Liam

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nysnö. Hej Liam och välkommen till podden Min Resa. Hej Peder. Hej!

Fint att ha med dig. Var ska vi börja historien? Ska vi börja med att prata lite grann om var du befinner dig just nu, i vilken kontext och var du är i livet? Jag tenderar att bryta upp det där i två delar. Dels rent psykiskt och själsligt så är jag nog på en bättre plats än vad jag någonsin har varit.

Jag hade för ungefär ett ett halvår sedan så hade jag en bekant till mig som frågade, hur mår du? Och då svarade jag att jag mår bra och det är nog första gången som jag nästan kan säga det och faktiskt mena det. Så jag är på en otroligt bra plats idag skulle jag säga. Och sen hur man navigerar den verkliga världen om man ska säga så.

Där går det också ganska bra. Jag har brytt mig väldigt mycket om pengar i väldigt många år och var otroligt duktig på att gå till jobbet i vit skjorta och mäta mig i hur mycket jag kunde sälja på mitt jobb. Sen när jag slutade bry mig om det, det var då det faktiskt började gå bra. Du är - tjugotre år. Tjugotre år gammal.

Så jag är nog ganska ung i de här kontexterna skulle jag säga. När var det du hittade till psykedelikan? Hur länge sedan? Det var faktiskt inte jättelänge sedan. Det var ungefär två år sedan.

Jag hade ett pågående missbruk och jag var Jag kommer faktiskt inte ihåg om det var så att jag precis hade blivit diagnoserad med en grov eller stark depression eller om det var så att jag blev det kort efter. Men en nära vän till mig introducerade psykedelia till mig och någonstans såg väl mitt mitt lidande på samma sätt som jag ser det i andra idag. Och vid tillfället när vi

tog svamp för första gången, vilket vi gjorde en relativt liten dos. Jag tror det var som noll komma sju gram ungefär. Torkad svamp. Vi var ute i en skog i Stockholm och så kollade på träden. Mitt mål tror jag var att jag ville hitta ett rus.

Jag hade ju använt väldigt mycket kokain innan det. och stod plötsligt på en plats där jag inte kunde använda kokain längre för att det vänder mitt liv upp och ner, ordagrant. Så hon försökte övertyga mig att det här är inget berusningsmedel, du ska inte se det som det är. Jag tror att jag nickade på huvudet och accepterade det, men längst inne så tror jag bara att jag ville bli hörd. Men sen när vi tog den här svampen och gick runt i skogen och pratade så insåg jag ganska snabbt att det här är inte riktigt samma grej som att dra ladd på en klubbtoalett.

Skillnaden var ganska otroligt stor. Det var två olika världar såklart. Idag ser jag personligen inte psykedelia som droger på det sättet. Jag ser det som medicin eller verktyg så länge det brukas på rätt sätt. Såklart, allt kan ju missbrukas.

Det här ledde till att jag dels fick ett annat Jag fick perspektiv till min tillvaro och framförallt så brukar jag säga att svampen hjälpte mig där och då väldigt mycket med att ta mig själv mindre seriöst. Så mitt huvudfokus var inte längre att tjäna mest pengar och sälja mest och sådär, utan mitt fokus skiftade väldigt mycket inåt. Och jag tror bara generellt att jag blev en jävligt mycket bättre person av svamp. Jag tror när jag hade käkat svamp ungefär tre, fyra gånger så fick jag för mig att jag kanske ska börja träffa killar.

Så jag blev bisexuell efter några svampsektioner och det här var inget som jag hade gått och tänkt på innan riktigt. Utan det bara blev, vilket jag tycker är väldigt roligt att svampen kan öppna upp sådana grejer. Eller att man kunde det för mig i alla fall. Efter en upplevelse, det man brukar mäta är till exempel en parameter som heter Openness to experience. Som då visat sig hänga med i forskning under en längre tid efteråt, att man bara är öppen i allmänhet för nya upplevelser.

Den personen som gick in i det här för två år sedan, vad var det för någonting som den hade med sig som saknas idag? Jag hade inte bara en problematisk relation till kokain, utan jag hade någon problematisk relation till allting. Jag tror att en väldigt stor del av mitt liv var, jag var bara en man of caos och jag hade problem med bibehålla relationer. Jag hade problem med att, jag ska inte säga att jag hade ett sexmissbruk, men jag hade ett missbruk av att träffa nya personer och bli kär.

