Marve

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Samtalet leds av Nysnös psykolog Filip Bromberg. Hej och välkommen Marve till podden Min Resa. Hej, tack så mycket. Jag har sett fram emot det här samtalet för jag har hört dig prata och dela förut.

Jag vet att du är en bra berättare och jag uppskattar verkligen din röst. Tack så mycket. Vad glad jag blir. Hur känns det att göra det här? Ja, pirrigt och stort på nåt sätt.

Det är som att det här är en så viktig och stor del av mitt liv. Jag har en längtan efter att få berätta om den här upplevelsen som jag kommer att berätta om, men också psykedeliska droger generellt. Jag hamnar ofta i en situation med vänner eller familj att när jag försöker prata om det Det blir inte riktigt rätt. Jag känner mig lite missförstådd.

Jag lyckas aldrig förmedla vad jag faktiskt har gett mig. Jag tänker att prata med dig och med nån som förstår på ett annat sätt, så blir det lättare att prata mer fritt. Jag hoppas det. Ja, verkligen. Jag känner igen mig.

Det kan vara svårt om jag känner mig dömd av nån annan. Sen kanske jag inte ens är det utan det kanske är min förväntan att jag ska bli dömd eller missförstådd. Hur ser din... Om vi börjar med här idag. Hur ser din relation till psykedelika ut idag och vad betyder det för dig på ett generellt plan?

Oj. Det är som en slags kärleksrelation. Det betyder väldigt mycket för mig. Samtidigt som jag Jag har en otrolig respekt för det också.

Det är verkligen ingenting... Innan ayahuasca, som jag gjorde för två år sen, så hade jag experimenterat en del och tog det mycket mer lättsamt och lite mer som en kul grej. Men nu känns det mer som att jag har en slags vördnad för det. en portal in till någonting som är otroligt fint och värdefullt för mig. Samtidigt, jag fattar inte vad det är. Det är så stort och gudomligt på något sätt.

Jag känner mig otroligt ödmjuk inför inför det, vad nu det är. Jag får en känsla av att det är en andlig eller spirituell relation eller ett delvis i alla fall förhållningssätt. Ja, men det är det. Och det är det som jag tycker är...

problematiskt på något sätt. Att jag själv kan bli så provocerad och triggad av flum eller andlighet på något slags... Ja men i sådana communities eller sådana människor kan bli väldigt triggande för mig. För att jag kan uppleva det som falskt eller glättigt. Samtidigt som att det verkligen är andligt och spirituellt för mig så Jag har inte en helt enkel relation till det där.

Det känns som en otroligt privat grej för mig. Det här med att prata om psykedeliska upplevelser, det är verkligen den biten som är svårast. Det känns som det mest intima jag har på något sätt. Jag själv vet inte ens vad det är. Det är bara en relation till mig och någonting annat.

Jag vet inte vad det är, men det känns också som större än allting annat. Jag och lyssnarna är nyfikna på upplevelsen och på dig. Skulle du kunna berätta lite om din personliga process fram till den här upplevelsen för att ge en lite mer inblick i vem du var när det här skedde? Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag var en ganska... Min bild av mig själv, som fortfarande hänger kvar till viss del, är att jag är väldigt inåtvänd, tyngd och allvarlig. Jag ser livet som en stor, svår uppgift som jag ska klara av på nåt sätt.

Och livet är inte riktigt mitt att vara en del av, utan det är bara någonting jag står utanför och tittar på och försöker ta mig in i på något sätt. Och så var väldigt mycket min tonårstid. Jag är trettiotvå idag och fram tills för två år sedan var det väldigt mycket den känslan som hängde över mig. Men jag hade också mer tydliga, jobbiga saker som hände när jag var tjugo. Jag var med i ett sektliknande sammanhang under tre års tid.

Det sammanhanget gick jag ur i år och efter det blev det... Jag var otroligt lost i livet och fastnade i depressioner och missbruksbeteenden. Stark... Både en längtan efter att ta bort mig själv så mycket som det bara går. Fly undan så mycket som jag bara kunde. Men också en känsla av att... En längtan till någonting mer.

