Anna

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Samtalet leds av Nysnös psykolog Filip Bromberg. Hej och välkommen till podden Min Resa. Tack. Hur känns det att vara här?

Hur känns det att göra det här? Det känns jättebra. Det känns spännande och kul att få dela med sig och prata med dig och höra vilka frågor som du kommer ställa. Du kommer berätta om en upplevelse som du hade ganska nyligen för några månader sedan. Känns det som att du har börjat landa i den här integrationsprocessen eller känns det som någonting som är väldigt pågående?

Jag har landat mycket mer nu än om du skulle frågat mig för två månader sedan till exempel. För det här var då i september. Jag har landat mycket mer nu, men samtidigt är det ganska spännande. Det är en process som pågår fortfarande. Hur är din relation till psykedeliska substanser på ett generellt plan?

Ja, var ska man börja då? Mina allra första upplevelser med det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det var år det Det var verkligen en väldigt utvecklande upplevelse. Det var då som jag verkligen blev övertygad om att det här ger mycket till de flesta. Det gav väldigt mycket för mig.

Sedan dess har jag varit väldigt intresserad av att veta vad det kan ge i personlig utveckling. Men också när det gäller psykisk hälsa och psykisk ohälsa. Där blev jag väldigt övertygad av egna erfarenheter. Från år år men sedan dess också, de jag haft efter det. - Innan vi kommer in på själva upplevelsen så är jag nyfiken på att höra lite mer om dig som person och vad du

kom in i den här upplevelsen med så att säga? Kan du berätta lite om dig själv? Ja, jo nej men jag jobbar som psykolog just inom barnpsykiatrin just nu, men också jobbat med vuxna och tänker att Psykedelika kommer vara en stor del av framtiden inom psykiatrin och psykisk hälsa och ohälsa. Jag är väldigt intresserad av att se vad det kommer leda till i framtiden.

Men om jag tänker till mig själv så har jag verkligen haft stor hjälp på ett personligt plan med det här också. Vad jag gick in med just när det gällde den här upplevelsen. Jag hade haft några ganska jobbiga veckor innan. Både när det gällde stress på jobbet, men också i en relation.

Det var lite rörigt kan man säga. Så jag var lite orolig om det skulle bli en bra resa. Ja, lite osäker på om jag faktiskt skulle göra det verkligen tills dagarna inpå. Men sen så kom jag ändå fram till att det som kommer, det kommer. Att jag välkomnar vad som än kommer.

Jag kan tänka mig att du hade läst på en del innan eftersom du har ett professionellt intresse för det här området. Jo, men absolut. Det gör jag ju. i princip alltid om jag ska testa något nytt som jag inte har gjort tidigare. Då är det både att jag har läst på kring lite olika risker.

Vad finns det för risker? Både psykiska och fysiska. Men sen är jag också väldigt nyfiken på att höra andras erfarenheter. Så det blir en mix av egen research och andras berättelser. inför det här retreatet.

- Och ayahuasca, var det någonting som du hade velat göra länge eller var det någonting som dök upp spontant? - Det hade jag tänkt på ganska länge. Men det hade alltid känts som en rädsla inför det. Speciellt eftersom man hade läst att det här skulle kunna vara den mest profound upplevelse man har varit med om. Jag var lite orolig innan och det gjorde att det tog ganska lång tid innan jag tog steget.

Varför jag tog steget var nog lite av en slump också. Jag ramlade på det ganska slumpmässigt och då kände jag att nu är det nog dags. Även om jag hade tänkt på det i flera år så var det ganska slumpmässigt att det hände just den här gången. - Fanns det för dig någon särskild problematik eller någon särskild utmaning i livet som du kände att du ville komma vidare med?

- Ja, men absolut. Men det som också var, det var ganska intressant, typ halvåret eller året Inför den här upplevelsen så hade jag påbörjat en resa ungefär som en healingresa skulle jag ändå säga. Så det hade redan påbörjats och då var jag lite nyfiken på vad det här skulle kunna bidra mer till. Då var det ganska mycket olika saker.

En del trauman som redan hade börjat dyka upp här och där som jag inte trodde skulle påverka mig längre i livet. Men de hade redan börjat dyka upp redan innan den här upplevelsen. Jag ville se om jag kunde gå ännu djupare med det, var en intention. Sedan var också en intention just för att jag kände att jag inte hade riktigt harmoni och balans i livet just under den här perioden.

Att jag hade släppt mycket egenvård eller egenkärlek. Att ta hand om sig själv. Det ville jag komma tillbaka till. Det var ganska många sådana teman. Sedan var jag också nyfiken.

Jag ville se vad som skulle hända. Kan du berätta lite mer om upplägget för det här retreatet som du gav dig in på? Var det flera ceremonier? Var det mycket folk? Hur stor var gruppen?

