Gabriella & Patrik

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ett nytt avsnitt av podden Min Resa. I den här podden så följer vi människors upplevelser, psykedeliska sådana, oavsett var de ägt rum eller hur omständigheterna har varit. Ibland har de tagit plats hos oss på Nysnö på våra retreatprogram. Vi erbjuder ju retreatprogram med psilocybin ledda av psykologer för svenskar. Idag har vi med oss, för ovanlighetens skull, två personer.

Det här är ingenting som har hänt inom Nysnös regi, utan det här är en annan historia. Hej, Gabriella och Patrik! Hej! Hej! Fint att ha med er!

Det är väldigt ovanligt för oss att ha med två personer, eller jag har aldrig haft det, så jag vet inte riktigt hur man gör, men jag tänker att vi listar ut det. Ni får prata i munnen på varandra, eller hur det nu går till. Det brukar vi göra. För ni lever tillsammans i vanliga fall, det är så det funkar? Vi har varit ihop i tolv, tretton år.

Vi har bott ihop och sedan avbröt vi det experimentet år tjugo-femton. Sedan dess är vi särbos, men är gifta och har hängt ihop i tolv, tretton år. Så ser det ut. Vad är det man behöver veta om er för att den här historien ska vara förståelig? Ska vi börja kanske på personlig nivå?

Gabriella, till exempel. En bakgrund är att jag tror att vi båda har alltid varit rätt så nyfikna på vad det är att vara människa och olika aspekter utav det och vad verkligheten är och sådär. Lite filosofiskt existentiellt lagda. Så det är nog någonting som har förenat oss, eller det har det absolut gjort.

Men det där har väl också gått lite hand i hand med ... Det kanske finns en tendens att om man tänker mycket kring livet så har man också haft skäl att göra det, så vi båda har med oss lite av Man har haft en del utmanande upplevelser i uppväxt och erfarenheter som vi har med oss som har gjort att det inte alltid är så lätt att relatera. Det är väl för många människor inte så lätt att relatera men att det verkligen har kunnat krocka rätt rejält och på ett sätt blir relationen en Men en fin plats för att upptäcka saker som kan få komma upp till ytan och läkas och läggas på plats på ett annat sätt än vad det varit tidigare.

Men också utmanande. Det krävs att man orkar med det. Det här kanske inte var det du säger personligt om mig, men... Jag kan ta vid lite, så får vi se om det dyker upp någonting för dig som du skulle vilja lägga till. Jag har levt ett liv som har varit dubbelt på sätt och vis.

Jag har dels akademiskt utbildat mig. Jag har en filosofie magister. Jag har ett bra arbete inom it-sektorn. Jag driver eget it-konsultbolag. Jag håller också på att utbilda mig till normterapeut.

Det är någonting jag brinner för nu så här på senare år. Samtidigt har jag, framförallt fram till kanske ja, tjugo år sedan, så hade jag ett rätt stökigt liv. Jag var involverad i, ja men allt möjligt tänkte jag säga, men jag festade mycket. Använde även festdroger. Jag har självmedicinerat med alkohol och

Festdroger när jag var yngre. Jag var även med i en huliganfirma när jag växte upp. Som ett sätt för mig att söka sammanhang och att få adrenalinkickar. Bakom det spåret ligger en tuff uppväxt. Jag blev lämnad av min mamma när jag var ganska liten, till min mormor.

Mamma hade egna drogproblem. Jag fick sen växa upp med en väldigt kärleksfull mormor, men hon hade problem. Hon var alkoholist. Så jag hade en ganska otrygg uppväxt. Blandat.

Mycket kärlek, men mycket svåra stunder. Det där har vi lagt till grunden till... Det finns något som heter utvecklingstrauma eller komplext PTSD. Vi kanske inte behöver gå in på det. På senare år har jag förstått att det där är något jag har arbetat med.

Både terapeutiskt med normterapeuter och andra. Även sista åren med hjälp av psykedelika. I relation är det rätt stökigt att ha med sig en komplex PTSD. Det är lätt att gå in i reaktivitet. Det finns mycket överlevnadsstrategier som ligger på djupet, är undermedvetna.

