Kim

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till Min Resa. Podden från företaget Nysnö. Den här podden, om du har lyssnat tidigare, kanske är bekant med formatet. Vi följer en människas psykedeliska resa som kan börja långt bak i tiden och som har någon slags progression, kanske någon slags peak och vad som hände sen.

Och vad det fick för utfall i livet. Syftet med podden är ju att bredda samtalsklimatet i Sverige kring just psykedeliska upplevelser. Det gör att man kan prata med kompisar, terapeuter, läkare eller vem som helst om de här sakerna. Och det känns som vi är på god väg med det. Kanske inte bara vår förtjänst men som samhälle har vi kommit en bit sen de här fem, sex åren sen vi började den här podden.

Som sagt, företaget drivs av nysnö. Vi ordnar psykedeliska retreatprogram för svenskar i Holland med svenska psykologer och psykoterapeuter. Ibland kommer vår gäst från nåt sånt program eller på väg till eller så har man haft en helt parallell upplevelse i nåt annat sammanhang. Idag har vi med oss Kim. Hallå hallå!

Hej! Vi pratade lite innan, så du vet ungefär vad den här podden har för format, - och vad vi pratar om här, men jag tänker att vi ska... Du får välja var man börjar historien om Kim. Vad är en bra startpunkt för det, tror du? Ja, jag tror att vi måste börja ganska långt bakåt, - i alla fall lite bakåt i historien om vem jag är. varför, vad som har lett mig till den här resan som jag är på.

Det är väl lite om min barndom. Jag har en diagnos med ADHD. Jag fick den ganska sent. Jag var i tjugofyra år när jag fick den diagnosen. Jag hade en ganska stökig uppväxt.

Jag hade svårt att känna att det platsar in. Jag har alltid känt mig utanför. Jag har alltid haft mycket vänner genom uppväxten. Det är inte värt det. Det är nånting som inte riktigt...

Jag kände mig utanför. Jag missade en lektion i skolan som var väldigt viktig på nåt sätt. När jag växte upp... Jag är fyrtifem idag. Det var ett tag sen, men då fanns det inte så mycket som hette adhd.

Jag blev placerad i specialklasser för stökiga elever. Jag var egentligen inte särskilt stökig, utan mest frånvarande. Jag kunde verka uppe i mitt huvud. Då blev jag placerad i de specialklasserna istället. Det förvärrade mitt...

den jag är och den diagnosen som jag senare fick till mig. Det ledde till... Jag har haft depressioner sen jag var femton år. Det var första gången jag upplevde nåt som jag kan klassa som depression. Ångest har jag haft hela livet.

Sen fick jag min diagnos när jag var tjugofyra och det förklarade en hel del om min uppväxt. Jag växte upp i en jättefin familj med fina föräldrar. Syskonlös. Jag har inga barn idag. Relationer har varit en sån grej som har varit svårt genom livet.

Mycket psykologer. Olika KBT-behandlingar, DBT. Det är mitt sätt att hitta en utväg från Från det där var jag i självmedicinering till slut. Jag hittade ingen som kunde förstå eller hjälpa mig på ett bra sätt.

Jag började använda droger ganska tidigt i min uppväxt. Jag festade mycket i sena tonåren. Men efter en jobbig separation så... Jag var nykter i över tio år, med nåt litet återfall där i mitten. Men i alla fall under tio år.

Och sen... De här depressionerna har återkommit ofta på hösten. Relationsfrågan blev svårare ju äldre jag blev. Mina kompisar började få barn. Det kändes tomt.

Jag har ingen direkt släkt, jag och mina föräldrar. Det i sin tur... Jag vet inte hur många år sen det är nu. Fem år sen kanske. Jag kanske ska nämna det också.

Jag hade en upplevelse på LST när jag var runt nitton, tjugo utan att ha en aning om vad det innebar. Jag hade provat mycket annat, men inget liknande. Det var en ganska jobbig upplevelse, tror jag. Vi tog nog lite för mycket än vad som kanske är rekommenderat att starta med för ett gäng grabbar i nittonårsåldern som kastade sig in i nånting. Men det fascinerade mig också samtidigt.