Kände du dig trygg? Jag kände en av de som var med i gruppen och de andra var helt nya för mig. Det var en grupp på ungefär femton personer. Själva upplägget var att man började med en ceremoni på fredagen. Sedan gjorde man en till på lördagen.

Det var över natten. Själva retreatet började med att man gjorde mysiga saker som att man satt i bastun och badade badtunna. Man lärde känna varandra innan. Så jag kände mig verkligen välkommen och trygg i den gruppen. Sen kunde man också mellan ceremonierna ha delningar men också lite andra små övningar.

Man kunde till exempel lägga till lite andra plantmediciner också om man ville det. Vilka plantmediciner var det? Nu ska vi se, vad hette den då? Chananga, det här giftet som man lägger i ögonen. Och sen även Rap-E.

Som är en form av tobak som man tar genom näsan. Exakt, och den känner man sig ganska grundad efter det. Det känns som att man kommer in i kroppen. I alla fall min känsla var att man verkligen blev grundad och närvarande i kroppen inför ceremonin. Så använde jag i alla fall vid den.

Det låter som att det fanns goda förutsättningar och att du hittade en trygghet i den gruppen ganska snabbt. Jag tror att många som åker på sådana här upplevelser att det varierar väldigt mycket hur mycket trygghet och struktur som finns i sammanhanget. Så, jag är jättenyfiken. Berätta, hur var din upplevelse? Jo, jag var väldigt trött kan jag väl börja med.

Efter veckan var jag extremt trött så jag var verkligen såhär, hur kommer jag ens orka det här? Tänkte jag. Men så... Så pratade jag med facilitatorn och sa att jag känner mig lite orolig för att jag känner att det har varit ganska mycket de här föregående veckorna. Då sa han att du är här med oss och vi tar hand om dig.

Det här kommer vi lösa tillsammans. Så gick jag in med den intentionen. Jag hade en intention att jag skulle ha Tillit till att jag kommer klara av det och tillit till att ayahuascan kommer ge mig det som jag behöver. Men också så behöver man mod att våga släppa fram det som kommer och att möta det som kommer.

Det mantrat var lite det som jag lyckades spela upp för mig själv. hela tiden, både från början men också när det blev extra jobbigt och smärtsamt emellanåt. Då kom de där orden tillbaka, mod och tillit. Och ja, just med rapen gjorde verkligen underverk tyckte jag, just med att det var så himla lätt att komma ner i kroppen och låta medicinen åka fram och tillbaka. Det kändes verkligen som en

en ström av energi. Att det åkte runt i hela kroppen. Men också att det var en känsla av att man blev omhändertagen. Så jag var inte rädd. Just första ceremonin på fredagen var ganska mjuk och lättsam.

Det var också mycket för att Jag var den enda som inte tog en booster. Det fick man välja själv om man först hade tagit första dosen och om man några timmar senare ville ha en till. Men jag kände mig så himla trött och jag orkade inte ens öppna ögonen så jag bara låg och halvsov i en dvala första natten. Men det var väldigt skönt.

Det var en bra början tyckte jag. Jag tror också att det var lite som att ayahuascan gav mig det som jag var redo för just då. Just då behövde jag lite återhämtning innan nästa sväng skulle komma. Då, nästa natt, då hände det grejer. Så då började det också så här.

Jo, och då hade vi delning på morgonen och det var väldigt häftigt. Det var väldigt häftigt i alla fall att höra alla andras delningar. Jag tyckte att det påverkade mig ganska mycket också. Det var väldigt mycket igenkänning. Det var väldigt många kvinnor i det här retreatet.

Det var häftigt. Det var en känsla av kvinnlig kraft och kvinnlig samhörighet där många beskrev liknande upplevelser men på olika sätt. Om man inte ska bli för långrandig så tänker jag att Det var verkligen som en process. Det började lite lagom.

Man fick komma in i känslan och det var ganska lugnt och skönt. Men jag började må illa ganska fort. Men det var också helt okej. Då kände jag att jag får ligga här och må illa ett tag. Så det var helt okej.

Men det illamåendet försvann ganska fort. Då fick jag njuta lite mer av att Att man kunde vara i kroppen väldigt mycket, för jag är oftast mycket i huvudet. Men när jag kom ner i kroppen blev det häftigt. Då var det verkligen en känsla av både njutning men också en healing-känsla.

Jag kan beskriva lite mer sen. Eller ja, det kommer. Efter ett tag blev det riktigt jobbigt. Jag minns inte riktigt exakt vad det var som var jobbigt. Det var det som var intressant.

När det väl var borta, vad var det som hände? Jag hade några timmar då jag kände att jag inte stod ut. En av facilatorerna fick sitta bredvid mig och hålla mig i handen och verkligen prata lugnande. Det var verkligen super... Det var verkligen nödvändigt kände jag.