Ibland är det svårt att förstå varför jag agerar som jag gör. Reagerar som jag gör. Det har även varit svårt när jag och Gabriella kom ihop. Det har varit en väldigt fin relation och samtidigt himlastormande med mycket gräl emellanåt där vi båda har tagit skada och behövt komma ihop och kämpa på. och laga och reparera, och min upplevelse är väl att vi kan ju komma in på det vad det lider här i podden, men jag tänker just det här med psykedelika har hjälpt mig i alla fall att förstå mig själv bättre, och även min kära fru.

Det var mitt inlägg. Jag kom på ett tillägg då, kring kanske någonting att säga om mig. Givet den väg du tog, så tror jag att det jag har med mig in som också har spelat stor roll i relationen, det är att jag har haft en, på många sätt, en fin uppväxt också. Det är så dubbelt det där, det är aldrig bara på ett sätt.

Men inslag i den uppväxten har också varit, jag har haft föräldrar som har varit kanske inte i mittfåran, men de var ganska sökande och tidigt har jag introducerats till olika sätt att, ja men, vad ska jag säga, Vara nyfiken på livet. Det här existentiella intresset som på något vis har gått i arv, men som också när jag var liten var... När man är barn så har man ett stort behov av det här väldigt enkla och trygga och inte de stora existentiella spörsmålen. Och jag tror att många sammanhang som jag varit i när jag var liten har känts för osäkra.

Jag har känt mig otrygg. Jag har haft med mig ett stort behov av, jag tog tidigt på mig, någon slags roll att försöka ha koll och kontroll. Ha svårt att bara slappna av och känna mig trygg att åka med. Så det är det ena, och det andra skulle jag säga att jag också har haft en sån här Som det kan bli.

Ofta längtar man efter det man kanske inte upplever att man hade, så jag har haft en dröm om att ha kärnfamilj och någonstans en dröm om det lilla livet som är man och barn och ett härligt hus och hästar. Ja, på sätt och vis enkelt liv. Det är aldrig enkelt. Inga liv är enkla. Det där kom jag också in i, i relationen vi träffades för - ja, då för tretton år sedan.

Och det spelar också roll, för jag har kommit in med en stark sån önskan. Och det har varit svårt att få till, så vi har också spätt på den här dynamiken mellan oss. Så det är väl nånting att ta med utifrån mig, in i Jag är ju till yrket psykolog, så det här är också ett område som jag professionellt jobbar med människor och utveckling och sådär. Så att därför så, det finns ju också ett intresse av psykedelika utifrån det perspektivet, utöver det privata.

Tack för det. Bra med lite bakgrund. Ska vi börja med någon sorts egna upplevelser? Ska vi dyka in på vår gemensamma resa? Ja, hur var det det började egentligen?

Nu försöker jag tänka efter. Ja, men precis. Ja, men det kan vi ta. Det var en vän till mig som... Jag hade känt till möjligheten att ta ayahuasca.

Det hade jag känt till sedan länge och haft möjlighet att göra det, men inte valt att göra det. Också, tror jag, mycket på grund av det här kontrollbehovet. Det kändes för riskabelt, men då sa den här personen till mig att det här är ett sammanhang som är tryggt och seriöst, och det kan jag gå i god för. Så då provade jag det, och det blev ingången till hur psykedelika kom in i mitt liv och i vårt liv. Efter det kommer jag inte riktigt ihåg.

Jag var iväg på några tillfällen. Jag tror nästa grej var en gemensam resa med psilocybin som var väldigt underhållande och informativ. Det blir som en överraskning. När det slår till och vi är tillsammans i samma rum. Därför att mina mönster kommer igång.

Jag var väldigt road av detta och gick in och ut mycket. Tittade på stjärnor. Tappade bort min intention ganska omedelbart. som handlade om beroende, cravings och sådär. Men jag blev så upptagen av upplevelsen och min fru satt mer med sin intention.

Du satt mer med din intention. Det var någonting med att känna på djupet i magen. Du får hjälpa mig sen. Jag noterar när jag går förbi henne, det känns på något sätt i energifältet att Nu gör jag någonting fel och det kan ju likaväl vara mina egna nojor som slår till.

