Elin

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa och vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Filip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering och psykedeliska upplevelser. Linn är fyrtifem år. För många år sedan levde hon ett festligt men destruktivt liv i London.

Idag berättar hon om natten då allt ställdes på sin spets och livet tog en vändning efter att hon tagit LSD. Så jag börjar med att säga välkommen. Jag skulle vilja börja med den som åkte till London. Kan du berätta lite mer om den personen som du var? Ja, jag är uppvuxen på landsbygden.

Mina föräldrar skilde sig när jag var sju. Jag växte upp med min pappa medan min mamma bodde Det tog tre timmar med tåg för att åka och hälsa på henne. Jag tror ändå att det var en väldigt trygg miljö där jag växte upp. Det var inte stökigt i skolan.

Det var små klasser. Men jag tror just det här med att när man är barn och inte har sin mamma nära sig så tror jag säkert att det ger en hel del spår och ärr i själen på något sätt. Men det var väldigt härligt också att växa upp med min pappa på många sätt. Han var anarkist och såg på att jag skulle få leva ett väldigt fritt liv. Jag hade nästan inga restriktioner alls.

Han hade full tillit till att jag klarade mig själv. Jag upplevde det som att det var en fin kärlek. Sen när jag skulle bli gymnasiet, då var jag ju Inte så sugen på att vara kvar på den här lilla bruksorten utan sökte mig någon annanstans. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton.

Sen när jag hade bott på den andra orten så till slut hamnade jag i Stockholm för att leda fram till din fråga. Jag hade redan levt ensam ganska länge och klarat mig väldigt mycket ensam. Sen när jag kom till gymnasiet började jag träffa vänner som började ställa lite djupare typer av frågor. Vi började ha lite tyngre samtal. Det fanns väl någonstans där när jag började inse att det fanns ett enormt tomrum inuti.

Så där var jag väl ungefär i energin innan jag till slut tog mig iväg till London för att få utforska någonting annat. Och jag ville samtidigt också finna min botten. Jag hade verkligen tankar på att hamna så långt ner jag bara kunde. Och med det menar jag också att vi började experimentera med olika typer av substanser och drack mycket på helgerna.

Och då när jag tänkte att i London, där kan jag nog få ha ett liv där ingen överhuvudtaget vet vad jag gör. Utan då kan jag få fullt fritt bara Utforska. Det var mycket musik och klubbar och sånt som drog såklart. Så det var ju inte så här, oj nu ska jag iväg och vara deppig.

Utan det fanns ju någon sorts, okej nu kör jag. Så jag bara flyttade ensam till London. Utan kompisar och så. Utan jag bara åkte dit. Hittade rätt typ av miljö.

Hur var det när du kom till London? Jag hade aldrig varit utomlands ensam tidigare. Jag upplevde det som, jag har ju skrivit dagbok hela livet. Så jag har dagboksanteckningar från den här perioden. Jag tror jag beskrev det som att det var som att vara i ett svart rum.

Som man famlade runt. För jag visste ingenting om vad jag egentligen skulle göra där. Jag bara hade någon typ av längtan och dragning till att jag alltid älskade att dansa. Att det fanns bra klubbar, man kunde dansa. Men sen visste jag inte så mycket mer.

Men på något sätt hade jag fått tips av några kompisar som bodde i Stockholm som kände till något litet kollektiv med svenskar som jag flyttade in. Till en början var det mer att man kom in i någon sorts vardag där och fick jobb på en fotoaffär i Notting Hill Gate. Det kändes ändå som att det kom in någon sorts rytm även där. Och till slut så hittade jag iallafall den här scenen som jag letade efter med rätt typ av undergroundmiljö som jag var sugen på att utforska. Och hur gick det utforskandet?

Jag hade fått nys på att MDMA var en väldigt härlig drog att vara i ett skönt rus kring. Den känslan som man fick av ecstasy, som det populärt kallades, vad gör det som en känsla av Enorma lyckoruskänslor. Det var mycket det, tror jag, som jag längtade efter. Att det skulle vara oändligt.

Att man skulle kunna få utforska det. Utan att det skulle vara något problem att kunna vara i miljöer där Det var väldigt mycket kärleksenergi på något sätt, fast ett dansgolv då såklart. Så jag hittade i alla fall den här typen av klubbar där både musik och atmosfär och mängden med människor stämde. Så det var att man nästan blev som ett inventarie på de här klubbarna.

