Freddie

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkommen till ytterligare ett avsnitt av podden Min Resa. I den här podden så följer vi människors psykedeliska resor. Ibland så handlar det om en enskild resa och ibland så tar det istället uttryck i någon slags livsresa. En del av de här upplevelserna och resorna har tagit plats på våra psykologledda psilocybinretreat. Som vi håller som företag i nysnö.

Idag har vi med oss en person som inte varit på ett sådant utan har en annan berättelse. Och säger hej till Freddy. Hejsan! Kul att vara med. Hur tycker du att vi ska börja din berättelse?

Var i tiden börjar vi? Jag har sökt mycket för min egen utveckling senaste sju åren. Så jag tänker att man på något sätt kanske börjar där. Jag kan börja lite varför jag började söka efter och försöka utveckla mig själv. Det kom utifrån att jag och mitt ex gjorde slut efter

fyra och ett halvt år tror jag det var, förhållande. Och då innan vi gjorde slut tänkte jag att jag är en riktigt bra kille. Jag är bra på förhållanden och kommunikation och jag förstår mig själv. Jag trodde nog lite det om mig själv fast jag aldrig ens hade utforskat det. Och sen när hon ville lämna mig så tänkte jag, för hon blev så himla arg.

Jag tänkte att antingen är hon psycho eller så är det något fel på mig. Och då kände jag väl att hon är inte psycho. Kanske inte behöver hon fel på mig, men vad kan det vara? Så sökte jag lite och hittade en parterapeut som hade haft hundratals par. Han sa att

De flesta kvinnor som lämnar män gör inte det för att de inte älskar dem. De flesta kvinnor lämnar män för att de inte känner sig älskade. Det slog an en sträng i mig. Shit, det är ju precis det som är felet i den här relationen. Att jag har satt andra saker framför henne och framför relationen och hit och dit.

Då tänkte jag att jag behöver ju Jag behöver nog hjälp att utveckla mig själv och gick i terapi lite och sen träffade jag en ny partner och tillsammans med henne så fick man såklart nya utmaningar. Men där någonstans började min personliga utveckling och då även Förutom att gå kurser i personlig utveckling, ett år gick jag en kurs på Umanova, personen som heter Bli den du är för att utveckla mig själv och ett år gick jag en som heter Non-Violent Communication som är mer hur man kan läsa mellan raderna vad andra människor har för behov samt uttrycka sina egna behov. Men också under den här tiden så utforskade jag också retreats för att prova på andra sätt att nå och få hjälp med sin utveckling med till exempel psykedelika som LSD, ayahuasca eller MDMA.

Det är väl kanske också en anledning till varför jag sitter här och pratar med dig. Fanns det några livsmönster? Någonting tydligt som du kunde se att du behövde kika på under de här åren av självutforskande i början? Jo, absolut. Och det ska väl sägas att jag är adopterad från Sydkorea och kom till Sverige när jag var väldigt liten, så ett och ett halvt år ungefär.

Och växte upp i en väldigt kärleksfull familj. Men Och identifierade mig då som vit eller svensk om man säger så på något sätt. Att man liksom var som alla andra fast varje gång man såg sig i spegeln så såg man att jag ser inte ut som alla andra. Men jag känner mig precis som vilken vanlig svensk som går runt på gatan som helst.

Där blev det såklart en jobbig grej sen när man kom upp i puberteten för då insåg man, eller jag insåg att det inte var på lika villkor. Jag skämdes också när jag såg andra som var adopterade för det påminde mig om att jag kanske inte hörde till heller. Vilket jag också tyckte de kanske inte gjorde. Jag växte upp och hade inga som helst förebilder som jag såg upp till som var asiatiska, som såg ut som mig.

Varken kvinnor eller män. Det har inte i Hollywood funnits filmer med asiatiska huvudroller på många, många år. Jag tror det var Crazy Rich Asians som var en av de första filmerna. Annars har det funnits såklart Bruce Lee och Jackie Chan som alltid fanns där.