Men det kändes som att det fanns något sånt och det finns som ett tema i vår relation också kanske. om jag har mer av obetänksamhet eller impulsivitet. Du har också av det. Det finns som ett mönster och kanske ibland att jag kan känna att jag har gjort saker lite fel och där dök det upp och då får man vara med det samtidigt som allt är lite avkopplat runt ego och ens paranoier och sådär. Så det var spännande att få stå lite på distans och observera bara de här relationsmönstren vi har, tycker jag.

Jag var lite sådär, ja, jag kan väl också vara djup om jag vill, men nu har jag lust att gå runt och kolla på stjärnorna. Jag kommer ihåg att jag kände mig som en groda som gick på bakbenen med frack och käpp och hatt. En gamingroda har jag kallat det efteråt. Det är lite som ett power animal jag har med mig. Det var vår första gemensamma upplevelse.

Och så... Ja, det är en väg in. Ja, men precis. Det är en väg in. Jag tror att bara så, jag vet inte, du kanske har sagt det, men det som blev är ju att de mönster som finns, både dynamiken mellan oss som fanns och anknytningsstil, om man tänker hur man relaterar till den andres kontaktsökande, blev så otroligt uppförstorat. Och det var vi inte beredda på.

Det blev som ett... Det blev väldigt påtagligt. Ja, för att vara lite tydlig där. Jag befinner mig ofta i ett undvikande, drar mig undan. Har en stark längtan efter kontakt och intimitet.

Och ett undermedvetna som ställer till det genom att vara livrädd för kontakt och intimitet som hänger ihop med den svåra barndomen som jag pratade om. Och ditt och dina relationer. Det mindre skönt är väl att jag Längtar också efter kontakt. Men har väldigt liten tilltro till att det ska finnas... Att det är okej att längta efter kontakt.

Det som blev så uppenbart i den där resan vi gjorde ihop, det var att jag hade hela tiden koll på Patrik. Jag tittade åt hans håll. Dels för att kolla, vad händer med honom? Håller han på att tappa det nu? Och är han uppmärksam på mig?

Finns jag fortfarande för honom? Så verkligen en blick som handlar om att bli upptagen utav den andre. Och först när den relationen känns trygg, potentiellt, då kan jag utforska. Då kan jag vara i mig själv. Och samtidigt så låtsas jag

som att jag inte är upptagen utav det. För det är så skamfyllt att vara upptagen av det behovet, så att jag behöver verka som att jag bara sitter här och är djupt i min egen process. Men egentligen så är jag väldigt vaksam på var är Patrik någonstans och var är vi i det här? Så att det blev otroligt tydligt. Och så som det är, när ett mönster har blivit tydligt så är det mycket lättare sen att

Att titta på det, både själv och tillsammans. Det blir inte nånting som man är lika mycket, man kan ju vara väldigt mycket i greppet på det ändå, men bara få in den där distansen och kunna se, när det blir så tydligt så blir det hjälpsamt sen. Det har ju varit nånting som har vecklat ut sig ända sen dess under flera år. En referenspunkt tillsammans till en upplevelse där man har fått syn på nåt. Det är som att det finns en tidslinje, tycker jag, om man arbetar terapeutiskt med integration och de här upplevelserna.

Om vi snabbspolar bandet till väldigt nära nutid så har vi haft en upplevelse med psilocybin tillsammans där vi valde att Satte ihop en spellista med sex timmar. Härlig musik. Svängig, skön, härlig musik. Och intentionen var

Du hade kanske lite mer av en egen intention och så fanns det en gemensam intention som var mer att vi ska sitta tillsammans och sjunga till de här låtarna. Om man vill får man gå upp och dansa, den andra behöver inte följa med. Behöver man röra på sig på något sätt så är det okej. Det var liksom allt. Och sen drog vi igång.

Det blev ljus, starkt, fint, underbart gung och flow. Sådär som det kan bli. Jag vill inte säga att det blev en rekreativ resa, för det är inte det. Den var också terapeutisk. För mig var det väldigt mycket enklare att

var i lekfull kontakt med min fru. Samtidigt som jag... På en sån här resa är jag ju också mycket med mig själv och med musiken och bara det här flowet och så. Men vi kunde flöda in och ut ur kontakt och hade timmar som passerade med både fina terapeutiska sköna insikter och sen bara på en annan nivå, underbart. Sjunga, dansa. Att bara vara lekfull.