Till någonting meningsfullt. Till någonting som kunde befria mig på något sätt. Och... Som en del av det så flyttade jag... Jag tänkte att jag skulle försöka komma bort från...

Jag bor i Stockholm och försökte komma bort från det. Så då skulle jag börja på en folkhögskola och bo där ett år, hade jag tänkt. Och i samband med det här egentligen så kom jag i kontakt med en En kille som visade sig att han arbetade med ayahuasca och var schaman. Hade du hört om ayahuasca förut, innan du träffade den här personen?

Absolut. Jag kan inte komma ihåg när, men från att jag var nånstans i tonåren hade jag hört om den här mystiska djungeldrogen. Och då när jag hörde om det först var det både såhär, ja shit vad läskigt, men också wow, det där skulle jag verkligen vilja göra någon dag. Men jag har aldrig tänkt riktigt att jag skulle våga, för jag har varit så jävla otroligt rädd för mitt inre. Det är som att jag har varit helt, om jag går in där så vet jag inte vad som händer, så det är nog bäst att jag låter bli.

Men han lyckades nog. övertalade mig, eller vad man ska säga, pitchade väldigt bra vad det var för någonting och när jag berättade min historia så var han också såhär, det här är helt perfekt för dig. Och det gjorde väl att jag vågade, tror jag. Så hur var själva miljön eller settingen för den här upplevelsen? Var det en grupp eller?

Nej, och det var ju också, har jag förstått i efterhand, att det var ganska unikt på så sätt att jag vet inte riktigt varför. Han tror jag kände mycket med mig. kunde relatera mycket till mig och min historia. Så han ville göra det här bara han och jag i en tvådagarsperiod. Jag fick ett väldigt förmånligt pris.

Det var ett väldigt bra upplägg och trygg miljö och jag kände mig väldigt trygg med honom. Ja, väldigt fint och ceremoniellt. En ganska stor skillnad från dina tidigare psykedeliska upplevelser, kan jag tänka mig. Ja, verkligen. Jag hade tagit LSD och svamp, men då var det ofta i samband med andra

och man fastnar hos nån kompis. Vi har den här grejen. Sen blev det bara så. Jag har aldrig haft en dålig upplevelse med de gångerna heller men det har inte varit det här djupdykandet in i sig själv eller ut i universum. Det har mer varit som en flummig, kul grej.

Vad upplevde du under de här två dagarna? Ja, shit. Han hade ju sagt åt mig innan att jag skulle skriva ner intentioner med vad jag ville få ut av resan. Det var det som var intressant, för dag ett hade jag skrivit mer, jag kommer inte ihåg ordagrant vad jag skrev, men att jag ville på något sätt Enligt mig var det mer...

Jag trodde att det skulle bli den jobbigaste dagen. Då hade jag skrivit mycket saker som... Var kommer min smärta ifrån? Var kommer mitt självhat ifrån? De här tunga, jobbiga frågorna som jag alltid har dragits med. Men det intressanta var att när jag läste upp det och flög in i resan så var det...

Bara som att ayahuasca eller universum eller vad det var bara tog mig i handen och bara ”Nu åker vi och så ska jag visa dig allt fantastiskt som finns”. Och det var egentligen bara som att bli vaggad av universum hela kvällen. Det var helt otroligt. Första kvällen hade jag några utmanande ögonblick när jag har en väldigt problematisk relation med min pappa som var ännu mer aktuell vid det tillfället. Det var egentligen det första som hände, att han dök upp.

Jag såg honom i trippen. Min schaman hade sagt åt mig innan att om du möter nånting obehagligt eller läskigt så försök att möta det med kärlek och nyfikenhet. När jag såg pappa så kom jag på det. Jag vet inte om jag försökte, men jag skickade ut den energin gentemot det jag såg. Då var det som att jag såg honom inte längre som min pappa utan som en person, frikopplad från mig.