Det var nån slags fascination över det här speciella tillståndet som levde kvar. Sen dröjde det tjugo år innan jag fick upp ett nytt intresse för det här. Jag började söka eftersom jag ville må bra. Jag ville hitta ett sätt som hjälpte mig. Jag har varit framgångsrik på jobbet.

en ganska bra karriär. Rent karriärmässigt, utåt sett, ser allt väldigt bra ut. Jag är en effektiv människa. Jag kan dra nytta av min adhd också. Det har inte bara varit en akilleshäl, utan också en förmåga att ta mig igenom alla de här perioderna.

Jag har aldrig förlorat ett jobb. Jag har jobbat länge på ställen och arbetat mig uppåt. Nånstans där inne mådde jag dåligt. Jag kommer inte ihåg hur jag först började få upp det här sökandet igen. Om det var nån artikel jag läste från nån forskare.

Troligtvis, vad jag minns, är det nån artikel från James Faderman jag läste för några år sen. Han pratade just om depressioner och resultaten av forskningen på St. Judes. Jag läste mer och mer och började söka mer information. Jag läste Michael Pollens bok How to change your mind.

Jag läste James Fadmans bok Psychedelic Sprawers Guide. Jag började forska i det här och kollade på hur man skulle förbereda sig. Jag var noga med att förbereda mig för att inte vara rädd för svamp. Efter ett tag tog jag ett beslut att prova det här. Jag var noga med sätt och setting och jag var själv.

Jag tror att jag tog två gram. Det var en kväll. Jag hade gjort i ordning allting, städat hemma. Det var fint. Jag hade allt.

Bra musik. Jag låg där och väntade, kommer jag ihåg. Det kan ha tagit en halvtimme eller nånting. Sen kom tankarna och började förändras. Jag tänkte att jag måste skriva ner det här.

Det här är helt otroligt, tänkte jag. Jag fick inte fram några ord, så jag började rita istället. Jag har alltid tecknat när jag var ung. Det var de enda betygen jag hade högt betyg i. Det var bild och träslöjd, de praktiska grejerna.

Det kom fram nån kreativitet. Det var en fantastisk upplevelse att rita. Det har jag inte kvar. Jag har ritat sen dess. Där väcktes den här nyfikenheten, vad jag kan leda till.

Kanske var tredje, var fjärde månad gick jag upp lite i dos, provade mig fram sakta. Så jag var uppe på ganska höga doser efter ett par år i ensamhet. Men då kom också den här integrationen som jag har förstått nu är så otroligt viktig. Förberedelse och integration. Och det var svårt att hantera.

vad man skulle göra av de här omtumlande, ofta vackra upplevelserna. Jag fick känna på mig själv och vad jag är, på nåt sätt. Men det var svårt att hitta nåt sätt att navigera i det här. Det var då jag började söka. Då fick jag upp det här psykedeliska sällskapet på Facebook.

Och därigenom fanns de här Nysnös integrationscirklar som hålls både online och in person. Men jag hoppade in på en onlinecirkel med Filip Blomberg. Man bara sitter och pratar, får sin tid att prata om sina upplevelser och träffa andra människor. Man kan prata i ett öppet forum om vad man har gått igenom. Jag var med på ganska många sådana.

Jag hörde fler och fler av de som deltog i cirklarna att de hade varit iväg på Nysnäs-retreat. Det tog ett ganska långt tag innan jag... Jag tyckte att det var mycket pengar för nåt som jag kan ha tillgång till för nästan inga pengar alls. Det tog ett par år innan jag kände att det här är nåt jag ska göra. Jag bestämde mig förra...

Förra sommaren var jag iväg. I augusti var jag iväg till Holland med nysnö. Det bestämde jag mig för några månader innan jag bokade i februari. Jag åkte i augusti. Så där... Där nånstans tror jag den här riktiga resan börjar.

Jag har förberett mig för resan själv men där börjar nog den riktiga resan, tror jag. En ganska komplett bakgrundshistoria här. Du nämner det här med integration. När man ska försöka dra någon slags värde ur den här upplevelsen in i sin vardag. Det är väl egentligen definitionen på det.