– Snurra runt på golvet. – Snurra runt på golvet. Och jag var så uppfylld. Då var jag verkligen i kontakt med vad det var att vara fri. Även om det bara var för en stund.

Bara fullt ut fri för mig själv. Och samtidigt kunna vara i relation. Kunna titta bort mot Patrik och se att han ser mig och han är sig själv. Och bara njuta av att ha en kontakt. Det pekar på möjligheten med psykedelika.

Det är som att det ger en smak för ett sätt att vara och relatera som man kanske ännu inte riktigt har etablerat i vardagen. Man har inte riktigt fått till det ännu. Man kan ha insikter och man har perspektiv och upplevelser om hur skulle jag kunna leva om jag tillät mig själv att vara ännu mer mig själv. Fri från de strategier som jag har för att hålla mig själv trygg.

Så det ger som en slags orienteringspunkt framåt. Wow, tänk om man skulle kunna vara såhär tillsammans hela tiden. När jag hör er prata så tänker jag på två saker på samma tema. Det ena är att göra det här med någon som man är i relation med. Jag ser den här, som ni först pratade om, den här känslan av att man nästan tar lite ägarskap över sin andra hälfts upplevelse.

Det kan vara knepigt att komma in i sin egen upplevelse på grund av det. Men samtidigt tänker jag också att ifall man har den här andra upplevelsen, - som ni pratade om, med sång och dans, - och att göra just det här tillsammans med sin partner, - betyder ju att man i princip direkt integrerar det här i sitt liv, - för att man har någon som har bevittnat det här, - man har redan provat på de här konstiga mönstren tillsammans, - när man får rulla runt på golvet, och det öppnar ju upp då, tänker jag, - för att göra mer sånt i vardagen direkt. Jag tror det finns ett skäl till att man på I ask a retreat säger att om du kommer som par så är det bra att vara i din egen upplevelse. Du har din egen upplevelse.

Det är just det här svåra, första. Det är lätt att bli upptagen av den andras och sina egna nojor runt vad den andra håller på med. Så det är inte bara guld och gröna skogar, det har ju varit en resa. Det har ju tagit tid för oss att komma till det här vi beskriver nu på slutet. Jag tänker lite dubbelt, för jag tror att på ett sätt, att märka hur upptagen jag blir av den andre,

Det kanske är ett förstoringsglas på hur det ser ut i vardagen, att nu får man det mycket starkare. Så på ett sätt är det värdefullt att få syn på det, även om det kan upplevas jobbigt. Alltså, hur upptagen är jag av att försöka kontrollera eller slippa bli kontrollerad, eller vad det nu än är. Men precis som du säger, det här med det integrativa, att verkligen ha... Och det är väl det som... Man får ju, precis som du säger, att bli bevittnad i den där resan även om den andre inte alltid vet precis vad som pågår i mig själv.

Men att ha delat det blir ju som ett ankare in i vardagen verkligen. Och den andra, det är ju som en... Man har ju som ett gemensamt minne utav resan. Ofta har vi också delat mot slutet av resan eller dagen efter. Vad handlar det här om för mig och vad handlar om vår relation?

Lite grann beroende på vad det har varit för typ av resa. Och även, skulle jag säga, de resor som man inte gör ihop tycker jag att vi också har haft den hjälpen av. Att kunna komma hem och berätta, det här är det jag har varit med, det här betyder det för mig och för mig gick det framåt. Även om man inte varit med i resan, att kunna stödja varandra kring den integration som den andra har för avsikt. Man vet ju inte alltid hur den ska se ut.