Då såg jag bara en rädd, ensam liten pojke som ville ha kärlek precis som jag och inte den här skräckinjagande, mysteriet som jag har sett på min pappa väldigt mycket. Det var en otroligt stor lärdom jag har tagit med mig. Just från första dagen. Men resten av resan var mycket att jag bara fick se

vad världen har att erbjuda på något sätt. Det var som att jag var inne i ett stort tv-spel där jag fick prova på massa olika saker. Jag fick prova på att jobba som lärare, skådespelare eller jobba som en mängd olika yrken. Och så var det som att jag bara kastades runt i världen och fick prova på allt det här. Och när jag var med om det så var det som att jag kände att

Är det det här som är världen? Jag kan bara bestämma precis hur jag vill ha det. Det låter banalt nu när jag säger det, men det var en överväldigande känsla av att jag kan göra vad jag vill av mitt liv. Det är upp till mig att bestämma. Det låter som en härlig första kväll.

Ja, och det var ju otroligt härligt, men det var också så jävla överväldigande för det var ju verkligen det mest storslagna jag varit med om i hela mitt liv. Det var ju som att jag, jag vet inte, jag drar mig väl lite från att säga det, men som att jag hade träffat Gud. Men nu tänker jag inte riktigt på det så. Men det var verkligen som att jag hade kontakt med någon. Jag pratade med någon och det var någon som svarade och visade mig massa saker.

Det är så otroligt märkligt, för det var aldrig ord eller att jag såg någon. Men en väldigt stark känsla av att jag kommunicerar med någonting som inte är jag. Och som inte är en hallucination, utan som är verklig. Ja. Och en jättestark känsla var att det här är ingenting nytt.

Eller det här är inget som är förvånande. Det här har jag ju vetat hela livet. Det här har ju funnits där fast jag inte har sett det. Eller fast jag har typ sett det. Eller jag vet inte.

Men det har alltid varit med mig. Och allting i mitt liv har bara lett fram till den här punkten. Det var en jättesak. sån stark känsla av att den här världen finns tillgänglig för mig i vanliga livet också. Det är bara att jag kanske inte ser den eller har inte sett den tidigare.

Oerhört värdefullt. Ja, verkligen. Och det var så mycket information. Två som blev i mångt och mycket en ren skräckupplevelse. Jag kände efter dag ett att jag behövde vila i en månad för att smälta det här.

Sen hade vi bestämt att vi skulle köra en dag till. Jag tänkte att det är så det är. Han verkar veta vad som är rätt. Men jag kände mig inte alls redo. Jag var helt slut och hade knappt sovit nånting.

När jag drack första koppen där, dag två, så var jag bara helt... Gud, jag orkar inte det här. Jag vill inte. Jag vill lägga mig på soffan och kolla på fotboll och scrolla på mobilen. Det var den känslan. Så när jag började känna av effekterna av ayahuasca dag två så började det vara ett jättestort

motstånd i mig. Jag orkar inte gå in i det här igen. Ska jag vända ut och in på mig en gång till? Jag pallar inte. Men i dag tvås intentioner hade jag skrivit mycket mer vad jag tyckte var

kärleksfullt. Jag trodde att det skulle bli mer soft, mer härligt. Då hade jag skrivit att jag ville se allt det finare i livet och jag ville känna mer inspiration och glädje. Men så blev det motsatt effekt på något sätt. Men jag hade också skrivit tydligt det där som jag pratade om tidigare.

Att jag hela tiden har känt att jag står utanför och tittar på i mitt liv. Att jag aldrig får vara med. Och precis så blev hela trippen dag två. Det var som att hon... Det var en stark känsla av att det var en hon som jag hade kontakt med.

Och hon visade mig att det här är... Det var ett skådespel framför mina ögon hela tiden och jag fick se helt fantastiska grejer. Det var helt otroligt, men jag var helt blasé på något sätt. Det var som att kolla på en film som inte intresserade mig riktigt. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där.

Jag fick en känsla av att jag måste in i det där. Jag måste släppa taget och bara hänge mig åt trippen. Men jag klarade inte av det. Det var för... Jag förstod inte vad som krävdes av mig.