Vill du berätta lite grann om hur det gick till under förberedelsefasen? Du nämnde att du hade svårt med det, men vill du reflektera lite grann kring den upplevelsen? Ja, jag hade ju upplevelser som var helt magiska. Jag har haft upplevelser där jag har fått vara mig själv i olika åldrar.

Jag har fått uppleva mig själv som femåring. Jag har upplevt mig själv som tonåring. Jag har fått känna de känslorna jag hade då under de här upplevelserna. Mycket tårar. Jag har gråtit i timtal vissa gånger.

Vissa gånger är det kärlek och vissa gånger är det sorg. Men när jag kommer ur det här... Det är en skön känsla Det är svårt att liksom, vad betyder det här? Vad betyder det?

Hur kan du göra så här med mig? Och vad ska jag göra med det här nu? Hur ska jag integrera det här i mitt liv på ett sätt som skapar värde mer än någon vecka efter när man går på rosa moln och tycker den upplevelsen var fin, men sen halkar tillbaka till det här vardags... Det var då jag sökte egna, nya upplevelser var tredje månad. Numera ser jag det som en alldeles för kort tid för att processa såna här stundtals väldigt starka upplevelser som det här innebär.

De här integrationscirklarna var en bra start för att börja förstå. Jag tror också att just den här förberedelsen som var inför själva retreatet, den förberedelsen innan... Det är också en grej som jag kanske tänker lägga till, en av mina svåraste grejer genom livet. Det har varit nya grupper av människor. Jag har känt mig utanför.

Jag tycker det är jobbigt att kliva in i en ny social situation. Jag är inte den där som hamnar mitt i rummet. Den kan verka lite avvaktande och vara nervös. Man åker ner med en helt främmande grupp människor och ska göra det här. Men det var väl en del av min utmaning att våga kliva in i det här.

Och de här första samtalen som vi hade. Första infomötet och sen den här workshopen som man har innan var väldigt, väldigt bra. Vi fick lära känna gruppen redan innan vi åkte till Holland. Det var otroligt värdefullt, för det kändes supernaturligt när vi kom ner till Holland. Redan första dagen, första timmarna vi möttes så kändes det som att vi var en familj på ett uppdrag.

Det var en skön känsla. Människor som jag aldrig skulle träffa i vardagen. Idag förstår jag hur viktig den här gruppdynamiken har varit. Plus självklart de som faciliterar. Utan dem hade det inte varit möjligt att trycka in - tretto stycken i en grupp och ge höga doser av psykedelika.

Utan att ha tryggheten av professionella som är där för att hjälpa. Det går ganska fort, första dagen när man kommer ner. Det går rätt fort. De flesta bodde på ett hotell där. Vi övernattade lite utanför.

De hämtade oss på hotellet. Sen kom man ut till den otroligt vackra platsen i augusti. Det var fantastiskt väder. Då kom man till det underbara stället ute i majsfält. Det första jag såg när vi åkte in med bilen var en påfågel.

Jag fick en magkänsla av att det här är... Okej, jag är på rätt plats. Nu gör vi det här. Men sen går det ganska fort. Man har ett samtal och en liten gruppgrej.

Sen är det dags för första sessionen. Jag fick faktiskt en lite högre dos efter överenskommelsen med Johan och också under screeningssamtalet med Jesper. lite högre dos eftersom jag hade tidigare erfarenheter. En del hade lite erfarenhet, någon hade lite mer, några men många hade aldrig varit i närheten av det här. Och jag var inställd på en ganska mild upplevelse.

Jag tänkte att det här blir... Jag får ligga och lyssna på lite musik och ta det lugnt en stund. Men det blev en... Det blev en ganska stark upplevelse redan första dagen. Då kom den här gruppgrejen ganska snabbt till mig.

Det tog bara tjugo minuter och så började nån gråta och nån skratta högt. Jag kände bara att... Folk var tysta. Ångesten byggdes upp mer och mer. Tyst!

Kan jag bara få vara i fred? Men sen blev jag påmind om att nån som faciliterade hade sagt att om det är nåt så sträck upp en hand så kommer vi. Så jag vinkade bara och så kom... Jag antar att det är okej att säga namnet på de som faciliterade. Jag vet inte, men det var Gabriella i alla fall.

