Alexander

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa och vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Philip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Alexander är tjugonio år. Psykedeliska upplevelser har länge varit en viktig del av hans personliga utveckling och konstnärliga process.

Efter en utmanande period i livet beslutade Alexander att göra en ceremoni med ketamin för att komma i kontakt med sina känslor. Det här är hans berättelse. Välkommen Alex till podcasten Min Resa. Tack så jättemycket. Tack Philip.

Vi har ju pratat lite innan, jag vet att du har haft en lång resa med psykedeliska upplevelser. Men du är här för att berätta om en upplevelse som var för ungefär ett år sedan, en ganska ny upplevelse med ketamin. Ja, precis. Jag vill gärna fråga dig om den Alex som hade den här upplevelsen lite bakgrund om dig, så lyssnarna får lära känna dig.

Absolut. Var ska jag börja egentligen? För att lätt summera min resa så växte jag upp väldigt mycket i sportvärlden. Jag höll på mycket med många olika sporter, men truppgymnastik tog jag upp mycket av min tonårstid och växte upp som musiker också. och framförallt metal-trummis, men även i många olika genrer.

Jag har alltid levt ett ganska så aktivt liv. När gymnasiet var färdigt och hela den, vad ska man säga, epoken av livet var slutförd och det kapitlet så började gymnastikgruppen sakta skingra sig och efter ett tag så började bandet sakta glida isär. Jag föll i en form av identitetskris och tappade mycket. Både den klassiska pressen av att man ska bli vuxen och försöka hitta en karriärsväg eller någon form av väg framåt i livet och börja ta mer ansvar själv.

Så började jag samtidigt tappa många av mina tidigare identiteter och gick in i en ganska tung depression. gled djupare och djupare ner i en form av meningslöshet. Tills jag till slut kom till en bottenvänd punkt eller vad man ska säga och där, precis i det skiftet, så kom en av mina dåvarande bästa vänner och gav mig min första psykedeliska upplevelse. Och som blev en form av verklig, vad ska man säga, ögonöppnare eller uppenbarelse för mig.

Jag kom från en inte tidigare kanske aktiv andlig bakgrund eller liknande, och fick helt plötsligt ta del av en helt annan del av av världen eller av medvetandet av verkligheten. Genom mina första psykedeliska upplevelser som jag hade där så tog de mig från Dels så tog de mig från det väldigt mörka, meningslösa tillståndet som jag ofta fann mig själv i och visade mig att det fanns en så mycket större värld och en så mycket ljusare väg att vandra på. Jag hade också en transformation i en av mina första upplevelser där jag

togs utanför min kropp och utanför mitt ego, eller vad man ska säga, och fick en uppenbarelse om min väg framåt. Så jag fick i den upplevelsen se att konstens väg var någonting som kallade på mig och att min väg framåt skulle bli genom att porträttera mina upplevelser eller min livsresa genom det visuella mediumet. Så det var så jag hamnade in i tidig tjugoårsålder som konstnär. Jag vaknade upp efter de upplevelserna och förstod att jag skulle vandra en sån väg och en väg som jag inte tidigare har varit engagerad i på något sätt. Och därigenom framåt sen, efter det så ganska strax därpå, inom ett år efter de upplevelserna så började jag jobba på

på bårhuset och på patologen. Det blev också en väldigt grundande upplevelse för mig att tas in i och jobba med kroppen på ett sånt detaljerat sätt. Att få ta del av anatomi och förståelse på ett så pass sätt och även också få möta men liv och död på ett helt annat, djupare plan när man utsätts för det och jobbar med både sorgeprocessen av människor som kommer in och ska säga farväl till sina nära och kära, men även att vara i närvaron av den delen eller så när livet har upphört och få vaka över kropparna den sista tiden innan de sänks ner i jorden eller eller kremeras eller liknande.

