Erik

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt så följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa. Vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Philip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Psykedeliska upplevelser har ibland en förmåga att ge nya perspektiv på livet och den berättelse vi har om oss själva.

I Eriks fall innebar det bland annat nya insikter om olika försvar och flyktbeteenden och blev början på en personlig resa mot att ta bättre hand om sig själv. Det här är hans berättelse. Välkommen Erik till podden Min Resa. Tack så mycket. Du är här idag för att berätta om en upplevelse som du hade för ungefär sex, sju år sedan med LSD som hade en väldigt stor inverkan på ditt liv.

Jag skulle gärna vilja börja med att ge lyssnarna en bild av den Erik som hade den här upplevelsen. Kan du berätta lite om dig själv och din bakgrund till att börja med? Jajamän. Jag ska väl säga att vid det tillfället så hade jag redan gjort ganska mycket arbete med mig själv. Men jag har haft problem med psykisk ohälsa så länge jag kan minnas.

Jag kan väl säga någon gång sedan i fjortonårsåldern. Jag började ha depressioner. Men jag har aldrig riktigt förstått att det är det jag hade. Det har varit tufft i perioder, men jag har alltid hållit det för mig själv. Inte ens mina föräldrar visste om hur jag mådde.

Och vid den här punkten, när jag hade min upplevelse, så hade jag gått igenom väldigt många skeenden. Jag har många gånger i livet brutit upp helt. Efter gymnasiet, när det började bli riktigt tungt, då flyttade jag till Stockholm och började ett nytt liv med ny utbildning. Det här är mitt liv nu.

Och det var ju jättebra ett tag. Det var superpositivt. Jag hade jättemycket energi. Jag var jätteglad. Mycket festande, lösa förbindelser.

Men det höll ju liksom inte. Utan det blev liksom en ny rutt. Det gick neråt och neråt och neråt. Och så sa jag, nej, men nu bryter vi upp här. Och så flyttar vi vidare till nästa ställe.

Och gjorde så i flera omgångar. Bland de sista där var att jag tog min cykel och en ryggsäck och flyttade till Gotland. Jag hade ett sommarjobb på Kneippbyn. Det var det jag hade där. Och bodde i mina vänners kontor ett tag.

Men det blev ju också en vändning i livet och det blev jättebra. Och sen så började det bli dåligt. Då bestämde jag mig för att jag inte är i tillräckligt bra form. Min kropp mår dåligt. Därför mår jag dåligt.

Så jag ska cykla till jobbet varje dag. Så då cyklar jag två mil enkel väg. Men det är också bra att löpträna. Så då löptränade jag när jag kom hem. Och det är också bra att styrketräna.

Så då styrketränar jag också. Och det är ju jätteviktigt med kosten. Avokado, det är jättenyttigt. Och körsbärstomater är jättenyttigt. Ja, men då äter jag bara det.

Och mådde ju, trodde jag, fantastiskt. Hade ju inget kroppsfett överhuvudtaget. Kunde ju springa hur länge som helst. Men det ledde ju också till världens krasch. Alltså, det är ju inte nyttigt.

Och så här höll jag liksom på, fram och tillbaka, fram och tillbaka, upp och ner. Och fick jobb sen, lite mer permanent på Gotland som personlig assistent. Och det passade ju mig jättebra. Det blev första stabila punkten. Jag har de här vännerna som jag har lärt känna på Gotland som har produktionsbolag för film.

Det är det som jag är utbildad inom också. Jättekul, men med kreativt arbete kommer ju också drogliberalism ofta hand i hand. Jag började röka cannabis ganska frekvent. Det var liksom det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet. Tills jag gick och la mig, var jag ledig.

Det var det första jag gjorde direkt när jag vaknade på morgonen. Aldrig när jag skulle iväg och jobba, men Men all annan tid. Och det passade ju mig jättebra. Det var liksom ett sätt att hantera alla känslor.

Men sen gick det över till att prova andra grejer. Jag provade olika former av centralstimulanser. Jag var liksom game på nästan allt. Men sen när mina närmaste vänner där, han sa att han har fått tag på lite LSD. Vill du ta det med mig?

Jag bara ja, definitivt. Och så var det så här, ja men då har vi en strand på Gotland där vi bodde. Jättefin strand, stenstrand. Det är en varm solig dag. Vad visste du om LSD då innan du skulle pröva det för första gången?

