På ett sätt. Det låter som ett hörn. Ja, ett hörn som vill bli nedslipat. Jaha, du menar så. Ja, precis.

Även om jag inte hade tänkt på det på det sättet Då var väl den här typen av inställning något som... Det tjänar inte mig speciellt mycket att vara sån här, men det är naturligt för mig och har alltid varit det. Men det leder inte till mer positiva upplevelser, varken för mig eller för omgivningen, om man ska vara uppriktig. Vad hände?

Jo, men man... käkade sina tryfflar. Jag satt på min madrass, och det gjorde väl de flesta, tills man kanske kände av någonting. Jag kände att något sorts rus var på gång och lade mig ner och lyssnade på musiken. Därifrån gick det ganska snabbt.

att komma in i det. Det var förstås en jätteovanlig upplevelse. I början så... Det här låter rätt knasigt förstås, men vi gör ju de här grejerna. I början åkte jag uppåt, upplevde jag.

Ut i rymden. Inte med någon farkost eller så, utan jag åkte omkring i rymden på ett helt naturligt sätt. Jag var helt medveten om att jag inte var i rymden, förstås. Men det var väldigt, väldigt naturligt. Jag kunde bestämma mig för att åka till olika ställen.

Det gjorde jag på ett ganska konstigt sätt. Då upplevde jag musiken ungefär som sådana här... I turiststäder finns det turistbussar som det står hop-on, hop-off på. Då blev musiken för mig en sorts hop-on, hop-off-farkoster. De färdades snarare som Golfströmmen, skulle jag säga.

Jag kunde se vart någon viss låt eller någon viss del av ett musikstycke åkte, och så kunde jag välja att antingen vara kvar där jag var, eller dit bort vill jag åka. Så bara ställde jag mig på den här, nästan som rullbandet eller strömmen på något sätt. Så åkte jag med dit bort och mycket riktigt hamnade man där man hade tänkt sig. Och det var väldigt roligt. Det var väldigt behagligt.

Det fanns inga som helst negativa känslor alls. Jag insåg att det var ett rus. Jag kommer ihåg att jag upptäckte att jag låg och log. Jag kände hur läpparna öppnades. Jag kände efter med fingrarna.

Oj, jag ligger och ler. Och insåg då att jag ligger nog och ler här hela tiden. och låg och viftade lite med mina fingrar i luften. Jag förstod också efter en stund att man pekade nästan för sig själv. Där borta kan vi åka också.

Och stötte på lite grejer och varelser i rymden. Men det fanns ingen särskild betydelse för mig med just den här delen eller den här fasen, utan det var bara skojigt och knasigt. Jag hade det så skoj. Man skrattade till ibland och ibland hörde man någon annan skratta och det smittade lätt av sig, så då kunde det bli att någon skrattade och till slut skrattade väl de flesta det lät som, och även jag. Jag började dividera med mig själv efter ett tag.

Mitt jag var verkligen med och konstaterade att jag ska ju helst kanske försöka slipa av de där kanterna och då är det ju någon sorts bearbetning som ska till. Men så tyckte jag att jag hade ju så jäkla skoj, så jag började förhandla lite med mig själv och att skit i den där bearbetningen. Slösa inte bort det här oerhört roliga på bearbetning. Det var inte så himla allvarliga grejer ändå. Sen kom Johan och tog mig på armen och då frågade han hur jag kände mig.

Man viskar ju med varandra för att inte störa de andra. Då förstod jag att det här var tillfället då jag skulle välja om jag ville ha en påfyllning eller inte. Då konstaterade jag att det är lika bra att jag passar på nu, även om jag har roligt. Det kanske är roligt att bearbeta också, vem vet? Då tyckte jag att jag måste ...

Jag får inte få nej här nu från Johan. Jag vill ju verkligen ha den där dosen. Så det gäller att skärpa sig här, ungefär som när man var ungdom och var onykter och man skulle skärpa sig när man pratade med vuxna och försöka verka så nykter som möjligt. Så jag kom plötsligt på hur jag skulle uttrycka mig så att jag inte skulle verka onykter eller eller rusade eller så, och så att Johan skulle förstå var jag var i processen.

