Mia

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ett nytt avsnitt av podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö. Vid Nysnö erbjuder vi psykologledda retreatprogram för svenskar i Holland med psilocybin. Idag har vi med oss en som heter Mia. Jag tror att samtalet kanske kommer att handla om en upplevelse från ett sådant retreatprogram. Hej!

Hej! Fint att ha dig med. Tack för att jag får vara med. Och det är absolut så, din intro var helt rätt. Det handlar om en session i Holland, men också lite till.

Kanske vad som ledde fram till det. Men också vad som har hänt efteråt. Vad är det vi behöver veta om Mia för att den här historien ska hänga ihop? Mia är sextio plus idag, nu. Hon är vuxen.

Det kommer att handla en hel del om Mia som liten. Mia idag slutar snart jobba och går i pension. För mig var det här en extremt viktig pusselbit. Att kunna släppa så mycket av saker som har dragit ner mig under mitt vuxna liv. Har du något exempel på problematik du kunde se innan du gick in i det här?

Ja, en sak som var väldigt tydlig var att jag levde i rubrikform. Jag kände inga känslor i min kropp, utan jag var hundra procent i mitt huvud. Det vill säga att när saker inträffade så hos de flesta kanske man känner det i huvudet och sen känner man det i kroppen. Men det stannade ungefär i halsen på mig. Men jag insåg och har insett under ganska lång tid att det är nånting som fattas.

Jag vet också att en rubrikform har varit min barndom, nåt som jag har väldigt få minnen av. Det är ganska tomt. Det är som en... Många gånger när man sitter med vänner och de berättar om anekdoter från sin barndom så sitter jag förtvivlat och tänker att jag måste också ha någon och framförallt måste jag ha någon som åtminstone är lite rolig och lite upplyftande som en kul grej men jag kunde faktiskt aldrig komma på någon.

Jag separerade från mina barns pappa Jag har två döttrar som jag älskar över allt annat. Som jag också är otroligt fantastiskt stolt över. Båda de tjejerna. Men när jag valde att lämna deras pappa så började jag också försöka komma på vem jag är.

som vuxen där jag inte är någons, någons flickvän, någons fästmö, någons mamma. Då började jag söka ganska mycket inom det andliga och var till många spåkvinnor. Jag vet inte varför just det var startskottet, men det var det av någon anledning. Men det ledde ganska snabbt vidare till olika former av healingmetoder där jag på något sätt försökte hitta mig själv.

Jag hade också väldigt svårt för att vara ensam med mig själv. Jag stod knappt ut de veckorna när barnen var hos sin pappa. Förmodligen för att det var första gången som jag också var riktigt ensam som vuxen. Men också att det fanns saker jag behövde titta på och behövde bearbeta utan att förstå vad det var. Jag vet att många sessioner där...

personen som gav olika typer av healing verkligen blev påverkad av att healingen var så stark och påverkade mig så mycket. Medan jag aldrig kände någonting. Jag iakttog, jag såg, jag hörde. Men det fanns ingen resonans inom mig. Och det där började på något sätt

bli konstigt att jag inte kunde känna fullt ut. Jag gick kurser, jag kunde ge healing, men jag kunde bara inte ta emot det. Så när jag för drygt ett år sedan kom i kontakt med nysnö, kom i kontakt med vad som skulle kunna vara en... en möjlighet att kanske få en ny kick. För i det här kände jag också att jag började tappa glädjen, jag började tappa det som...

Jag är en väldigt glad person inom mig, men under många år hade jag känt att det vissnade mer och mer. Det var som att all energi och all... All energi som jag hade haft och levt på under så lång tid hade tagit slut. Bränslet var tömt. Men jag läste jättemycket om Nysnö.

Jag tittade på vissa dokumentärer, visserligen efter det att jag hade anmält mig. För det var väldigt fort som jag kände att okej, om det här inte kan hjälpa mig att riva ner mitt försvar, för det hade jag ändå kommit fram till att varför jag inte känner och varför jag inte upplever saker i min kropp är ju för att jag förmodligen byggde upp ett jättestarkt försvar som barn. Så det var jag snabb på att anmäla mig och berättade för min nuvarande man att det här skulle jag göra. Han visste inte så mycket om det, men han insåg att jag var så pass säker på mig själv och det jag ville.

Även om han sagt att han absolut inte ville det, så tror jag att jag hade gjort det i alla fall. Längtan var så stor. Så jag anmälde mig till en kvinnoretreat av den enkla orsaken att jag har ett ganska hektiskt jobb och den inföll i juni. Jag hade förstått att det vore bra att ta det lite lugnt efteråt. Baserat på min uppväxt och att jag inte hade speciellt mycket kompisar och inte visste hur man gjorde, så har jag kanske inte som vuxen heller haft så många vänner.

