Jan-Erik

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till podden Min Resa, Jan-Erik. Hej Peder, trevligt att vara med. Ja, jättefint att ha dig här. I den här podden, Min Resa, så brukar vi oftast följa - en persons psykedeliska resa, men i det här avsnittet - så tror jag att vi kommer följa med under en längre tid, - eftersom Jan-Erik har en väldigt lång historia inom det här. Även om den har lite glapp och så, som ni kommer få höra om.

Men jag kanske inte ska introducera dig alldeles för mycket. Du kanske vill säga vem du är? Ja, Jan-Erik heter jag. Jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag är jag Hur långt bak i tiden ska vi gå?

Min första resa var redan år i september - så det är långt bak i tiden. Hur kom det sig? Var du i livet, var du i september år i september? Ja, år och nittonhundrasextioåtta så var jag inte så delaktig i den här psykedeliska renässansen annat än ett undantag. Det var ju mitt under flower power och hippieeran.

Men jag var en tråkig byråkrat nästan. Jag jobbade med vad som på den tiden var den största civila databasen i Washington D.C. och hade vit skjorta, slips, kort hår och kostym. Jag var absolut inte någon hippie, tyvärr.

Jag hade gärna velat vara, men det var jag inte. Det skrevs väldigt mycket om LSD i synnerhet i tidningar och på tv. Det fanns inga sociala medier utan det var på så sätt man fick information. Jag var väldigt skeptisk till allt vad narkotika hette faktiskt. en erfarenhet av att få något morfinpreparat när jag skulle operera bort halsmandlarna i sena tonåren, tror jag det har varit, och då i lokalbedövning så jag fick något morfinpreparat och jag blev så lycklig.

Jag tänkte jag vill bara ha mer, mer, mer av det här. Så jag blev skrämd kan jag säga. Så det var en erfarenhet. Sen visste jag ju tillräckligt mycket ändå om att till exempel LSD inte var beroendeframkallande eller så farligt. var ändå väldigt skeptisk och det var en grej som skrämde mig med det som skrevs om LSD på den tiden.

Det var inte att jag trodde att jag skulle hoppa ut genom fönstret eller bli kroniskt psykotisk utan det som skrämde mig var att man skrev att det förstörde arvsmassan. Det förstörde kromosomerna där arvsmassan sitter. Man kunde ju inte analysera DNA på den tiden så det förstörde kromosomerna sa man. Det visade sig inte stämma. Men jag trodde på det så jag var skeptisk till LSD och mycket vad narkotika hette.

Men jag var också väldigt nyfiken på sådana här trippar så det var lite blandat. Washington DC där jag bodde på den tiden var en förskräckligt tråkig stad fylld av byråkrater och man kunde bara gå ute på kvällarna på några få gator för det var så mycket våld. Jag levde väldigt isolerad tillsammans med mina arbetskompisar som var betydligt äldre än jag. Jag hade inte mycket kontakt med hippierörelsen annat än att jag deltog på de stora demonstrationerna som dels var mot Vietnamkriget och dels var mot rasismen. Men jag var en åskådare på avstånd, kan man säga.

Men sen hade jag tre veckors semester som jag avslutade i San Francisco och där var det ju något helt annorlunda. Så där var ju hippielivet genomsyrade ju stan kan man säga. Både i parker och på gator och sådär. Men jag var lite utanför, jag gick och tittade på det största psykedeliska diskoteket som hette Film or West men jag var lite försiktig iakttagare kan man säga. Men det hände ändå någonting i San Francisco för att en arbetskamrat till mig hade gett mig ett tips om att när du kommer till San Francisco så ta kontakt med Roberto som skulle vara en trevlig person.

Man måste komma ihåg att det här var före sociala medier. Man kunde högst ringa långdistans-call och det var väldigt dyrt. Jag bara ringde honom när jag kom fram till San Francisco och han bjöd mig hem till sig. Det var en mycket trevlig person. Han var kanske femton år äldre än mig.

Han var läkare. Jag fick förtroende för honom. Jag tyckte att han hade ett gott omdöme och rätt värderingar. Jag var hemma hos honom, hans fru, och det var ett par till. Det var fem personer och han hade meskalin.

