Jonas

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nossnö. Men hejsan Jonas, välkommen till podden Min Resa. Tack, vad fint att vara här. Du bor idag på Cypern, visst säger man så?

Ja, exakt. Skulle du vilja berätta lite grann om den situation du är i livet just nu, idag? Jag befinner mig på en extremt fin plats. Baserat på det jag kommer ifrån så är det jag befinner mig i just nu en rätt så overklig verklighet jag befinner mig i. Jag har extremt vackra och fina vänner.

Jag bor liksom i ett semesterparadis. Jag är inte i en så dålig finansiell situation som jag har befunnit mig i. Den resan hit har... Det är rätt så overkligt faktiskt. Jag försöker nypa mig själv så ofta jag kan i armen för att verkligen njuta och vara tacksam för det jag har lyckats få här.

Det känns som att jag har slitit jättemycket, men det måste ha varit väldigt mycket tur också. Vi var nyfiken på berättelsen och livshistorien som ligger bakom det här. Det började väl egentligen med att jag har haft några trauman som barn och även som vuxen. Det som jag upplevde som barn kanske jag inte vill gå in på så mycket. Det är inte så farligt som det låter kanske, men jag vill inte gå in på det så mycket.

Jag vill inte det. Men som vuxen så... Jag har drivit bolag en stor del av mitt vuxna liv. Jag tycker det är jättekul. Det är framförallt i den kreativa och digitala världen som jag har jobbat inom.

Jag gjorde en affär och blev blåst på lite över tre hundra tusen och jag var så dum att jag hade bokfört de här fakturorna och det gjorde att jag fick en skatteskuld ovanpå detta som var ganska så stor. Jag har liksom ingen bakgrund i själva affärs... världen på det sättet. Jag är mer en kreatör och producent, mer än vad jag är en affärsman. Då i alla fall.

Nu har jag blivit mycket bättre på de bitarna. Men det ledde mig till att jag hade anställda och vi var tvungna att ta ansvar. Eller jag var tvungen att ta ansvar för mina dåliga beslut etc. Så jag började jobba som ordningsvakt för att täcka mina egna kostnader privat. Där fick jag se väldigt mycket av de mörka sidorna av mänskligheten.

Allt från drogmissbruk och bråk och misshandel och våldtäktsförsök och sexuella trakasserier och överdoser. Det var inte jättekul. Det hade jag jättegärna klarat mig utan faktiskt. Men ja, jag fick det. Och på grund av detta också, eftersom jag jobbade på mitt egna bolag, jobbade fulltid eller lite därtill så att säga, eftersom man är egenföretagare.

Och sen ovanpå det då jobbade som ordningsvakt så blev det ju cirka en sexton till tjugo timmar per dag. Och det gjorde jag i nästan två år. Och då bränner man ut sig. Det är resultatet av att bete sig på ett sådant sätt. Och det fanns massvis med signaler som jag vägrade lyssna på för att jag är dessutom en gammal fighter.

Jag har gjort Grekisk-klubbens brottning i sexton år och sen har jag gjort MMA lite mer på amatörnivå i tre år. Så jag hade ett mindset att vi tar oss bara över nästa kulle. Jag använde samma mentalitet i mitt företagande. Och allting på något sätt kraschade ut. Jag kände hur jag tappade...

greppet om verkligheten. Fullständigt. Och jag var dessutom ganska suicidal i den här fasen. Och jag kände att jag klarar inte av det här. Jag löser inte detta.

Jag la in mig själv på psykakuten och de drogade ner mig. Jag har svårt, för allting är ganska så inne i dimman just i den här sekvensen. Jag var så knasig på den här tiden. Och sen när de väl hade på något sätt stabiliserat mig, jag fick ju sova ganska länge och ganska mycket där och då. Och sen när jag hade stabiliserat mig och på något sätt kände att okej,

Nu är inte hela världen upp och ner, utan jag börjar på något sätt förstå att världen är som den ska vara. Så satte de mig på så kallade serotoninblockurs, eller SRI som de heter på engelska. Och de gick jag på i nästan två år. Och de hjälpte mig jättemycket. Men det tråkiga med dem är att om man har ett spann av sina känslor...

Såhär funkade det för mig i alla fall med dem. Om man har ett spann av känslor som går från ett till hundra så komprimerar man ner det till bara tjugofem procent. Så man kan inte känna sig jätteglad, men man kan inte känna sig jätteledsen heller. Och så får man liksom leva i det. Och jag tycker att det är ganska såhär...