Och därför, när jag nu insåg att nu ska jag frottera mig med totalt okända människor under en helg och vi ska göra supermärkliga saker tillsammans. Det fick mig att få puls. Inte det andra, men det gav mig lite puls. Och det visade sig vara helt Helt i onödan som jag hade funderat över det.

Det var fantastiska personer. Fantastiska kvinnor. Fantastiska livsöden. Som alla delade. Därför att man kände den trygga och hållna miljön som det här faktiskt är.

Utöver den här lilla oron och nervositeten. så är ju platsen något för sig och något väldigt speciellt. Det är en väldigt grundad plats. Huset är ju gammalt där alla sessioner var och alla samlingar var tillsammans. Det är ganska spartanskt, men på något sätt tillhör det hela setupen.

Det var inte som att vara ute och tälta, men det var inget femstjärnigt hotell. Utan det var bara mysigt och gosigt. Alla människor som är där, det är de som skapar den här miljön, det här utrymmet. möjligheten för alla att vara sina genuina jag tillsammans. Så ni kommer fram första dagen och första dagen är ju den första sessionen också.

Ja. Vad händer där? Där förstår jag ju att vi ska ligga tillsammans som en blomma ungefär. Vi ligger väldigt nära varandra tycker jag. Och det är väl det här space som jag tror de flesta har.

Men det var ju bara några sekunder eller minuter som det kändes kanske lite påträngande. För vi visste ju att alla var lika oroliga och nervösa och spända över vad som skulle hända. Så man hade ju en otrolig förståelse för varandra. Jag lägger mig ner och lägger för mig det här som man har för ögonen för att man inte ska bli så störd. Så vet jag att jag försvinner in i nåt som är väldigt svart.

Det är typ bara svart. En bit in börjar jag konstatera att jag har vissa... vissa känningar i min kropp. Dels så skakar madrassen. Den skakar hela tiden.

Det som är så himla intressant är att man faktiskt inte... Skulle nån komma in och skrika att det brinner så är man ju inte mer borta än att man kan ta sig ut. Jag låg och var väldigt fascinerad ett tag att de ändå hade riggat så modernt. Att man också kunde bli lite gungad där på madrassen. Innan jag insåg att det här huset är jättegammalt. Det är helt omöjligt.

Det är jag som gungar. Men utan att vara medveten om det. Och sen så började det spänna i mitt underliv. Jättemycket, som att jag var kissnödig och jag var verkligen iväg flera gånger. Men det slutade inte.

Så summa summarum av den här sessionen, eller det som jag tog med mig, det var de här skakningarna i madrassen och att det spände i underlivet. Ja, just då så la jag inte ihop det där alls, utan jag kände mig mer kanske lite besviken därför att jag hade önskat att jag skulle få uppleva lite Bliss, eller okej då, ganska mycket Bliss. Sådär, åh vad mysigt och vad mycket stjärnor. Ljuv musik och apropå det. Den här musiken, den förstår jag syftet till.

Det är ju att man ska verkligen inte ta in alla andras känslor. Vad alla håller på med på sina bäddar. Samtidigt som det också är till för att berika min resa. Men för mig blev det bara ett störande moment. Jag blev mer rädd.

Men det var egentligen så. Jag åt lite middag och gick och la mig sen på kvällen. Dagen efter så är det mycket... funderingar runt det som hände, det som skedde. Man småpratar lite med varandra.

Det är lite aktiviteter. Man pratar också med den psykolog som man har haft kontakt med hela tiden. Vilket jag gjorde och berättade precis det som jag hade upplevt. Vilket hon då genast översätter till att när man är liten så gungar man sig ofta som barn till sömns eller till lugn eller trygghet.

Och det var förmodligen det som gjorde att min madrass skakade och gungade hela tiden. Jag hade också börjat tänka på spänningen i min kropp. Att det förmodligen hade med något övergrepp att göra. Dock visste jag inte på vilket sätt. Det visste jag inte.

Men jag vet att jag ställde frågan också. Om man är såhär gammal som jag, då måste det här också vara himla cementerat. Det vill säga, mitt försvar måste vara väldigt starkt och kanske jättesvårt att bryta ner. För det var ju verkligen en önskan att jag skulle bryta ner det. Och det sa hon ju, att så är det ju.

Givetvis är det så. Men det lyckades vi med dagen efter. Trots allt. att bryta ner försvaret. Det finns ju möjlighet till en väldig skillnad i dosering mellan de här två sessionerna.

Det är ju värt att nämna. Ja. Och utifrån min berättelse så vet jag att hon också påpekade det. Jag insåg att jag är här nu. Jag har gett mig ut på en resa som jag absolut inte vet någonting om.