Och meskalin var jag inte rädd för som LSD. Fånigt nog. Eller ja, fånigt att jag var rädd för LSD. Men meskalin var jag inte rädd för. Det visste jag ju att det hade ursprungsbefolkningen i Amerika använt i tusentals år.

Så vi tog varsin kapsel, meskalin var det, och det blev livsavgörande för mig på många sätt. Så det var min första tripp och det här är nu - sextioåtta, femtiosex år sedan. Och den har på många sätt format mitt liv kan jag säga. Och länge kunde jag inte prata om den här utan att Orden stockar sig i halsen eller att jag blev tårögd för att jag blev så rörd av det som hände mig.

Det var så fantastiskt. Men nu har jag berättat om det några gånger här på senare år. Det här är ju väldigt länge sedan också, men som jag minns det så började det med att vi satt vid fem och i vardagsrummet där hos dem. Och de var ju också då en femton år äldre än jag och inga hippies utan väldigt svensson-amerikaner kan man säga.

Det som jag märkte först, som jag kommer ihåg det nu, vi lyssnade inte på popmusik utan vi lyssnade på klassisk musik, någon symfoniorkester. Det kan ha varit Beethovens sjua eller något sådant. Och jag märkte att jag kan ju urskilja instrumenten var för sig. Det tyckte jag var alldeles fantastiskt. Och en annan sån här förändring av varseblivningen var att jag tittade på någon av de andra och slöt ögonen.

Och med två streck så blev det typiskt den personen. Det kunde inte vara någon annan. Det var lite märkligt. Men sen kom det riktigt, riktigt fantastiska måste jag säga och det var att jag steg och steg och steg upp i himlen. Jag bara försvann upp i en ljus, varm rymd.

Fylld av kärlek, verkligen. Det var oerhört välgörande. Jag är ju gammal naturvetare, har läst matte och kemi och sånt. Så det här var ganska främmande för mig. Jag har inte heller någon religiös uppfostran eller så.

Men det här var något liknande. Jag brukar säga att det var som en superfrälsning. Jag har hört, speciellt när jag jobbade, missbrukare som berättade att de hade fått frälsning och träffat, fått Guds kärlek. Och det här var verkligen att möta kärlek fast utan Gud för mig. Utan Gud och utan församling.

Och det var väldigt, väldigt positivt. Jag hade bara positiva upplevelser under den här trippen och den kom att förändra mycket av mitt liv faktiskt. Och en annan sån här ett annat minne från den här trippen. Jag tror det var dagen därpå, eller om det var två dagar efteråt, så flög jag tillbaka till Washington och satt och tittade på planet.

Tänkte, störtar den nu? Det spelar ingen roll. Jag hade upplevt något så fantastiskt. Så starkt var det faktiskt. På den här tiden så, jag vet inte om andra visste, jag visste ingenting om set och setting eller integration så att jag gick tillbaka till mitt jobb som jag ju egentligen inte trivdes så bra med, men ja, jag härdade ut.

Men ja, så var den trippen, som jag kommer ihåg det nu. Fanns det någon interaktion mellan dig och de här andra människorna? Ja, det gjorde det, men jag har väldigt svårt att komma ihåg det här nu. Det fanns interaktion. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om.

Vi var faktiskt ute och åkte, som jag kommer ihåg nu, så åkte vi bil över Golden Gate-bron. Men man får ta alla sådana minnen med en stor nypa salt nu för det är så länge sedan. Ja, det var tre. Jag gillade dem allihopa, men tyvärr så var det ju på den tiden svårt att hålla kontakt. Det blev några kort och kanske något brev, men sen ebbade kontakten ut, tyvärr.

A. Du beskriver att det förändrade ditt liv. Hur lång tid tog det innan livet började förändras? Det här var i augusti sextioåtta. I oktober sextionio började jag läsa medicin och hade gett upp en säkert mycket lukrativ datakarriär.

Jag blev headhuntad till flera företag som ville ha, men jag ville inte vara med på det tåget. Jag tror att det var klokt. Jag hade stressat ihjäl mig. Sen var det också väldigt kul att börja plugga på universitet igen och träffa ungdomar.

Jag kunde ta igen mycket av det här med glädjen och dans och allt sådär som jag hade saknat tidigare. Jag utvecklades som människa mycket. Jag var ganska tråkig innan men blev gladare efteråt kan jag säga. Att du valde att satsa på medicin, hur kom det sig? Sitter det ihop med upplevelsen på något sätt?

