Patrik

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Välkomna till ett nytt avsnitt av podden Min Resa. Det här är en podd där vi bjuder in till berättelser om psykedeliska resor. Ibland är det enskilda resor som man har haft, - eller så kan det sträcka ut sig över en längre period i livet. Den här podden produceras av företaget Nysnö, som bland annat erbjuder - psykologledda retreats med psilocybin för svenskar. Idag har vi med oss en man som heter Patrik.

Hallå, hallå! Hej! Peder. Hej! Välkommen!

Tack! Fint att vara här. Jättefint. Vem är du och var i livet befinner du dig? Ja, vem jag är är väl också en av anledningarna till att vi sitter här och listar ut det.

Men just nu, i den här kontexten, så befinner jag mig i Stockholm, innerstad, och arbetar inom tech. Jag har ett välfungerande liv. Frånskild med två tonnisar på deltid. Jag är på en väldigt bra plats, tycker jag. Både fysiskt och mentalt.

Ditt första möte med psykedelika, hur långt tillbaka i tiden ska vi gå? Jag vet inte om det räknas dagarna i Holland för ett tjugotal år sedan. Vi kan bortse från dem. Mitt första riktiga möte är väl för drygt två år sedan, skulle jag säga. I Holland under en psykedelisk terapiceremoni.

Vem var Patrik på den platsen just då? Just där och då skulle jag vilja säga lite famlande i mörkret. Jag har provat all tänkbar terapi genom åren. Tolvstegsgemenskaper och så vidare som har fungerat relativt bra. Jag har hittat pockets av lycka och välmående och frid i mitt liv.

Men det har hela tiden varit nån form av gnagande känsla. Där och då gick jag igenom en separation. Det var ganska rörigt. Sen fick jag höra genom en bekant som hade gjort psykedelisk terapi. Jag hade ingen relation.

Jag hade inte läst nånting om det som gav mig den här rekommendationen. Jag vill minnas att det här var på en torsdag. På söndagen satte jag på ett plan ner till Holland. Så det var en snabb introduktion. Du nämner tidigare arbete.

Det känns som det fanns, och vi har också pratat förut en del, någon slags skav som du ändå identifierat. Ja, precis. Och det kan ju backa långt, långt bak i tiden. En känsla av att egentligen inte tillhöra nånting egentligen och hela tiden en ständig fråga.

Vem är jag? Vad gör jag här? Vad är mitt syfte? Det här har tagit mig in i diverse återvändsgränder genom åren. Dels historiskt sett också ett kokainmissbruk och nån form av självmedicinering av alkohol som jag tack och lov har kommit ur.

Men det är också, nu när jag tittar retrospektivt på livet som stort, så är det ju fyllt av flyktbeteenden i olika sätt. Någon form utav rop på hjälp och en ständig sökan efter min identitet, skulle jag säga. Så det har hela tiden funnits där i bakgrunden. En strävan efter att hitta mig själv helt enkelt och vem jag är och landa i det på något sätt. Det tror jag, idag när jag blickar tillbaka, så är väl det den största frågan jag kan ställa mig själv.

Även andra. Vem är jag och vad gör jag här? Vad är mitt syfte? Och kunna svara på det. Så det var framförallt bristen på de svaren som ledde mig in till psykedelika till slut.

Och i det sökandet, tror jag. Hur skulle du beskriva livet före det här? Säg tre år tillbaka. Jag lever ett väldigt, väldigt bra liv. Jag är verksam inom tech sen tjugo år tillbaka och har alltid haft jobb och sysselsättning och väldigt, väldigt mycket vänner och även en kärleksfull och bra familj, härliga syskon.

Utåt sett så har det ju... alltid sett väldigt bra ut. Men det är framför allt på insidan som det hela tiden har varit någon form av vakuum och ett tomrum som jag fyllt med massa saker egentligen, som alltifrån pengar och makt och bekräftelse och upplevelser. Jag har grabbat tag i alla yttre ting som finns egentligen för att försöka hitta någon form av inre harmoni och någon lycka.