Jag försökte lite halvhjärtat att bara andas och bara... Okej. Och sen började det närma sig och då bara skrattade jag emot och sköt ifrån det igen. Och under trippen då så var det som att det ökade någon slags... Rädsla. Jag kände nu när jag pratade om det att det är läskigt.

Det var som att hon sa till mig att om inte du släpper taget och är med nu, då kommer jag aldrig släppa taget om dig. Då kommer jag förfölja dig resten av livet. Det var inte solklart vad det var som förväntades av mig, men min känsla var att om inte jag är min fulla potential så kan det lika gärna vara, då har du slarvat bort ditt liv och då förtjänar inte du att leva. Jag kände att jag vågar inte, jag kan inte.

Det var som att hon trodde så mycket på mig och kände att du är helt fantastisk, du kan göra vad du vill. Världen behöver dig. Men jag kände att jag inte ville, jag ville gå hem och suga på tummen och lägga mig under täcket. Men då kände jag ju att om hon inte kommer släppa taget om mig, då kommer jag bli galen. Då finns det väl inget annat kvar än att ta livet av mig.

För jag kommer inte palla med det här helvetet. Så jag bestämde mig under trippen dag två att när vi är klara här, då kommer jag ta livet av mig. Jag sa aldrig det till min kamrat, Jag uttryckte hur hemskt det var. Jag låg och skrek och hade ångest.

Han försökte säga att det här är en del av resan. Försök att släppa taget. Han var superlugn och påminde mig hela tiden om att det är en process och det här är en del av det. Jag kunde inte ta till mig det. Jag hade gett upp, verkligen.

och höll väl på och stretade och ålade mig och hade ångest under hela trippen. Han försökte med en massa olika knep för att skaka loss mig. Men ingenting hjälpte. Det kändes som sista minuten av resan verkligen. var det som att jag bara helt gav upp och bara, okej, men då är väl mitt liv slut nu, då får det väl vara så.

Och då var det som att nånting hände och jag såg nån slags bild av nåt grönt, grönt kvinnoansikte som närmade sig mig och sen var det som att allting bara rann av mig. All ångest, all skräck, all smärta bara försvann och en känsla av att det är okej. Du behöver ingenting. Jag älskar dig ändå.

Jag började gråta jättemycket. Det var som att jag bara förstod. Var det bara det? Och all den här prestationsångesten och all den här skräcken jag kände det var ju bara jag som kände den. Det var ingen som hade den pressen på mig.

Det var jag som lade den på mig själv. Det förväntas ingenting av mig. Jag får vara med ändå. Hur kände du dig efteråt? Dagarna efteråt?

Otroligt skör och sårbar. Och den där sårbarheten kände jag... Jag hade en vecka avsatt efteråt. Det var som att jag... Jag tror att jag sörjde ganska mycket all kärlek jag hade gått miste om i livet för att jag var så rädd för att ta emot den.

Jag trodde att det förväntades något av mig för att få den kärleken. Det var väldigt omskakande och fint. Hur ser du tillbaka på den här andra kvällen idag? Ser du det som nånting som var en viktig del av processen? För jag tänker från ett annat perspektiv så skulle man kunna

avfärdade det med att säga att första kvällen var Marve beredd och taggad på den här upplevelsen. Andra dagen hade han ingen energi och han ville inte och då blev det en mardröm. Hur har den processen sett ut hos dig? Andra kvällen tror jag är det som har överlägset hjälpt mig mest i livet. Dels för att jag fick gå igenom och klara av en så otrolig skräck och ångest.

Att jag fick gå till det där värsta, obehagligaste, mest fruktansvärda jag kan tänka mig. Jag fick gå dit och vara där och känna att det är okej. Jag dör inte. Jag klarar av det. Jag överlever.

Jag blir inte tokig. Jag går inte sönder. Det har varit jävligt värdefullt. Men också vad jag har tagit med mig otroligt mycket, hur jag ser på livet. På samma sätt som jag tänker att det finns inga dåliga trippar, det finns bara saker att lära sig.