Vad tänkte du kring hur det skulle bli och intention och sådär? Jag läste på ganska mycket egentligen innan alla olika saker jag testade. Det finns tripp, tripp, rapports. Fanns det någonting som jag var jättemycket inne på. Men just LSD-trippen var annorlunda från de andra.

För att vi planerade verkligen det som en fin dag. Jag ville att det skulle vara mer än bara ha roligt, men jag ville också att det skulle vara roligt. Sen av själva upplevelsen, hur det skulle kännas i kroppen, så hade jag någon slags vad ska man säga, film och tv. Det här man pratar om mönster och någon slags så här sjuttiotal tecknad grej.

Men vi hade ju ändå förberett med att vi hittat någonstans där vi skulle få vara i fred. Vi skulle hitta att vi hade vänner med oss som inte trippade. Men att det sen skulle få tas dit det tog oss. Hur blev upplevelsen? Ja, den blev ju helt livsförändrande.

Först när vi tog den så satt vi allihopa i ett större gäng. Och första känslan är ganska så obehaglig. Det är lite grann nästan som att kroppen kämpar emot. Det kryper. Och jag tänker, nej, det här var ju inte alls kul.

Men sen kommer vi, det börjar komma igång på riktigt. Och då känns det jättekonstigt att sitta tillsammans med våra andra vänner som inte gör det. De är inte alls på samma plats som vi är. Ganska ofta får jag frågan, hur känns det? Hur är det?

Vi bestämmer oss för att vi två går upp och sätter oss högre upp på en kulle en bit bort. Först har vi ju bara roligt och skrattar åt hur det känns, hur allting ser ut. Men sen så börjar vi prata mer och mer om var någonstans vi är i livet. Vi börjar prata om vår uppväxt. Vi börjar prata om hur vi känner oss.

Vi börjar prata om vad vi vill vara. Jag pratar om hur trött jag är på att mitt liv bara går upp och ner. Att jag berättar för första gången för honom en plan som jag har haft hemlig i kanske flera år. Att jag har i tystnad bestämt för mig själv att om inte det här mönstret slutar när jag fyller trettio Då orkar inte jag mer.

Då vill inte jag vara med mer. Och han bara, så kan du inte säga. Du måste ju försöka göra någonting åt det. Det har jag ju försökt. Jag har ju gjort alla de här grejerna.

Men han bara, men det är ju inte nyttiga grejer du har gjort. Det är ju onyttiga saker du har gjort. Hade du sett mig göra de grejerna som du har gjort? Hade du tänkt att åh, vad han är duktig och nyttig? När jag fick det perspektiv på det så bara, nej, men så är det ju liksom inte.

Och sen började vi prata, vi började prata livsutskådning. Hur vi ser på världen, hur vi ser på religion. Det går runt i många cirklar där och vi kommer tillbaka till saker igen. Vi kommer tillbaka igen till hur vi lever våra liv. Hur vi är mot andra människor i vår närhet och hur de påverkar oss.

har varit i förhållande där jag verkligen inte har varit snäll. Jag har inte varit våldsam, men jag har verkligen utnyttjat det faktumet att jag har älskat mindre än den andra. Vilket gör att man hamnar i en slags maktposition som... Det är lite samma utbyte. Jag vill inte vara i det.

Det är inget kul. Personer jag bodde med. Ingen dålig människa, men hade ju samma livsstil som mig. Röka gräs. Hela tiden.

Alltid. Och också insåg hur mycket jag störde mig på honom. Även om vi bara var vänner så var det inget bra förhållande. Hur kändes det att ha den här konversationen där i stunden? Alltså, det var ju...

Vad ska man säga? Religiöst. Det var fullkomligt uppfyllande och också så himla frigörande. Jag kunde inte ljuga. Jag kunde inte ljuga för honom och jag kunde inte ljuga för mig själv.

Vilket också gjorde att jag själv kunde se sanningen. Och också så himla... Jag kände mig så himla connected. med honom också. Att vi hade det tillsammans.

Det blev en lång dag. Jag tror någonstans att vi fyllde på och tog en andra dos också och fortsatte prata ganska långt ut på kvällen. Men det viktigaste för mig var alla de här insikterna i mitt eget liv. Att mitt beteende inte har varit bra, att förhållanden i min omgivning inte funkade så som de borde.