Destination, vad som händer under resans gång. Men nu är jag här och nu vill jag lösa det här. Så jag lydde henne. Jag lyssnade verkligen på hennes råd. Så när lördagen kom och det blev en ny ceremoni, så vet jag att det tar ungefär en halvtimme för mig, efter det att jag har lagt mig ner med ögonbindel,

som jag sätter mig upp och jag konstaterar att det här blev en riktig skit repris från torsdagen. Och det kunde jag inte riktigt med. Alla sensationer, allt som skedde i rummet. Det lät ungefär likadant. Och det var som att jag åkte tillbaka dit.

Då tyckte jag att jag var jätteklurig, så jag vinkade och sa att jag behövde gå på toaletten. Och det hade jag räknat ut, för toaletten låg väldigt i anslutning till utomhus. Så när jag kom ut därifrån, från toaletten, så sa jag att nu skulle jag vilja gå ut och lägga mig en stund. Jag lägger mig här ute, bara lite. Och det gjorde jag.

Jag gick ut och la mig bara lite. Och sen... Sen försvann jag. Och försvann menar jag med att jag inte riktigt kommer ihåg så mycket efter jag hade lagt mig på den där filten. Däremot så minns jag nästa sak som händer.

Och det är att jag gråter. Helt otröstligt. Man kanske kan säga fulgråta, fast det blir så fel. Därför att det här var ett barns gråt. Jag gråter och gråter.

Jag blöter ner mig själv och jag blöter också ner den famnen som jag ligger i. Det var min psykolog som på något sätt hade känt på sig eller förstått att när jag inte kom tillbaka in så var det någonting som inte riktigt stämde. Så hon satte sig med mig där ute i trädgården. Jag låg med huvudet i hennes knä och grät.

Och jag har förstått efteråt att jag grät i timmar. Och jag kan väl säga att Den trösten, den famnen och den kärleken som jag blev hållen då har jag aldrig upplevt. Men det fanns någon som jag kunde gråta ut min smärta från min barndom, och hon fanns där. Jag vet att ibland när jag vaknade till så drog jag i hennes kofta.

Jag drog i hennes händer. Och hon fick inte släppa mig. Det är ett minne som alltid gör att jag blir väldigt berörd. För med tanke på att aldrig ha upplevt det förut, och helt plötsligt så får jag det på en gräsmatta i Holland. Av en människa som jag knappt känner, men som betyder allt för mig.

Och det var min Hanna mamma, som jag numera kallar henne för. som höll mig och som tillät mig att få vara bebis. Vi pratade om det här efteråt, dagen efter. Hon förklarade för mig att hon visste att jag var en bebis. Det märkte hon på hela mig, att jag var det här barnet.

Efter ett par veckor söker jag upp Hanna. Vi har möjlighet att få ett samtal. Jag söker upp henne, bokar tid och kommer till henne fysiskt i hennes rum. Jag vet att jag var jätteglad för att återse henne igen. Jag var så glad.

Och hon behövde bara säga såhär, för det här var kanske två månader efteråt. Efter jag hade varit i Holland. Så säger hon Men hej, vad roligt att se dig. Hur mår du? Och då började jag gråta igen.

Och då inser jag att jag mår inte alls bra. Jag mår faktiskt riktigt dåligt. För jag vet inte vad jag ska göra med det här pusslet som helt plötsligt symboliserar min barndom och uppväxt. Helt plötsligt hade det blivit nya bitar. Och jag visste inte hur jag skulle lägga om det här pusslet.

Jag visste också att jag inte kunde gå i terapi hos henne. Vi hade kommit varandra så otroligt nära så det hade förmodligen blivit helt märkligt. Men istället så började jag gå hos en annan person. För det första var det en man. Jag kom över att det var en utmaning för mig att det var en man eftersom min erfarenhet av män inte har varit så toppen.

Joel heter han. Där har jag tillbringat många veckor för att få hjälp och lägga allt det här på plats. Jag har aldrig varit deprimerad. Jag har varit låg, men jag har aldrig varit deprimerad. Ångestsymptom, som jag kan höra personer prata om, har jag heller aldrig upplevt.

Men i hans terapirum fick jag så många ångestattacker när vi gick tillbaka till barndomen. Det var också väldigt ledsamt att förstå att alla de här symtomen, alla de här attackerna var något jag hade som barn. Så oerhört skrämmande det måste ha varit när jag dessutom inte hade någon att prata med om det. Sveket mot mig som barn

Det var väldigt stort. Några saker som jag är nyfiken på. Den här gruppen som du gick igenom det här med. Hur upplevde du att vara en del av en grupp? Ja.