Jag var där varje helg, jobbade på veckodagarna. Slet häcken av mig och var ansiktet utåt i den där fotoaffären. Sen festade vi hela helgerna och sov knappt någonting. Jag har iallafall träffat en kille till slut som jag kunde flytta hem till. Han och hans brorsa plus en annan kompis, de bodde i södra London.

Det var typ det finaste huset jag någonsin bott i. Och vi hade det jättebra där. De var jättefina människor, verkligen. Lite äldre var de också, men behandlade mig jättebra. Så jag hade verkligen inga problem med relationerna på något sätt.

Utan det var väl snarare att det enda jag ville var att vara ute och festa. Hur började du märka då att någonting inte stämde eller att kroppen inte mådde bra? Ja, men det var väl framförallt att jag upplevde de här fruktansvärda mardrömmarna som började komma. Det var liksom... Blixten slog ner i min kropp och på slutet av den här drömmen så ser jag mig själv.

Jag tittar ner på min kropp, jag ligger på marken och tittar på mitt förkolnade lik och hur mamma sitter på knä och gråter bredvid. Det var mycket sådana ganska makabra mardrömmar som återkom i olika skepnader. De där drogerna gick aldrig ur kroppen, så jag tror att jag var i ett konstant rus. Jag tycker ändå att det är lite att förklara hur pass avstängd jag ändå var då. Jag hade en av mina absolut bästa vänner som hade kommit hela vägen från Stockholm för att hälsa på mig.

I London. Hade väl varit där ett par dagar. Han var inte någon som gillade att gå ut och festa överhuvudtaget. Jag tror att jag gick ut och festade i alla fall. Hade inga hyfs what so ever för att tänka att nu har jag en vän här som har rest långt.

Nu ska vi umgås. Jag ger mig ut en fredagsnatt och är ute och festar och så kommer jag tillbaka. Jag har varit ute och nästan... Jag tror vi kom hem åtta på morgonen. Sen är det han som är lillebror i huset som inte har hängt på den typen av fester som vi var på.

Utan han var punkare och hade varit på någon punkfest. Men han hade råkat få i sig alldeles för mycket olika saker. Så han hade fått en rejäl överdos. Hans hals hade börjat svälla igen. Ådrorna runt ögonen hade poppat så han kunde knappt andas.

Så han fick åka i ambulans till ett sjukhus. Så efter att jag varit och klubbat så följer jag med till det här sjukhuset och ser honom. Hur han ligger där med panik i ögonen och hjärtat racear. Läkarna, det de sa var att de kunde typ inte göra någonting. Utan det enda som var var att försöka ge honom en injektion och bara hoppas att hans hjärta skulle sluta racea så mycket.

För han höll på att nästan få en hjärtattack. Eller hjärtattack, jag vet inte. Men iallafall, det var väldigt farligt att hans hjärta slog så hårt. Så jag ser det där hända på dagen, efter att jag varit och festat hela natten. Kommer sen hem, min vän är där och hälsar på.

Jag tror inte att jag gav honom så mycket... Att vi umgicks eller något sådant. Utan jag bara lade mig i soffan och somnade. Sen vaknar jag vid midnatt. Och klär på mig, gör mig i ordning och är redo för att dra ut för nästa fest. Och det där tycker jag bara är en så himla sjuk grej att göra.

Jag tycker det bara tyder på att man inte alls är närvarande någonstans. För mig låter det som någon som verkligen är helt borta. Så du bodde i London och du festade hårt och kroppen började ta stryk. Och så kom det en natt då det hände sig så att du tog LSD. Ja, LSD var ju kanske inte någonting...

De drogerna som man tyckte var roligast för att kunna gå på klubb, det var ju sådant som höll en vaken så man kunde dansa hela natten. Det man tänkte på LSD var ju mer att man kanske ville vara någonstans och titta på stjärnorna. Det var inte riktigt det man var ute efter. Problemet var att jag hade tagit så mycket ecstasy så varje gång jag skulle ta det så började jag kräkas. Som man tänker sig mer hårspundare, att de börjar kräkas.

Min kropp sa verkligen ifrån och ville inte ha det där något mer. Jag var väldigt mager också på den här tiden. Tror jag vägde fyrtiosju kilo, vilket är en extremt låg vikt för att vara min normalvikt. I den här ready to hit the night, eller morgonen egentligen, så drar vi iväg och landar på klubben. I södra London.