Man blir ganska apatisk. Allting blir mellanmjölk på något sätt. Och sen började jag, efter ett tag började jag få ganska allvarliga bieffekter från den här SRI. Jag började få blodigt tandkött. Jag började få väldigt dålig andedräkt.

Det är inte ovanligt. Det står på varningstexten på de här medicinerna. Så jag började aktivt flagga för de medicinska myndigheterna. Jag vill hitta en battle plan för att gå av Serin. Jag förstår att det är farligt att gå av dem rakt av.

Det är direkt livsfarligt. Men jag vill att vi hittar en battleplan nu för att gå av dem. Och då ville de skriva ut mer till mig. Och då sa jag att det är det direkt motsatta vad jag säger till er just nu. Jag vill ju gå av de här.

Då började jag läsa på lite om hur de här medicinerna ska användas. Då insåg jag att jag egentligen bara skulle gå på de här i sex månader. Sen ska nästa instans ta över. Men det finns inga sådana instanser. I alla fall inte i Sverige.

Så då blir det bara att man fortsätter skriva ut de här. Det gjorde mig ganska irriterad. Och jag vet inte, av en chans eller lycka eller whatever, så hittade jag då en studie eller artikel egentligen som pekade till en amerikansk och brittisk studie där man har börjat experimentera med att försöka bota soldater med svår PTSD med psilocybin. Och har fått ... Resultaten har varit through the roof.

De har kunnat ta en person som mer eller mindre suttit i sin garderob med en pistol, svettandes, för att de tror att de fortfarande är i kriget. Till att bli en hyfsat normal medborgare igen. På en så kallad tripp. Och det gjorde mig såhär ... Wow! Tänk om jag kan få det här.

Det hade ju varit helt magiskt. Jag blev ganska besatt av hela det här ämnet. Men på grund av att jag har den här, från min uppväxt så är det som No Drugs. Droger är bajs. Narkotika är bajs.

Och jag dessutom hade varit ordningsvakt och sett de mörka sidorna utav... Alltså verkligen fått hantera de mörka sidorna utav överdoser och dåliga trippar etcetera. Så var jag väldigt, väldigt rädd för att genomgå detta själv. Och på grund av att jag dessutom hade varit deprimerad så var jag ju finansiellt i ett väldigt dåligt skick. Jag ville ju helst gå till en sån här... Väldigt fin retreatcenter att göra detta för att vad jag förstått så alla pratar om sätt och setting.

Sätt är ju ditt interna sätt, var befinner du dig rent internt, typ. Och setting, hur stöttande omgivning har du kring dig liksom. Jag har inte råd att betala för de här retreatcentren, tyvärr. Jag tror det är den säkra och den bästa sättet att faktiskt göra en sån här tripp på i ärlighetens namn. Men jag hittade ett sätt att köpa svamp.

De första tripparna jag gjorde var ganska så omvälvande. Min version av min depression Den var att jag kunde inte... Jag visste hur jag skulle tänka. Jag visste vad jag skulle känna.

Jag visste vad jag skulle göra för att känna mig bra. Men jag kunde inte koppla ihop det med mitt emotionella. Och då gick det inte. Det gick inte. Det blir ett fängelse.

Det blir en ganska elak evighetsloop. Jag vet vad jag måste göra. Jag måste gå ut och gå. Jag måste röra på mig. För det är en ganska bassten i att må bra.

Du måste röra på dig. Jag har varit i gammal fight. Jag har tränat jättehårt. Jag vet att man mår jättebra av träning. Så du behöver inte säga det till mig.

Jag vet att jag mår bra av det. Men jag kunde inte. Det var inte påkopplat. De känslorna var inte påkopplade med det intellektuella. Jag visste att jag var galen.

Jag förstod att jag var galen. Och att jag inte kunde göra någonting åt det. Man var totalt livrädd för sig själv. Jag upplevde att de första tripparna hjälpte mig att börja plocka bort en del av trauman. Och de hjälpte mig att på något sätt...

Hur var det du sa? Realine mitt intellekt med min emotionella del. Och få de två att jobba ihop i symbios. Jag blir jätterepiken på hur, speciellt för människor som inte varit med om en sån upplevelse, hur det går till. Hur realignar man?

Hur är upplevelsen? Jag förstår inte riktigt själv. I och med att jag jobbar mycket med data och jobbar med digitala grejer. Det är rapporter och analyser och allting. Jag är ganska datadriven som person.

Jag förstår inte det själv. Det är det som är den magiska komponenten i magic mushrooms. Det är svårt att förklara det här. När man pratar om tripparna med människor som inte har gjort en tripp. Ja, jag kan se att jag pratar rappakalja.