Man kanske kommer hem och ser att nu vill jag ta tag i det här, det är viktigt för mig. Och att den andra finns då som ett naturligt stöd. Blir en del av det pågående samtalet. Ja, precis. Det blir en gemensam resa genom livet också eftersom den här typen av upplevelser

som jag i alla fall tänker på det, skapar djupare insikter omkring verkligheten, mig själv, min psykologi, andra människor. Kanske saker som handlar mer om spiritualitet runt wellness, source, whatever, Gud. Och att det kan vara ganska svårt om man tänker på alternativet att inte göra den här typen av resor ihop. Det kan bli en stor diskrepans kanske omkring verklighetsuppfattningen eller hur man ser på livet och hur livet kan levas.

Och just det här du sa, Gabriella, att det är fint just för om du kommer hem från en resa så förstår jag, eftersom jag själv har varit i det, och vice versa. Det är någonting med att göra det gemensamt som är fint, för då är man samtidigt i process. Annars kan det vara att den ena är uppe i jobb och vardag och är lite stressad och har kanske svårare att komma in i den andras afterglow, vad man ska säga, och insikter och sådär. Av erfarenhet av att jag har pratat med folk som har lyssnat på den här podden, så tänker jag att det finns många som inte har så mycket erfarenhet av psykedelika. Det är inte bara bland lyssnare här, utan det är ju i allmänhet i världen.

Jag tror att en fråga som någon skulle kunna ställa, - det här blir väldigt konstigt eftersom jag inte ställer den själv, - men ger ord åt den, - skulle kunna vara om det inte finns någon rädsla knuten till det här. Alltså, om man lever i en relation som man vill ha kvar, - att man är rädd någonstans, för tänk om jag kommer ur den här saken - och inte vill det här längre. Mm. Ja. Jag tänker att det är jättevanligt. Kanske i vårt fall också.

Vi har ändå haft så mycket att tampas med i vår relation. Så den rädslan kanske i sig inte har varit så levande mellan oss. Den har på något sätt ändå funnits där. Vi flyttade isär efter att ha bott ihop några år och har fått jobba på att hålla ihop relationen och båda är väldigt vad ska vi säga, vi tar det seriöst med personlig utveckling och att komma ihop i paret och sådär.

Så jag tycker inte riktigt att jag har upplevt just att gå över tröskeln till psykedelika som i sig är en rädsla jag haft kopplat till just det här. Kan vi gå isär av det skälet? Vi har gjort så mycket annat också. Ja, jag tror att, precis. Jag vet att vi har erfarenheter av

andra par i vår närhet också, där det kan dyka upp sådana här rädslor. Kanske om den ena vill och den andra håller emot. Det är inte klassiskt. Jag tänker att det är väl mer... Det har ju funnits i vår relation.

Kanske inte just som du säger kring psykedelika, men det har ju funnits andra saker när vi har... Om man själv är i en process, även om den inte är kopplad till psykedelika, där man någonstans landar in mer i vem är jag om jag inte är mina strategier, utan jag tillåter mer av mig själv så som jag är och att det får komma till uttryck och forma min livsväg, så kan det ju vara så att en relation... Det är inte självklart att relationen passar längre, framförallt om den andra inte också vill vara på en resa, att relationen får utvecklas med de som är i relationen och under livets gång. Men jag tror att just psykedelika har inte varit så för oss, men det hade säkert kunnat vara så om vi inte hade gjort många andra saker.

Du är inne på någonting där tycker jag, Gösta, om den ena använder psykedelika och den andra inte. Det tror jag är en högriskaktivitet för relationen. Det kan potentiellt vara för att det kommer nya insikter med psykedelika. Det kan också vara ett tecken på att man vill röra sig i olika takt framåt runt sin egen personliga utveckling och sådär. Men jag menar, om båda använder det.

Jag tror inte ens att det behöver vara att vi måste båda använda psykedelika, men att kanske man behöver... Jag tror att om man själv är i rörelse och man öppnar upp för det nya i livet, då blir det svårt att vara med någon som kanske inte är i rörelse. Även om det på sätt och vis, tycker jag också kan vara så att de insikter man har om sig själv och den blick och förståelse man har för sin partner i en psykedelisk upplevelse, kan också göra att man har Så som man själv kanske ändrar perspektiv gör att man också har mer medkänsla och acceptans för sin partner och förstår att... Man kanske förstår mitt driv att förändras, vad handlar det om egentligen?