Jag viskade till Johan att det är bra med påfyllning och gärna max påfyllning. Du förstår Johan, jag är fortfarande rymdpilot, sa jag och tyckte att det var en absolut glasklar och helt logisk förklaring och något väldigt naturligt att säga. Johan tog det förstås jättebra och tittade på mig och nickade och jag förstår precis ungefär. Då kom Johan ganska snabbt med lite påfyllning, så jag lade mig ner igen och fällde ner visiret som det kändes när man satte på sig den här ögonbindeln för att vända mig inåt. Och då kom jag till nästa fas eller nästa nivå, kändes det som.

Väldigt tydligt att istället för att man var uppåt mot rymden till, så var man på väg neråt, inte känslomässigt neråt utan fysiskt neråt. Det var till och med som ett stort brunnslock eller något som man lyfte undan och klev ner när det var ganska mörkt. Jag hamnade i som en stor hall där det var bara upplyst i mitten där jag var.

Man kunde inte se väggar eller tak eller så. Och där blev det i efterhand den väsentliga delen av upplevelsen för mig. Det var mycket starkare känslor under den fasen. och det var inte samma som synintryck och sådär. Musiken spelade fortfarande stor roll, men på ett väldigt annorlunda sätt jämfört med tidigare.

Och den här fasen eller nivån var jag på, ja, egentligen resten av min upplevelse, och den var Vansinnigt känslosam, skulle jag säga. Jag är inte så himla känslosam av mig normalt, men det här var otroligt starka känslor. Det var två känslor som dominerade, absolut. Det var kärlek och det var empati.

Där nere var det möten med några människor. Jag kunde styra i viss mån, det är jag lite ledsen för så här i efterhand, att jag aldrig nådde någon, att mitt jag släppte helt, utan mitt ego fanns med. Jag försökte ändå. Men jag kunde styra lite grann vilka människor som var där. Och då, även om det kom lite människor, men jag kunde vända bort dem och säga nej, men jag har inte tid med er just nu, eller med dig.

Och då var det min närmaste familj. Det var mina två döttrar. Det var min hustru. Det var vårt barnbarn som är en liten flicka. Och det var min äldsta dotters sambo.

som jag själv faktiskt minns att jag blev lite förvånad. Det är inte mitt barn, även om de har varit tillsammans i massor med år och han har bott hos oss under perioder. Men det kändes, och jag reflekterade över detta under upplevelsen, men det kändes, konstaterar jag, som att det var mitt barn ändå. Det kändes så nära i alla fall. Då kunde jag välja ut någon person i taget.

En dotter i taget. Vi kunde kramas och vi kommunicerade. Jag minns inte att vi pratade, men vi kommunicerade som att vi pratade ändå. Och så flödade det då starka känslor, åtminstone från mig till min dotter, min andra dotter, min fru och min svärson, min Spe. Och pockade det någon annan på uppmärksamheten så fick jag kanske säga, nej, men de tar lite till.

Och det kändes som att jag tog hand om dem lite grann, inte på ett inte som en börda överhuvudtaget, utan det kändes bara väldigt rätt och man kände sig glad över att man kunde hjälpa till. Jag vet inte riktigt vad det var jag skulle ha hjälpt till med, men det kändes som att man på något sätt gav av sin energi och sitt engagemang och sin empati och att man då kommunicerade väldigt mycket kärlek till varandra. Och för mig blev det som en sorts mantra som malde på under den här perioden.

Det var det här ... Och störst av allt är kärleken. Wow. Jag får vänta lite. Det är fortfarande så makalöst starkt för mig. Jag behöver fortfarande pausa när jag pratar om det här.

Du behöver inte klippa bort det jag säger nu alls, det kan man se. Det är ovanligt för mig att känna så här starkt. Det är klart att jag älskar min familj. Men det är inget som man kanske går och ältar speciellt mycket. Det var en otroligt stark upplevelse under lång tid.

Wow. Vilken jätteinsikt ändå. Ja, det var en otroligt... Det var en ojämförligt stark upplevelse. Först tänkte jag att det här är faktiskt hundra procent, på nåt sätt.