Och hela tiden sökt externt. Aldrig egentligen tänkt tanken att vända blicken inåt och se om det eventuellt finns ett svar där. Och jag har jättefin relation till mina barns mamma, och även till mina barn. Jag upplever att de också haft en bra uppväxt, men fortfarande kanske en inte allt för närvarande pappa. Jag tror inte att min story

skiljer sig så väldigt mycket till andra som upplever samma sak med någon form av självbedövande medicinering av alkohol och en del droger också. Det är ganska vanligt förekommande. Så det är väl ett tio, tolv år sedan som jag blev av med mitt kokainmissbruk och även gav upp drickandet. Men sedan för en tid sedan så tog jag upp alkoholen igen och trodde att det inte var ett problem.

Men upptäckte ganska omgående att det snabbt ledde in på samma beteende som förut. Att jag använde det som ett flyktmedel. Självmedicinering så fort jag var stressad, ledsen, upprörd, arg, glad. vilket sinnestillstånd jag än befann mig i, så kom alkoholen in i bilden. I nio fall av tio fungerar det bra, men det är den tionde gången där det inte fungerar bra.

Jag upplever också när jag tittar tillbaka på min inre resa att den är inte möjlig när det finns alkohol eller andra typer av droger i bilden. Jag måste hålla mig ifrån det helt enkelt. Och där för två år sedan så landade jag i ett beslut att jag måste ta tag i det här på riktigt igen och verkligen hitta en varaktig lycka, varaktig stillhet inombords.

Det var i samband med mötet som jag hade med den här killen och min resa till Holland, så var det verkligen ett wake-up call och insåg där och då under min första session i Holland att det här handlar inte om något annat än en inre resa och verkligen fejsa mitt undermedvetna och gå till botten med mina inre demoner och vad jag upplever, en konflikt egentligen mellan mitt medvetna jag och mitt undermedvetna, där jag har levt egentligen stora delar av mitt liv och agerat mot, egentligen, mina egna värderingar, mina egna principer och mot mitt undermedvetna. Den konflikten har lett till ångest och bedövning, egentligen. Det har hjälpt mig att sluta fred med mig själv och hittat min egen identitet, mina värderingar och kunna agera utefter vad mitt undermedvetna

vill, så att säga. Jag märker när jag inte gör det, hur mitt undermedvetna egentligen skriker åt mig att göra rätt saker. Det är den här gnagande rösten i huvudet som hela tiden gör en påmind om vissa saker. Den är ju aldrig tyst, så länge jag går emot det, så att säga. Så det var ett abrupt uppvaknande, kan man säga.

Om vi ska gå till den här söndagen då. Vad händer? Vad händer? Ja, till att börja med så var det lite förberedelser. Korta förberedelser, men lite intentioner.

Varför gör jag det här? Vem är jag? Och utefter bästa förmåga beskriva det. Och lite inledande förberedelser. Sen väl på plats på söndagen så var det genomgång utav

Själva ceremonin, behandlingen eller terapin eller vad man väljer att kalla det. Och vad som skulle hända, vad jag kan förvänta mig. Och genomgång av dosering. Jag har ju som du säkert förstår erfarenhet av nästintill hela buffén av sinnesförändrande substanser. Så vi valde den högsta dosen tillgänglig.

Efter det så fastar man. Det här kom på söndagen, men det här var på måndagen. Sen dricker vi det här teet. Sen tar det väl - en timme innan det börjar hända saker. Det är ju till väl tonsatta ...

Ja, det är väl tonsatt och med ögonbindel och så var det då tre stycken i det här fallet från personalen som inte vägledde men som fanns på plats och såg till att allting genomfördes på bästa sätt och att det är en trygg miljö så att säga. Man åker långsamt in i den här trippen och inledningsvis är det väldigt mycket sprakande färger, mönster och så vidare som blandas med hallucinationer. som är extremt märkliga, kan man konstatera. Vad som händer i mitt fall, upplever jag, är att hela mitt kognitiva system på något sätt sätts ur spel. Allting runtomkring mig upplevde jag kokas bort.

Vad som återstår i det här är bara mig själv. Det är jag i ett möte Med mitt undermedvetna och mina absolut, absolut djupaste känslor, tankar, föreställningar. Och det går liksom inte att ducka för.

