Molly

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Så hej och välkomna till ett avsnitt till av podden Min Resa. Som vi på företaget Nysnö producerar. Syftet med podden är att skapa ett samtalsklimat i Sverige. Kring psykedeliska upplevelser och normalisera det här. Podden har hållit på i några år nu och det börjar bli en samling.

Helt normala människor som pratar om psykedelika. Och det känns väldigt fint att ha nått hit. Vi ordnar även psykologledda psilocybinretreats i Holland. Det är det som är vår primära verksamhet. Där kan man läsa mer om det på nysnö.se.

Idag har vi med oss en person som faktiskt, vad jag förstår, - har varit på precis ett sådant retreatprogram. Så hej, Molly. Hej Peder, kul att vara här. Ja, jättefint. Vi mejlades någon gång i september kanske, ungefär.

Och då hade du precis kommit hem från ett retreatprogram. Och jag avrådde oss från att spela in på en gång och tänkte att det kanske är fint om saker får landa lite grann i livet. Och nu är vi här i snart december. Precis, det var ett bra råd ska jag väl ändå säga och det är lite kul att titta tillbaka att det skulle vara så himla direkt på. Samtidigt är det en rolig grej att tänka tillbaka till för att när jag satt inför mitt beslut

att åka med nysnö på era retreats. Så jag satt och lyssnade på den här podden väldigt mycket. Och just till de här berättelserna och vad som har hänt andra och vad de hade med sig innan och allt det här. Och det var som att det hjälpte mig väldigt mycket att landa i det beslutet att faktiskt åka. Så redan där tror jag tanken formades i att om jag gör den här resan så hoppas jag att jag vill vara på andra sidan och berätta om den.

Och hoppas att det kan hjälpa någon annan som avsnitten ni redan har har hjälpt mig. Så det var en tanke som redan var där från början och väldigt tätt inpå att jag kom hem. Att det här vill jag prata om. Fint, det är väldigt kul att höra. Vi brukar ju börja med att få en liten inflygning över vem det är som har haft den här upplevelsen.

Vad tänker du att man behöver veta om dig för att historien ska hålla ihop? Var börjar den? Precis, var börjar den? Just den här resan skulle jag säga börjar i en kris kanske man ska säga, i brist på andra ord. För ungefär två år sen lämnade jag precis en arbetsplats där jag hade gått in i en utbrändhetsdepression av flera olika anledningar.

När jag lämnade där så hade jag ingen plan förutom att ta mig därifrån. Det var en väldigt svår tid. Det hade varit en period när jag var på den arbetsplatsen som jag kände att det här var mycket som inte passade mig, som inte gjorde att jag mådde bra. Och jag försökte tackla det kanske i liksom, ja men jag sökte vårdkontakt, jag gick för att söka samtalsterapi, jag övervägde att börja på antidepressiva och möttes av ingenting egentligen.

Jag fick inte hjälp genom vården. den vägen och kände att jag stod väldigt själv i det och dealade med det och det blev bara värre och värre och jag återigen stod där och bara jag behöver hjälp, det blev värre, jag behöver fortfarande hjälp och ingenting. Det ledde ju till att jag satt där och bara, jag orkar inte göra någonting längre. Jag orkade inte ens jobba hundra procent de sista månaderna på den arbetsplatsen. Det gick väldigt snabbt utför.

Och som sagt, där jag stod där för två år sedan var det bara, jag behöver bara komma härifrån, men det finns ingen plan. Det finns ingen fallskärm här. Jag behöver bara inte vara här. Så det var inte en jättebra situation att vara i, såklart. på med mycket, jag vill inte säga desperation, men hjälplöshet.

Och just veta att jag räcker ut handen när jag vill ha hjälp genom vården. Att det inte fanns där. Det var väldigt obehagligt att sitta i det. Och redan då kommer jag ihåg att jag hittade podcasts. Jag hittade berättelser om psykedelika i sammanhanget av mental ohälsa.

och blev väldigt intresserad av det. Så tanken väcktes redan där och jag hade den med mig länge för att som sagt om jag inte får hjälp från de här aktörerna måste jag ut och hitta egna vägar lite grann. Men där jag var just då så var till och med den aspekten i att ja okej hur får jag det här att funka, ska jag liksom Vart ska jag vända mig? Ska jag ha en LSD-tripp?

Ska jag göra en psilocybin-tripp? Ska jag göra det hemma? Alla de där grejerna. Där jag var då så var jag inte handlingskraftig nog att göra något av det. Att vara på en plats där man känner att jag är hjälplös och jag orkar inte ens hjälpa mig själv längre.

Så det var väl lite där jag var då. Så ska vi närma oss när du kommer i kontakt med Nysnö? Vad är din första kontakten? – Den första kontakten är att jag har en vän som var på Nysnö och vi var faktiskt på en inspelning ihop. Och han nämnde att han skulle iväg till Holland.