Hon kom fram och jag sa att jag höll på att få panik. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon sa att vi går ut en sväng. Då sa jag, får jag gå ut? Självklart får du gå ut, sa hon.

Så vi gick ut och sen fick jag lite blodsockerfall. Hon frågade om jag skulle hämta en banan. Jag stod där utanför i solen och då vände allt. Allt vände. Så fort jag kom utanför rummet vändes upplevelsen till att jag började skratta.

Rätt vad det var kändes det som att det hade gått två timmar. Då kom jag upp med den där bananen. Den hade förmodligen bara gått tre minuter. Men nån kom med den där bananen och det var det det handlade om. Och så frågade jag om jag fick sätta mig vid bordet utanför under äppelträdet.

Javisst, vi går och sätter oss där. Jag tror första dagen... Det var inte den starkaste upplevelsen jag har upplevt, men en stark upplevelse. Första dagen handlar mycket om för mig att få tillit till att de finns där för att hjälpa. Jag är inte i vägen, jag fick det bekräftat, jag är inte i vägen för de som faciliterar och assistenterna.

De är här för att supporta oss. De har gjort det här så många gånger, så där tror jag att min trygghet skapades inför vad som komma skall. Två dagar senare, eller nästnästa dag. Vi fick en väldigt fin avslutning.

Vi lyssnade på musik där inne. Jag kände när gruppdynamiken bara expanderade. Det kändes en kärlek för alla som satt i det där rummet under de sista låtarna. Det var fantastiskt som en första upplevelse. Sen kom dag två där.

Då är det individuella samtal och lite workshops. Gå på djup, titta på intentioner för dag tre och välja ut en dos som man tror är som man vill börja på. Jag sa att jag har åkt hit för att... Det är nåt jobb som jag behöver göra.

Jag har inte åkt hit för att sitta och skratta under ett äppelträd. Det var jag beredd på, så jag sa att jag vill gå in på en så hög dos som möjligt för dag tre. Och sen bad jag om hjälp också. Vill jag smita ut så ger jag mig gärna lite push för att jag ska ligga kvar så att jag inte bara sticker ut. Jag gjorde så gott jag kunde.

Jag förberedde mig så gott. Men jag var nervös på morgonen när jag vaknade. Dag tre var jag väldigt nervös. Magen krånglade lite och jag kände Kommer jag att klara det här idag?

Kan jag sätta mig? Är jag redo nu? Jag pratade lite till med Johan. Okej, men jag är redo. Jag har förberett mig för det här i flera månader.

Jag är här för jag är beredd att möta vad som helst. Intentionen jag satte var att jag vill... försonas med mig själv. Jag har ofta tyckt ganska illa om mig själv i perioder. Att jag är misslyckad.

Varför kan inte jag lyckas hitta en relation som funkar? Varför har jag inga barn? Varför är jag så jävla annorlunda? Jag ville försonas med det där. Jag börjar bli tillräckligt gammal för att vara den jag är.

Jag vill försonas med det och det som har varit. Även om jag hade lite ont i magen och kände mig lite nervös Den vill jag också nämna. Dag två på kvällen hade vi en eldsession. Man tänder en eld ute på gräsmattan.

Vi sitter i en cirkel och man får dela om man vill. Man behöver inte, men det är ett fritt forum att öppna upp. Jag var tyst, för man hade satt temat familj på det. Flera öppnade upp och det var fantastiskt att lyssna på andras... Vad de kämpar med i livet.

Men jag var tyst tills vi avslutade den här eldsessionen. Då sa jag att jag behöver säga en grej. Då berättade jag att när jag var tjugotvå, tjugotvå, tjugotre då blev min flickvän gravid. Men jag ville absolut inte ha barn. Hon ville förmodligen ha det här barnet.

Men jag lyckades övertala henne att ta bort det här barnet. Vi fick söka dispens hos Länsstyrelsen. Det var för sent. Jag fick se det här fostret. Det var en ganska traumatisk upplevelse.

Jag kände mig jäkligt dum efter lång, lång tid. Jag känner fortfarande lite skuld för Jag kan tänka att hon hade varit tjugo i dag. Men jag berättade det för gruppen och fick väldigt fint stöd av gruppen. Tack för att du berättade det där.