- Kan du beskriva den känslan eller försöka sätta ord på det där jobbiga även fast du inte minns så mycket? - Jag minns i alla fall att jag var väldigt rädd för att inte vara mig själv när jag skulle vakna upp nästa morgon. Det var lite den här rädslan för att nu kommer jag gå in i en psykos och så kommer jag Kommer jag vara en helt annan person imorgon? Hela mitt liv och mitt jobb, ingenting kommer funka längre.

Det kommer vara kaos. Jag minns att det var ungefär sådana känslor och tankar som gjorde mig jätteskrämd. Det var väldigt ångestfyllt. Ja, det var det. Verkligen ångestfyllt.

Men det var sådana tankar. Men jag minns att det också var några andra tankar. Men det där höll på ett tag. Till att det helt plötsligt bara var som en slöja som drogs bort. Och så blev det helt plötsligt en kärleksbomb.

Där helt plötsligt började jag istället Jag började känna lyckliga känslor. Jag kunde skratta åt saker. Det var mer fnittrigt och roligt efter den här fruktansvärda, långa perioden. Så blev det helt plötsligt en känsla av samhörighet med alla andra i rummet.

Att jag bara kände allas energier. Till också någon självkärlek. Det var i alla fall det som var sedan slutsatsen. Det är det ayahuascan vill visa mig.

Att jag behöver ge mig själv mer kärlek. För jag ger andra, det är ganska lätt att ge andra kärlek. Men att det är svårare att ge det till sig själv. Så det var verkligen en rätt häftig resa efter.

Fast alltihopa, om man gör summeringen så kom jag fram till det sen. Både det fruktansvärda och det fantastiska, att allt det behöver finnas. Att jag fick en belöning från att ha gått igenom det där jättejobbiga. Sen kommer frälsningen eller healingen. Så ska jag nog beskriva det.

En fråga kopplad till det här jobbiga som du gick igenom. Upplever du själv att det har någon koppling till de här trauman eller den här healingprocessen som du nämnde innan? Eller upplever du det som någonting separat? Alltså, lite oklart faktiskt. Eller vissa delar av det.

skulle jag nog säga var sammankopplat med det. Men att vissa delar var ganska nya. Mycket när det gäller de andra trauman som började dyka upp. Det handlar mer om känsla av övergivenhet och att det är mer i relationer. Där brukar det ofta dyka upp mer.

Men just det jobbiga, den delen, den var ganska ny tyckte jag. Men det som var häftigt var att när det jobbiga försvann, det var för att jag började kräkas. Som jag också tänkte, oj, var kom det här ifrån? Men efter det var det en sån himla lättnad. Det som var häftigt var att man märkte att när man började må illa, då var det några tankar och känslor som jag inte riktigt kunde hantera.

Så det var väldigt emotionell purging. Det var väldigt tydligt att det var någon skam som försvann. Det var verkligen några skamkänslor. Mycket kring sexualitet. Det var också ett tema.

Mitt i allt elände så fick jag världens orgasm. Det var också såhär, oj, vad hände här? Bara några sekunder kände jag världens skam. Herregud, det här är inte passande i det här sammanhanget.

Men den skammen försvann. Precis efter det började jag kräkas och sen försvann den skammen. Sen var det bara världens bliss resten av natten. Ja, just det, det kom jag på nu att det hade jag nästan glömt bort. Känner du den här skammen, känner du igen den från ditt liv eller från tidigare processer?

Är det någonting som du jobbar med kontinuerligt? Nej, jag jobbar inte med det kontinuerligt men det ligger i bakgrunden ibland. Men det som jag också kom ihåg var att det var en kollektiv skam. En kvinnlig kollektiv skam. Det var också ganska häftigt för det var många andra som också pratade om det nästa morgon på delningen.

Att det finns en skam i det kvinnliga släktet. Som de flesta känner på ett eller annat sätt. Jag kände verkligen en samhörighet med just det. Så det var inte bara min skam som försvann. Utan det var fleras.

Det får mig att tänka på någonting som man kan höra ibland från ceremonier, att vi gör ibland arbete inte bara för oss själva utan också för andra. Det är ett ganska, vad ska man säga, spirituellt eller andligt antagande som såklart är svårt att belägga. Men känner du igen det? Absolut, gud ja. Det var verkligen någon mening som åkte runt i mitt huvud också.

Just att vi alla är sammankopplade, att allas Både allas smärta och allas glädje. Det är allas, kan man väl säga. Det var verkligen att vi alla var sammankopplade. Inte bara vi i rummet, utan jag kände också en universell känsla i det.

Speciellt i slutet var det verkligen universell kärlek. Det fanns ingen... mellan mig och resten av världen. Det var det finaste. Det var verkligen slutsatsen i det hela.

