Tilly

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa och vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Filip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Tilly är trettisju år. För sju år sedan snubblade hon över den psykedeliska brygden Ayahuasca och hade en livsomvälvande upplevelse.

Idag berättar hon om hur hon lärde sig älska sig själv. Vi börjar tillbaka i tiden innan den här upplevelsen för att lära känna Tilly lite grann. Den Tilly som var innan ayahuasca. Innan Ayavaska Tilly. Ja, hon var väldigt...

Hon hade många järn i elden kan man säga. Jag drev ett företag med anställda samtidigt som jag hårdsatsade på en artistkarriär. Och gjorde allt i min... Allt jag kunde för att lyckas med allt det jag höll på med. Men framförallt ville jag lyckas med musiken för mitt andra var någonstans mitt levebröd för att kunna leva ut mina drömmar om att lyckas som låtskrivare och artist och hela den biten.

För att sammanfatta allting så kämpade jag. Det var ett konstant kämpande hela tiden och jag låg och hade ångest, oro och stress. Jag kan känna känslan när jag vaknar av att lakanen är helt svettiga av att jag är så himla uppriven av livet. Och backar man ännu längre tillbaka i tiden så var jag liksom tjugotvå år när jag hade så

dålig självkänsla och tyckte att jag inte dög och var fin nog för den här världen att jag la mig under kniven och stoppade in, gjorde silikonbröst. Idag så förstår jag inte ens hur det skedde, utan det var liksom att ja, det kanske hjälper. Och konstant hela tiden Jakten på att passa in och vad jag ansåg att det var var en kvinna och en artist också. Stod på löparband och mätte midjan.

Alltså helt hysterisk verkligen. Men ändå med supergott självförtroende för att jag vågade ta mig an grejer. Jag hade ändå såhär, sa någon, vågar du? Ska du göra det här? Ja, let's do it.

Mitt svar var alltid ja. Men där bakom alltihopa fanns det ingen självkänsla. Det var bara tuta och köra hela tiden. Det fanns inget stopp. Det var bara ett konstant ekorrhjul av förvirring och kaos.

Där nånstans, långt senare, för typ fyra år sen så fick jag också en ADHD-diagnos. Som jag också levde med ovetandes under allt det här och allt vad det innebär för mig, utmaningar. Som jag också ser idag, shit vad tufft det var att vara ovetandes om det och hur hård jag kanske var mot mig själv med saker som jag inte kanske klarade av alla gånger eller tyckte var svårt och man slog på sig själv och tyckte att man bara var såhär missanpassad i den här världen och den här boxen.

Så det var väl till det i stora drag. Stressad, mådde inte bra, in och ut i osunda relationer och bara jäkta, kämpa konstant. Hur såg dina nära relationer ut? Jag tänker på vänner och familj. Såg omgivningen att du mådde dåligt?

Ja, det tror jag var ganska tydligt på många sätt och vis. Men under den tiden så kan man ju titta tillbaka på den tiden också så mådde väl min familj också i stort också väldigt dåligt. Under den här perioden och någonstans så är det ju så, alltså det var tufft för Alla då. Många av de vännerna som jag hade då runt omkring mig finns faktiskt inte där idag.

För att det är mycket som har liksom, men det finns vissa vänner som finns där än idag och de har ju sett förvandlingen. Till innan min upplevelse med Oskar och till efter. Så det fanns många vittnen där som ändå kunde se att det inte var som det skulle. Hur kom det sig att du hittade till Ayahuasca och att du åkte på den här? Jag hittade inte Ayahuasca, Ayahuasca hittade mig.

Det är verkligen helt sjukt. Mitt i min stress av att Jag kunde typ inte jobba, jag borde ha sjukskrivit mig, för så dåligt mådde jag. Men adhd-människa och Försäkringskassan går inte ihop. Så jag hustlade, vilket innebar att jag hyrde ut min lägenhet på Airbnb och bara tog små extrajobb hit och dit bara för att make it through the day.