Johan och Gabriella sa det. Jag tror att det var viktigt. Jag tror att det kan vara nyckeln. Vi satt där på våra små bäddar igen, dag tre. Det är väl vid förmiddag, lunchtid någonstans.

Alla får sin skål. Det var en tystare stämning i rummet. Alla var fokuserade, tror jag. Det var en... Det var en...

Det var en... Det var en... Det var en... Det var en... Det var en...

Det var en... Det var en... Det var en... Det var en... Det var en...

Det var en... Det var en... Det var en... Det var en... Det var en...

Det var en... Det var en... Det var en... De var en... De var en...

De var en... De var en... De var en... De var en... De var en...

De var en... De var en... De var en... De var en... De var en...

De var en... De var en Vi satt där i tysthet och tuggade och tittade runt mig i rummet och såg att alla satt och var fokuserade på ett annat sätt än första dagen. Jag åt mina tryffklaror och tog på mig min ögonbindel och sen lade jag mig ner och bestämde att nu ska jag ligga här och låta det komma. Vad det än kommer så är det okej.

Det är okej. Jag får ta plats om jag behöver ta plats. Jag får låta om jag behöver låta. Om jag behöver gråta får jag gråta. Om jag behöver skratta får jag skratta.

Det är ingen som kommer skicka ut mig. Effekten tog ganska fort. Det var säkert bara en kvart, max, innan jag började känna. Jag kände att man ligger ganska nära varandra. Det var augusti, så det var väldigt varmt där inne.

Jag kände en energi från personen som låg närmast mig. Jag kände att jag behövde mer plats. Det kändes nästan som att han var... Hela energin var nästan i mig. Jag kände att det var nånting som inte stämde. Det var inte en bra energi.

Jag frågade om jag fick byta plats. Jag måste ha mer yta på nåt sätt. för att ta in. Det här kommer att bli stort. Men jag sa också att jag låg bredvid honom första sessionen.

Då ska jag nog ligga kvar här. Det här handlar inte om honom eller nån annan i det här rummet. Det handlar om mig. Så jag valde att bara ligga kvar. Sen var det nån låt där.

Den har jag lyssnat på. Över hundra gånger sen jag kom hem. Jag bara minns hur jag försvann iväg i tankarna. Och sen växlade det om. Då var jag helt inne i den här upplevelsen.

Det var som att rummet bara tömdes. Och det var jag. Jag mötte mig själv i tredje person, precis som en spegelbild av mig själv som kom gående och sträckte ut en hand till mig. Eller jag sträckte ut en hand till mig. Som många säger är det väldigt svårförklarat att få i ord för att förstå det, men det var väldigt tydligt att jag tog min hand.

Jag var så inställd på att det här skulle bli en fajt, att jag skulle få kämpa. Det här skulle bli en riktigt tung upplevelse. Det var det jag hade stålsatt mig för. Men så tog jag bara min hand och sa att du har kämpat hela livet. Du är inte här för att kämpa.

Du är okej. Du är helt okej. Du har gjort bra ifrån dig. Du har gjort så gott du kunnat med det du har. Det var som en kärleksförklaring till mig själv.

Inte förlåtelse, utan försoning. Det var just det som stod i intentionen. Jag verkligen upplevde att jag faktiskt var rätt okej. Sen växlade det här om. Det är svårt att få med...

Jag kommer ofta ihåg de viktiga delarna. Jag kan inte tänka så mycket under själva upplevelsen på vad jag ska komma ihåg och inte komma ihåg. Det får falla som det faller. Det nästa jag kommer ihåg är att jag såg en spegelbild av mig själv att jag åldrades väldigt snabbt. Jag blev äldre och äldre.

Mitt ansikte blev... Jag blev sextio, sjuttio, åtta. Till en gammal, gammal man såg jag mig själv. Sen var det bara vitt. Jag låg i nån slags säng.

Det var ett vitt rum bara. Det var ingen där. Det var tomt, men det var fridfullt. Jag kände att nu dör jag av ålder. Nu dör jag.

Jag kommer ihåg det där sista andetaget. Jag kommer ihåg hur det känns att ta det där sista andetaget. Det var det mest fridfulla jag varit med om i hela mitt liv. Jag dog. Det var min upplevelse.