Och det utvecklade också min filosofi väldigt mycket och stadgade min, vad ska man säga, mitt driv eller så, och satte det ännu hårdare. Mitt driv framåt som konstnär och som, vad ska man säga, egentligen utforskare av livet och av medvetande. Och hur jag genom de livserfarenheterna som jag samlar på mig kan producera rikare konstverk med tiden som förhoppningsvis kan tala väldigt mycket till till omvärlden också. Så det är väl lite så på den vägen som jag hamnade, eller vad man ska säga, på den stigen som jag idag vandrar framåt på.

Så våren år år du har varit på den här vägen, gått den här vägen med olika psykedeliska upplevelser och också ett konstnärskap under flera år. Kände du då att det fortfarande var någonting som du behövde utveckla eller något problem som de här psykedeliska upplevelserna inte hade hjälpt dig med? En av de blockarna som jag haft i min kropp under i princip i tjugo år eller så.

Jag har inte haft tillgång till att kunna gråta som vuxen människa. Jag har inte gråtit sedan jag var ganska ung. Så det finns, och det har bland annat, om inte i takt med många andra temperamentala och andra prylar i psyket, har det gett uppkomst till mycket ilska och mycket aggression och liknande för att det har varit där jag har kunnat, eller det har ju blivit där utloppet för mycket känslor har tagit spel istället för att jag kunnat kanske gå in i sorg eller öppna upp mig och verkligen släppa ut tårar eller liknande. Men det var en av de grejerna som jag ville gå in i den här upplevelsen och börja jobba med.

Och inte bara då sorg, utan överlag att komma ner i mitt hjärta eller komma ner i en mer emotionell närvaro för att jag har en tendens att kunna fastna mycket uppe i huvudet, mycket uppe i tankar och i kognition och så vidare. Jag behöver lära mig att ta hissen ner till det emotionella och landa där. Så berätta hur det hur det kom sig att du gick igenom den här upplevelsen med ketamin. Jag hade

Tidigare, lite mer än en månad tidigare, så hade jag varit med om en bilolycka. Det var jag som var förare och det gick bra för mig. Det var inga personskador, men bilen var helt kvaddad. Det var en ganska, för min kropp, traumatiserande upplevelse att vara med om. Så efter det, och samma sak med vad jag hade genomgått under mitt senaste år innan dess, så kunde jag känna att Ketamin, det är någonting med hur den opererar i psyket som har fungerat.

Det har varit en väldigt effektiv medicin för mig att kunna penetrera ner i till exempel minnen eller känslor som jag inte riktigt har tillgång till i vanliga fall eller liknande, det har en tendens att väldigt naket öppna upp mig inför mitt eget psyke på sätt som är väldigt nyttiga för mig och ger mig insikter som jag har väldigt svårt att kunna nå till annars. Jag har en väldigt fin grupp av människor runt omkring mig som var med och guidade under upplevelsen. Som gjorde det så kraftfullt och läkande på ett sätt som jag inte alls hade kunnat uppnå själv. Utan också en förståelse under upplevelsen för vikten av vänner eller vikten av nätverk runt omkring.

Vikten av att kunna bli lite uppfångad av sin omgivning emellanåt. Vi har ett jättestort ansvar över oss själva, men vi är inte alltid starka heller, så vi behöver verkligen kramen från utsidan emellanåt. Så hur blev det i själva upplevelsen? Hur var den för dig?

Den var väldigt kraftfull och det blev jättefint. Vi kom hem till en stuga som vi var i. Vi klädde om i vita kläder, vi hade ett väldigt fint ceremonirum som var uppsatt med en vit bädd och lite blommor runtomkring. Väldigt lugn musik och tända ljus och så vidare. Så att hela stämningen var jätte, om man ska kalla det för meditativ, den var väldigt lugnande för både kropp och sinne.

Det vi hade valt den här gången var att göra Ketamin-sessionen intravenös. Så att ge den möjlighet att kunna gå väldigt mycket djupare. Vi hade väldigt bra guidning, sjuksköterskor och liknande som var där och administrerade så att allting gick väldigt bra till. Det fanns inga orosmoment i det.