Men det var mer som en nidbild av asiater som man blev kallad, inte ofta i fina ordalag, utan mer som häckleri. Det var väl en konstig grej att växa upp och alla skådespelare man såg upp till och tyckte var coola och snygga var ju vita män. Alla coola sportpersoner, alla fotbollsspelare. Allt som fanns var bara det. Så det blev någon slags konstig bild av att jag ser inte ut som de som jag ser upp till.

Ingen. Sen är det säkert, det här är också för kvinnor, att kvinnor inom historien inte heller hade en kvinnlig president som hade sett upp till, eller en kvinnlig författare eller kvinnlig vetenskapsman. De fick ju också göra den revolutionen själva. Men utifrån mig, det gjorde att jag kände mig ful och inte attraktiv och kände inte att jag spelade enligt samma regler när man kom upp i puberteten och att man inte riktigt hörde till.

Jag försökte jobba på mig själv när jag var väldigt ung. Jag skrev en lista på alla saker jag hatade med mig själv och som jag skulle förbättra. Så betade jag av en och en för varje vecka i gymnasiet. Så var det att titta folk i ögonen när du pratar. Säga någonting fint till någon eller bara egentligen försökte.

Det kanske låter finare, men det var ganska destruktivt skulle jag säga. Det var inte en lätt grej kanske. Så det var väl en stor del i att växa upp som adopterad och att inte känna sig som att man hör till. Det ska väl också läggas till att om man Jag har ju rest till Sydkorea en gång efter det och man hör inte hemma där heller som adopterad utan om man inte kan språket perfekt och ser ut som dem så hör man inte hemma där heller.

Då säger de att du är inte korean och i Sverige är man inte riktigt svensk. Så det är någonting konstigt däremellan. Så det är väl mina grejer och att jag då växte upp i machokultur. Att man som man inte kunde identifiera mer än några få känslor.

Ilska, rädsla, ilska eller glädje. Men att jag var dålig på att identifiera känslor och dålig på att uttrycka dem. Det var väl också en grej att jag växte upp i det och att jag försökte vara stark. Jag såg sårbarhet som det svagaste man kunde vara och visa. Medan när man sen under de här åren utvecklade sig själv insåg jag att det är helt tvärtom.

Att våga prata om det som är sårbart Det finns inget modigare och starkare egentligen. Det finns oftast inget som är så utvecklande heller, att våga göra det. Det var väl mina livsmönster kanske. Och hur tog sig det här uttryck i relationer?

Eftersom du nämnde att det var en väg in till den här upptäckten. Jag tror nog att jag satte mig själv i första rummet. Hade svårt kanske att se min partners vinkel kanske och var dålig på att ... Jättedålig på att be om hjälp.

Jättedålig på att uttrycka behov. Att be om saker. Dålig på att vara närvarande. Dålig på att kommunicera. Väldigt mycket av de grejerna.

Dålig på att uttrycka empati. Så väldigt mycket sådana delar som inte gick ihop i en relation. Jag tänker folk som ändå kommer i kontakt med psykedelika, det finns ju en tid före det. Vad hade den Freddyn för bild av det? Den Freddyn visste inte ens vad psykedelika var, utan det var ju bara

vad är droger och vad är inte droger egentligen. Den Fredrik kanske kunde skilja på cannabis och yngre droger men förstod nog inte skillnaderna eller vad det var för någonting. Jag tror begreppet psykedelika inte riktigt förstods heller. Men sen också, jag menar En dålig set och setting, det blir inte så självutvecklande om man är otrygg i ett otryggt rum med människor man inte känner sig tillfreds med eller i en situation.

Det blir tvärtom mot utvecklande, eller kan bli i alla fall. Och sånt där hade jag absolut noll koll på innan. Men en av de första retreatsen var att ta LSD i en grupp och för mig så blev det Det blev väldigt intressant för att när jag stängde ögonen så såg jag såklart mycket mönster och fraktaler och färger och hit och dit.