Sen kom jag tillbaka som tredje person och sa att nu behöver du inte oroa dig för att dö ensam, för du kommer att vara i frid när du dör. Det handlar inte om hur många som är på din begravning, det handlar inte om hur många som står där och sörjer dig, det handlar inte om det, för det har varit en grej i mitt liv. Vem kommer att vara på min begravning? Några få vänner, men ingen släkt eller ingen familj. Men nu sa jag till mig själv att du behöver inte oroa dig, det är inte det det handlar om.

Livet pågår nu och döden kommer sen. Och så sa jag till mig själv att nu har vi... Och det var då Johan kom fram. Efter ungefär en nittio minuter kom en fråga om man vill ha påfyllning om man känner att man behöver mer. Jag tittade på Johan och sa nej, jag är klar. Jag har fått allt jag kan tänka mig.

Jag vill inte ha nåt mer. Hade det varit slut där så hade jag varit nöjd. Men det hade bara börjat. Då kom jag till mig själv igen och sa att nu har vi klarat av det här. Nu åker vi på en resa.

Spänn fast säkerhetsbältet så åker vi, sa jag till mig själv. Och jag låg på rygg med min vänstra hand på mitt hjärta. Och sen kände jag hur jag bara bredde ut mig. Ut med armar. Jag kände mig så öppen för att ta emot.

Jag kunde inte bli mer öppen för vad som... Där nånstans försvann det som jag kallar jag. Jag fanns inte som person längre. En del kallar det egodöd. Jag gillar inte det ordet.

Jag tror aldrig egot dör förrän det faktiskt dör. Men egot upplöstes i alla fall på ett... Det här är grejer som inte går att förklara i ord nästan. Men jag kände att jag lyftes från min svaga sida tills jag blev starkare och starkare och starkare. Det var nästan som Iron Man i en film när Stålmannen bara skjuts upp i universum.

Jag var så stark. Jag kände mig starkare och starkare trots att det kom stunder när det började svaja lite i huvudet. Man får någon konstig tanke och jag ligger bara kvar. Det kändes som att jag hade ett säkerhetsbälte på mig. Jag vet inte hur många timmar det var.

Jag tror inte jag rörde mig på fem timmar. Jag låg helt stilla. Det var inte förrän Johan sa att vi började närma oss de sista fem låtarna. Det kanske är dags att börja röra på er som har legat lite länge och kanske vill gå ut en sväng. Sen hörde jag bara en röst.

Då började jag komma tillbaka lite grann och så hörde jag rösterna. Jag kände igen en röst. Det var nån som sjöng. Jag tänkte att det låter som Gabriella. Hon sjöng.

Det var det vackraste jag hört i hela mitt liv. Hennes blonda hår stod som eldflamma. Det var som en gudinna som sjöng. Jag tittade runt mig i rummet och bara... Här sitter vi allihopa.

Alla har gått igenom en hejdundrandes resa. Men jag har bara varit min resa. Det gräts, skrattades och folk mådde illa. Men det var som att jag hade varit bortkopplad från det i fem timmar. Helt plötsligt var alla de här människorna där igen.

Det kändes tryggt. Det var som en familj som satt där och bara tittade på varandra. Vad har du varit med om? Det var väldigt... Det var det absolut mest spirituella och starka jag varit med om i hela mitt liv, den upplevelsen.

Några saker jag tänker på när jag hör dig prata är hur de här tidiga åren i livet ändå skapar den här känslan av att inte få vara med eller att det är något fel. Att ha sönder den här självkänslan. Att höra dig prata om det här mötet med dig själv. Det känns som ett sånt mjukt sätt att försonas. Ja, och det var det som chockade mig så mycket.

Jag var så inställd på att det här skulle bli en fight i mitt liv. This is the fight of your life som du ska in i. Och så blir det den här... Nej, men det är inte det det handlar om. Du ska bara fatta att du är okej.

Ja, det var väldigt... Ja, det var ett fint sätt. Den försoningen har liksom... Sen har vi liksom... Sista dagen har man delningar och vi ses efter middagen på kvällen. Det var helt fantastiskt.