Och det var något som instinktivt i mig var sådär, ja men vadå, ska du på en psilocybin-retreat? Och han bara såhär, ja det ska jag faktiskt. Och det var bara en lustig tajming för jag hade ju kvar som sagt, jag hade ju ändå kommit in i det här researchet och tittat på forskning och lyssnat på folk som pratar om det. Så den tanken låg ju fortfarande lite bak i huvudet sådär. Och då var det liksom som att han bara helt plötsligt började prata om det här.

Det kändes ju lite sådär okej, intressant. Och han berättade om nysnö, hur det attraktivt fungerade. Hela det här att det är psykologlätt och allt det där tilltalar mig så mycket för att jag är i grund och botten akademiker. Jag gillar att titta på forskning. Jag gillar att se bevis i siffror på det sättet.

Så på något sätt det här att det är väldigt professionellt i det avseendet att det är just psykologer, läkare man har kontakt med. Det tilltalade mig väldigt mycket och det var något sätt det öppnade upp den dörren att istället för att det här är någonting jag måste planera, strukturera själv, just sätta sätt och setting, vem ska vara där så var det verkligen som att det här tas om hand om från nysnö. Så det var mycket som tilltalade mig och just att vara svensk också, jättebra. Så det var egentligen på den vägen.

Och han var så här, ja men lyssna på deras podcast som är jättebra till exempel. Så det var egentligen den vägen in. Och titta på hemsidan och läst allt som fanns att läsa där. Jag hade väldigt mycket positiva tankar om gruppen innan. Delvis för att jag hade lyssnat på mycket avsnitt.

Det är så många deltagare från Nysnö och andra retreats som pratar om hur viktig gruppen är. Så jag hade en ganska positiv inställning till att just göra det i grupp och få lära känna alla andra. Och jag var väldigt nyfiken kommer jag ihåg på vad är alla andras anledning att vara där. Var är de i livet? Vilken ålder är de?

Har de provat psykedelika innan? Det var mycket nyfikenhetstänket. Och jag åkte dit dagen innan och kunde landa lite där. Jag träffade några av dem på hotellet. Några av oss bodde där kvällen innan.

Så det var också fint att äta frukost med fyra stycken. Och sen att alla droppade in allt eftersom. Det var inte att hela gruppen kom dit, utan det kom stegvis. Så man fick prata lite med olika personer. Det var väldigt fint.

Jag kommer bara ihåg att det var värme och mycket pirr. Det fina blir ju också att jag vet fortfarande inte vad mer än hälften av de jag träffade där faktiskt jobbar med. Vi pratade inte om sådana saker utan kallpratet blev ju saker som 'jaha har du Har du prövat psykedelika förut? Eller varför är du här?

Vad är din intention? Hur mår du verkligen? Lite sådana grejer. Det värdesätter jag väldigt mycket, att vi fick ett sådant sammanhang. Vi kunde gå in på väldigt djupa samtal väldigt snabbt.

Jag upplevde att de andra i gruppen var väldigt öppna för alla typer av samtal och det fick jag ut jättemycket av. Och det blev ju en del av helhetsupplevelsen i retreat också. Jättemycket fina samtal vi hade och inblickar och hur vi kunde relatera till varandra och sådana saker. Så det är också en jättestor del av upplevelsen som helhet. Det är lustigt hur många sammanhang man är i vardagen, - där man inte har ett riktigt samtal.

De flesta. - Exakt. Vi pratade lite grann tidigare och innan vi går in på den här första ceremonin, - så nämnde du också att du har haft en tidigare psykedelisk upplevelse. Är den relevant för den här historien? Upplevelsemässigt, kanske inte.

Men det var definitivt nånting jag hade med mig. Att jag kan se vad det kan göra. Det var också nånting som hjälpte när jag hörde andra trip rapports när jag läste lite om forskningen. Det är lättare att ta till sig vissa saker när man redan har en upplevelse man kan relatera till så. Den upplevelsen var på en festival ute i Portugals öken.

Det var med DMT, eller i formen av changa. Jag visste inte saker om set och setting då, men i efterhand så tycker jag att jag gjorde ett ganska bra jobb med set och setting med tanke på att vi ändå var på en festival. Vi hittade en liten dunge bort från campet så vi hade en ganska bra struktur egentligen. Men det var en väldigt annorlunda resa för att jag var på en väldigt annorlunda plats i livet. Då var det inte så mycket som att jag söker det här för att

min mentala hälsa ska förbättras, då var det mycket mer nyfikenhet, äventyrligt och det var också en sån typ av upplevelse jag fick. Det var ju såklart väldigt självutvecklande det också. Men det var väldigt olika intentioner jag hade inför det. Så ja, det spelade roll i att jag visste lite vad jag kunde förvänta mig i världen som man rör sig i. Och DMT är också väldigt sådär hej och hå, rakt ut i rymden direkt.