Jag kunde inte knyta an till någon. Jag hade väldigt skakiga relationer med alla, jag var otroligt impulsiv. Sen nu i efterhand så har jag gått en utredning för ADHD också. Så då visade det sig att jag hade ADHD, så det kanske förklarar det lite grann. Jag har aldrig riktigt varit nöjd med mig själv, tror jag.

Eller jag var aldrig riktigt nöjd med mig själv. Och om man spolar tillbaka bandet många, många år så förstod jag inte det då. Men nu förstår jag att mitt liv har ju Det var trasigt, inte bara det året som jag faktiskt blev deviserad med den här grova depressionen, utan det var trasigt mycket, mycket längre än så. Jag tror att mitt största problem var att jag tog allting på tok för seriöst.

Allting spelade roll och varenda litet steg och varenda riktning man tog i livet hade en otroligt stor betydelse. Så när jag inte längre trodde att, när jag inte längre var instängd i min bubbla och när jag öppnade upp mitt sinne för att Allting är inte så jävla verkligt. Då blev det väldigt mycket lättare för mig att se på de här tankarna från ett annat perspektiv. Det känns lite luddigt när man pratar om det.

Det är ofta så med psykedeliska erfarenheter. Kan du se vad det var i upplevelsen som fick det här resultatet? Det är det overkliga. Jag skulle kunna säga så här att jag hade i många år haft en existentiell kris. Jag förstod inte riktigt världen runt mig, jag förstod inte min plats i

men i samhället eller vad man nu ska säga. Och den existentiella krisen, den finns kvar. Den är förmodligen större idag. Skillnaden är att den är otroligt vacker och den glädjer mig. Så det kanske har lite mer med DMT att göra.

Och vid den här tiden så hade jag aldrig rökt EMT, utan det är någonting jag gjort lite mer i närtid. Men det var en upplevelse som fick mig att... Den fick mig verkligen att förstå att ingenting spelar så jävla mycket roll. Ta vara på nuet och var jävligt glad att du är här. Men det finns så mycket annat som vi inte förstår, så mycket som vi inte ser.

Men låt det vara så. Det är inte så jävla farligt. Så det overkliga hjälpte mig att släppa taget om allt som jag då tyckte var viktigt. Det vill säga pengar, prestige och ego. När du pratar också så tänker jag att jag kan, jag provsäger några ord här, men för mig så tänker jag också att det kan handla om vilken relation man har till kontroll.

Absolut, det skulle jag absolut säga. Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att ha, eller det var alltid väldigt viktigt för mig att ha kontroll över min omgivning. För det gjorde att jag kände mig trygg. Sen har jag i efterhand förstått att man kan inte kontrollera andra människor och andras känslor. Utan andra människor och deras känslor ska få vara precis som de är, såklart.

För mig är det självklart idag, men det var verkligen inte det förut. Förut såg man sig själv som jordens centrum. Lite så var Genzi eller Millennials brukar kalla för main character. Men idag så ser jag mig själv som någonting som är väldigt, väldigt litet i någonting som är väldigt, väldigt stort. Och det kan ju låta negativt, men för mig är det inte det, utan för mig är det väldigt vackert.

För det gör att mina Mina tankar och min ångest och all oro, den spelar inte så jävla mycket roll längre. För jag kan fortfarande uppleva de tankarna. Det tror jag att alla gör, oavsett vad de är i livet. Men jag kan inte säga att jag kan borsta bort dem, men känner jag ångest till exempel så kan jag numera konstatera för mig själv att nu har jag ångest och sen så har jag det i några minuter och sen är det slut.

Medan gamla jag kanske snarare hamnade i den backen i en vecka och kunde inte komma ur sängen. Nästan alla de här gångerna har jag faktiskt varit utomhus. Jag har en plats ganska nära mitt hem. Så någon gång när jag känner att nu behöver jag komma till, jag kallar det för rummet. Det är rent metaforiskt.

Så när jag säger rummet så menar jag den mentala platsen som jag hamnar i. När jag känner att nu måste jag in i rummet ett tag, då tar jag en dag och så brukar jag meditera på att jag vaknar. Jag ger mig ut till den här platsen som är en skog och i mitten av den här skogen finns ett berg. Så många gånger har jag suttit på det här berget. Och egentligen mediterat genom nästan hela upplevelsen.

Blandat lite med att öppna ögonen och ta in allt det vackra som finns. Men så jag har väldigt ofta varit ute faktiskt. Jag var på min första Ajaska-retreat i somras. tre dagar. Och jag hade vetat att jag ville göra den resan väldigt länge.