Min kropp var väldigt bra hållen där så att jag kunde gå in i min inre sfär och gå in i upplevelsen. Och när det väl satte igång så... Dels så var själva mängden ganska så hög så att jag visste om att det skulle bli en intensiv upplevelse men jag hade ingen aning om hur upplevelsen skulle, vad ska man säga, spela ut sig och vilken magnitud den skulle vara på. De gav mig lite grann i början bara för att kolla reaktion och sådär så att jag kände in det och sen så fick jag hälften av mängden på en gång och jag låg från att vara väldigt lugn och helt nykter till att Det var som att ett tåg kom körande i hundratals kilometer i timmen och körde över mig eller vad man nu ska säga.

Alltså den farten och trycket när ett tåg kör förbi en på perrongen. Samma intensitet tog tag i hela min kropp och började sträcka ut mig. Det var som att jag sträcktes ut från fötterna och huvudet längre och längre ut. Längre och längre och längre tills Jag gick i princip, alltså kunde, vad ska man säga, omspanna hela jordklotet och till slut var det som att varenda cell i min kropp brast och jag sprack upp i rent ljus.

Och min, om vi ska kalla det för egoidentitet, alltså min identifiering med Alexander, den jag är, upphörde att existera och jag kunde gå långt utanför mig själv. Genom den upplevelsen så togs jag igenom... Det första som hände bland annat var att det kändes som att jag... Det här blir väldigt science fiction-aktigt, eller vad man ska säga. Men det kändes som att jag färdades in och ut genom dimensionella spektrum.

Genom tid och rum, fram och tillbaka, icke-linjärt. Jag minns att jag hade vissa upplevelser som var att jag åkte ner genom DNA-spiraler, vad som kändes som genom i min egen kropp, på en mikroskopisk nivå och fick se olika, väldigt mycket kroppsliga funktioner och liknande. När jag åkte igenom DNA-spiralerna så kunde jag se olika minnen, olika händelser i mitt liv och kastas tillbaka till någon händelse när jag var sju år gammal som sedan triggade upp beteenden när jag sedan var kanske elva-tolv som sedan ledde in till andra händelser när jag var femton-sexton och sedan som tjugo år gammal och så vidare. Jag fick se på ett väldigt linjärt sätt där

olika händelser och olyckor och annat som hänt i mitt liv och hur de senare har spelat ut sig. På ett superkroppsligt sätt, det är inte så att man bara ser dem utan man återupplever allt och samtidigt som på vissa plan så är man i ett kanske vuxet kognitivt förstående medvetande i de upplevelserna, samtidigt som man verkligen får plockas ner till att vara sig själv simulerat, sju år gammal, med känslorna man hade där, minnena man kan känna i kroppen på när man var ett barn och så vidare. Det var otroligt kraftfullt. Jag hade även djupa, så jag gick igenom mycket.

Det var ganska tungt. Det var många moment av väldigt, väldigt, väldigt djup skam. Jag håller också mig själv väldigt hårt. Jag är ganska så perfektionistisk i i hur jag är och ställer i perioder orimligt höga krav på mig själv.

Och skäms väldigt mycket över mig själv om jag gör fel och så vidare. Jag tar mig själv på alldeles för stort allvar i vissa sätt och jobbar mycket med det. Det var en av de grejerna. I upplevelsen så kastades jag igenom mycket skamliga moment. Jag minns att det var någon period där jag kastades ner i

och var som en liten ledsen pojke som stod och skylde sitt kön. Så liten i regnet och man står och skäms och känner sig ensam. Men kroppen är så skör och ömtålig och allting runt omkring en är så mörkt. Jag kunde även se de som var med och satt Alltså de som var med och guidade i upplevelsen satt och mediterade runtomkring och satt och höll ett väldigt lugnt space och även observerade mig lite grann emellanåt och kunde se att när jag gick igenom vissa, för vi samtalade om upplevelsen senare och kunde se att i vissa samtal när jag gick igenom väldigt kroppsligt och psykologiskt prövande eller tunga moment så kunde de se hur det synkade med att

att min kropp började röra sig eller kanske knöt ihop sig mer. Armarna och benen korsades och så vidare. Just att man verkligen kunde se den kroppsliga och fysiska ångesten manifestera sig jättetydligt. Och sen så hur, ofta efter en liten stund, hur Min kropp gick in i djup, djup andning.