Så det är inte så linjärt. Det kan komma insikter på vägen som gör att man också uppskattar den partner som man har redan. Man ser kärleken, man ser den gåvan som den andra personen är i ens liv. kan också bli berörd av det som redan finns där. Men jag förstår verkligen att det kan dyka upp som en fråga.

Men samtidigt så tror jag att ... Det är så lätt ... När man själv blir rädd så spelar det så stor roll vad för kloka saker någon annan säger. Det är ju att på något vis försöka förhindra en annan persons steg i den riktning som den personen behöver ta, även om det är ens partner, för att leva sitt liv så som den personen vill göra. Det är ju en väldigt kortsiktig lösning.

Jag kan tänka mig att det ibland snarare blir det som blir Det kan bli ett hot mot relationen, att man lägger på en broms för den andre och det börjar kännas trångt. Det kan bli mer hotande än att faktiskt gå med i en egen rörelse, som kanske inte är att man behöver gå med i sin partners riktning, men att själv, istället för att bli upptagen av att kontrollera sin partner, komma in mer i var står jag och vad handlar det här om och vad vill jag, om det inte bara är att behålla min partner så som han eller hon är. En rädsla som kan finnas är att man kommer in och bara härjar i relationen med den här nya kraftfulla insikten eller upplevelsen. För att den är så viktig och ny och det kanske är något som varit undanstoppat jättelänge.

Jag har haft sådana grejer som har kommit upp till mig. Nu är det en del av en större process, men jag måste stå i min livets flod. Det är en sådan sak som har kommit för mig. Jag kan inte hänga på flodbanken och doppa tårna i floden. Vad betyder det konkret?

Det betyder att jag behöver leva mitt liv inifrån mitt liv, inte som en betraktare av mitt liv. Men vi skulle behöva dyka mycket djupare i det. Det har känts ibland som att jag har varit en betraktare i mitt liv, snarare än levt inifrån och ut. Då har jag kommit med väldigt mycket kraft. Det här har också skett i andra sammanhang med de här insekterna.

Man har kommit med mycket kraft in i det, så det kan finnas någon bara... Någonting jag har lärt mig med tiden är ändå att kanske vila lite på hanen när jag kommer till kraftfulla insikter, oavsett hur viktiga de känns. Alltså, de är viktiga, men kanske inte mula upp dem i ansiktet på partnern, för det tenderar att kunna backfira rätt hårt. Det är ett jättebra exempel. Jag hade faktiskt glömt det, för det har ju jag ...

Precis den, när du har kommit och sagt att jag måste ... Jag får simma i mitt livets flod. Det blir ju den här typen av insikter också som man har haft upplevelsemässigt. Man kanske inte själv riktigt vet ännu, vad betyder det? Utan man kommer med dem till sin partner och bara beskriver, nu kommer någonting ändras.

Och för mig, innan jag förstod vad det där betydde för Patrik, så var det ju väldigt lätt att ha massa katastroftankar kring ... Ja, livets flod, vad kan det tänkas innebära? Nu ska han flytta utomlands och han ska skaffa en älskarinna och säga upp sig. Det blir väldigt ... Det var ju verkligen ...

Jag tyckte det var jättejobbigt, för jag hade inget grepp alls om vad det skulle innebära. Och sen så har ju det ... Det har varit jobbigt. Men det har inte alls blivit på alla de där sätten som mina katastroftankar målades upp. Utan snarare skulle jag säga att det som har hänt då är att jag har fått konfronteras med mitt eget kontrollbehov.

komma tillbaka till, men om jag inte är upptagen av att ha koll på honom, precis det här som jag pratade mer allmänt om tidigare. Att vara den där personen som, men om jag går tillbaka till mig själv, vad handlar det här om? Behöver jag kanske själv vara villig att släppa taget om vissa idéer om hur mitt liv ska vara och hur det måste bli? Och låta livet bli mer levande, utifrån att jag har haft och har fortfarande kontrollbehov. Och trygghetsbehov, även om jag tycker att de är på ett helt annat sätt än vad de var för några år sen.