Vi satt där ute och lyssnade på påfåglarna. Det var så otroligt vackert. Då förstod jag hur stark den här gruppgrejen är. Jag var så fascinerad. Hur har ni fått ihop det här?

Det här är ju ett jobb. Jag förstod inte hur de kunde samordna det här så väl. Det var så professionellt och jag kände mig så trygg. Sen har vi uppföljande workshoppar. Man kommer hem, man är hemma några dagar och sen ses vi igen över Zoom och pratar om hur det var när man kom hem.

Sen ett par veckor senare har vi ytterligare en integrationssektion tillsammans. Och sen också ett enskilt samtal om man vill. Jag hade mitt efter kanske en och en halv, två månader med Johan. Jag var fortfarande på rosa moln. Jag mådde väldigt bra.

Jag har inte mått så bra i hela mitt liv. Under de här månaderna så följde jag. Jag kände mig som en helt... Som om nåt hade släppt från min... Jag hade slängt ut grejer i ryggsäcken som hade legat där så länge. Johan frågade om jag kom ihåg vad jag skrev i min intention.

Jag sa att jag inte riktigt kom ihåg vad jag hade skrivit. Men då sa han att jag skrev att jag ville försonas med mig själv. Då blev det så tydligt att det var precis det som hände. Det var magiskt för mig när jag tänkte till på det. Sen går de här månaderna och det de sa där är att kom ihåg nu när ni åker hem att nu direkt efter den uppe är det som att man har en hel näve med sand i handen.

Så det känns väldigt rikt och man kan känna sig väldigt upplyft. Men med tiden så kommer de här sandkornen att falla. Det kommer att komma tillbaka till dig själv och det kommer att dämpas av. De här rosa molnen kommer kanske dämpas av men om du tar till dig den här integrationen och gör nånting av det kommer du alltid ha ett gäng sandkorn kvar. Sen under hösten, som vanligt, får jag höstdepressioner.

Jag tappar motivationen igen och känner, jag vet inte vad... Har jag nåt sandkorn kvar? tänkte jag och började känna. Håller jag på att tappa det här nu? Var det bara det här? Men sen har det hänt så mycket grejer under det här året sen i somras i mitt liv.

Jag har sökt mig till helt nya gemenskaper. Jag har träffat massor med nya människor i olika sammanhang. Jag tänker inte gå in för djupt på det. Jag har fått utmana mig själv i gruppsituationer. Jag har fått vänner, jag har fortfarande kontakt med speciellt en person från Retreat, som vi pratar med regelbundet.

Min karriär har gått bättre. Jag har fått åka iväg och jobba utomlands. Jag har lyft i karriären, sökt nya grupper, fått nya vänner. Jag har fått bättre kontakt med mina föräldrar. Det har hänt så otroligt mycket under det här året som bara har hänt.

Det tog lång tid innan jag kopplade ihop det här. Det här har hänt efter. Och att jag mår bättre. Jag har fortfarande stunder av när jag kan känna mig ensam. Men det är nånstans i livet jag inte kan gå på rosa moln.

Det tror jag inte jag kan förvänta mig. Men jag fick också känslan att innan jag kontaktade dig eller efter jag kontaktade dig så fick jag känslan att det är nånting mer som är kvar att söka. Det är nånting kvar. Så jag tog beslutet anmäla mig till ett träfftid till i sommar, i slutet av juli.

Så det är det jag håller på och förbereder mig för nu. Jag har haft screeningsamtal, eller vad man ska kalla det. Andra gången man är med är det inte så mycket screening, men det är mer ett inledande samtal. Det hade jag med Filip den här gången, för Jesper kommer att vara med på retweetet. Den här gången var det Filip.

Han skickade med en länk efter och tackade för samtalet och skickade med en länk till sorgbearbetning och vad sorg handlar om. Man kan tänka kring sorg. Det bara klickade till i och med att det är det det handlar om. Det är en sorg i mig som jag inte riktigt har vågat komma överens om ännu. Jag har försonats med det som har varit och mig själv som person, tror jag.

Men den här sorgen finns kvar och den vet jag inte riktigt vad den grundar sig i. Det är nog lite allt möjligt. Det är en rädsla för att mina föräldrar kommer att bli gamla. Vad ska jag göra när jag blir själv? Kommer jag få en familj?