Det är ett extremt skrämmande möte, men också ett oerhört vackert möte. Och i det här så blev det väldigt tydligt att det pågår en konflikt inom mig där mitt agerande och mitt medvetna jag gör saker och ting, agerar på ett visst sätt, tänker på ett visst sätt och så vidare. Men mitt undermedvetna vill något helt annat. Och innerst inne

så vet jag hur jag ska agera, hur jag ska tänka och så vidare. Men jag gör det inte. Och i det här så blev det så tydligt. Återigen, svårt att sätta ord på det. Men ...

Det var lite grann som att ge upp den kampen. kapitulera och försöka, efter bästa förmåga, att vara hundra procent ärlig med mig själv och agera utefter de värderingarna som jag har innerst inne. Och den här polletten trillade ner. Och jag tror att genom vanlig samtalsterapi och så vidare så är det svårt att gå på djupet på det här sättet.

För det är så inrotade beteenden i mig. Så jag behövde ... Jag behövde det här, känner jag. Och verkligen hoppa ur de här gamla hjulspåren på riktigt. Och det tror inte jag att jag hade lyckats med genom vanlig samtalsterapi.

Det blir så smärtsamt idag när jag går emot mig själv och mina egna värderingar och i det här fallet mitt undermedvetna som är så mycket, mycket större än mitt medvetna jag. Vi behöver inte gå in på exakt vilka typer av hallucinationer som jag hade, men de är också väldigt svåra att sätta ord på, tycker jag. Dels delar av det som är oerhört vackert, men också andra delar som är oerhört läskiga och svåra att förklara. Och tidsmässigt, som du säger, men det...

Å ena sidan kändes det som fem minuter, å andra sidan kändes det som en vecka. Jag tror lite grann beroende på vilken del man är inne i det, så att säga. Och... Det är jättesvårt att ha nån form av tidsaspekt på det. Men det gick verkligen i olika delar.

En läskig del, en fin del och så vidare. Sen exakt, det är svårt för mig att dela in det i vad som är vad. - Den här upplevelsen, var den tillsammans med en större grupp? - Vi var väl nio stycken samtidigt på det här retreatet. - Vad hade du för upplevelse av deras processer?

Kände du att ni påverkade varandra på nåt sätt? Nej, nu har jag gjort det här flera gånger med blandat resultat av andra deltagare som upplevt läskiga saker. Men i min första upplevelse så var det väldigt tyst bland andra deltagare. Så det var väldigt individuellt. Jag var väldigt isolerad i mitt så att säga.

De kom till och från och tittade till en och såg till att allting var okej och Martin då som som höll i det här. Han var framme nån gång när jag vet att jag såg lite vettskrämd ut och bara lade handen på mig och frågade om allting var okej. Men i övrigt var det väldigt lugnt, förutom den musiken som spelades under tiden. Vad kände du efteråt?

Dagen efter? Ja, det känns ju som att hjärnan på nåt sätt har gått igenom en biltvätt. Väldigt lätt, skulle jag säga. Alltså lättfotad och väldigt lätt i sinnet. Märklig känsla.

Inte en tillstymmelse till nån form av ångest, utan tvärtom. En väldig lättnad, skulle jag säga. Glädje. livsglädje, på nåt sätt. Samtidigt som jag var fylld med frågor.

Det var en surrealistisk upplevelse. Återigen, det går inte... Vokabuläret är för tunt för att sätta ord på det. Hela ditt kognitiva system sätts ur spel, så det är omöjligt. Det var storslaget. Jag har jättesvårt att sätta ord på det, som sagt.

Jag var lite omtumlad dagen efter. Men samtidigt också väldigt hoppfull. Jag kände väldigt hopp, att det här var nåt märkligt, nåt nytt. Det här var... Det var...

Det var som... Det är nåt kosmiskt som är svårt att sätta ord på. Man kände sig väldigt liten. Men samtidigt delaktig i någonting större, så upplevde jag det. Så du kommer hem från det här retreatet och det låter som att du är lite high on life.