Det var verkligen så här, ja, vi alla är med på den här resan i livet. Och nu, ungefär fem månader senare, hur tänker du tillbaka på det här? Eller är det här någonting som du har med dig också idag? Absolut. Den här och en annan upplevelse är nog de starkaste som jag har haft.

Den här processen som startas, det var jag inte helt med på. Efter den här ceremonin är allt löst. Då kommer inga problem finnas kvar. Det var en sådan naiv inställning som jag hade från början. Just efter det här retreatet var det ganska jobbigt i veckorna.

De två följande veckorna var väldigt röriga i huvudet. Jag kunde inte ens sköta mitt jobb. Det var ganska jobbigt. Det var lite varannan dag. Vissa dagar fick jag världens bliss igen och kände att det kommer lösa sig.

Men den här berg och dalbanan som har varit efteråt har verkligen lugnat ner sig. Den är inte där längre, men jag måste fortfarande jobba på de insikter och de förändringar som jag kom fram till att jag ville göra. Kan du berätta lite mer om vad som var utmanande tiden precis efteråt? Det som är ganska jobbigt Det är svårt med dissonansen mellan de insikter man kommit fram till och sen inse vilka beteendeförändringar man behöver göra för att man ska kunna leva de insikterna.

Ibland kan det vara svårt praktiskt också att faktiskt göra de här förändringarna. Det är bara det att jag behöver ha lite tålamod. Jag är ofta en sån som vill att det ska hända direkt. Kan du ge något exempel på någonting konkret som du efteråt kände att det här behöver jag ändra på eller det här vill jag göra annorlunda? Ja, det är till exempel återhämtning för mig själv.

Jag kämpar på och kör igenom även fast jag kanske inte orkar. Jag kanske inte har orken där och så går jag in i väggen istället. Det är ett mönster som jag har. Det är verkligen något som jag har insett, att det inte är hållbart. Jag måste ändra på det.

Jag måste börja prioritera mig själv mer och prioritera de saker som jag vet att jag mår bra av. Träning, meditation och mer egenvård. Det får mig att tänka på det som du sa om självkärlek och kanske brist på självkärlek. Det är lätt att gå över sina egna gränser och bara köra på om man samtidigt inte värderar sig själv så högt eller har så höga tankar om sig själv. Ja, och

Jag är väldigt bra på att hjälpa andra. Vanligtvis. Då blir det lite såhär, ska man ge tid till sig själv? Men då får någon annan ingen tid. Det är det dilemmat som jag ofta har.

Men att jag har insett att jag måste ta hand om mig själv och jag måste må bra för att kunna hjälpa andra också. Så det är absolut en insikt som jag har fått, men jag behöver ha lite tålamod med mig själv också. Det får ta sin tid och jag får gå på de här minorna återigen till och från tills jag lär mig ordentligt. Du kan i alla fall se dem nu. Ja, absolut.

Det kan man verkligen se. Så för att runda av och sammanfatta lite grann. Och det här kanske är en svår fråga, men om du ser på ditt liv eller din livsberättelse i stort. Hur placerar du in den här upplevelsen eller hur knyter den an till centrala teman i ditt liv? En väldigt kraftfull påminnelse.

till vad som är viktigt i livet och att kärlek både till sig själv och till andra är svaret. Både för att må bra själv men också att En kollektiv healing kan man väl säga. Men verkligen en påminnelse till att prioritera det som är viktigt och välja sina strider. Jag kan tänka mig att en del personer som hör det här avsnittet blir ganska sugna på att pröva.

Finns det, med den här upplevelsen i bagaget, finns det nånting som du vill varna för eller som du vill att väldigt entusiastiska personer ska vara medvetna om, om de ska ge sig in på en sån här upplevelse? Man ska absolut vara medveten om att det är ingen dans på rosor. Man får verkligen ta det onda med det goda. Men för min del och de flesta som jag har pratat med så är det alltid värt det i slutändan. Men man ska absolut vara medveten om det.

Man kommer få träffa sina demoner. Men att man inte ska, försök att inte vara rädd för det heller. För det är där healingen ligger. Att man möter dem och man märker att man klarar av det. Fast det känns som att man inte gör det där och då.

Men också att man verkligen tillåter sig själv återhämtning. Och också att man är medveten om att det är en process som startar. Om man går på ett retreat över en helg, att det börjar på fredag och är slut på måndag. Så snabbt går det inte. Man behöver vara medveten om att det kan bli lite förvirrat eller lite ansträngande och jobbigt efteråt.

Men att det är en del i processen. Jag ska inte säga att jag varnar för något. Det här är något jag tänker att jag ska göra igen. Det här var bara ett smakprov, tänker jag. Tack, Anna, för att du delar så öppet kring din process.

Jag önskar dig lycka till i framtiden. Tack så mycket. Det var väldigt kul att vara med. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.