Men vid ett tillfälle så såg jag två grottor och de var väldigt mörka och det luktade jord. Den ena var bara mörk och i den andra låg det en stor, grön, gravid kvinna som nästan såg ut som ett monster och var jättestor, som en jätte, och kallade på mig. Och jag blev direkt rädd för henne. och ville inte gå in i den grottan.

Men samtidigt lockade det mig otroligt att gå in i den grottan. Det var en läskig känsla. Sen när jag öppnade ögonen igen fick jag hjälp och tröst av andra som var där. Och det är såklart intressant men sen i samtal efteråt så det här kan man säkert tolka hur man vill. Men alla har sitt sätt att hänga tvätten på efteråt.

Så bara för att man har varit med om något så måste man sen också gå igenom det och på något sätt bearbeta det och det blir såklart subjektivt då. Så jag tolkar det lite som att jag Jag var rädd för att tänka på min biologiska mamma. Jag har aldrig vetat vem hon är. Min adoptivmamma har alltid sagt att min mamma älskar dig och hon undrar nog vart du är varje dag och hur du har det.

Det där har jag alltid tryckt ifrån mig. Men det där skiter jag i. Jag skiter i vad hon tycker om mig. Hon nämnde bort mig och jag är glad med mina föräldrar. Men någonstans har det gnagt.

Var är hon någonstans? Undrar du vem hon är och vad tycker hon? Det var som att den här läskiga gröna kvinnan som var någon mamma i grottan på något sätt representerade det här. Det jag tycker är läskigt, men närmar mig tanken på att min mamma lämnade bort mig.

Vem är hon och hit och dit och all skam och skuld som finns i det. Samtidigt lockade ni mig otroligt mycket att gå närmare. Någonting visade mig en grej som jag behövde bearbeta. Hur bearbetar man det? Ja, det är en bra fråga.

Jag gick igenom mycket i en kurs, en personlig utvecklingskurs som jag gick. Där man i terapi, dels terapi under ett helt år. Dels i grupp, man satt och diskuterade. Dels att man mediterade i grupp och att man gick ner undermedvetna och plockade upp jobbiga saker och försökte prata om dem med andra.

Det är som om man kan jämföra med en badboll som man försöker trycka ner under vattnet. Det är jävligt jobbigt att trycka ner en badboll under vattnet. Särskilt om du håller flera stycken och tryck ner dem där hela livet medan om du tar upp dem i luften och bollar med dem. Det blir mycket lättare att hantera sorger och skam och skuld om man tar upp dem och visar upp dem för andra och pratar om dem. Då blir det lättare, eller det blev så för mig i alla fall.

Men sen har jag åkt på ett annat retreat och det var Mayawaska. Det var lite annorlunda för då fick man i uppgift tio dagar innan inte dricka kaffe, inte äta socker, inte äta rött kött men också väldigt mycket intention och skriva ner dagbok och vad man hade för intention egentligen med det hela. Det jag skrev ner då var just adoptionen och att jag har känt mig ful och oattraktiv och inte att det inte duger.

Det var mina två delar som jag tänkte väldigt mycket på under de här tio dagarna och ville uppleva på något sätt. Och sen när den dagen kom så mötte jag upp schamanen och Han var från Peru. Han var väldigt harmonisk och jag frågade honom om moder Aja, som han hade läst lite om, om hon Vad är det med henne?

Då sa han mer bara att det är ni västlänningar som vill att det ska finnas som Mother Aya. Men där jag växte upp och med alla som har hållit på med det här och shamanen i min familj. Det finns ingen han eller hon. Det som kommer till dig, det är det det är. Det kändes ganska skönt för mig.