Jag brukade aldrig träffa någon av de personerna som skulle hyra min lägenhet. Jag brukade gömma nyckeln och bara ge den informationen och se till att det var städat och fint och mysigt när de kom dit. Av någon konstig anledning var det en bokning som jag fick. Jag kommer ihåg att jag satt och lunchade med min mamma och jag visade henne. Jag sa bara, jag vet inte vad det är med den här bokningen men jag känner att den här människan ska jag lämna

nyckeln till själv. Och mycket riktigt så gör jag det och då är det en äldre amerikan, en man som jag går in och visar och sen säger han bara såhär I'm so sorry, I usually don't tell people about this but I really need to tell you about this thing called ayahuasca. Och så satte vi oss ner vid mitt köksbord där och så berättade han och det var liksom Det var någonting som klickade i mig. Vi resonerade det han sa och jag vet inte alls hur det kunde göra det egentligen för att jag har aldrig varit i kontakt med någon form av psykedeliska innan eller liksom aldrig levt i någon sån värld så för mig var det så otroligt alien. Så kom jag i alla fall i kontakt, alltså så hittade jag den.

Och där samma kväll så bokade jag en biljett till Amsterdam som en månad senare då skulle äga rum en ceremoni, en Oscarsceremoni. Och det var helt galet. Så var det. Pratade du med din familj innan, kände du dig rädd eller vad hade du för förväntningar? Alltså jag vet inte riktigt vad vi hade för förväntningar.

Alltså det var typiskt lite mig också att tycka att någonting känns bra och sen så bara gå på känsla. Men det var ju, jag pratade ju med min familj och mina vänner, de var ju oroliga för mig. Alltså de var ju såhär, men herregud. Jag bara, nej men det är någon. Det är någon grej man dricker, någon form av te och så händer det grejer typ.

Alltså jag visste så lite. Men ändå så gjorde jag det och de var superoroliga och tänkte såhär. Men jag är ju vuxen, jag måste ju få göra mina grejer. Men de var jätteoroliga, både mina föräldrar och mina vänner. Jag hade aldrig rest ensam förut så bara för mig att sätta mig på ett plan och åka till Amsterdam och behöva ta ett tåg och hitta någon ceremoni var bara det för mig.

Jag kommer ihåg jag satt på planet och kände mig otroligt levande. Redan där kändes det som att någon form av inre resa redan hade börjat. För att jag kommer ihåg att jag kände att shit vad häftigt, nu sitter jag här. Samma sak på tåget, jag tittade ut och wow, jag är själv här. Jag kände mig så stolt att jag vågade åka själv.

Men sen kom vi dit och då kommer jag till, det är väl lite som ett större rum, öppet rum. Atmosfären där var otroligt trygg och lugn. varm. Man kände liksom en såhär trygg energi när man kom in där. Och man hade liksom, alla hade varsin madrass och meditationskudde.

Det var väldigt såhär, här är ditt och där är liksom, man kände att man hade sitt space. Och sen så, ja, senare på kvällen så drog det igång. Berätta om din första upplevelse. Ja. Nej men då.

Började ju med att det var ju shaman och liksom guider där och Människor som man liksom gick igenom först Ja men safety rules eller vad man ska säga. Så att det liksom Vad kan man säga, riktlinjerna för kvällen och det var väldigt såhär Man förstod liksom det här kommer hända och De satte igång och sjöng och spelade jättevacker musik och man var väldigt såhär, wow vad fint det här, vad vackert det här är. Och sen så började det med att man fick dricka en, som en shot kan man säga, den här drycken ayahuasca och känner man inget direkt så skulle man liksom, fyrtifem minuter senare så erbjuds den en till runda. hade inte jag känt särskilt mycket så då drack jag en andra och sen en timme senare efter det så erbjöds en till och jag kände väl lite men jag tog den där tredje och efter den där tredje då var det liksom okej, då kände jag nu lägger jag mig ner.

Så la jag mig ner och där började min resa och det första som hände var att Att jag kände mig så trygg. Jag kände en sån trygg, lugn, moderlig känsla i hela kroppen. Ett lugn. Och jag förstod helt plötsligt att jag var i min mammas livmoder.