Det är lite som en hit-workout brukar jag säga, att det är in and out. Det är en snabbis men du får väldigt, väldigt mycket under den lilla tiden. Så jag visste ju också med psilocybin att det skulle vara lite mer sitta i känslorna längre. Och det var det som jag också kände att det är nog det jag behöver just nu. Jag behöver inte den här snabba resan in och ut.

Jag behöver sitta med saker länge. Så att den var ju absolut med mig. Sen så är det väldigt olika upplevelser. - Ja, jag förstår. Men den kanske ändå tog bort om det fanns...

Det är ju inte konstigt att känna lite rädsla eller oro inför en sån här sak om man inte vet vad man kastar sig ut i. Hade du sådana känslor ändå? - Det är också en sån här grej som är kul på sätt och vis att titta i efterhand. Det blev ju, man märkte i gruppen att vi började prata om vad folk har provat innan. Vad har ni för erfarenheter?

Och då komma in i en sån grupp och vara så här, ja, jag har en erfarenhet och den var väldigt intensiv. Då blir det ju lätt att man går in lite i den att jag har en erfarenhet, jag kan dela med mig, jag vet. Folk kommer till mig för frågor om saker. Att det blir som Titta på mig, jag kan.

Jag kan svara på era frågor. Det är en roll som jag gick in i ganska mycket i den initiala fasen. Också för att jag hade tittat på forskningen. Jag kom in med den där hatten. Jag är så påläst, jag kan så mycket.

Inte rakt ut att jag sa det, men det var lite den utstrålningen. Och det här med att jag hade hört att man får vad man behöver. Så jag gick redan med det mantrat. Ja, vad det än är så är det det vi behöver. Och forskningen säger det här.

Jag var en missionär innan jag hade gjort resan i det skedet. Så ja, att jag hade en psykedelisk upplevelse i ryggen i det här också spädde på det lite grann. Att jag gick in med lite duktig flicka-rollen. Så. Så första dagen, man får lite att äta och sen så göra sig lite hemmastadd.

Vad hände mer första dagen? Det är väl det, göra sig hemmastödd. Vi hade också psykologmöte den dagen om jag inte minns fel, ja det hade vi. Och även där satt jag med Johan och bara satt och liksom egentligen malde på att såhär åh ja forskningen är så lovande, åh vad det här kan bli bra och liksom istället för att prata om egentligen hur mår jag då. Det liksom tog lite backseat att

Jag vill sitta och prata med en psykolog om forskningen istället för den kanske egentliga anledningen att jag var där. Det liksom pushades bak lite grann att såhär, ja jag är här för att jag har mått otroligt dåligt otroligt länge och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det var ju egentligen anledningen att jag var där. Men det var inte riktigt den jag ledde med i det skedet. Utan det var liksom det här.

Akademikermollyn var framme. Att nu ska vi prata forskning, nu ska vi prata siffror. Titta jag kan, jag har läst på. Så det var egentligen första dagen och vi har sessionen senare på eftermiddagen. Som då är tänkt som en lägre dos.

Vi har delat i cirkel, vi har pratat med varandra, kommit på plats och sen börjar första sessionen då. Jag minns att jag var väldigt pirrig, kände mig väldigt redo och väldigt sådär... Ja, men nu kör vi! Nu har jag väntat tillräckligt, nu ska vi åka. Nu ska jag ut och lösa alla mina problem. Och jag hade hållit mig på där i några timmar.

Jag ska egentligen inte säga att jag inte kände nånting. Det var en påverkan. Men jag upplevde det som att jag inte kände nånting under hela första sessionen. Jag kände snarare att jag var ännu mer i mitt huvud än vad jag brukar vara för att det blev det här konstanta. Ska jag börja känna något snart?

Var det meningen att jag ska känna nu? Kom det någon djup tanke där? Nej, det var bara jag fortfarande. Det var lite som att stå på en scen och man bjuder in folk att komma upp. Men i slutändan så är det bara en själv som står där så man vet inte ens om det finns en publik.

Så det var de timmarna att bara känna att jag gör nånting fel. Det är nåt fel på mig. Jag har inte lösningen. Eller ännu värre, det här kanske inte kommer hjälpa mig. Och den tanken hade inte jag.

riktigt haft förrän då. Jag var beredd på att ge mig... Jag kan sitta med min sorg och vrede i flera timmar, jag kan ha gråten jag kan ha de här stora känslorna, men att jag inte skulle känna nånting det hade inte kommit till mig förrän då. Och då blev jag väldigt uppgiven, besviken och väldigt, väldigt rädd. För att om inte det här hjälper mig, vad kommer då hjälpa mig ungefär?