Att det är totalt osammanhängande och totalt korkat. Men också bland det mest vackra och finaste som jag någonsin har genomgått. Så jag tycker det är fint att du har den här podden och att man försöker röra sig i en riktning där man kan prata om detta. Och hitta någon form av kommunikationsramverk för hur det är att vara i den här knasiga och väldigt vackra. Och ibland totalt...

jätteskrämmande värden som man kan utsättas för när man väl tar svampen. Man pratar om det, nu är det ett engelskt ord igen, men ineffable. Alltså obeskrivbart. Att det är en del av kärnan i upplevelsen. Men också baserat på egna upplevelser att det kan komma iväg med något väldigt banalt ändå.

Det kan bli väldigt banalt att man pratar om acceptans eller kärlek eller vad det kan vara. Det kan låta väldigt banalt, men upplevelsen kan vara så otroligt mycket starkare än det ordet förmedlar. Då faller det ganska platt när man ska förklara det. Det är väldigt fint att höra dig försöka närma dig det, men det är ändå svårt att nå dit med ord.

Det finns tre trippar som står ut för mig, som jag har gjort. Den kallar jag för kärlekstrippen. Där jag satte min intention att jag vill känna mer kärlek till mig själv. För genom det tror jag att jag kan ge mycket mer kärlek till min omgivning. Sen satte jag på en guidad meditation.

Jag hade min ögonbindel och mina noise cancelling-lurar och så slängde jag på mig detta och så satte jag mig och så gjorde jag en kärleksmeditation på typ trettio minuter, guidad. Sen var det som att när meditationen var slut var det som att jag kände som att jag lyftes upp av en väldigt mystisk kraft. Och att den bara höll om mig. Det blir nästan i fem timmar.

Och att den bara liksom mer eller mindre Jag hade inga hallucinogena upplevelser. Det var inga speciella mönster. Det var som att jag befann mig, eftersom jag hade den här ögonbindeln på mig, så var det som att jag bara befann mig i ett totalt mörker. Men att jag var hållen utav en magisk kraft.

Och att jag var älskad. Och det var... Det var jättefint. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt. Det var jättejättemagiskt.

Jättejättefint. Jag dansade omkring här flera dagar efteråt på rosa moln. Just för att det var så vackert. Sen är det ju det med integreringsfasen. Hur integrerar jag detta i mitt liv?

Hur får jag detta att hålla? Det ska inte vara en trippel egentligen, utan jag ska egentligen försöka känna såhär genomgående i mitt liv. För det är ju det jag vill egentligen. Hade jag fått önska så hade jag kanske inte... Visst, nu är det så vackert OCH trippa. Men tekniskt sett, resultatet av alla de här tripparna är ju egentligen att jag vill plocka med mig någonting som är... Ska vi säga...

Bestående, in i mitt egna liv. Och... Liksom... Jag skulle egentligen vilja känna såhär kanske utan tripparna. Men på grund av det jag upplevt etc.

så har det varit väldigt, väldigt såhär. Jag har försökt med traditionell terapi från sjukhus och så. Och de har gett mig väldigt mycket fina verktyg. Men det har man liksom inte tagit mig hela vägen som jag kanske upplever. Det blir så svårt också för utan verktygen så kanske jag inte hade kunnat integrera det på samma sätt heller.

Jag pratar inte ner terapi, det är en jättebra metod för att komma åt allt möjligt av sina skuggor och sina trauman och allt sånt där. Jag pratar inte ner det på något sätt, men jag upplever inte att jag... Vissa delar av mina trauman kan jag inte riktigt bearbeta med terapi. Men som sagt, vissa av de verktyg jag fått från terapin har jag kunnat använda i integreringsfasen för att faktiskt få en bestående känsla av Jag är bra, jag gör det bästa jag kan. Det är som att det uppkommer ännu mer insikter.

Man kanske upplever att jag fick massvis med insikter under trippen. Men det kan nästan tio gånger dubblas om man har en duktig person som faktiskt hjälper en i integreringsfasen efter trippen är över. Så jag skulle nästan säga att integrationsfasen är bland den viktigaste fasen i själva en tripp. Det är min upplevelse i alla fall. Och det är väl där jag tror att när man då har verkligen professionella personer på retreatcenter och sånt, det är ju det de levererar egentligen.

Nu har jag ju inte varit producent så jag vet inte, men jag tror att det är det som levereras där. Dagens setup är ofta att gruppen handlar mycket om förberedelse att göra sig trygg. Där har facilitörerna en stark roll att skapa en trygg miljö. Eller skapa bra förutsättningar med hjälp av ett sätt och sättning. Sen har man den här upplevelsen tillsammans där man egentligen bara finns tillgänglig.