Men jag är inte heller jättespirituell så det kanske också var bra för mig att höra det. Men sen så gick vi ut i djungeln och lade oss och fick det. Efter ett tag så känner man hur den rör sig i kroppen på något sätt. Det är inte riktigt som andra kanske. Och sen

Efter någon timme när jag blundade så blev jag född av min biologiska mamma. När jag slöt ögonen. Det var verkligen surrealistiskt men det var inget läskigt. Men jag blev liksom född. Och jag ser det här tydligt framför mig än.

blir född och sen tar de mig och lägger mig på min mammas bröst. Jag känner hennes värme och hennes hjärta som slår och hennes kärlek till mig, vilket var något jag aldrig såklart inte har känt. Det är väldigt svårt att teoretiskt eller rationellt känna det utifrån ord eller i terapi. Och samtidigt kände jag min kärlek till henne och förlåtande också att ge henne att det är okej att du lämnade mig och du hade säkert dina anledningar och lite så.

Det var på något sätt kändes väldigt helande och läkande på något sätt. Men sen var det som att jag drogs bort därifrån och flögs till Sverige, till mina adoptivföräldrar i Sverige. Och då var det som en röst som tog till mig. Det är här du ska vara och du skulle alltid hamnat här oavsett vilken väg. Så hade du alltid hamnat här för det här är dina föräldrar.

Det var också en så otroligt skön känsla. Det låter så banalt att någon bara säger det till dig med någon slags röst men det var skönt att någon annan sa det till mig. För det var ju en grej att man undrar över Vem är mina rätta föräldrar och vad känner jag när man borde älska mina adoptivföräldrar mer för att det var faktiskt dem jag växte upp med och kommer ihåg. Eller hur ska jag känna inför min biologiska mamma och all den skuld och skam som finns. Det var på något sätt väldigt skönt att känna

känna den känslan och uppleva det emotionellt i kroppen på något sätt. Det var för mig väldigt läkande och något som jag många dagar efteråt, eller lång tid efteråt, har känt och tänkt på. Jag tänker lite att det är väldigt svårt att en för en nationell hjärna hitta på att så här är det, så här känns det. Det är svårt att uppnå det i terapi, tänker jag, medan

på det här sättet med den här hjälpen man fick av ayahuascan. Att faktiskt få uppleva det var otroligt läkande för hjärnan kan inte skilja på verklighet eller det som händer i en. Det är nästan som att den läker för att kroppen tror att nu har det här hänt. Så det var väl ena grejen. Den andra grejen jag hade var att jag inte kände mig attraktiv och att jag kände mig ful när jag växte upp.

Det gick jag in i senare, efter att jag hade klarat av adoptionsgrejen och kände mig ganska lätt i det. var det som att det blev en knut i bröstet som inte gick att få upp. Den var jobbig. Jag grät ganska mycket överlag men då kan man gråta igen. Det var jobbigt och säkert en timme av att jag inte fick upp den här knuten.

Det handlade mycket om att jag hade känt mig ful och att jag Hela den biten när man växte upp. En massa grejer. Men sen var det som att jag såg framför mig en kvinna som stod i en bar och började prata med en kille och båda såg väldigt bra ut. Och först fick jag någon instinktiv känsla av att, ja men såklart hon gillar ju honom bara för att de två är snygga och de passar in i normen och jag passar aldrig in i den här normen.

Men sen var det som att någonting slog till och bara såhär, men ser du inte att det här är bara två sköna varelser som är Hoola Baloo. Jag vet inte var det kom ifrån, men Hoola Baloo kom till mig på något sätt. De är bara Hoola Baloo. De är bara

Två varelser som är där, som är sköna. Och alla är det. Det spelar ingen roll hur man ser ut eller hur man känner sig för det som är vackert är egentligen att vi bara är de vi är. Och att inte hålla på och jämföra sig med hur andra ser ut eller hur andra är eller att döma eller att känna sig dömd eller hela den biten. Och det var, även om det låter lite dumt med Ulla Baloo, det var läkande det också på något sätt.

Och efter det så var det som att jag reste tillbaka till mig själv i olika åldrar. När jag var tio år och stod och grät och kollade mig i spegeln och hatade att jag hade sneda ögon eller inte samma näsa som alla andra etc. Och att jag på något sätt fick hålla om mig och bara, det är lugnt liksom. och fick vara där för mig själv när jag var. Sen var det som att jag reste igen till en femtonårig mig som kände samma sak eller inte dög på andra sätt.

