Rachel

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nusnö. Okej, Rachel. Hej och välkommen. Tack så mycket.

Jag menar, jag är i ditt hem här i Stockholm, men välkommen till podden. Tack så mycket. Jag är väldigt glad att kunna prata med dig om det här. Var är ett bra tillfälle att börja? Var ska vi börja?

Herregud, var ska vi börja? Jag hade en upplevelse i somras, för några månader sedan. Och den upplevelsen var så djup för mig och det känns som att den har förändrat mig på ett stort sätt. Efteråt hade jag verkligen en stor uppmuntran och krävan inte bara att prata om min erfarenhet, utan att prata med andra om deras och höra om vad andra människor hade gått igenom också. Bara att ha en känsla av förståelse och erkännande av vad som hände.

Det var nog det första jag kände när jag vaknade nästa morgon. Jag var tvungen att erkänna att det här bara hände. Jag var tvungen att respektera det och erkänna att det fanns, att det var på riktigt. Det var delvis därför jag ville vara med i den här podden. Eftersom det hände känner jag också, jag vet inte, jag antar att det finns ett slags modersbehov, på ett sätt, att berätta för folk om hur psykedelia verkligen kan hjälpa folk.

Jag menar, jag tror inte att de är svaret, men jag tror verkligen att de kan ge ett nytt perspektiv och klarhet för människor. Det finns fortfarande så mycket missförstånd och stigma kring det. Jag insåg att det bästa sättet att bryta ner det är att prata om det. Så det är där jag är.

Så om du tänker tillbaka på den här upplevelsen som vi syftar på, det var något som ägde rum den här sommaren, eller hur? Ja. Så det är ett par månader sedan. Ja, precis. Så det är ganska nytt.

Om du tittar tillbaka på den rationella som gick in i den här upplevelsen? Vem var det? Om du kan måla med dina ord lite? Jag har bott i olika länder de senaste tio, elva åren.

Så jag är inte främmande för att bo utomlands. Men Sverige var lite annorlunda. De andra två platserna var Dubai och New York. Båda dessa platser är väldigt... Det finns många människor som inte kommer därifrån.

På vissa sätt är det lite lättare att träffa människor som kanske var i mina skor. Jag var lite äldre när jag flyttade till Sverige. Det var också en pandemi och så klart språkbarriärer. Jag menar, det är inget problem här, men det finns bara småsaker som tillkommer som jag antar fick mig att känna mig lite mer osäker än jag brukar göra socialt. Det var en konstig tid i allmänhet.

Du vet, att inte socialisera på ganska länge också. Det var nog ett tillägg. Jag är lite av en introvert i hjärtat. Jag är extrovert när jag pratar, men jag gillar att vara... Jag gillar min egen tid och laddning och sånt.

Så jag tror att det var en kombination av alla de sakerna och att flytta hit med en partner. Han växte upp här, så först var jag hans flickvän för det var hans vänner och så vidare. Så jag tror att det var nåt i mitt huvud också. Jag var inte min egen identitet, jag var fäst vid honom. Det var nåt som var väldigt viktigt för mig att jag kunde vara oberoende av honom när det gällde mina egna vänner.

hur folk såg på mig och sådana saker. Så ja, jag tror att det var en rad saker. Så ja, medan jag har vant mig vid att anpassa mig till andra platser socialt, så var det här en lite svårare tid, skulle jag säga. Så om vi går in i den här upplevelsen, vad hände? Om du försöker sätta stämningen, var är vi?

Okej, så vi var ute i Tyskland med några vänner och vi hade varit på en festival där det fanns många workshops. Det var en väldigt gemensam festival. Den morgonen gick min partner och jag på en kopplings och förbindelseworkshop. Det var väldigt härligt. En terapeut gjorde övningar med oss om förbindelse och vi fick rita bilder av varandra, vad det betyder för dig och vad det betyder för mig.

Det var en väldigt fin början på dagen. Sen åt vi lite mat, vi såg våra vänner och det var en väldigt vacker sommardag och på eftermiddagen bestämde vi oss för att ta lite LSD. Så vi tog LSD, alla var väldigt glada och vi vandrade runt i omgivningen och tog in vackra träd. Träden blev faktiskt en väldigt, väldigt, en stor del av det senare, men de här vackra gamla träden som vi var helt imponerade av.