Ska jag åka tillbaks och ha åkt till Holland och vara exakt samma som jag var innan? Och det var väldigt svårt att deala med. Och då blev det också väldigt emotionellt att helt plötsligt vara såhär, ja, jag är långt hemifrån, jag är i ett annat land. Jag har inte mitt säkerhetsnät, jag har inte min sambo med mig som har varit min stöttpelare genom hela den här processen. Det är människor som jag har, jätteunderbara, men jag hade träffat dem samma dag.

Det blev väldigt mycket, väldigt påtagligt och också sett andra ha ganska stora upplevelser. Det var svårt, så det egentligen slutade med att vi skulle stå i en cirkel för att avsluta första ceremonin och folk skulle dela ett ord och folk sa saker som glädje, nyfikenhet, inspiration. Och jag står där och känner att jag håller på att gå sönder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt ord var tom, för övrigt.

Och i den stunden så bara försöker jag dra mig undan Och bara, så kommer min madrassgranne, så hon som låg bredvid mig, och bara såhär, hur är det? Och då bara känner jag hur det brister. Och jag kan inte hålla tårarna borta, jag kan inte hålla besvikelsen borta, jag kan inte hålla ledsamheten borta. Och hon bara sitter och håller om mig medan jag går sönder.

Roshi, som var med också som psykolog, hon kom också fram och bara... Jag sitter i de här kvinnornas famn och bara gråter. Och det är fortfarande en av de största ögonblicken under hela retreatet för mig, för att... Det är hela tiden det som varit min process, att jag ska pusha bort det här. Jag ska pusha bort att inte vara ledsen, man ska inte fastna i känslan av att vara en ledsen person.

Man ska inte visa det yttre. Om man är ledsen ska man gå hem och sitta och gråta, inte vara ute bland folk. För alla de där grejerna fick komma fram. Och det var det som behövdes. I det ögonblicket.

Att jag skulle få vara, ja, nykter. Och sitta och få vara ledsen med främlingar. Det var det jag behövde då. - Det är konstigt hur det kan slå från sidan på något sätt. Att det inte ens är det man tror som kommer.

Utan som du sa, man får det man behöver. Och så plötsligt får du någonting som du inte hade en aning om att du behövde. Exakt. Det stämmer ju, men... När jag satt där tänkte jag att det inte är det här jag behöver.

Jag vill ju ut i universum och rymden och hantera mina känslor. Det sa jag också till Roshi efteråt. Hon var så där... Det kan vi ordna. Det här är bara början.

Så det var väldigt fint att få höra. Jag går och lägger mig med mycket besvikelse. Mycket rädsla, skulle jag framförallt säga. Mycket oro i att, nej just det, det här är ingen garanti. Lite så.

Men jag pratade också med en del av de andra deltagarna. De såg ju att jag hade haft det tufft. Och de var ju också sådär, vad var du med om egentligen? Och jag var såhär, ingenting. Det är det som är problemet.

Men ja, så det var en emotionell kväll, helt klart. All right, sen har man en vilodag där inte så jättemycket händer ofta. Vad händer för dig? Ja, jo exakt, det är en vilodag som i att vi inte tar några substanser. Sen skulle jag säga att den fortfarande är exakt lika viktig som de andra dagarna.

Återigen, väldigt fint att bara vara med gruppen och få känna samhörigheten och få känna att jag får vara precis som jag är här, och det är okej. Sen hade vi också våra individuella psykologsamtal under den dagen och det öppnade också upp. Hon såg ju vad jag hade gått igenom kvällen innan Jag tror också hon såg lite att jag hade gått in med en fasad i hela det här gruppsammanhanget också. I just det här, titta på mig, jag kan, jag är smart.

Så samtalet med henne var också, ska jag säga, ett emotionellt breakthrough på det sättet i att hon bara... Hon hjälpte mig vara kvar i den känslan, att vara i ledsamheten, att vara i den sorgen istället för att återigen bara lägga på ett lock. Att såhär, ja nu har det hänt, nu går vi vidare tillbaka in i gamla rollen. Men det hjälpte mig att liksom få vara kvar där. Vad är det jag är så ledsen över egentligen?

Varför har jag varit ledsen så länge? Vad är det jag inte släpper fram? Hon sa det så fint, att det är dags att släppa masken. Du behöver inte vara nånting här. Försök vara motsatta mot var du brukar vara.

Om du är den som är glad, var ledsen. Om du är den som pratar mycket, var tyst. Att våga vara i det jag behövde vara i. Så det var också jättekraftfullt för mig att bara få sitta där med henne och prata om det och lite sådär inte gå tillbaka i det där gamla hjulspåret och bara släta över och gå tillbaka utan nu har vi ju kommit hit. Det här var ett breakthrough, att låta känslan komma fram.