Vi bodde i södra London och klubben låg i Brixton och hette The Fridge. Klockan är kanske någon gång efter ett, halv två. De andra som jag kommer dit med försvinner iväg till dansgolvet för de ska ta ecstasy och dansa. Så då hade jag med mig en lapp med LSD som jag hade sparat. En sort som heter White Lightning.

Jag har för ovanlighetens skull gått upp på övervåningen på den här stora klubben. Det var ju en jätteklubb. Jag tror de hade en kapacitet för långt över ett och ett halvt tusen besökare. Så det var ju en riktig... Av ett väldigt härligt ställe.

Men just den här natten i alla fall så har jag för ovanlighetens skull satt mig på övervåningen. En bit innanför den här gigantiska balkongen. Eftersom det var en gammal teater. Typ som en teaterbalkong. Så man kunde titta ner mot scenen och dansgolvet.

Och jag går då istället och sätter mig på en liten platå där en bit in och bakom och väntar på att LSD ska börja fungera. Men det fanns inte på kartan att jag inte skulle vara ute på dansgolvet. Det var helt ovanligt. För jag brukade alltid dansa, dansa, dansa. Jag har alltid älskat att dansa, ända sen jag var barn.

Att sitta still var verkligen inte min grej. I alla fall inte på den här klubben. Det var dansen som stod i centrum. Så det första som jag märker att LSD börjar verka, det är att jag känner en doft som börjar besvära mig och kryper in i näsan och verkligen äcklar mig. Jag ser mig omkring och ser på människorna omkring mig.

Jag tror inte att jag har det... betraktat omgivningen på det där sättet. Jag brukade ju vara så fullt inne i mig själv och nu plötsligt satt jag där och tittade på människorna omkring mig och de är svettiga och bänga, höga och ser skitfulla ut och var borta. De har säkert festat i flera timmar innan vi kom dit. Det slår mig plötsligt att

Ja, det här är min morgon. Vanliga människor, när de vaknar så kanske de sitter hemma med morgontidningen i sin morgonrock. Kanske med familjen och småpratar. Kanske tittar ut genom fönstret och ser solen. Medans jag, jag sitter på en mörk, dekadent klubb med massa människor som bara är

Helt väck. Så plötsligt dyker det upp en äldre man. Och den här personen kanske såg att jag gick igenom något. Och han har ett fårat ansikte. Han tittar vänligt på mig och sträcker fram en vit kudde som han har på sina båda händer och sträcker den mot mig.

Sen placerar han den på mitten av en av de här trappavsatserna en bit upp. Sen pekar han med hela handen mot den här kudden och ser mig djupt i ögonen och säger And now you sit here and watch. Och ja, det var som om det kändes som den rätta saken att göra då. Så jag klättrar upp där och sätter mig där på kudden.

Rak i ryggen och bara sitter. Och mannen lämnar rummet. Och jag är där själv. Och från den stunden. Så bara började massa minnen att komma tillbaka.

Lite som minnesflashar. Som man ser på film eller hör talas om innan man dör. Man får minnesbilder från sitt liv. Jag ser mitt liv som när jag var barn. Bilder ifrån minnen hos

Farmor och hennes sommarstuga. Somrarna med farmor och alla fina nära relationer. Vackra minnen med upplevelser med nära och kära. Det som jag kommer i kontakt med och minns är en del av mig själv som var väldigt ren och oförstörd. Kanske det oskuldsfulla barnet som finns där inuti.

Det var som att jag plötsligt mindes någonting som jag helt hade glömt bort. inte alls var i kontakt med längre. Så där och då kom jag till insikt om att det var dags att ändra livets riktning drastiskt. Jag kände mig helt klar, som om jag hade vaknat ur en lång sömn. Jag satt säkert där i flera timmar, jag vet inte exakt hur länge.

Till slut letade jag i alla fall reda på mitt sällskap. En av dem var en av brorsorna som jag bodde tillsammans med i huset. Jag tog honom till sidan och sa Hej! Jag behöver sluta med det här. Jag behöver verkligen förändra mitt liv.

Det här funkar inte längre. Min kropp pallar inte det här. Det här är inte rätt. Jag tror verkligen inte att han kunde ta mig på allvar där och då alls. Jag var ju den i vårt gäng som alltid ville festa och den som ville dansa längst och mest.

Jag tror inte att han fattade att jag verkligen menade allvar där och då. Vi hamnade på en efterfest därefter i ett vackert hus som hade en jättestor fin trädgård på baksidan, eller uteplats. Så lånade jag badrummet där, som var ett jättevackert badrum. Det stod ett badkar med lejontassar. Sen i det där badkaret, när jag satt där och skulle skölja av mig natten, så bröt jag ihop och bara satt och grät.