Det var fin musik, så vi lyssnade på musik och allt var ungefär som man förväntar sig en LS-resa att vara. Det var vackert, det var roligt, det var visuellt, det var fridfullt. Det var verkligen magiskt. Det var det för det mesta av dagen. Inget spännande som man hade förväntat sig.

Det var faktiskt mot slutet av dagen som allt blev lite galet. Så vi bestämde oss för att ta en paus och gå tillbaka till där vi sov och bara vila en stund. Vi var lite utmattade. Så vi sa hej då till alla och vi gick tillbaka till där vi sov. Och när vi skulle gå in och vila fick jag plötsligt en känsla att det kändes som om min själ eller något inuti mig bleknade ut ur min kropp.

Det fanns svarta, jagade kanter i min vision på platsen och de var på väg att stänga in. De kom lite närmare och närmare. Det var nästan som att medan jag kände att jag började blekna bort kunde jag också se att min vision började krumla. Det var nästan som att världen började lämna mig. Jag tror att man kan säga att det var som att dö.

Det är en rättvis parallell. Det var en dö-liknande känsla av att lämna. Jag var med min partner och fick den här känslan. Jag sa till honom att han kunde stå med mig en stund och hålla fast mig. Och han sa ja, såklart.

Jag kunde inte få ut något annat i det, men jag var tvungen att säga att jag behövde att du skulle stanna hos mig. Jag var rädd, men jag visste också att jag var tvungen att släppa det. Att jag var tvungen att gå med det. Att jag inte kunde bekämpa det. Jag har faktiskt haft en psykedelisk upplevelse tidigare där jag fick en liknande känsla.

Jag kämpade under det. Jag var rädd, jag skrek. Jag skulle dö, jag skulle dö. Och jag kämpade verkligen. Det var en väldigt, väldigt, väldigt svår tid.

Det var inte förrän slutet av det, då jag var så utmattad att jag var tvungen att släppa taget, att allt blev fridfullt och så vidare. Så jag lärde mig en lärdom från den lärdomen, att man måste släppa taget. Så jag visste vad jag skulle göra, på sätt och vis. Jag satte huvudet på min partners bröst för att försöka släppa ut det. När jag gjorde det kände jag inte hans fysiska bröst på huvudet.

När mitt huvud slog mot hans bröst kändes det som luft. Det blandades i luften. Det var som energi. Jag minns att jag släppte ut en jättestor lindring och andetag när jag gjorde det. Visuellt är det svårt att minnas, men allt blev modellerat, abstrakt.

Jag måste ha blundat. I det ögonblicket Jag tror att det var då döden, om man vill kalla det så, inträffade. Jag vet inte hur länge det pågick, när jag var i det här tillståndet men när jag kom upp visste jag att jag hade blivit tagen nån annanstans. Att jag hade blivit tagen till, vill jag säga, den andra sidan.

Och när jag säger det När jag öppnade mina ögon kunde jag fortfarande se allt runtomkring mig. Det var fortfarande samma plats som jag var på men det var på andra sidan av den platsen. Jag visste det. Jag kunde känna det i mitt väsen.

Det var min partner som... hade tagit mig dit, för han var den som höll om mig när jag hade dött. Han var den som var stark, som höll om mig. Och han var där när jag hade gått till det andra stället. Så vid det här laget flyttade vi in och lade oss ner.

Så jag låg ner och försökte sova, men jag sov uppenbarligen inte just då. Så här var jag i den andra världen. Det var en värld av ren kärlek och värme och tillhörighet. Jag minns att jag sa till min partner... Jag vet inte om jag sa det här till honom eller om jag sa det i huvudet.

Men jag sa, du har tagit mig till andra sidan. Du har varit här hela tiden. Han sa ja. Ja, det har jag. Det har vi alla.

Alla här som du är med. Alla dina vänner, eller till och med de nya du har träffat. Vi är alla här, vi har alltid varit här, och du är en av oss. Och vi vill ta dig med till södra sidan. Jag tänkte bara, wow, du har valt mig att följa med dig.

Jag var så... Jag blev helt tagen av att bli utvald. Jag blev inte utvald för att stå ut med alla andra, men utvald för att vara jämlik på en annan plats där allt är fridfullt och kärleksfullt. Så det var en väldigt stor välsignelse under en väldigt lång tid. Och vid ett tillfälle minns jag att jag älskade min partner så mycket att jag släppte in honom i mitt sinne.