Jag fick stega igenom mina olika jag som jag haft där jag känt mig otillräcklig men ändå finnas där som ett stöd för en själv. Visst, jag har gjort lite liknande i den här kursen till exempel men det har aldrig blivit så här. tydligt och så på riktigt på någonting och känns så mycket i en själv. De två grejerna var ju verkligen för mig stora. Efteråt skrev jag ner allt jag hade varit med om för att inte glömma.

Men jag kommer fortfarande ihåg allting otroligt tydligt. Den här Humanova-kursen. Dels är det ju intressant för att jag har ju också gått den. Det är lätt att flytta in i din historia för mig eftersom jag hade ett parallellt utforskande också med en del barndoms och relationella issues. Parallellt med ett psykedeliskt utforskande och en Humanova-bas.

Hur upplevde du, eller kände du att du i den miljön kunde vara öppen om den här saken? Eller kände du att det fanns ett stigma som inte tillät det? Jag kände nog inte att det fanns ett stigma. Men jag kände heller inte att folk var väldigt öppna och pratade om det så jag valde att inte säga nånting. Och var kanske rädd för att förstöra för mig själv genom att blanda in det i den kursen, tror jag.

Jag kände dock inte heller att det fanns det här stigmat som kanske man kan uppleva i andra delar av samhället. Men jag vågade inte prata om det med någon där i alla fall. Hur befinner vi oss i tid just nu? Jag tänker i din timeline i livet. Var är vi nu ungefär?

Det är några år sedan. Det var ju säkert fem år sedan nu. Men jag har också en tredje grej då är att jag också åkte på ett retreat för MDMA. Och det var annorlunda för mig än LSD och ayahuasca som jag på något sätt kände var ganska lika varandra på något sätt i känslan. Och så tyckte jag ändå att M.A.

gav någonting helt annat och där är det en annan del som mycket mer det här med hur jag växte upp. som man i ett samhälle där man ska vara stark, man ska inte visa känslor, man ska... Hela den machokulturen som finns liksom. Och att när jag var med på det här treatet med MDM och att det i mig öppnades någonting. Det är svårt att beskriva kanske, men när jag tog det var det som att min bröstkorg öppnades.

Utan att det inte fysiskt eller att det gjorde ont på det sättet att det öppnades. Men det var bara som att hela bröstkorgen öppnade sig vid hjärtat och att jag bara, wow! Jag känner mig så otroligt och kärleksfull men också som att jag är fylld av kärlek på något sätt som jag aldrig, aldrig någonsin tidigare hade känt och såklart även hade väldigt enkelt att uttrycka och känna känslorna. Och det var ju en otrolig upplevelse, där och då såklart och med mina trauman också såklart.

Men framförallt efteråt upptäckte jag att det där satt i flera dagar. Och jag kommer ihåg att jag hade ett möte flera dagar efter med en man som alla hade träffat. Vi satt på ett kontor och vi pratade om grejer. Helt plötsligt sa jag bara till honom Vad fin du är. Och han blev helt paff och bara, vad sa du?

Och så sa jag, vad fin du är, sa han bara. Och då blev han väldigt rörd och sa, tack för att du säger det. Det var fint sagt. Och sen fortsatte vi lite. Det var inget mer med det.

Det var inte menat som något speciellt. Men det var bara som att, och jag tänkte också att, shit, säger jag det här? Kan jag säga sådana saker? Bara för att jag kom på det och kände att, för jag tyckte att han var väldigt fin i hur han pratade och betedde sig, hur det var. Och det märkte jag ju sen att, oj,

Det kostar mindre energi för mig nu att uttrycka känslor, att ge komplimanger, att säga till folk att jag älskar dem och att vara sårbar, allting. Det kostade mindre energi, det kostade mindre stolthet, det kostade mindre skam. Och det för mig var otroligt viktigt i att bryta ner min egen machonorm kanske som jag har burit omkring inom mig. Att jag ska vara det här, jag ska vara på det här sättet och jag ska visa folk och bla bla bla.