Dels så hade jag haft en önskan om att läsa medicin en gång i tiden och sen tycker jag att det var väldigt intressanta studier. Jag tyckte det var jätteroligt att läsa om människokroppen. Sen tror jag att det var också så att, nu kanske jag flummar iväg lite, men om man som jag har haft ganska dålig självkänsla genom åren, så är det tacksamt att jobba inom vården. Man får mycket positiv feedback.

Det var viktigt för mig. Det var skillnad mot att sitta och pilla med de här dataformlerna. Det var mycket mer levande. Att jag blev psykiater var mycket en tillfällighet faktiskt. Jag skulle bli allmänläkare och så hamnade jag på något som kallades Nackaprojektet som var ett väldigt framgångsrikt projekt inom psykiatrin med mycket duktiga medarbetare.

Jag bytte specialitet. Jag tror att det var huvudanledningen. Men en annan anledning är ju också att Jag ville också ha något mer humanistiskt inriktat område. På se på åttiotalet så var ju psykiatrin mycket mer humanistiskt inriktad än vad den är idag.

Så det passade mig ganska bra då. Jag är glad att jag tog det här steget. Jag har aldrig ångrat det. Jag har haft det bra, verkligen. Nu är du pensionerad sedan några år.

Ja. Hur har de här utforskandena fortsatt? För de har inte helt avstannat, även om det var en lång paus? Det var en lång paus som man kan säga avstannade under pausen. Men hur jag kom tillbaka till psykedelika, i och med att jag började bli äldre och började tänka på vad som har hänt i mitt liv

avgörande händelser så tänkte jag att det här skulle jag vilja uppleva igen. Att det skulle vara på min bucket list innan jag dör. Och sen var det så att Jag var ute på nätet och som gubbar och tonårskillar tror jag, höll jag på med att försöka förstå hur världen är uppbyggd med kvantumfält och allt sånt där om fysikens minsta beståndsdelar. stötte jag på en person som heter Bernardo Castrup som har en poddserie, eller flera serier egentligen.

Han är intressant på så sätt att han har dels doktorerat i hur man gör datorchip, om jag förstått det rätt. Alltså i datoringenjörskunskap. Och sen är han doktor i filosofi. Och han har jobbat i CERN där man ju försöker förstå de minsta beståndsdelarna av vår värld genom att krocka atomer. Men han har en teori om att den materiella världen, jag kan inte riktigt återge det här, man får ta det med en nypa salt.

Men den materiella världen är egentligen en konstruktion av något som jag kallar universellt medvetande. Jag tror att han gör det också. Så att egentligen så är det universella medvetandet basic och det skapar det som är vårt medvetande, individuella medvetande där vi också skapar vår bild av världen.

Det är lite krångligt. Men det som fascinerade mig i det här var att allting hänger ihop. att man är förbunden med allting. Och det var ju verkligen vad jag upplevde sex till åtta när jag hade tagit meskalin. Och den här Bernardo Castro

Han sa också i sin podd, någon av poddarna, att han bodde i Holland för där var det tillåtet med Magic Mashrooms. Och då började jag forska i det och så hamnade jag så småningom på Jag har varit på tre retreats nere i Holland och det har varit väldigt, väldigt givande också. Det har inte varit alls den här rymdresan som jag hade med meskalinet, men det har varit väldigt givande ändå. Jag hade egentligen inte något sådär, man ska ju ha en intention och jag hade ingen sån där tydlig intention.

Min intention var mera att ha ett öppet sinne och ett öppet hjärta och vara med i det som hände. Men sen har det ju, utan att jag har haft den intentionen så har det haft väldigt många positiva effekter. Det har blivit mycket lättare i min relation. Gamla sådana här mönster sedan trettifem år när man vet hur man går igång på varandras egenheter har upphört. Vi har mycket lättare att vara tillsammans och mycket öppnare och jag har blivit mycket gladare

Jo, vad som också har hänt, det som jag har slitit med mycket under hela mitt liv, det är min väldigt dåliga självkänsla som har blivit bättre. Det är ju ingenting som fixar sig i en handvändning. Men den har blivit bättre och Jag kan stå på mig mera. Så det är lite effekter som har kommit utan att jag direkt hade det som en önskan, kan jag säga.