Den får vara här, det är okej. Så det samtalet var också jättegivande. Sen hade vi också en delningscirkel runt elden på kvällen. Och återigen de här samtalen, vi fick öppna upp oss och prata om föräldramönster och relationer och var vi var i livet. Vi satt uppe till nästan mitt i natten och bara fortsatte prata för att det var ett sånt

fint space att vara i. Och det är en jättemycket som kommer upp bara där och bara får prata med människor. Bara få faktiskt connecta med människor. – Det är många som säger det, att den dagen är inte bara en vilodag utan det händer väldigt mycket. – Verkligen.

– Vad händer dag tre? Det är den stora ceremonin-dagen. Vad går du in med för intention? Jag vet inte om jag hade en intention den dagen. Jag tror att på sätt och vis hade vilodagen hjälpt mig lite att surrealisera.

Att nej, jag vet verkligen inte vad jag kommer få. Men också var det väldigt viktigt för mig när vi satt i delningscirkeln innan på morgonen att återigen så var det att de allra flesta delade med sig väldigt positiva saker som att åh ja, jag är jättenyfiken på det här eller jag känner glädje, jag känner pirr. Och faktiskt få vara den i cirkeln som var såhär nej, jag Jag känner mig livrädd. Jag vet inte vad som kommer hända.

Jag känner att jag inte har någon kontroll. Jag känner att jag har inga garantier. Jag känner att det kan bli så att jag bara åker härifrån utan någonting. Och den tanken skrämmer mig. Att bara få yttra det i grupp, få gråta i grupp igen.

Det är något otroligt kraftfullt i det. Jag får vara sårbar i grupp. Och de höll mig, och jag fick vara så. Återigen, bara där startade den stora processen på nåt sätt. Nej, det behöver inte vara att alla ska ha det så himla bra och vara så himla käcka och positivt intryckta.

Nej, man kan vara ledsen också, och det är okej. Så det var också en väldigt kraftfull stund, återigen från helheten av helgen. Där fick jag sitta och gråta och säga att jag är jätterädd. Att det inte kommer bli något. Sen så kör vi breathwork precis innan den stora sessionen.

Vilket vad jag förstod var enda eller första gången som de har gjort så. För de gjorde om lite i schemat eller vad det var. Men så Roshi körde breathwork. innan tryffelsessionen och det var ju jättekraftfullt såklart. För alla som har prövat breathwork så kan ju bara det luckra upp väldigt mycket, öppna upp väldigt mycket.

Så det gjorde väldigt mycket och sen så sitter man där och är liksom redan i en process. Och för mig blev det också så otroligt kraftfullt i att se mig runt i rummet på de andra deltagarna och se att de är i sina processer. En del hade sårbarhet redan, en del satt redan i sina tankar och det för mig blev så otroligt vackert. Att hur det än blir för mig så är jag så glad för deras skull. Så det var också något väldigt fint att få känna inför.

Men så ja, vi sitter ju där helt råa, öppna Och då kommer de ut med tryfflar, liksom. Vi har pratat mycket om det efteråt. Jag tror alla kände att det var väldigt kraftfullt att ha det upplägget. Så det uppskattar jag väldigt mycket, att det var så.

Sen så... Ja, det var ju också en större dos den här gången. Vi fick ju välja hur stor dos vi ville ha. Det fick vi bestämma dagen innan. Och det var också nånting som kom upp under mitt samtal med Roshi. Ja, men hur mycket vill du ha då?

Och jag var ju såhär, ge mig allt. Ge mig allt ni har. Jag är inte rädd för vad som kan bli för mycket eller vad som kan hända. Jag är mycket mer rädd för att ingenting händer alls. Så det blev ju också att jag gick in i det utan rädsla.

Inte med den rädsla jag trodde jag skulle ha. Jag gick in i en rädsla. Ja, det kanske inte blir något för mig, men jag ska göra mitt bästa för att se till att vi kommer dit. Redan där kommer jag ihåg att jag hade en tanke när vi sitter och tar ett tag och äter den här stora dosen med tryfflar också. Det var som att det kom en tanke.

Vad är det jag har att vara rädd för? Det är ju bara jag. När det började kännas av en effekt, att den tanken kom. Det kändes också väldigt betryggande. Det är ju bara oss själva vi ska vara med, ungefär.

Så ja, jag kan ju säga att det inte blev en tom upplevelse den här gången. Det hände väldigt mycket. Och vi får ju ligga ner på madrass, vi har ögonbindel, det spelas musik. Så hela den första delen av upplevelsen är ganska mycket kopplat till det. Just att se musik, vilka färger får det?

Det exploderar som i hjärnan, det har med sig känslor, det har med sig... budskap. Och det blev så tydligt också. I den delen var det som att jag fick syn på en väldigt stark del hos mig som jag aldrig riktigt sett på det sättet. Som var uppklädd till en regissör.