Men det där har ju verkligen hjälpt mig och det känner jag, ja det hade Det är också en sån grej att hade man kunnat komma fram, jo kanske man aldrig skulle klart kunna uppnå det med terapi, men det är en längre väg. Och det är det jag tycker är intressant med att få hjälp, att gå en kurs i personlig utveckling, att få hjälp men också att få hjälp med till exempel psykedelika, att få den hjälp man behöver. Med min nya partner, när vi blev tillsammans så efter sex månader så höll vi på att ge slut för vi bara tjafsade och hade dåliga konfliktmönster som inte riktigt gick ihop med varandra. Men också efter ett år då sa jag till henne att jag klarar inte av att förändra mig själv.

Jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Det var otroligt svårt för mig. Då sa jag att jag behöver hjälp. Jag vill gå den här Morovakursen.

Vi hade kollat in den tillsammans. Jag sa att jag vill gå den själv. Jag vill inte att du går den med mig. Och då sa hon, ja men absolut, igår hoppade jag på efter ett halvår i en egen klass. Så det gjorde vi också.

Men det jag vill mena med det är väl bara att jag känner mig utan redskap, utan verktyg, men en vilja att utveckla mig själv. Men att det var som så här, hur ska jag göra? Jag kunde liksom inte förstå hur jag skulle ta mig framåt. Och sen då duschen, men också andra saker. Det finns ju hjälpmedel och hjälp att få.

Har du haft, under den här perioden, förutom då Humanova och partner, har du haft ett socialt sammanhang där du kunnat utforska de här nya mönstren att vara på? Ja, absolut. Det har jag. Jag har kunnat utforska dem med vänner som inte har gått varken kurs eller utforskat psykedelika. De har tagit det väldigt bra.

Vissa där har också utmanat sig själva utan nåt av dem. Det har lett till väldigt fina samtal på ett sätt som jag annars aldrig skulle initiera, tror jag. Och sen har jag också träffat andra vänner som också har varit med om samma saker. Då kan man också prata i de forumen om saker som man har varit med om och vägar man kan välja för att gå framåt. Men faktiskt hade jag idag en affärslunch och fick frågan om min adoption och helt plötsligt gick jag in på

på både LSE och ayahuasca och personen satt bara knäpptyst och lyssnade. Jag tänkte att det får vara så. Jag berättar lite här. Det får vara så och det gör ingenting. När jag hade berättat det så frågade jag, men själv då?

Då sa personen att Man kanske inte kan tro det, men för tre år sedan efter att jag hade skilt mig så tog jag ayahuasca. Det ändrade mitt liv och min syn på mig själv och omvärlden. Det var ganska intressant att jag vågade öppna upp för en total främling som jag aldrig hade träffat eller pratat med förut. Det visade sig att den personen hade varit med om någonting liknande.

Det tyckte jag ändå var intressant. Vad känner du att du har kvar att lista ut? Finns det någonting mer att lista ut? Eller är du klar? Nej, klar blir man aldrig.

Men oj, ja men det finns ju jättemånga saker. Alltså jag har fortfarande kvar att jobba på att kunna be om saker. Jag är dålig på att sätta gränser mot andra, men också för mig själv tror jag. Behöver också öva varje dag på att vara sårbar. Det sitter djupt i mig att trycka bort och att inte behöva hjälp och att kunna själv.

Men också att jag har väldigt svårt att göra fel. Jag har väldigt svårt att misslyckas. För det är som att jag kopplar samman mitt misslyckande med mig som person och mitt eget självvärde. Misslyckas jag med att borra ett hål i väggen för att sätta upp en hylla.

Då blir det lätt hylljävel och jävla skit. Skruvhelvete. Det blir som att jag identifierar mig själv, mitt eget värde med att jag misslyckas eller att jag failar. Det finns mycket att jobba på. Mycket att jobba på, Peder.

Ja, spännande. Jag tror att vi tackar för oss och rundar av. Tack så mycket för att du ville vara med, Fredde. Ja, men tack själv. Tack för att jag fick vara med.

Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.