Så den pilen började peka tillbaka på mig själv. Och först ville jag ju bara vägra. Jag vill inte behöva hoppa ner i någon livets flod själv bara för att du kommer och bestämmer att det är the flavour of the day. Men det visade ju sen vara precis det som jag också själv behöver. Så det är ovälkommet till en början och sen svårsmält, och sen har det varit bra.

Som den som tar initiativ då och kanske vill prova psykedelika, att både vara varsam. ta hand om sina egna behov och ta hand om den andra och relationen på det sättet att inte vara helt bara i, nu kör jag mitt race, men kanske inte på det sättet att okej om du inte vill så ska jag inte ta psykedelika. Det tror jag är en helt ofrånkomlig väg. Men att kanske ha en dialog kring vad är det som du är rädd för? Finns det någonting vi behöver prata om som gör att det blir mer hanterbart för dig att jag gör det här?

Som inte handlar om att ge massa garantier eller så, men att möta den andre, istället för att avfärda den andres rädsla. Försöka ta emot den och acceptera den. För det tror jag... Det var bland annat det som var svårt för mig i vår relation, att jag kände att någonstans utrymmet för min motreaktion... Bara det här att komma då och försöka ta kontroll blev så... Det ville Patrik inte ha med att göra, så han ville inte ta emot så mycket av mina protester.

Men att bara ta emot den andra, om det finns en rädsla, det tror jag är det ena. Den som vill ge sig ut på en resa, det är det den kan bidra med. Och den som är partner i det fallet, att nånstans se, hur kan jag ta hand om mig själv? Utöver att bli mätt av sin partner med förståelse, hur kan jag ta hand om mig själv och trygga mig själv? Och vad handlar rädslan om, egentligen?

Handlar den om min partner och vår relation, eller är det en rädsla som bor i mig och som nu spelas upp? Och det är ett tillfälle för mig att kanske titta närmare på den och möta mig själv i det. Alla såna här friktionstillfällen finns det ju ofta nånting att vara nyfiken på, om man orkar med det. Jag tänker också i slutändan så är vi två individer som är i en relation och om jag har fått insikter runt att det här är någonting jag behöver göra i mitt liv. Någonstans kommer det handla om hur viktigt är det här för mig och har jag en partner som över tid säger nej.

Jag kan ju vara respektfull, lyssna in, vänta lite om det kommer ett omedelbart motstånd. Någonstans har jag väl ett eget Jag känner ett eget driv och jag kan undersöka, finns det andra sätt jag kan ta mig framåt? Men det blir ju som en, om det på för många olika fronter i alla fall blir så att den ena kanske vill vidare i sin egen personliga utveckling och komma djupare och förstå sig själv lite mer och få ett lättare liv i slutändan och den andra håller emot. Då är det kanske så att de här två personerna inte ska vara ihop.

Det finns ju som en möjlig... Som vilken likhet som helst i en relation, när man börjar gå åt olika håll. Det är inte annorlunda än något annat. Är det tillräckligt viktigt och det blir patrull, patrull, patrull, så är det förmodligen i slutändan inte rätt relation att vara kvar i. Så det är en annan möjlighet. Och det har inte att göra med att det är psykedelika, det är ju vad som helst.

Har ens partner en stark längtan och man blockerar den, framförallt om det är utifrån ens egna rädsla. blir ju inte det kärleksfullt till slut. Nej, och det tror jag varken... Eller jag vill i alla fall inte leva i en rädslostyrd relation. Det är jätteviktigt för mig, jag har massor av rädslor.

Det är inte det. Och jag vill röra mig åt ett håll där jag inte är rädslostyrd, eller vi är i en rädslostyrd relation. Då är det jätteviktigt för mig, och det är viktigt för dig också. Då är vi på en gemensam resa. Ni har pratat om ett par psilocybin-situationer.