Men jag stod ju stilla och jag rörde mig inte mot det hållet jag ville röra mig. Och vi gjorde, innan vi åkte därifrån, en överenskommelse om att vi skulle hjälpa varandra. Komma närmare det livet vi vill leva, men också den världen vi vill leva i. Vad fint. Så det var en lång dag med mycket meningsfulla samtal.

Ja, verkligen. Hur upplevde du att det var sen, efteråt, att gå tillbaka till det vanliga livet, att konfronteras med vardagen? Jag kände att jag hade ny energi igen. En ny plan. Jag har haft väldigt många planer.

Men det här kändes annorlunda. Jag berättade för den andra kompisen jag bodde med. Jag vill börja hitta mitt eget ställe att bo på. Och det gjorde jag. Och började med det.

Jag började mer och mer sätta fingret på mina beteenden. Jag började aktivt. Okej, nu är jag på väg att göra den här grejen. Varför gör jag det? Nu sover jag inte igen.

Nu har jag inte sovit på två dagar. Jag är ute och gör alla de här grejerna. Det här är inte bra. Och sen hade jag ännu en vän som sa att jag måste söka hjälp. Alla grejerna du berättar för mig här nu, så kan du inte ha det.

Så då gjorde jag det och började söka hjälp. Efter några vändor... Så fick jag min bipolära diagnos och det var ju verkligen den sista nyckeln då. Jag bara, aha, aha. Ja men okej, jaha, det här förklarar ju jättemycket.

Och börjar med medicinering, börjar med Terapi, första avtalet terapi, sen KBT, sen ACT och sen i hela det här så träffar jag på en dejt, Tinder-dejt. En kvinna som jag tycker är fantastisk. Som jag idag är gift med.

Och har två barn med. Det blev väldigt bra. Men jag började också ändra min syn på mitt jobb. Innan tänkte jag personlig assistent. Gör man verkligen världen bättre då?

Jag har fått nytt perspektiv på det också. Jag gör ju världen bättre för en person. Och för den personen kan jag göra mitt yttersta för att den personen ska få ett så värdigt och fullt liv som möjligt. Och det är också tillräckligt. Det är också ett sätt att göra världen bättre på.

Man måste inte åka i en gummibåt och jaga oljetankers. Och att jag kunde må bra i även det, även om den andra delen också är viktig. Jag blir nyfiken på relationen till vännen som var med där den dagen. Jag är nyfiken på om ni har stöttat varandra och hjälpt varandra så som ni sa. Ja, absolut, i det närmaste.

De följande åren som kom därefter, då var vi verkligen med varandra, stöttade varandra i kanske tre, fyra år. Men sen blev ju mer och mer min fru mitt nya stöd. Och också, vi fick barn, vilket gör att vi fortfarande är med i varandras liv. Vi pratar fortfarande om livsutskådningar. Det är fortfarande stöttning, men inte på samma plan som det var precis efteråt.

Och det var ju precis efter att vi behövde varandras stöd på det viset. När du ser tillbaka på den här processen som du har gått igenom så får jag intrycket av att du har lärt dig väldigt mycket om dig själv. Kanske delvis genom den här LSD-upplevelsen som gjorde att du blev mer medveten om olika mönster som du hade till exempel och fick ett nytt perspektiv. När du ser tillbaka på livet innan, vad tror du var problemet eller orsaken? Mitt stora problem var väl egentligen framför allt min psykiska ohälsa som jag inte ville erkänna att jag hade.

Alltid bara kämpa mig igenom. Ta sig ut på andra sidan. Och göra allt för att hålla sig fast vid manin. För den är ju magisk. Den är ju det, men inte på ett bra sätt.

Och hade det inte varit för LSD så tror jag aldrig att jag hade fattat att det går att bryta mönstret. Vad ska man säga? Det hade nog funnits många saker jag inte hade kunnat erkänna för mig själv. Jag hade inte kunnat erkänna mig själv att jag inte alltid var en snäll människa som var snäll mot andra människor och gjorde snälla saker. Jag hade nog aldrig erkänt att jag faktiskt behövde hjälp.

Jag hade nog inte levt, tror jag inte. Jag var väldigt trött innan. Jag var på väg att få spiralen att gå helt ur kontroll. Tack för din berättelse Erik. Det har varit jättefint att lyssna idag.

Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika. Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? Börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.