Och nu då när jag hade semester så kände jag att nu är det dags. För då hade jag några veckor att avsätta. Jag hade tid att förbereda mig några veckor innan. Jag hinner varva ner. Jag hinner komma ifrån jobb.

mode. Så jag förberedde mig några veckor och sen när det var dags så åkte jag ut dit. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, vilket i och för sig är bra. Man ska ju försöka att inte förvänta sig någonting.

Men jag skulle säga att jag kom dit med ett väldigt öppet sinne. Jag var ganska bra förberedd. Och första kvällen så drack vi ganska lite ayasca. Så för mig där då så var det ett välkomnande av den här entiteten som många pratar om, som madra ayasca, den här feminina kraften som man ofta förknippar de här växterna med, eller den här växten. Men jag kände ändå att jag kom inte hela vägen.

Så jag var ändå lite ängslig efter första natten. Så jag gick till min retreatledare och sa att imorgon så vill jag ha en mycket högre dos. Jag vill in på riktigt. Jag har den här specifika grejen som jag vill bearbeta. På det här retreatet så fanns det en kvinna som

som jag där och då tyckte var problematisk. Hon var lite bråkig skulle man kunna säga, så hon ifrågasatte retreatledarna väldigt frekvent på massa olika sätt. Under andra kvällen, jag hade fastat hela dagen och suttit och mediterat och jag kände att nu ska jag fan in och möta det här. När vi sätter oss i rummet där vi ska hålla ceremonin så börjar den här kvinnan argumentera. Dels med retreatledarna men också med andra personer i rummet.

Och det här drar ut väldigt mycket på tiden. Jag tror att det höll på i en och två timmar. Så att ceremonin blir uppskjuten. Och sen det slutar med att den här kvinnan och en av retreatledarna går ut i rummet och pratar. Men det är väldigt lite tid kvar.

Så mycket av det här ceremoniella innan. Själva intagandet av ajvaskan, det klipps bort för det finns inte så mycket tid kvar. Och jag sitter där och jag har bara inget tålamod. Allt det här bråket har gjort att jag är sjukt otaggad och arg. Jag ifrågasätter varför jag ens kom dit.

Jag ifrågasätter den här kvinnan. Jag ifrågasätter allting och är bara arg på allt och alla. Men jag dricker askan ändå och det går en timme, två timmar, tre timmar. Alla andra, från vad jag uppfattar, de känner effekt och de har purchat och sådär. Men jag sitter där och känner mig helt normal.

Eller jag sitter där och känner mig otroligt arg. Men jag känner inte av någon effekt av vad jag ska överhuvudtaget. Och timmarna går och när det har gått ungefär sex, sex och en halv timme. Klockan är kanske. Den är mycket, den är väl ett, två på natten kanske.

Någonting. Så reser jag mig upp och går fram till de som håller i retreatet och säger att jag är klar, jag vill hem och sova. Ja, så. De ifrågasätter såklart det här lite grann och säger att du är säker, du känner absolut ingenting och sådär. Så nej, jag vill bara gå och lägga mig och sova.

Jag är inte på rätt plats rent sinnesmässigt. Så till slut så får jag ett okej då och gå och lägga mig. Så jag lämnar, det är två separata byggnader, så jag lämnar den här byggnaden där vi håller ceremonierna och jag går till sovdelen där vi bor över helgen. Och jag är fortfarande jävligt arg.

Jag ifrågasätter mig själv och hela min omgivning. Och jag är generellt väldigt bitter. Jag tänker att jag måste äta lite. Så jag gör ett par mackor. Försöker klä mig i med dem.

Sitter jag vid, jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, jag satt där vid matbordet och fifflade på telefonen eller någonting. Känner fortfarande absolut noll. Men jag känner ett litet illamående som börjar komma på. Och det här gör mig ännu argare. Så då tänker jag att jag går ut och tar en promenad.

Jag går av det här. Och när jag går så blir jag liksom Jag blir bara mer och mer arg för att jag blir mer och mer illamående. Och jag tror att vid någon punkt så tror jag att jag pekar finger åt himlen för jag är så otroligt frustrerad på varför kommer det här nu? Nu vill jag bara sova.

Jag går lite längre och så kommer jag till en äng. En jättestor äng som är uppdelad med två, så det är en inhängslad del med hästar och så är det en som är inte inhängslad. Så jag tänker att jag går igenom den här ängen för den låg lite på vägen tillbaks till retreatcentret fast en liten annan väg sådär. Och sen när jag kommer ut på mitten av den här ängen så börjar jag spy. Och är då ännu argare.