Det är upp till mig hur jag vill göra mer. Det kan vara läskigt, jobbigt och svårt. Men det är inte farligt. Det är inte dåligt för det. Så ser jag också på livet.

Saker händer av en anledning och här finns det något för mig att lära. När det är tufft och svårt så är det en del av processen som jag behöver gå igenom för att komma någon vart, för att komma vidare eller för att lära mig något. Att vara kvar i det jobbiga och tillåta det att vara jobbigt och inte försöka fly ifrån det eller avfärda det som dåligt eller fel. Vi människor är oerhört duktiga på att fly från saker utan att vi ens märker det. Vare sig det är att fippla med mobilen eller titta bort eller förtränga saker på ett kognitivt plan.

Ja, och jag skulle verkligen säga att jag inte är... fulländad i att inte fly. Jag gör det hela tiden fortfarande. Jag lärde mig någonstans the beauty of att vara kvar i det jobbiga. Där finns det otroligt mycket att hämta och lära sig.

Jag märker, jag ser på det själv i mitt liv idag, att jag medvetet utsätter mig för jobbiga saker för att jag vet att där kan jag lära mig grejer om mig själv och där kan jag utvecklas. Det gjorde jag aldrig förut. Jag var den mest bekväma personen som fanns. Jag ville bara ha trygghet och minsta möjliga motstånd hela tiden.

Nu håller jag på till exempel och kallbadar väldigt mycket. Där finns det nånting liknande i att vara kvar i nånting jobbigt. Samma sak där, att det finns nånting att hämta i att göra det jobbigt för mig och göra det obekvämt och känna att det är ingenting farligt, jag dör inte av det. Jag håller på med mycket sånt där, fastar och tränar mycket mer. Jag går igång på den känslan av att pusha mina gränser för vad jag klarar av.

Men det är också väldigt mycket där jag känner att jag har börjat mer och mer senaste tiden. Vad jag vill göra i livet. sociala sammanhang och ta för mig mer på något sätt. Jag har varit, som jag sa tidigare, så otroligt rädd och introvert. Jag har haft en bild av mig själv hela tiden.

Sen har jag bara känt inombords att jag vill en massa grejer. Jag vill vara mer delaktig. Jag vill ta för mig och jag känner att jag kan det. Jag känner att jag håller på mycket med det nu. Bryta mig fri från en gammal bild av mig själv på något sätt.

Men det är nästan den största skräcken för mig. Att gå emot den tron om mig själv som jag har byggt upp i så många år. Att jag är feg, rädd och introvert. Att gå emot den bilden är väldigt förbjudet och läskigt. Så att göra det här också, det känns stort för mig.

Att ta den här platsen och tänka att jag är värd att ta den här platsen och att någon skulle vara intresserad av vad jag har att säga. Det går emot väldigt mycket av mina core beliefs, eller vad man ska kalla det. Jag tror att den här berättelsen kan vara hjälpsam för många. Jag får verkligen intrycket av att det är en lång process som fortsätter och där ayahuascan eller den här upplevelsen har varit en viktig del men att det också gör en massa andra saker. Ja, verkligen.

Jag hörde nån bra liknelse med att psykedeliska för forskaren var att titta ner i förstoringsglasen på den här grejen och sen måste man fortfarande ut och göra arbetet. Man kan inte bara stå och titta på den här grejen och tro att det kommer att lösa alla problem. Så var det verkligen här i Oskarshamn. Här fick jag se dels vad livet har att erbjuda men också vad det är för fel på mig. Men arbetet har jag fått göra ute i livet.

Det har jag verkligen fått hålla på med och fortsätter att hålla på med. Men jag ser också en stor... Det är det som är livet. Det är det fina med det. Man kommer aldrig bli perfekt eller komma fram.

Det är det livet går ut på. Att hålla på och gneta med det där. Komma lite närmare nånting hela tiden. Någon använder begreppet att komma hem från resan och ta hand om tvätten. Ja, verkligen.

Det finns kvar. Ett stort tack, Marve. Det har varit jättefint att lyssna på dig. Tack. Tack själv.

Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.