Den hade en hatt, en liten basker på sidan. Den hade en massa notebooks med anteckningar och var väldigt busy, busy. Och jag insåg att, okej, det är den där delen som har försökt hållit ett narrativ genom hela den här upplevelsen. Att hela tiden ha varit den där som att, åh, vi ska känna nånting nu. Eller, åh, vad kommer det för tanke nu?

Och försökt liksom orkestrat hela upplevelsen. Och det var också som att den delen var så här, nu kan du sätta... Tack, tack för det du gör, men du kan sätta dig nu. För du har ingenting här du kan göra. Och det var... Det var ju mycket olika...

delar av upplevelsen. Många var betydelsefulla också, det är väl det som också är sådär intressant i efterhand, att jag minns saker så otroligt klart. Sen är det klart att man inte minns det man inte minns, men även när jag tittar tillbaka på anteckningar så liksom känner jag att den upplevelsen är fortfarande väldigt klar hos mig. Och en stor del var, ja det fanns sorg där som behövde komma fram.

Och det började egentligen med... För det var många i rummet som skrattade. Kvinnorna, framför allt, skrattade väldigt mycket. Och det var så otroligt härligt att höra dem skratta. Och för mig blev det en väldigt stor representation för att det där är ju glädje. De är glädje.

Och jag skrattade lite också, tror jag. Inte mycket, men så där att... Åh, jag ska prova på. Just det, man kan känna glädje på det här sättet. Men också känna att det är okej att inte känna glädje. Så när de låg och skrattade började jag gråta istället.

Och sorgen var inte så konkret som i att... Jag fick sitta i sorgen från min utbrändhet, eller ingenting sånt. Det var sorg som jag aldrig ens tänkt på. Som i att jag aldrig har haft en storasyster. Och sitta och sörja att jag inte har haft en storasyster.

Och också känna att jag har aldrig varit en storasyster. Ja, då sörjer jag att jag inte har varit en storasyster. Liksom väldigt mycket saker som jag aldrig ens minns att jag har tänkt, reflekterat över. Och det kände jag också, det var inte det som spelade så stor roll. Det var bara att den känslan var där.

Och det var sorg i det. Och jag låg och kände den sorgen. Samtidigt så kom det mycket positivt i det också. Nej, jag har ingen storasyster i mitt liv, men jag har två bästa tjejkompisar. Vi är som systrar för varandra.

Vi har fått välja att vara systrar för varandra. Och det är exakt lika fint. Den stora symboliken i det eller tankarna kring det blir av den här tvåsamheten. Att någonting kan vara otroligt sorgligt samtidigt som det är otroligt fint. Eller man kan vara otroligt glad men också otroligt ledsen.

Och framförallt att man inte definieras av en känsla. Så när jag låg och grät och kände sorg, att känna att det här definierar inte vem jag är. Och det var det som jag behövde få med mig från den känslan. Det är okej att vara ledsen. Det betyder inte att du blir en ledsen person.

är ju där ganska många timmar men behöver gå på toa. Också en intressant upplevelse. Jag kommer ihåg att motoriken är ju lite hejsan svejsan men att man ändå har någon slags muskelminne att ja men jag vet ju att jag går på toa men uppe i huvudet är jag såhär Oj, vad konstigt. Gå på toa.

Jaha, kan man göra sånt? Och också så där att, jaha, men vad är jag för kön då? Vad är det som händer där? Nej, jag vet inte. Men det spelar inte så stor roll just nu.

Det är lite som det är. Och det var också en tanke som kom väldigt mycket. Just att det där är inte så viktigt eller det spelar inte så stor roll. Det var nästan som en nonchalant tanke i att... Ja men finns det här på riktigt?

Äh, det spelar inte så stor roll. För i det skedet så gick jag också ut en stund, vilket var jättefint att få sitta ute. Och då kom det ju lite höns som bor där på gården och det var också en sån där grej, jag vet inte om den där hönan är där på riktigt. Men det spelar inte så stor roll. Har vi ätit än?

Jag vet inte. Eller kommer det att hända? Kanske. Det spelar ingen roll. Och efter ett tag kom den där rösten om och om igen att - det spelar ingen roll, det spelar ingen roll.

Och då var det som att jag började såhär, men om inget spelar någon roll, - vad gör vi här? Om inget i livet är viktigt eller äh, vad är då poängen? Och då blev det igen som att den här tvåsamheten kom i att Ingenting spelar någon roll och det är exakt det som är det allra viktigaste. På något sätt i att det finns inte en väg som det är meningen att jag ska hitta.

Det finns inte ett sätt jag ska leva mitt liv. Det finns många olika sätt. Och det är det som är meningen. Det handlar inte om att jag ska uppnå en sanning utan det är en lek, det är ett spel. Men det är samtidigt det mest allvarliga som finns, för det är vårt liv.