Och sen i integrationsfasen, det är där det stora arbetet sker med att lägga pusslet igen. Jag är också nyfiken på, när vi pratar om de här sakerna, vad är det för tidsspann vi pratar om? Hur långt bak... Min research började för tre och ett halvt år sedan. Så jag tog nästan ett år på mig att göra all research, innan jag själv gick in i en tripp Just, och det var ju totalt så här, det var ju helt drivet utav rädsla för att jag var så här, jag behöver ha mitt intellekt för mitt arbete.

Jag kan inte mixtra med min hjärna, den måste fungera. Det är så jag tjänar mina pengar nu. Men samtidigt så var det ju så här, jag vill också bli av med mina trauman. Jag vill kunna älska mig själv mer. Det finns en massa jag-vill-jag-vill-jag-vill-saker på min lista.

Det var väldigt drivet av rädsla för att det här skulle gå fel. Att man skulle få en så kallad dålig tripp. Jag har haft en så kallad dålig tripp. Men jag vill inte ens... Jag vill inte ens definiera det som en dålig tripp, för den har gett mig en enorm riktning och fart på vad jag gör i livet.

För under den trippen, jag kallar den för dödstrippen, så fick jag uppleva alla dåliga beslut jag någonsin har gjort. Jag fick uppleva dem samtidigt. Och sen var det en mörk kraft som dömde mig till döden på grund av de här dåliga besluten. Och sen fick jag dö samtidigt på grund av alla de här dåliga besluten. Det kändes som att det varade för evigt.

Det kändes som att det aldrig tog slut. Och när jag kom ur det här så grät jag. Jag grät så mycket och jag kände mig... Jag hade så mycket ångest. Och det tog aldrig slut.

Och jag grät i fyra, fem dagar efteråt. Och för det första, jag har jättesvårt att gråta. Och det ser jag inte som en styrka. De som tror att jag är någon form av... maskulin apa här.

Utan jag ser det som, när jag försöker gråta så får jag ofta upp det ända upp till halsen, på toppen. Och sen får jag svälja det. Och det är så vidrigt. Jag skulle vilja få ut det liksom. Så utifrån det perspektivet var det väldigt fint att jag fick gråta.

Men att gråta konstant i fyra dagar, det är ganska jobbigt. Men sen på något sätt infann sig en integrering som kom från vänner och min fru och från människor som har haft riktigt dåliga... Jag vill inte säga dåliga trupper, men det finns inget... Bättre ord för det kanske, men i alla fall. Den här dåliga trippen, om vi uttrycker det på det sättet.

Det var som att det landade en insikt att jag kommer inte leva för evigt. På grund av min depression har jag tappat fyra, fem år av mitt liv. För det var ungefär så lång tid det tog för att ta sig ur det bedrövliga tillståndet. Nu är jag snart lite över fyrtio. Nu är det läge att köra på.

Nu är det läge att leva livet fullt ut. Nu är det läge att... Och jag känner det än idag. Det är flera månader sen den här så kallade dödstrippen jag gjorde den. Och jag känner det starkt. Det har ingenting med att jag ska pusha mig själv och göra massvis med grejer.

Utan det handlar om att vara närvarande med människorna omkring dig. Var närvarande i dig själv. Och... Liksom... Ja, men lev livet. Njut av livet.

Var tacksam för livet. Sådär. Så att... Sure. Det är den tuffaste trippen jag har gjort någonsin.

Men den gav också en av de starkaste påminnelserna om... Så att säga... En viktig insikt i att det här är inte för evigt. Jag kan gå ut efter den här podcasten och krocka med bilen och så finns jag inte mer. Det är väldigt, väldigt... Bra att vara tacksam för det jag har här och nu.

Det är fint att ha det här samtalet med dig. Det är en lyx egentligen. Förstår du vad jag menar? Vissa människor kan inte prata. Absolut.

Så det är en lyx, det vi gör här just nu. Men om jag inte är tacksam för det och inte är medveten om det, så är det inte det. Så det var lite det den dödstrippen lärde mig. Men sure, det tog mig nästan fyra, fem dagar att landa från den. Jag förstår vad du säger.

Det är inte bara som det är, det är så fint som det är. Exakt. Fint i den meningen är så viktig. Inte bara det är som det är, utan det är fint att det är som det är. Jonas, tack för att du var med i podden.

Tack snälla för att jag fick vara med. Väldigt trevligt. Ta hand om dig på Cypern. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.