Är det någon som någonsin kommer att orka förstå sig på mig riktigt? Det är en sorg. Det är en sorg för ganska mycket grejer som har hänt i livet. Förlorade vänner och sabbade relationer. Det är en sorg som ligger där.

Det är det det handlar om nu. Nu försöker jag jobba med den här förberedelsen. Nu vet jag verkligen vad det här... Nu har jag ännu mer respekt för just det här upplägget som Nysnö har. Det har jag stor respekt för.

Jag har inte intresset för att ta psykedelika på egen hand. Det har helt blåsts ut. Jag har inte rört det sen förra sommaren. Det har inte funnits nån dragning till det att göra i nåt annat sammanhang än i den här dynamiska situationen med en grupp främlingar som... Ja, grupp. Gruppen är väldigt viktig och ni som faciliterar det här är självklart kärnan i hela det här för att få ihop den här gruppen och få det att funka.

Men allting är en grupp och för mig är det det det handlar om och det är där jag känner att jag vågar släppa och jag vågar lita på att det kommer att vara okej. Vad jag än får möta där nere i sommar så kommer det att vara okej. Jag försöker ta hand om mig själv nu så mycket som möjligt. Det är en dryg månad kvar, en och en halv månad. Jag tränar ganska mycket regelbundet.

Jag har alltid tränat sen jag var ungefär år tjugo, tjugofem. Jag försöker tänka extra på vad jag äter. Jag vill vara i bra form både fysiskt och mentalt. Jag har valt att lägga det mitt i semestern. Jag får en tid att vila innan och en tid att vila efter.

Jag ser fram emot att få göra det här med en ny grupp. Det blir en annan grej. Det är en ny grupp och en ny upplevelse. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända. Det är både en skräck och en spänning i det här.

Ja, det är superspännande att höra dig tänka fritt kring det här. Det är intressant med de här nycklarna som man kan plocka upp. Jag tänker på din nyckel, vad händer? när man kan försonas med sin självbild, när man kan försonas med sitt förflutna. Det kan ju eka ut i alla möjliga typer av aspekter av livet.

Det är spännande att höra dig prata om det, tycker jag. Ja, det är en pågående resa, så det var därför lite... Du frågade innan om vi ska ta det efter andra, men jag kände att Det här är den resan som har varit sen resan kommer att pågå. Jag vet inte hur långt den pågår efter nästa session och vad som händer där. Men jag känner att det var nån slags milstolpe i den här resan som jag påbörjade för flera år sen.

Det här sökandet efter det här fascinerande, medvetna utökandet av medvetandet och vad vi är kapabla till och vad den här substansen är kapabel till att nå. Det är en fascination för mig. Hur är det möjligt att den här lilla växten som växer över jorden i princip kan ta oss till de här djupa, djupa sinnestillstånden när de hittar nycklar och dörrar inom det undermedvetna som ingen psykolog hittills i mitt liv har lyckats komma i närheten av.

Under några dagar i Holland har jag låst upp så mycket. Så många timmar som jag har spenderat i psykologsamtal så går det inte att jämföra. Jag tror inte det här är botemedlet för alla. Det här är inte för alla. Det är en utmanande upplevelse och är man inte förberedd så kan det vara väldigt tufft.

Jag rekommenderar aldrig någon. Jag föreslår aldrig till någon. Är det nån som frågar nånting säger jag ofta läs på. Läs de här böckerna, titta på de här dokumentärerna. Sen får de bilda sin egen uppfattning.

Jag tror inte det är för alla. Men om det är nån som lyssnar på det här och känner igen sig... Jag kände igen mig i ett väldigt nyligt avsnitt. Det ger hopp. Det är väl därför jag vill vara med.

Om man kan känna igen sig i hur jag har levt och har lite nyfikenhet så tycker jag man ska forska lite i det och titta och gå på lite infoträffar och se lite mer. Det är en fantastisk resa som jag är på och har varit på. Jag tänker att vi ska avrunda här med de här fina orden från dig. All lycka med det som komma skall nu här i sommar då. Ja, tack så mycket.

Det ska bli väldigt spännande. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.