Så jag var typ som, här har du, jag ger över hela mitt sinne, hjärta och kropp till dig. Det var bara kärlek här. Jag har inget att dölja. Jag minns att jag fick en känsla av att han simmade genom mina tankar och min kropp. Det var nästan som en telepatisk konversation.

Vi pratade om saker, om oss själva. Workshopen från den morgonen hade faktiskt beskrivit många av avsikterna med konversationerna som vi hade. Vi pratade om att jag ser dig på ett visst sätt och du på ett annat. Det var nästan som en terapisession vid ett tillfälle. Så vi hade en väldigt vacker konversation och sen...

Vi var i dessa portar, om man vill kalla det himmel, okej. Men på portarna till himlen, på väg in i efterlivet för evigt. Det fanns en närvaro av Gud eller någon sorts högre varelse. Och det var som att vi var på väg att ta händerna och gå. Steg in i det för evigt.

Och vi var bokstavligen på väg att göra det. Och när vi var på väg att gå, sa Gud, vänta, vänta, vänta. Innan du går, vad sägs om din mamma? Och jag sa, vad menar du? Tja, du kan bara ha en person som du går in i efterlivet med.

Så, lämnar du din mamma? Vem ska hon följa med? Nej, nej, vänta, vänta, vänta. Nej, nej, nej. Självklart vill jag inte lämna min mamma.

Nej, nej, nej. Hon går med sin partner. Ja, nej, nej, det kommer att gå bra. Och då säger Gud, är du säker? Och då börjar min partner säga, vad ska du inte välja mig?

Ska du inte välja mig? Tvivlar du på att det är vi? Och då kom den här svartskuggade kanten tillbaka. Tiden började ticka och jag hade sekunder på mig att bestämma vem jag skulle lämna ensam, min mamma eller min partner. Sen kom min syster upp och jag tänkte, vad sägs om din syster?

Och boom, boom, boom. Alla de här människorna började, jag kunde se deras ansikten. Ska du lämna dem ensamma? Ska du lämna dem ensamma? Och jag sa, nej, nej, nej, nej, nej, vänta, vänta, vänta, vänta.

Det var skrämmande, det var en skräck. Det kändes som, och om jag inte bestämde, om jag inte bestämde någon, då skulle jag vara ensam för evigt. Så den här striden fortsatte i flera år. Det slutade med att jag fick kämpa för att bevisa min kärlek. Men jag älskar dig på det här sättet, och jag älskar dig på det här sättet.

Självklart väljer jag dig, och jag vill inte att du ska vara ensam. Mycket handlade om att jag var tvungen att bekämpa min sak eller bevisa min kärlek för var och en av de här människorna. och särskilt min partner, för det var honom jag ville träffa i efterhand. Det här pågick under en väldigt lång tid. När jag hade såna här konversationer och slagsmål, om man kan kalla det så lärde jag mig om konversationer som jag behövde för att klara upp med vissa personer i mitt liv.

Efter ett tag började jag bli så utmattad att jag sa, snälla, snälla, snälla, låt mig vara. Och då sa Gud, eller LSD eller vad man vill kalla det, okej, lyssna, jag ska ta itu med dig. Jag låter dig åka, men jag lovar att du kommer tillbaka. Vi har gjort ett bra jobb idag och jag tror att du vet vad du måste göra. Som konversationer och sånt som du måste ha.

Så du åker iväg och gör det du måste göra. Men du måste komma tillbaka. Du är inte klar än. Och jag tänkte, okej, bra. Then I'll promise to come back when I'm ready."

Then I was released, and then everything calmed down. Det har tagit mig ett tag att bearbeta betydelsen av det. Men jag har insett att jag har bärit på mycket skuldkänslor under en lång tid eftersom jag har bott utomlands under större delen av tio, elva år. Under åren har jag haft skuldkänslor för att inte tillbringa tillräckligt med tid hemma med min familj eller inte se tillräckligt med mina vänner som bor över hela världen. Så jag tror att det var en stor del av det.

som man inte behöver välja. Det finns inte en person mot en annan. Det finns olika sorters kärlek, och de behöver inte vinna över något annat. Jag tror att jag har bärit med mig den här tron så länge att det alltid måste finnas en vinnare, och så är det inte. Men jag insåg inte det förrän jag hade gått igenom den här upplevelsen av att vara vid himlens dörrar och behöva ställas inför valet att släppa någon och bära den skulden med mig för evigt.