Väldigt djupa, tunga andetag och släppte upp allting. Då synkades det eller så, just att man kunde se hela min kropp slappna av igen. Jag i min inre resa hade inte tillgång till min kropp i upplevelsen, utan jag var i inre sfärer eller inre världar. Men kunde också gå vidare till andra moment senare. När jag började ...

Upplevelsen tog ungefär trettio minuter av en out-of-body experience, alltså trettio minuter av att vara helt utanför min egen kropp eller att inte uppleva att jag har någon tillgång till min egen kropp, och färdas in och ut genom minnen, genom mig själv och genom min cellkropp, mitt DNA och så vidare, eller vad jag då upplevde som det. När jag kom tillbaka eller så, fick mina första förnimmelser av att, just det, jag har en kropp, jag är Alexander, jag är så här och så här gammal och så vidare, så började min kropp bli väldigt, väldigt spänd och allting blev kallt och andningen blev ganska svår och intensiv och det började bli ett väldigt högt tryck över bröstet, precis som en panikångestattack eller liknande.

Tidigare gånger när jag har haft väldigt hög ångest i mitt liv så har jag ofta slutit mig själv och gått undan helt och stängt in mig själv för att jag varit rädd för att öppna upp och visa de sidorna eller släppa in människor i den emotionella skörheten. Men när jag låg här i ett så pass medvetande utvecklat stadie, eller i ett så pass alternativt medvetandestadie, så kände jag just, i dumma ord, jag kände dumheten i att försöka sluta det, eller faran i att försöka sluta mig själv och försöka ta itu med det, eller genom att försöka dölja det eller liknande. Det cirkulerar bara tillbaka den energin och egentligen förvärrar den eller förstärker den ännu mer. I det stadiet hade jag lite tillgång till mitt ansikte och lyckades ändå precis få ut ett litet ”Hjälp!” Ganska så ynkligt och skört.

Så frågade en av de som satt i närheten ”Vad behöver du?” Jag bad dem att bli hållen. Det var väldigt ovanligt för mig att våga be om en sån grej och att efter att ha bett om den våga ta emot den. Och så frågade de, vem ska hålla dig eller vill du bli hållen av någon speciell? Och så sa jag bara alla. Och så satte de sig runt mig och det var bara män i den upplevelsen, vilket var väldigt vackert.

Vissa av dem var väldigt nära vänner. De satte sig runtomkring och någon lade sig med sin kind mot min kind och någon lade sig över mig och höll i mina händer och så vidare. Det var så otroligt vackert och jag kände direkt hur hela den ångesten eller hela den skakandet i kroppen och energin brast upp och jag brast ut i tårar. Jag började gråta så mycket, så kraftfullt. Jag låg och hulkade och jag grät och eftersom jag fortfarande var väldigt påverkad av ketaminet så simulerades jag ner så att jag låg och upplevde mig själv som liten, liten pojke som låg och grät.

Jag var ung tonåring och jag var ung vuxen, så jag gick igenom många olika åldersstadier och fick gråta ut de tjugo åren, eller börja i alla fall gråta ut de tjugo åren av undertryckta eller förtryckta tårar. Det var så vackert. Många av de som var där började gråta tillsammans och vi låg och höll varandra och grät och grät. Många gånger under den upplevelsen kände jag också att nu tar jag för mycket plats. Nu måste jag sluta med detta.