Och sen när jag spytt så fortsätter jag att gå lite. Kommer bara några meter och sen bara stannar jag upp. Och så bara smällde det. Allt kom på en gång. Och helt plötsligt så

var jag på den här ängen, nere på knäna och bara grät. Och det var en av de vackraste upplevelserna jag har haft. Och efter en stund så kollade jag upp Och jag ser då den här mannen som har bankat på min vägg i många år, men senaste två åren. Jag ser honom stå en bit bort.

Han gestaltas då av en häst. Så jag ser honom och jag har bankat och så där. Och så fokuserar jag på lite annat ett tag och sen ungefär en halvtimme senare så kollar jag tillbaks. Och då har han slutat banka och han har heller inget huvud. Och jag inser att han är chanslös, han har ingen kraft.

Och dessutom så, inte nog med att han inte har ett huvud, utan så här, vi är ju på en äng nu. Och här finns det varken väggar eller dörrar, utan det är fritt fram. Men han kan inte ta sig hit. Jag är kvar där ett tag och sådär tills jag till slut börjar gå tillbaka till retreatcentret. Sen är det ju absolut inte rekommenderat att ha en ayahuasca-upplevelse på egen hand utan att retreatledare såklart.

Så det här var ju Kanske snudd på lite oansvarigt. Men där och då så var det bland det vackraste jag varit med om. Och min tanke här är väl att den här entiteten, om man nu kan kalla det det, Madroiaska, visste att det här rummet var inte rätt tid, det var inte rätt plats för mig. Utan jag skulle ut i naturen där jag har

varit så många gånger innan ute i skogen. Det var otroligt vackert att hon väntade tills jag var där jag skulle vara. Där fick jag det jag behövde, helt enkelt. Tack för Berättelsen är ju vacker och väcker känslor.

Jag funderar också på vad du har för relation till vad man nu väljer att benämna det, som spiritualitet eller det okända eller koncept som Gud. Och hur det skiljer sig från före din resa. Det skiljer väldigt väsentligt. Jag skulle kalla mig för stenhård ateist alla dagar i veckan för några år sedan. Jag tillhör inte någon religion idag.

Däremot så brukar jag säga lite skämtsamt att jag har träffat Gud i olika former. Om jag säger Gud så menar jag inte jag. Jesus eller någon annan gud som finns i olika religioner. Utan jag menar min gud eller min definition av gud. Så idag skulle jag absolut inte kalla mig för ateist.

Jag kanske inte skulle vilja sätta något namn på det här överhuvudtaget faktiskt. Men jag är absolut väldigt spirituell. Jag är nyfiken också på hur Om man tänker i den kontext du befann dig i när du hamnade på den här resan. Krogtoaletter och så vidare.

Vilka delar av den... Har du kvar några kompisar från den tiden? Vad tycker de om din resa? Har du bytt umgänge på något sätt? Hur hanterar du det här konceptet integration? Ja, men grejen med mitt missbruk var att jag hängde inte ens i kretsar som var supercentrerade kring sådana droger.

Jag var den som var ledande. Jag var alltid den som knarkade mest. Majoriteten av mina kompisar knarkade inte överhuvudtaget. Jag hade några stycken som gjorde det då och då. Men ofta så var jag väldigt ensam i mitt användande.

Så jag kunde träffa ett gäng polare som aldrig ens har provat kokain. Jag träffade dem på en onsdag, att ta en AW. Då sprang jag fram och tillbaka till toan. Så jag skulle väl säga att jag har kvar nästan alla kompisar idag. Det fanns ju något gäng där det fanns lite människor.

Det finns ett par människor som jag har brutit med och sådär. Men i det stora hela, nej, för det var inte de som var problemet, utan det var jag, tyvärr. Det är ju en sak att ha de här upplevelserna men sen är det mötet med omvärlden efteråt som avgör litegrann hur det kan omsättas i praktik, ens insikter. Jag undrar litegrann vad du har haft för miljö runt omkring? Utanför själva upplevelsen?

Jag är engagerad i psykedeliska sällskapet så jag engagerar mig ideellt för det här vilket gör att mycket i mitt liv idag kretsar kring psykedelia. Jag håller på med sociala medier kring psykedelia för psykedeliska sällskapet och vi håller på att ratta event och sådär. Det är en väldigt stor del av mitt liv. Vilket gör att jag pratar mycket om det. Om de frågar mig hur min vecka har varit så kommer jag förmodligen berätta om det är så att jag har stått på det här eventet till exempel.