Efter det var det precis som att jag föddes på nytt och fick uppleva mig själv igen som barn. Jag fick känna den känslan av att vara, som barn är, autentiska i sitt jag. Alltså det rann bara tårar av lycka av att få kontakt med den sidan för jag tror inte att jag hade varit i kontakt med den sidan av mig på så otroligt, otroligt många år. Så det var väldigt starkt och väldigt fint och jag fick känna min power och min kraft och min glädje och min kreativitet. Jag fick liksom

känna på allt vad jag är bara i den stunden. Sen var det som att man tryckte på en lampknapp och hela stämningen förändrades och det var en engelsk röst som helt plötsligt kom och sa You've been a victim of a crime and the offender is you. Sen var det allt självhat, allt självförakt. på alla sätt som jag någonsin har slagit på mig själv under alla dessa år av att inte känna att jag inte duger till eller att aldrig vara tillräcklig eller att alla elaka röster, alla monster bara kom som en tsunami. Och då vart känslan inte lika gosig utan då var det såhär shit

Jäklar, men det var ju också såhär, man var ändå typ medveten. För att jag hade precis haft kontakt med den här andra sidan av mig själv. Och sen, det vart som att jag fick se båda sidor på en och samma gång. Och den visade mig också även det här brottet som jag You've been a victim of a crime and defender as you.

Allting av det var ju liksom hur jag har tillåtit mig själv att ha en inre dialog som är så otroligt osund och inte snäll på något sätt. Men också att den visade ju mig. Jag kunde se min egen bröstoperation utifrån sett nästan hur de tog in och hur läskigt det var. Det var som att jag helt plötsligt var nära medveten i rummet när det hände fast jag var nedsövd. Och sen avslutades hela den här starka resan av att den här engelska rösten kom tillbaka igen och sa The mirror can never reflect your true beauty.

Där och då så tror jag att det var precis det som jag behövde. Jag behövde förstå, jag behövde få kontakt med mitt riktiga jag och förstå också att Att jag var boven i mitt eget drama. Även om man gärna som människa vill ofta ta fingrarna och peka utåt. Nej, det är det som händer och det där händer.

Jag hade ingen makt eller kraft över det. Men det var så tydligt att jag var tvungen att rikta allting inåt. Och sen var det en jättelång resa. Jag dog på något ställe och fick träffa min mormor men det här var liksom kontentan verkligen av det som jag senare efter den här upplevelsen tog med mig hem och ut i livet. Känslan är ungefär som att alla kontakter man har i hjärnan det känns som att de helt plötsligt hade fått kontakt igen.

Som att det har varit igenkloggade rörighetssystem som helt plötsligt hade fått En tarmskölj, nej men alltså typ. Att det kändes som att hjärnan helt plötsligt var ren och fräsch och att man kunde tänka klart och fått perspektiv. Jag mådde väldigt bra efter den här och jag gjorde det otroligt. Alltså det höll i sig väldigt länge.

Den här känslan av att känna att hjärnan funkade på ett annat sätt. Hur var det att komma hem sen från den resan? Nej men det var... Alltså det var ju skithäftigt att berätta allt det här som hände under ceremonin. Och alla mina nära och kära var ju bara glada att jag kom hem med ett stycke och ändå inte var helt trasig utan hade faktiskt en glimt i ögat helt plötsligt igen. De kunde ju se att det var en lampa tänd i alla fall.

Men någonstans var väl det också såhär i början men det som skedde senare var ju att både vänner och familj verkligen kunde se en förändring. Och blev jättenyfikna och ville veta mer och som senare resulterade i att jag Ett år senare åkte jag tillsammans igen med min sambo, min lillasyster och min bästa vän. De såg att det hade hänt så mycket. Till slut blev nyfikenheten att de också ville göra någon liknande resa.