Vi delade ju mycket och ganska ofta. De första gångerna fram till lördagen varje gång som vi hade de här sittningarna eller när vi samlades i ring. Då var jag nog ganska, du vet, sådär... Jag vet inte, lite klämkäck eller... För jag hade ju inte nått in riktigt till mig själv.

Kunde inte riktigt relatera till andras sorg och på djupet. Jag kunde givetvis känna empati, men inte på djupet. Om det makes sense. Hur ser det ut idag? Har ni någon kontakt i gruppen?

Det har vi. Vi har fortfarande kontakt via signal. Så vi hörs med hyfsat ojämna mellanrum. Det var extremt tight i början. Det var riktigt, riktigt ofta.

Nu är det mer sporadiskt, vilket jag förstår. De flesta har bara återvänt till sina vanliga liv. Ja, livet rullar på som det gör för de flesta. Men jag har träffat några av dem också, vilket har varit fantastiskt fint. Bara att få krama om dem blir som att komma tillbaka dit, till Holland.

Jag känner igen det. Det räcker nästan med att se en annan person på videochatt så väcks minnet till liv. För det är stort och starkt. Jag har fått frågan... Man kan säga såhär.

Det här är inget som jag har delat i stor grupp i det liv jag lever idag. Men för vissa har jag gjort det. Många har ställt frågan om jag ångrar mig. Ångrar du att du gjorde det här? Det blev ju som att lyfta på Pandoras lock.

Och det gör jag inte. För nu vet jag. Och det var nåt helt annat än att bara ana en massa skuggor som jag inte visste vad de stod för. För mig blev det en otrolig lättnad Givetvis blev det tungt, därför att det fanns mycket att ta i efteråt.

Jag vet att det är nåt som Nysnö också uppmuntrar och det är att man behöver nog gå och prata efteråt. Det är gott så att prata med sina nära och kära eller kanske med nån i gruppen. Men att göra det på det sättet som jag gjorde nu är ganska tätt. Det blev en ganska kort period också, i och för sig. Men det var så värdefullt.

Så nej, jag ångrar ingenting. Trots att ingenting av det här var behagligt. Det var inte så bristfullt överhuvudtaget. Inget av det. Vare sig det var på nysnö eller under sessionerna, eller sessionerna, terapitimmarna med Joel, så var det ju sällan det var så här gosigt.

Utan det var ju, det var utmanande. Men jag är glad att jag har gjort det. Ja, man kan ju få det man behöver. För att nå till brist kan man behöva hantera något som har hänt tidigare. Ja.

Det är inte konstigt. Det var väldigt fint att höra dig berätta om det här barnet som får gråta ut. Det var verkligen det. Och det är som en... Jag tror att det är svårt att förstå för människor som kanske haft den här famnen och haft nån form av självklarhet i kärlek och trygghet.

Men har man inte haft det och får det under de formerna... Det jag är mest tacksam för, och det jag tackat henne tusen gånger, är att hon inte gick därifrån och lämnade mig, utan hon var där hela tiden. Trots att jag blötte ner hela henne och trots att hon måste ha suttit väldigt obekvämt. Men hon fanns där, med sina armar, med sin kärlek, med sina tröstande ord. Avslutningsvis, hur fortplantar sig den här upplevelsen i livet framgent för dig?

Jag kommer bli mormor för första gången i sommar. På något sätt blev det för mig också en fantastisk tidslinje, att jag gjorde det här, och jag rensade och rensade, så att jag kan bli den här mormor som faktiskt är så ren som jag bara kan bli. Sen förstår jag också att det kommer säkert vara triggers för mig som finns kvar. Men jag har idag verktyg för dem att hantera det på. Men just det här att få möta ett alldeles nytt barnbarn med den renheten och med den framtidstro som jag känner idag.

Hopp. Alltså väldigt hoppfullt. Det är faktiskt aldrig någonsin för sent. Aldrig. Jag var typ äldst i Holland.

Det var jag. Men det störde faktiskt inte mig. Jag tror inte det störde dem heller, men det var ett faktum att jag var över sextio och Och för första gången dog psykedelika. Vilket jag aldrig har gjort förut.

Ja, det låter som att du är välrustad för att kunna bryta en slags cykel, tycker jag. Ja. För det är verkligen inte bara en cykel, utan det är ett generationstrauma. Som jag under en terapisession kände att Vi gör såhär, att vi låter generationen börja med mig från och med nu.

Så släpper vi allt det här dåliga som har varit, allt det onda som har hänt. Så börjar vi nu, nytt istället. Tack så hemskt mycket Mia för en fantastisk berättelse. Tack själv. Jättefint att ha dig med.

Tack. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.