Nu har jag gråtit tillräckligt länge. Olika sådana röster som är så toxiska, eller vad man ska säga. Vi hade ju gett den här tiden till, de var ju här för att hjälpa till med, man behöver inte ens argumentera varför egentligen, men just att Det var jätteviktigt där att jag vågade ta plats och inte sänkte mig till de rösterna. Så jag gav mig till att fortsätta gråta så länge jag kan.

Jag började skratta emellanåt och började skrika nästan. Jag gick in tills hela min kropp var helt matt, helt svettig och helt nyfödd. Jag kände mig badad i kärlek, i tårar, i i ljus, i ren lätthet i kroppen. Jag kan väl inte säga annat än att det var en av de absolut mest potenta och kraftfulla och livsomvälvande, eller vad man ska säga, upplevelserna som jag har gått igenom.

Jag får en känsla av lättnad och frihet. Det låter som en befriande upplevelse. Ja, verkligen. Men sen kommer prövningen efter upplevelsen att fortsätta våga vara i den öppenheten. Att fortsätta våga

lita på att ens vänner är där för en och inte lyssna på andra hjärnspöken utan att veta att vi finns ju här för varandra. Och att fortsätta göra arbetet av att så här, för att jag börjar komma närmre och närmre tillgång till, till exempel att kunna vara i sorg eller att vara i andra emotionella stadier och börjar få tillgång till till tårar till exempel och att fortsätta göra arbetet av att inte bara sitta och vänta utan sakta fortsätta vandra vägen av att integrera och ta sig framåt. Det måste också ha varit värdefullt att du hade några av dina närmaste vänner där som du sedan kan följa upp med och checka in hur det går. Det var jätteskönt och just också, för jag kan tänka mig att i en kanske mer klinisk setting där det kanske hade varit lätt av mer professionella människor att potentiellt om jag inte hade känt de människorna och beroende på det tillit och allt sånt där och vad man känner för personlig kontakt, att det kanske hade varit svårare att våga öppna upp

att be om att bli hållen på ett så intimt sätt, eller vad man ska säga, att verkligen bli omkramad av flera människor i en ganska lång stund. Och det kändes, för som sagt vi människor är olika i hur öppna vi är och trygga vi är och i olika perioder och scenarion och sådär. För mig var det så värdefullt att ha ett par nära vänner som var lätta för mig att fråga. Vi har delat så mycket upplevelser, så många år med varandra. Man har en tillit till varandra och vet att jag kan be om allt.

Vi kan be varandra om allt oavsett hur mycket det stormar. Nu så här i efterhand, När du ser tillbaka på alla de här åren av att inte kunna gråta eller ha svårt att ha tillgång till känslor av sorg. Hur ser du på den blockeringen? Var tror du att den kommer ifrån?

Den har ju rötter eller grenar i många olika riktningar eller vad man ska säga. En av anledningarna, som är ganska så klar, är att jag förlorade, eller jag förlorade, men det var väldigt många vänner i min omgivning som gick bort under tonåren och ung vuxen tid. Självklart så ger ju det en Eller på mig i alla fall, och på många andra, men på mig så har det gett en viss blockering i att känna sorg. För att ju mer man släpper in människor, ju ondare gör det och förlorar dem och så vidare.

Att som ung tonåring förlora väldigt många människor på bara ett par år var... Det satte mer trauma i mig, eller mer försiktighet och blockader och liknande i mig än vad jag kanske förstod där. Och sen så... får man sakta försöka arbeta sig framåt. Men jag upplever också att det är väldigt, väldigt vanligt bland män, eller vad man ska säga, att inte kunna riktigt släppa in den här sorgen.

Jag möter jättemånga människor, fler män tror jag, som inte kan gråta eller inte har gråtit på väldigt, väldigt många år. Det är ju en En bild som väldigt många av oss delar och förhoppningsvis kan börja prata om på ett ännu bättre sätt. Tack för de fina orden, Alex. Stort tack för din medverkan.

Tack, Filip. Tack för att du bjöd in mig. Det var jättefint och ganska öppet att få dela denna resan med dig och de som lyssnar. Det tackar jag jättemycket för. Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika.

Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.