Jag tror inte att jag hade gråtit på säkert hela tonåren. Att känslor var så stor del av livet, tror jag. Jag hade nog någonstans lärt mig att bita ihop. Men där och då brast det. Jag tror ändå att LSD hjälpte mig till, to crack open.

Det var som att någonting öppnade upp och sprack inom mig. Som var väldigt välbehövt i det där badkaret. Så jag bara satt där och grät och grät. Sen ringde jag efter den där vännen som jag hade betett mig väldigt dåligt mot. Eller neglected och inte alls varit en normal värd kring.

Så jag ringde till honom. Han kom dit. Han var helt nykter och allt. Så berättade jag allt för honom. Det var väldigt fint att få ha en sån...

Jag tänker ändå att det var en gåva att han var där just när det här hände. Att det fanns någon där som kunde ta emot mig i det. De andra var ju mina partners in crime på samma spår. Han var ju någon som kom helt utifrån. Så det var väldigt fint.

Och sen från en dag till en annan så blev det att jag måste till läkaren. Jag måste kolla upp så att mina organ är okej. Jag ska verkligen ta tillvara på mitt liv härifrån. Jag måste ändra. Jag kan inte vara kvar i London.

Jag behöver kanske lägga in mig själv på ett behandlingshem. Jag tänkte massa sådana tankar och verkligen började titta. Vad kan man göra i Sverige? Jag vill inte till Sverige. Vad ska jag göra?

Kraftfulla insikter. Jag tror många som har haft en psykedelisk upplevelse med kraftfulla insikter kan ibland känna att de här insikterna de fejdar liksom bort, att det är svårt att omsätta dem i handling. Men så blev det inte för dig, utan du gjorde faktiskt någonting av det här och gjorde en stor förändring. Ja, från en dag till en annan. Jag tycker det är helt magiskt att det kan funka så.

Det var som om någon tryckte på en reset-knapp och jag vaknade. Det är helt otroligt. Jag hittade en liten oas. Jag hade fått höra om en man som hade en gård flera timmar från London. Han drev en konstorganisation.

Jag hade bara fått för mig över det lilla jag hade hört om den här mannen. Det var nämligen så att hans typis brukade stå på scenen på de här klubbarna där jag var mycket. Och de där typisarna, det fanns någon länk där. Så jag fick åka till den här mannen som var väl egentligen kanske lika gammal som min pappa. Han var nykterist och hade den här konstorganisationen.

Det var en helt magisk plats. Det var som en sagoplats där på engelska landsbygden. Jag fick möjlighet att bo där. Fick arbeta mot mat och husrum. Han visste ju min story.

Det var inte som att jag försökte mörka det på något sätt. Utan jag var helt ärlig med honom. Personen som tog dit mig över en helg, att jag var där lite på prov en helg. Så skulle vi se om vi kom överens. Men det funkade jättebra.

Han blev lite av en sån där... Den där farbrorn eller farfadern som man aldrig haft som lärde mig jättemycket om konst och så för han var konstnär. Min uppgift där blev att hjälpa till med catering. Samla ved. Jag sådde blommor.

Jag fick hjälpa till att måla gigantiska backdrops som vi använde som stora mattor inne i de här teepisarna. Så det var mycket måla. Mycket helt enkelt saker man gör med händerna. Så det var väldigt jordande. Och jag som är uppvuxen i naturen kände att hela det där att återigen få knyta an till jorden var väldigt, väldigt

fint sätt för mig att få läka och komma tillbaka i kroppen. Så det var liksom... Mitt meningslösa partyliv blev bytt till det här otroligt vackra, lantliga, meningsfulla livet när jag fyllde en funktion. Den här relationen till naturen och lärde det lilla barnet att gå. Så hade vi en jättestor konstfestival där också. Det blev liksom en väldigt fin vändning i livet genom att hamna där.

Jag tror att om inte den där upplevelsen som jag hade den där natten som fick mig att vakna så skulle jag lika gärna kunna ha tagit kål på mig själv tror jag faktiskt. Jag skulle nog inte vilja vara utan de upplevelserna överhuvudtaget. Så jag tycker nog att det passar väldigt bra in i min livshistoria. Även om det är en berättelse som jag väldigt sällan berättar. Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö.

Svensk expertis inom psykedelika. Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? Börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.