Det låter som att det var en väldigt läkande upplevelse som ändrade riktning kan man säga. Jag känner att det var en till i innan den här upplevelsen och efter. Jag är lekman men jag tror att i det här ekorrhjulet som vi lever i av vad det innebär att vara människa i det här samhället som väldigt många lever i så tror jag att vi så Verkligen ekorrhjul och det blir att hjärnan har svårt att göra nya kopplingar och få de här aha-upplevelserna. Det krävs att du kanske reser då och gör något nytt verkligen.

Eller att du träffar någon människa som verkligen får dig att tänka om. Men det krävs kanske en hel del och det som kändes med den här upplevelsen var att Att den skakade om allt vad det innebär av att vara den jag var då. Jag insåg ju det som var min stora gåva som jag fick med mig av den här upplevelsen var just att jag måste börja älska mig själv. Acceptera mig själv, börja vara snäll mot mig själv.

Börja jobba med min närvaro och medvetenhet kring det här Alltså monstren som jag kallar det för. Alltså de här elaka tankarna och det här. Och jag insåg att liksom jag, jag måste sätta mig i förarsätet här och ta kommandot och inte bara låta de här få ta över och liksom sätta sig där utan att det är jag som styr. Det är väl det att jag har tagit kommandot över sådana saker och jobbat med att faktiskt höra dem.

Alltså faktiskt, det handlar nog om medvetenhet att jag nu hör dem när de kommer och låter inte dem få ta över utan nu kan jag prata med dem och säga så okej nu kommer du, hej hej jag ser dig, jag hör dig men det är okej, det är lugnt nu, jag har läget under kontroll och jag förstår att det har hänt mycket i livet som har gjort att du kanske känner si eller känner så och du är rädd för det här och du känner dig inte duglig men du lär dig att, alltså en sund dialog där man liksom pepp, alltså såhär, är sin bästa vän istället för sin liksom Istället för tvärtom, att lägga krokben för mig själv, för det var det som jag kände var liksom Med ett nötskal. Jag lyckades hela tiden lägga kroken för mig själv.

Trots att mina intentioner och min passion var alltid... Allt var alltid gott ifrån mitt håll. Men det blev alltid fel på grund av att jag inte var där och kunde förvalta allt. Så det blev alltid pannkaka av det mesta. Tyvärr. Jag har varit i en ceremoni per år sen det här.

Man tar med sig något nytt hela tiden och det som jag tror kom i och med det här var också att jag förstod att jag fick kontakt med att jag var sådär stressad. Förstod att jag var stressad. Så det gjorde att jag utbildade mig till yogalärare och gick från en person som några år tidigare hade gjort något yogapass. Hur är det här ens möjligt att folk kan göra det här till att vara en yogatjej helt plötsligt med allt vad det innebär och det gjorde ju sitt också.

Att man tog med sig de insikterna som man fick där på ceremonin med sig ut i livet och jag är en sån person som alltid har velat växa och gå framåt. Så jag tog det jag fick och verkligen försökte lösa det på något sätt. Och där var det mycket yoga och meditation. Jag förstod hur viktigt det är att vara

att höra sin inre dialog. För jag tror att det är jättemånga som inte ens... Man bara kör på. Och sen tänker man inte på att det händer så sjukt mycket i hjärnan. Utan den får bara såhär, go hey wire.

Och det får den inte längre. Utan nu är jag såhär lugn, chill, kom igen, we got this liksom. En mer positiv... Ja. Och att idag så mår jag väldigt bra. Det är inte mycket som stressar mig nu.

Ångest kan jag inte komma ihåg. Jag har inte skakat på flera år som var vardagsmat på den tiden. Jag trodde att det bara var så. Ångest har väl alla. Det är inget konstigt.

Men nu har jag inte det. Jag tror att det är en kombination av att ha varit på ceremoni varje år, tagit med mig det som jag fått där ute i det verkliga livet, jobbat, gjort min yoga, gjort min meditation, stannat upp, känt när jag är stressad, känt när jag är orolig, landat i det. Försökt förstå var det kommer ifrån. Wow, vilken resa. Ja, och den håller på fortfarande.

Livet är en resa, det kan man lugnt säga. Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika. Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden?

börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.