Det finns en lättnad. Vilken kontext kommer du tillbaka till? Finns det nån som kan fånga upp dig och se till att du tar vara på det här? Hur ser det ut? Det gör ju inte det, upplever jag.

Utan vi hade ganska snabbt efteråt en session. Men då var det dels individuellt, men också i grupp, en integreringsprocess för att gå igenom alla upplevelser och hur vi kan integrera det här i vårt dagliga liv. Men jag kände att there is so much more to it. Det är så mycket som jag inte förstår i det här, som jag vill försöka förstå. Så vad jag gjorde egentligen några dagar efter att jag kom hem, det var att jag letade rätt på en psykolog här hemma i Sverige som jobbar bland annat på Stockholms universitet och forskar inom personligheter, men också har en fot i forskningen kring psykedelika och lite insikter kring det här, Robert.

Jag lyckades tjata till mig en session med honom och träffade honom. Jag skrev ett långt mejl till honom med min bakgrund och så vidare. Så vi träffades. Och det är här det stora arbetet ligger, vågar jag påstå. Det är ju själva integreringen och alla de här hallucinationerna som är som små gåtor som det undermedvetna försöker säga till dig.

Lyckas jag jobba med de här hallucinationerna och alla de här gåtorna och förstå de här budskapen så skapas det harmoni. Och däri, för mig, har ju... Däri ligger lyckan och ödmjukheten och förståelsen för mig själv. Robert hade ju aldrig träffat mig tidigare. Han hade fått det här mejlet med lite bakgrund och så vidare.

Men vad jag upplever i de nittio minuterna som vi hade och utefter det jag berättade i form av hallucinationer och hur han... sätter fingret på sak efter sak i det här mötet. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag bröt ihop fullständigt. Det var som en bok för honom.

Jag antar att han satt och killgissade lite grann också. Det var verkligen ett wake-up call utan dess like. Det var helt magiskt, måste jag säga. Det var lite grann startskottet också. För det arbetet han och jag har gjort och framförallt det arbetet jag själv har gjort med mig själv utefter den här behandlingen.

Det har gett mig en förståelse för mig själv och lärt känna mig själv och verkligen gå till botten av vem jag är och vad jag har för vad mitt syfte är och vad jag drivs av och så vidare. Och landat i också att mitt inre syfte har egentligen ingenting med någonting annat att göra än att svara på frågan vem jag är och vara trygg i den jag är och tycka om den jag är och lära mig att agera utefter mina värderingar och mitt inre syfte. Och sen utifrån det bygga på mitt yttre syfte, som är allting runtomkring, vad det gäller karriär eller bostadsort och så vidare.

Men där kommer jag aldrig någonsin finna någon form av lycka. Det har varit en omtumlande resa, måste jag säga, som har gett mig otroligt mycket. Jag undrar ett par saker som vi kan kika in på om det känns okej. Den här personen, Patrik, som har haft en del problematik under åren hittar en ny sak, en ny drog att hålla på med. Finns det nåt uns bland dina relationer?

Nånting bland dina relationer som kan ifrågasätta det här? Det gör det väl alltid. Det råder en enorm stigma kring det här, som jag tror bottnar i okunskap och fördomar. Så det är klart att det finns de som ifrågasätter det här. Vad jag är ganska övertygad om är att de i min närmsta omgivning ser hur fantastiskt bra jag mår i det här och hur lugn och harmonisk jag är.

Jag upplever det med mig själv att det är tyst i mitt huvud. Det har det aldrig varit i hela mitt liv. Jag kan komma hem efter en stressig dag på jobbet, sätta mig i soffan i bara tysthet. Det har jag aldrig fått uppleva förutom efter en och en halv flaska vin tidigare. Det har ju också konsekvensen av att den här rösten i huvudet är dubbelt så hög ju dagen efter.

Så det är en oerhört vacker idé som jag är enormt tacksam över. Det är klart, vissa ifrågasätter det. Men jag tror också att min närmsta omgivning, mina vänner, min familj ser också Hur det har påverkat mig och hur bra jag mår idag jämfört med tidigare. Framförallt upplever jag själv hur lugnt och harmoniskt det har blivit inombords.