Så den där känslan av att ingen spelar nån roll, allt är otroligt viktigt. Innan var det det jag hade så mycket malt i. Vad är det jag ska göra? Vad är det jag ska jobba med? Det spelar så stor roll, och det finns ett rätt val.

Jag är rädd för att göra fel. Så att få känna att det finns ingen rätt väg, det var otroligt. Vad skönt! Ungefär. Och också skönt att saker inte spelar så stor roll som jag trodde.

Jätteskönt! Det tar ju mycket vikt från mig och att jag tar ansvar och vem gav mig det ansvaret att det är upp till mig att hitta meningen med livet? Det är inte så himla lätt, så varför ska jag försöka mig på det? Också sådär, nej vad skönt, då kanske jag ska släppa det. En annan väldigt stor del av den upplevelsen... Där kom jag återigen in med gruppen.

Jag vet att många har kanske lite oro inför att göra det i grupp och känner att man kanske inte kan få en upplevelse i grupp. För mig blev gruppen en del av min upplevelse och människorna i gruppen blev olika delar, olika pjäser. Så det var nåt tillfälle, återigen, där jag satt ute och jag kollade framför mig och det sitter nån i en stol och ser ut över fältet med gräs och solrosor. Återigen är jag sådär, händer det här på riktigt? Jag vet inte, det spelar inte så stor roll.

Men att det ändå är någon där och jag blir sådär, vem är det? Är det någon jag känner? Är det jag? Börjar jag tänka. Är det en yngre version av mig?

Nej, inte yngre, men kan det vara en äldre version av mig? Och det klickade, ja det känns rätt. Så jag var så här, men gud, jag vill ju att hon ska vända sig om nu. Jag vill ju se vem jag ska bli. Och då faktiskt reser hon sig upp och vänder sig om och då är det en av de andra deltagarna i gruppen.

Och då är det som att jag är såhär, nej men gud, ska jag få bli henne? Oj, vad häftigt! Men gud, vilken lyx! Kommer jag få bli som hon när jag blir stor? Och jag menar, återigen, de här viktiga samtalen som vi har haft innan spelar roll för att hon har berättat om sitt liv och hur det ser ut och då var det som att jag verkligen var såhär,

Om jag får bli som hon då, allt kommer ordna sig jättebra. Och vi får också ögonkontakt när hon går in i det här och Roshi leder henne. Vilket också blev väldigt symboliskt för mig för att Roshi blev en sån viktig person för mig i allt det här. Både i nyktert och onyktert tillstånd. Så då var det som att det blev så otroligt symboliskt i att där går Roshi, min vägledare, och leder mitt framtida jag då.

Och så får vi ögonkontakt och hon vinkar så här, hej är du här, ungefär. Och då blev det liksom som att, jag menar det är inte så vi skulle göra om vi ser tillbaka på vårt tidigare jag. Och vi har ju varit igenom tuffa grejer men om vi ser på oss själva i den delen av livet från där vi är nu då skulle vi ju bara, hej hej, you're doing great, det kommer lösa sig, vi ses sen. Och det var lite den känslan jag fick, att där går mitt framtida jag, hon ser där jag är nu, hon ser att det har varit tufft, men hon vet att det kommer ordna sig. Så hon bara säger, hej, det kommer ordna sig, du gör jättebra ifrån dig, vi ses sen.

Och så gick hon in. Så det var också en sån här, ja, som landade väldigt fint hos mig för det har varit så mycket oro just kring framtidstänk och vad är det som kommer hända? Vem kommer jag bli? Och hela tiden gör jag fel. Och bara veta, jag kan inte göra fel.

Nej, vad skönt. Och verkligen förstå att även om jag fick välja mellan vilket annat liv på jorden så skulle jag fortfarande välja mitt liv. Och att få känna det är väldigt, väldigt kraftfullt. Att liksom jag väljer att vara mig. Även om jag skulle ha val att vara vem annan som helst för att alla har problem, alla har svårigheter.

Det handlar inte om att försöka välja en annan pjäs. Spelet är fortfarande detsamma och jag väljer att vara mig själv. Och att få landa i det emotionellt, det sitter fortfarande kvar. Det kanske alltid kommer sitta kvar. Det är ingenting som man kan nonchalera bort utan det är en del av mig nu.

Så det var slutet av session två. När vi delade i cirkeln så var inte mitt ord tomt längre. Jag kommer inte ihåg exakt vad det var, om jag ska vara ärlig. Men det spelade inte så stor roll. Det var inte det här ångestfyllda som jag hade haft sessionen innan.

Det var liksom motsatsen till det. Och såklart också återigen klyschan med att ja, men jag fick ju vad jag behövde få. Och det var att sitta med otroligt mycket av mina grejer i nyktert tillstånd. För att kunna få den upplevelsen jag fick i andra sessionen. Om jag hade haft en stor första session hade jag kanske inte gått lika djupt andra, eller jag hade inte kommit dit.