Men jag vet också att man kan ha det väldigt svårt. Jag har sett många som har haft det väldigt jobbigt. När jag kom utifrån åldern så har jag kunnat bli sån här telefonförsäljare nästan för såna här trippar. Men jag vill inte bara ta den sidan utan också att det kan vara väldigt jobbigt. Och jag har själv haft en väldigt jobbig upplevelse, inte när jag tagit någon drog utan när jag mediterade då jag fick

förfärlig ångest under flera dagar efter det. Så det är inte bara rosor, men det är väldigt givande ändå att ha gått igenom det här. Det som är bra med till exempel nysnusretreater, det är ju att man är flera stycken. Det tror jag förstärker upplevelsen.

Man har väldigt stort utbyte av varandra. Det är lätt att prata med varandra när man har tagit det här och man blir väldigt genuin, tycker jag. Och väldigt mycket Det finns väldigt mycket kärlek i luften som är välgörande. Mycket välgörande.

Och sen har vi också nyss med uppföljningsprogram. Alltså integrationsmöten på olika sätt som är viktiga. Det hade jag önskat med sextioåtta men det är väldigt bra. Det ger kraft åt utvecklingen skulle jag vilja säga. Jag tänker också på den här långa karriären du hade inom medicin och psykiatri.

Känner du att du hade någon, om du mötte brukare till exempel, - hade din upplevelse någon slags effekt på ditt bemötande? Jag tror att det hade effekt på mitt bemötande överhuvudtaget, men då det gällde de missbrukare jag träffade så var de ju väldigt nergångna och det var liksom inte så att jag tyckte jag kunde diskutera sådana här saker med dem. Det hade jag inte tillfälle till. Jag gjorde det inte i alla fall. Sen på senare tid när jag jobbade mera privat och jag förstod eller anade att det var de som hade tagit droger så var det få som erkände det.

De var väl för rädda för att det skulle stå i journalen eller så och det har ju varit väldigt tråkigt med beroendevården för att den har blivit någon slags slaskhink för allt möjligt. Så fort någon har något som kallas beroende så ska de skickas dit. Ja, det är väldigt tråkigt. Så jag vet speciellt en person som jag

verkligen försökte få berätta om det. Som hade haft en horror-tripp på en klubb. Men vi kom aldrig vidare där. Han var inte öppen för det. Men nej, tyvärr så har det varit väldigt mycket tabun från alla håll för att kunna ventilera det där riktigt.

Det saknar jag. Det har blivit annorlunda nu. Nu vet jag ju att det finns terapeuter som har specialiserat sig på sånt där. Men när jag var verksam så... Samhället är ju lite uppdelat i skikt. I det skiktet där jag befann mig så fanns det inte riktigt tillgången till sådana samtal, tycker jag.

Det är väldigt skönt att det har förändrats. Jag tänker att en riktigt hemsk upplevelse, rätt omhändertagen kan den också få en positiv effekt. Absolut, visst. Det bygger på att man kan, till att börja med, prata om den med någon. Jag tror att det var förenat med mycket skam och sådana känslor, att det var så förbjudet.

Det var en person jag dessutom hade i terapi, så det var någon jag lärde känna ganska väl, men vi kom aldrig vidare där. Men det kan ju också vara så att sådana där upplevelser kan vara så skrämmande att det kan vara svårt att närma sig dem. Det vet jag från min hemska upplevelse när jag mediterade. Det var inte så lätt att gå vidare med den. Så man måste gå försiktigt fram och hitta rätt.

Jag tänker att vi ska, innan vi tackar för oss, - gå tillbaka till den här Jan-Erik, med kanske lite svag självkänsla, - som tittade på de här hippierna och var fascinerad. Vad skulle du vilja berätta för honom idag? Ja, det är inte så helt enkelt. Jag skulle inte bara säga välkommen in i gänget bland hippierna. är inte så säker på att jag hade klarat av det.

Jag skulle kunna ha gått ner mig i knarkträsket, tror jag faktiskt. Så jag vet inte vad jag skulle säga. Jag skulle väl säga till honom att var inte rädd. Du är omtyckt och älskad, skulle jag säga. Vad fint.

Tack ska du ha för en jättefin berättelse. Tack Peder för att jag fick vara med. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.