Och jag tror att det handlar om att jag inte behöver välja en person. Det handlar inte om ett val, det handlar bara om att vara den du älskar. Det behöver inte fungera på det sättet. Så ja, det plus en hel del av relationerna och naturligtvis också acceptansen av att du har tagits över till en annan plats nu med alla de här människorna. Vi vill ha dig här.

Du är en av oss. Det var verkligen ganska något. Så ja. Så, omdefiniera kärlek? Ja, med mig själv.

och med andra människor, och förstå att kärlek kan ta så många olika former på så många olika sätt, och att det är okej. Det finns utrymme för allt. Ja, vilket var... Det verkar så uppenbart Men det är en sak att se det och en annan sak att verkligen förstå det.

Och jag tror att det är en av de största sakerna med psykedelia i allmänhet. Du vet, när du är ett barn och dina föräldrar säger att en dag kommer du att förstå. Men när man känner att man fattar nu, att man verkligen förstår vad de betydde... Det är vad psykedelik kan ge. Det är en ny tyngd i ord, och nya betydelser i ord som man inte riktigt förstod innan.

Jag tror att kärlek definitivt är den största delen av allt det. Att man bara håller tillbaka sig själv från dina egna övertygelser som du har bärit med dig under hela ditt liv, av vilken anledning som helst. Och att det finns ett annat sätt som faktiskt är ganska enkelt och bra. Det är väldigt, väldigt hoppfullt, tycker jag.

Det låter som en väldigt... Det låter som en lång erfarenhet du har. Ja, det var det definitivt. Många vändningar och vändningar. Ja, det var det.

Jag måste säga att det fanns stunder, den döende stunden och när jag var tvungen att välja och tiden tickade. Det var som en spiral av hjälplöshet, rädsla och ensamhet. Jag kände djupet av hur det kunde vara att bli lämnad ensam eller inte väljas eller lämna någon annan bakom sig. Och jag tror att... På sätt och vis leder det till många människors största rädsla.

Jag tror att när vi dör är frågan om vi dör ensamma? Känner vi oss ensamma? Och när vi dör, vad är det du tror? Kommer din ande att vara... Är du på väg någonstans omgiven av kärlek och allt det där?

Jag tror att det i slutändan är den största rädslan för döden. Jag vet inte, men en av dem ändå. Och jag tror att den upplevelsen, det fanns ett döende inslag i det och att gå över till andra sidan och vad som händer när man dör också. Och jag tror att det verkligen hjälpte jag tänker på det på ett annat sätt.

Så jag tror att det har gett mig klarhet både i det här livet och kanske för vad som helst som kommer härnäst också. Så under de här, vad pratar vi om, tolv, femton timmarna? Ja, det var ungefär tolv, femton timmar. Och det är galet, för som jag sa, för toppen av saker Det var en ”normal high”, om man kan kalla det så.

Men det kanske var när jag var lite mer ensam och hade tyst omkring mig. Jag vet inte. Men ja, det var så oväntat. Jag förväntade mig inte att det skulle vara så här... det här djupet.

Men jag behövde det såklart. Och jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Och jag har en väldigt, ännu mer djup respekt nu för hans psykedelia. Och jag kommer definitivt inte, jag kommer inte göra en till resa förrän jag är redo. För att gå tillbaka dit,

Det är ett utbrott. Det är hårt arbete. Det är utmattande. Det är skrämmande. Men det är också...

Jag vet också att jag måste vara där. När jag är redo. Och jag jagar det inte. Det kan ta flera år innan jag är redo igen. Jag tror att jag vet när jag är redo.

Men samtidigt har jag massor av jobb att göra och saker som jag manifesterar nu i mitt dagliga liv. Jag är tacksam för att det har gett mig det, helt klart. Jag är nyfiken på dina relationer med din partner och personerna du träffade under resan. Hur har relationen förändrats? Jag känner mig ännu mer förknippad med de här människorna.

Vännerna som vi var där med... Sen dess känner jag att vi har fördjupat våra vänskaper. Inte bara på grund av upplevelsen, men jag känner att vi... Ja, vi ser varandra mycket, vi pratar mer, vi har meningsfulla konversationer. Vi bryr oss om varandra och vi lever våra vänskaper genom att bry oss om varandra. Jag tror att med min partner, jag vet inte om han vill ge dig samma svar, men jag tycker om att tänka att jag är mer medveten om honom.