Nu tror jag sällan på hundra procent. Det finns nästan inte. Så att fulländat blev den termen jag kom fram till. Fulländat på alla sätt som var relevanta i det där sammanhanget. Förväntningar, positiva känslor, vara glad, vara känslosam,

Det fanns inget övrigt att önska, tyckte jag i det läget. Det här var ju strax innan vi skulle käka middag och verkligen vara i slutet av själva ceremonin. Den var inte ens avslutad ännu. Då var det det jag kom fram till. Nu vet jag att andra upplever negativa grejer och är glada för det, så jag är inte säker på att jag hade varit mindre fulländat om jag hade upplevt något negativt.

Det kändes ganska överväldigande att konstatera det. Kunde du känna att i delning med grupp efteråt, att din inställning till gruppen hade kanske mjuknat lite grann? Det låter som att det är nästan oundvikligt. Ja, det hade den ju verkligen gjort. Man kände

Man kände några grejer. Man kände en stor samhörighet. Den tror jag väl kanske om man backar ut lite är kanske naturlig. Man har upplevt något extremt. Man har upplevt det tillsammans, även om man just under ceremonin gör det var och en för sig.

Man kände en enormt stor tacksamhet till nysnö. Inte bara att man har fått chansen att åka ner och käka lite tryfflar, utan det handlar om hela inramningen. Det handlar om musiken. Det handlar om hur man har bjudits in till att man delar Vi hade en delning när vi satt i ring.

Det sista vi gjorde innan vi åkte hem på söndagen efter lunch. När jag skulle berätta så berättade jag lite om min upplevelse. En väldigt kort version av det jag har berättat för dig här. Jag återkopplade också till det jag hade sagt vid den första delningen innan vi åkte ner till Holland och sa att nu önskar jag inte längre att jag hade gjort det här själv utan jag är oerhört tacksam över att ha gjort det här med gruppen verkligen. Och hade svårt för att prata utan att bli helt känslosam.

Det var så starkt. Och inte bara min egen upplevelse, utan att få höra andra berätta om sina och att få lov att berätta om min upplevelse för övriga. Man är ju också nyfiken på vad som hände sen. Men nu har det gått ganska kort tid ändå sen det här hände. Men hur ser relationerna ut till de du plockar upp i ditt medvetande under den här fasen av resan?

Hur ser relationerna ut? Har de förändrats på något sätt än så länge? Jag känner fortfarande en... Den här upplevelsen har, åtminstone hittills, integrerats i mitt vardagsliv. Jag känner fortfarande att känslor av kärlek och empati och en sorts ökat lugn

liksom tränger ut sådant som är mindre viktigt i betydligt högre utsträckning än tidigare. Tidigare så har kanske det för stunden aktuella projektet trängt ut det mesta andra. Och så är man fokuserad på det, för det är god arbetsmoral ungefär och det är så man gör. Och nu reflekterar man medvetet eller att det bara blir så att man undrar hur någon känner sig.

Jag vet inte om min fru har upplevt någon stor skillnad. Jag tror att hon upplever en skillnad, det tror jag. Att man kanske i mindre utsträckning när min fru nämner någonting som hon brottas med och när man som en typisk gubbe då i vanliga fall lyssnar halvnoga, kommer med väldigt praktiska råd och föreslår, ja men det är väl bara att göra si eller så eller att säga på det här sättet. Så försöker jag och känner att det är mer naturligt för mig att fokusera på hur min brud känner sig eller hur någon annan känner sig när de berättar om någonting för mig.

Det känns mer rätt nu. Det är intressant hur det känns som att den här intentionen, det löste sig med intentionen fast från ett sätt som inte var helt självklart. Det var inte självklart att det skulle komma från det här hållet. Men med en sån här insikt att kärleken... Och störst av allt är kärleken, ja precis. Det är tro, hopp och kärlek.

Jag är inte religiös överhuvudtaget, men det har alltid känts som en sanning. Men här var det ju den största sanningen, verkligen. Att kärleken är det viktigaste. För det trumfar ju liksom även arbetsmoral. Och att bli klar med projekt.

Ja, det gör ju det. Och om jag förstår det rätt så håller jag helt med om att det här med att slipa av kanter, det var inte så mycket att man tog bort annat. Utan det var att kärlek och empati får helt enkelt, och skall, ta större plats. och ligga nära hela tiden. Då tänker jag att vi tackar för oss nu.

Tack. Ha det fint. Hej då. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.