Så att allt var ju precis som det skulle vara. Såklart. Så det är därför liksom, som en helhet så är det just det, en helhet. Det handlar inte om en session eller två sessioner eller dagarna emellan sessionerna utan det är en stor upplevelse. Och den är väl egentligen inte över heller, vilket är ganska underbart.

Det är väl lite grann poängen, att det inte ska vara över, utan att livet fortsätter. Kanske i bästa fall från en ny punkt, eller med en ny riktning. Och det var det vi pratade om också i september, när vi hördes första gången. Vi kanske väntar tills någonting landar, eller vad det nu är för något som händer. Finns det någonting som har landat efteråt, eller har någonting fått en ny riktning?

Självklart så försvinner det här initiala glowet Och det blev väl lite varje dag som det blev lite mindre. Men det var också okej. Det kändes inte så sorgligt. Och helt plötsligt kan jag ha en dag där jag känner mig otroligt nära min upplevelse.

Och känner att jag sitter i exakt samma lärdomar. Och har en otroligt fin dag av ingen riktig anledning alls. Sitter och tittar på ett löv väldigt länge och känner otroligt samhörighet. Och det är väldigt tröstande för mig också. Just det att det inte är en gärning, en avfasning.

Utan det fortgår. Sen, jag menar, jag fortsatte gå hos psykolog och helt plötsligt var det som att jag kunde få ut så mycket mer av terapi. Jag kunde få ut mer av samtal med andra. Jag kunde få ut mycket mer av saker som jag innan inte riktigt kunde använda mig av. I den här, lite att jag är så långt ner att jag inte kan hjälpa mig själv längre.

Nu kunde jag göra det. Nu hade någonting lossnat. Nu kunde jag faktiskt ta hand om mig själv igen. Och jag sa det efter en månad efter retreatet. Jag sa det till min sambo att det känns som att det är först nu jag har börjat återhämta mig från min utbrändhet.

Det är först nu jag faktiskt har vila och tar hand om mig själv utan att känna att Jag måste förtjäna vila hela tiden. För det är också en historia jag har haft med mig i bagaget väldigt länge. Att om man ska vila, då ska man ha jobbat först. Om man ska vila, då ska man ha förtjänat det.

Och det var också sådär som att få syn på den. Och det var kanske två eller tre veckor sedan som det hände. Första gången jag såg den där historien, hur länge har du legat där och tryckt? Oj vad länge jag har haft med dig och haft de tankarna. Att jag ska förtjäna att vila, nej det är väl inte så konstigt att jag inte återvänder mig från utbrändhet med den tanken i bagaget.

Så att det fortsätter att trilla ner saker här och där. Och det handlar inte om bara de där två första veckorna efter retreatet eller något sånt, utan det fortsätter hela tiden egentligen. Det är också lustigt hur det kan kännas, upplever jag. Som att man kan få någon sorts huvudnyckel lite grann. Som kan fortsätta öppna dörrar.

Till exempel att saker inte spelar så stor roll. Men samtidigt spelar jättestor roll. Det känns som en huvudnyckel. Den kan man stoppa in i väldigt många dörrar. Och komma fram till nya slutsatser om.

Så lycka till med den. Tack. Den är jag glad att jag har fått. Det är en svår fråga och jag har ställt den till några tidigare. Men vad hade du sagt till Molly för fem år sedan?

Livet som stort består av flera små liv. Så under en livstid så har vi liksom lyxen att vi får prova på lite olika små liv. Men att ibland när man är mellan två små liv så kan anledningen att man gör det i hoppet vara för att man har en liten kris. Och ibland kanske det till och med krävs en kris för att man ska kunna gå in i sitt nästa lilla liv. Och det är lite det jag känner att jag har varit i, den där krisen.

För jag ska ju in i mitt nästa skede och jag vet inte riktigt vad det ska bli eller vad det kommer att bli. Och det spelar inte så stor roll. Jag är inte lika rädd för framtiden som jag var innan och jag håller inte lika krampaktigt i det som att jag gör fel, jag tar fel val. Just nu så bara... Det är lite mer som att sprida ut frön och se vad som gror lite grann.

Det känns väldigt spännande och nyfiket istället för rädsla och ångest. Tänk om jag gör fel? Så det är väl egentligen det jag skulle säga. Återigen klyschan bara, det ordnar sig. Ja, det låter som frihet, tycker jag, när du berättar.

Ja, verkligen. Och frid också. Att ha ett lugn och att lite se att just det, där var det sådana känslor förut. De är inte längre där. Okej, vad gör vi då?

Då kan vi göra vad som helst. Det är lite så det känns. Att allt är möjligt istället för att allting är så otroligt svårt. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.