Kanske bara lyssna på honom lite mer, vara lite mer inkopplad med honom. vara mer medveten om mig själv, hur jag känner och hur det kan påverka honom. Som jag sa, det är de här små sakerna, men jag tror att de verkligen gör all skillnad. Det ger en extra medvetenhet, eller medvetenhet, hur jag interagerar med någon annan. Och inte i liksom paranoid bemärkelse, utan bara i en...

En större känsla av medvetenhet om sig själv och att inse... Dina ord, hur du säger saker, hur du lyssnar på folk, hur du ger folk utrymme... Det kan ha en stor effekt på folk. Och när det är människor som du älskar och bryr dig om, vill du ge dem det. Så det jag plockar upp är också... Kanske fanns det ett element av rädsla för att tillhöra.

Ja. Och utan den rädslan är det lättare att få kontakt. Absolut. Absolut. Hundra procent.

Om du vet att du blir accepterad helt. Absolut. Det finns inga gränser. Exakt. Det är lite som...

Jag brukar säga att när man är avslappnad Du tenderar att vara mer kreativ när du inte känner någon press. Jag tror att det är likadant med tillhörighet. När du inte har en vägg av ”Herregud, vad kommer de att tänka på mig?” Du släpper taget när du är. Och du är säker på vem du är.

Och då händer det magiska. Absolut, hundra procent. Jag tror att på grund av min natur, jag har bott på olika platser så har temat identitet och tillhörighet alltid dykt upp i mitt liv. Jag har aldrig känt fullt anslutning till... Jag är från Skottland och det var där jag växte upp.

Jag älskar det, det är mitt hem. Jag bodde där tills jag gick på universitetet. Men även i skolan, även på universitetet Jag var alltid en person som flyter runt i olika grupper av vänner. Jag hade aldrig en enda solid besättning.

Jag flög alltid runt, och jag gillar det. Jag var alltid lite av en ryktare. Men jag tillhörde aldrig riktigt på ett ställe. Jag tror att jag var okej med det, men jag vet inte. Kanske, medan tiden gick, kanske jag undermedvetet ville ha någon sorts idé.

identitet eller tillhörighet med en grupp. Jag vet inte. Jag tror också, om jag ska vara ärlig, att tills jag hittade... Jag vet inte, Bernie Man-communityt, jag upptäckte den typen av community när jag bodde i New York och när jag träffade min partner. Jag hade inte riktigt träffat människor som jag träffade innan.

Människor som jag kände mig hemma med, kände mig själv med, som var på en liknande våglängd, antar jag. Jag hade inte mött såna människor förut. Några, förstås, men inte som en kollektiv grupp. Det har varit liknande med människorna som vi har träffat här.

De känner sig som en familj. Det är en riktigt, riktigt otrolig känsla av lättnad Liksom, okej, du existerar. Du har varit här hela tiden. Det är som att du hittar din stam.

Det är väldigt, väldigt trevligt. Det gör också att du kan komma vidare med andra stammar. Det är inte som vi och de i deras situation. Det är inte så. Det är bara...

Ja, bara en stark, djup känsla av tillhörighet. Ja. Jag tror att så länge du har upptäckt att känslan av tillhörighet kanske finns inom dig, är det lättare att vara dig själv i andra grupper också. Ja, absolut. Jag håller med till hundra procent.

Det är mycket! Om vi avslutar, om det är något du skulle vilja säga till Rachel, säg sex månader sedan, innan den här upplevelsen, om du skulle säga något till henne, något klokt, från den här positionen? Jag tror att jag skulle säga... Jag tror att jag visste att jag skulle hitta min plats, djupt nere. Jag tror att jag visste det när jag kände mig osäker och...

rädd och allt sånt. Så jag skulle säga att du har rätt. Du har rätt. Du känner faktiskt till dig själv. Och när du föreställer dig vad det är du vill, den platsen du vill vara på, och du känner det, du kan liksom komma dit.

Så jag tror, lita på dig själv. Definitivt. Det är vad jag skulle säga. Okej. Okej, tack så mycket för den här konversationen.

Tack så mycket för att du lyssnade. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.