Jag skulle vilja säga att i början så tyckte de nog att det var väldigt konstigt. För att jag gjorde en sån otroligt, otroligt stor personlighetsförändring. Det var ju verkligen så från en kille som gick till jobbet i vit skjorta, älskade kokain och var straight till en kille som helt plötsligt hade pojkvän och hatade droger, eller vad jag benämner droger. Sånt som man dör på som är konstant i ett labb. Eller kemiskt.

Så jag gjorde en otroligt stor personlighetsförändring. Och i början så var de lite osäkra, men det hade ju absolut att göra med stigmatisering och de visste ju inte vad det här var för någonting. Men jag har ju pratat väldigt mycket om det här med mina vänner. Och idag så har de nog en ganska stor förståelse, skulle jag säga. Och det är vissa som också har sagt till mig att, ja men Liam, jag vill också göra den här resan.

Sen är jag ofta väldigt försiktig med när folk säger det till mig. Så jag trycker inte i svamp i alla som ber om det, utan för mig är det här heligt. Men så att idag finns det absolut en acceptans i alla fall, skulle jag säga. Om vi närmar oss integration, vad har du varit med om som du tycker har varit hjälpsamt i din process? Den här vännen som introducerade mig till det här i början, hon var väldigt viktig den här första tiden.

Hon var i princip den enda jag kände som höll på med sånt här. Kort tag efter det här så kände jag ett behov av att träffa mer likasinnade människor. Det var också i den vevan som jag sökte mig till. psykedeliska sällskapet. Och väldigt kort, vi är en organisation som vill gynna transparenta samtal i den psykedeliska scenen, informera om harm reduction, det vill säga hur man kan bruka psykedelia på ett tryggt och säkert sätt.

Men också erbjuda till exempel integrationscirklar. Så där har det funnits otroligt mycket för mig att hämta i min integrationsprocess. Plötsligt träffade jag massa andra människor som hade haft samma upplevelse som mig och som förstod vad jag pratade om. Så det är otroligt, otroligt viktigt att man har det. Annars kommer man inte kunna få ut de här otroligt vackra...

Den här otroligt vackra läkningsprocessen, den behöver integration. Tänker också innan vi rundar av här. Det skulle vara intressant att höra Om du sätter dig in i situationen att du skulle säga någonting till, säg din femton-, sextonåriga jag. Före den hittade krogtoaletter, så att säga.

Vad skulle det vara för något? Oj, den här har jag faktiskt tänkt på. Jag har spenderat så otroligt många år av mitt liv i att må dåligt och jag har inte alltid varit världens bästa person. Det tror jag är en process som jag befinner mig i just nu.

Att kunna förlåta mitt yngre själv för vad jag var. Det beror på hur långt bort man ska spola tillbaka om det ska vara som du sa med krogtoaletten eller om man ska spola tillbaka ännu längre till den fjorton-femtonåriga Liam som inte hade det så jävla lätt heller. Men jag tror faktiskt inte att jag har något konkret, utan jag tror att Jag tror att det är det jag försöker ta reda på just nu faktiskt i min integrationsresa. Men jag hade väl i alla fall velat ge en fjortonårig Liam en kram och säga att allting skulle bli bättre såklart.

Sen vet jag också att en femtonårig Liam hade inte trott på det. För det fanns det skolkuratorer som sa, och det trodde inte jag ett jävla skvatt på. Men det är komplext det där med att förlåta sig själv för att man har kastat bort tid eller vad man nu ska säga. För mig i alla fall är det en utmaning just nu. Det är första gången som jag mår bra, i princip i hela mitt liv, så länge jag kan minnas i alla fall.

Det är en otroligt härlig känsla, men den är också lite konstig. Det är den, absolut. Jag tror att det enda vapnet man har att spela med är medkänsla. Du visste kanske inte bättre? Nej, jag gjorde nog inte det.

Den jag var då, det var kanske inte bara en effekt av... Jag tror väldigt starkt på att alla är ett resultat av sin uppväxt och som omgivning. Det är så vi funkar som människor. Vi plockar upp saker ur vår... Vi plockar upp saker från folk som vi växer upp med och som uppfostrar oss.

Det är väl kanske inte alla gånger som min uppfostran har varit superbra heller. Så jag tror absolut att jag gjorde vad jag kunde i många fall. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.