Finns det någon annan situation som ni tycker att det är värd att lufta? Jag tänker att vi har ju, om det räknas som klassisk psykedelika, men vi har tagit MDMA tillsammans på ett, vad ska jag säga, ceremoniellt sätt, i syfte att Man kan ju ta MDMA på massa olika sätt, det finns folk som tar det på klubben, men om man tänker att man tar det i ett lugnt sammanhang med syfte att utforska... Ja, det är ju en annan substans. Det har ju också varit jättefina resor som verkar på ett lite annat sätt än vad psilocybin eller ayahuasca gör, utan det är mer som att Jag har jättefina minnen av att det som det verkligen ger tillgängligt är ju att kunna, om jag går tillbaka till mig själv, jag har som ett, och det har väl kanske vi alla, men för mig har verkligen, i det här anknytningsmönstret som jag beskrev, att vara

vara självständig, ha koll på om det är läge nu att vilja ha kontakt eller behöver jag se ut som att jag inte behöver någon kontakt och egentligen längtar efter kontakt, så har jag haft väldigt mycket återhållen kärlek. Det har känts för sårbart att visa ömhet, innerlighet, på det sätt som den har funnits i mig. Den har känts hindrad. Och då skulle ändå de flesta runt omkring mig säga att jag är väldigt kärleksfull och verkligen inte håller tillbaka.

Men jag har haft mycket mer att ge. Och kanske då i den närmsta relationen, i en partnerrelation, där det har känts som mest hotfullt. På sätt och vis kan det vara enklare att ge till sina barn eller vänner. det har en annan dynamik, men att det har varit otroligt fint att få med MDMA, som gör lite grann att de här försvaren mjuknar, att få uttrycka kärlek så oreserverat och ömhet och förståelse och djup acceptans. Det har varit väldigt läkande, fina upplevelser där hjärtat är att vara tillsammans i en upplevelse av

hjärtkontakt, som inte vill nånting. Det är inte den här kärleken som vill ha nånting tillbaks, utan det är bara att själv uppleva kärleken i mig själv på insidan, se den i min partner och vada i det spacet ihop. Verkligen. Eftersom jag har en del har haft mer issues med intimitet och kontakt och på NDMA slappnar jag av i de försvaren. Det är skönt för mig själv och jag tänker också att du utifrån det här relationella, sträcka ut dig.

Finns det någon där att det måste vara härligt också att få vara med mig som är mer direkt i hjärtkontakt med dig? Ja. Så det är skönt i mig och jag förstår också att det är skönt i dig. Det blir på något sätt, det kanske är ofta så i våra upplevelser att jag söker någon inre kontakt och sedan söker jag kontakten med dig och du kanske går mer på att söka kontakter med mig.

Nu pratade du om psilocybin-upplevelsen i närtid när du mer var i kontakt med dig själv och sen kunde gå i kontakt med mig. Men MDMA är ju väldigt fint på det sättet att det verkligen slappnar av. Försvarande skapar ju en clearing och en hjälp. Och som kanske även där, jag tänker, det har jag inte tagit, det är så många gånger. Det är bara några gånger.

Så det är inte någonting... Det är inte som en känslomässig Viagra, alltså nånting att använda för att det inte går att komma i kontakt, utan det är bara att ha gjort det nån gång eller några gånger. Att bara få en referenspunkt på samma sätt till att, ja men just det, det är såhär det känns när jag kan relatera. Både vara med mig själv utan skam och med fullt hjärta och möta den andra på det sättet. Den referenspunkten gör att det är lättare att närma sig det.

Även annars. För det är väldigt fint också, de här minnena. Man kan tänka, minns man vad som har hänt på den här typen av resor? Men de minnena finns väldigt tydligt. Sen kanske man behöver skriva ner det, som vilket minne som helst.

Kanske blekna, men inte som att det där bara försvinner bort. Utan det finns som en förkroppsligad upplevelse och ett minne långt efter. Och som vilken relation, jag tänker i parrelationer så är det ju ofta att sådant som också binder ihop en relation är ju starka, fina upplevelser som sker i livet hur som helst. Man kanske gifter sig eller man får barn ihop eller man, vad det nu än är, en speciell resa där vi verkligen kom ihop på ett sätt så att det här blir också en till sådan väldigt stark ankare kan man säga i relationen. Det var jättefint sagt med en kärlek som inte vill någonting.

Det är så himla vackert. Tack så mycket för att ni ville vara med i podden. Ja, tack. Tack så mycket. Podden produceras av företaget Nysnö.

Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.