Jag tror att min närmsta omgivning har full respekt för det. De vet att det har gjort mig gott. Sen är det här ingenting jag går runt och predikar om i någon större utsträckning, men mina föräldrar har hört om det och min närmsta omgivning. - Du nämnde tidigare också att det här som hände den här söndagen, eller måndagen i Holland, var en första gång och att det här är någonting som har fortsatt. Hur ser du på det?

Ja, jag tror att jag kommer göra det här någon gång varje år. Tror jag. Jag upplever att varje gång jag gör det så är det olika upplevelser beroende på vart i livet jag befinner mig. Och det kommer ut olika saker varje gång.

Men jag upplever också att det är lite grann av en course correct. Det är ett wake-up call. Jag upplever också, om man backar in i vad jag upplevt historiskt också, det här med lite grann tro. Och då menar jag inte tro i nån form av religiös form, utan att tro på den vägen som jag... vandra på just nu är rätt väg för mig.

Det är viktigt för mig att påminna mig om det. Det här gör det. Jag känner ju också, i och med att det här är rätt väg, och därför tror jag att Därför tror jag att det är viktigt för mig att påminna mig om det och få en sanitetscheck på mitt eget mående, agerande och ett möte med mitt undermedvetna, min egen själ så att säga. Så att vi är helt överens.

Den senaste gången jag gjorde var Otroligt, otroligt vackert. Och det var verkligen en bekräftelse på också att jag är på rätt väg. Det var väldigt, väldigt vackert. Vackert möte med mig själv.

Så jag tror jag kommer fortsätta med det. Men jag har ingen stående... bokning i kalendern, utan jag tar det vartefter det kommer och vid behov. Om du skulle spela upp det här ljudklippet för Patrik för tio år sedan, vad skulle han tänka? intressant skulle han nog tänka och skulle sannolikt undersöka det djupare.

Samtidigt så var jag redo för det då. Jag vet inte, sannolikt inte. Jag tror att mycket av det här bygger på ärlighet mot sig själv och någon form av ödmjukhet att du är mottaglig för den här typen av behandling. För det är så långt ifrån, och där tror jag också att många har uppfattningen av att du åker ner till Holland och blir hög som ett hus och kommer hem som en annan person.

Ja, det är en del av det, men det stora arbetet ligger när du kommit hem och i integreringen. Min fråga till mig själv, eller var jag redo för det där och då? Det vet ju både du och jag. Det går inte att gå tillbaka och ångra saker. Jag skulle ha gjort si, jag skulle ha gjort så.

Jag tror att alla mina snedsteg och bra steg i livet har lett mig fram till där jag är idag. Jag känner bara en enorm tacksamhet att jag är halvvägs in i livet. Hälsan i behåll, vänner, bekanta, familj och ett arbete som jag trivs med. Jag gråter nästan varje morgon av ren och skär tacksamhet att jag fått ha gjort det här och givits den här möjligheten. Jag fick träffa Robert som hjälpte mig i det här.

Jag vet inte vad han skulle ha sagt för tio år sen. Nej, det är inte lätt att veta. Ja, men som tillägg till det så känner jag också att hela den här beroendeproblematiken och allt det jag har gjort mot mig själv framför allt, men också mot andra, vilket givetvis är det jag ångrar. Att jag har sårat människor runt omkring mig och så vidare. Men jag tror också att alkoholen och kokainet i det här fallet

tog mig till en så pass mörk plats att det fanns ingen annan väg ur det här än att göra något riktigt, riktigt radikalt. Så hade jag inte mått så dåligt som jag mådde så hade jag kanske aldrig gått till extremerna och gjort den här typen utav behandling. Jag kan inte säga att jag ångrar det heller. Det gjorde att jag... Att jag är på den platsen jag är i idag.

Och det är givetvis att jag har mycket gottgörelse kvar gentemot mamma till mina barn och även närvaron med mina barn och vänner och bekanta och familj och så vidare. Men det var något fint som kom ur det, trots allt, ändå. Som du säger, du har halva livet kvar att göra det. Exakt. Tack för ett jättefint samtal.

Tack själv. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.