Calle och Jenny

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I detta lite längre avsnitt följer vi Kalle och Jenny som lever i en parrelation i vilken plantmedicin och ceremoni spelat stor roll under flera år. Samtalet leds av psykolog Filip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Välkomna till podcasten Kalle och Jenny. Tack.

Det känns väldigt roligt att ha er med. Jag börjar med att fråga hur det kommer sig att ni vill göra det här. Ni får gärna svara en i taget. Jag börjar med att fråga Jenny. Alltså, ja...

Vi fick ju frågan av en vän som föreslog att vi skulle vara med. Och jag kände väl ganska direkt att det lät intressant på grund av att jag tycker att... Alltså jag delar gärna med mig av det här för att det finns mycket stigma fortfarande kring plantmedicin och det finns mycket förutfattade meningar som kastar någon skugga över det som jag tycker är lite Så ja, det är därför jag är med. Jag känner väl att det är en stor del av mig själv som inte alltid får vara med. Av massa olika anledningar.

Men då känns det bra när det kommer en inbjudan att få vara med. Med hela sig själv. Eftersom att det är en stor del av mig och oss i vår relation och så. - Hur menar du med en stor del av dig själv? - Det har under snart tio års tid varit liksom min kompass.

Och det är en ganska viktig... bra verktyg när man navigerar i livet. Det är en av de grundläggande grejerna som jag har i min verktygslåda. Så ni berättade för mig tidigare, Kalle, att du fick en ayahuasca-ceremoni i trettioårspresent av Jenny. Var det ungefär tio år sedan?

Det är faktiskt åtta år sedan. Ganska exakt åtta år sedan, för du fyller ju år snart. Ja, det var i augusti. I augusti blir det åtta år sedan. Sedan åtta år.

Jag vill tillägga att det var inte någon överraskning som jag slängde in honom i. Utan jag frågade innan, får jag lov att ge dig det här i trettioårspresent? Och fick ett väldigt snabbt, som jag minns det, ett snabbt svar. Ja. Hur kommer det sig att du ville ge det här till Kalle?

Alltså vi hade väl varit ett par år då, lite mer kanske? Tre år ungefär. Det var ju en bra relation så, men jag tror att för min egen del så Jag hade ju varit själv andligt intresserad väldigt länge, sen jag var tjugo i tre, så det här var ju Det var många år, men jag hade aldrig riktigt försökt att pusha in Kalle på den vägen. Han hade väl inte riktigt varit där och nosat så som jag hade gjort.

Så att jag tror att jag kände att det här var någon slags öppning. Jag visste att Kalle var intresserad av psykedelia, så jag tänkte att det här kan väl vara en öppning kanske också att få in det andliga i livet på ett sätt som Kalle skulle tycka var spännande. På vilket sätt, Kalle, var psykedelia en del av ditt liv innan det? Det var väl ett av många äventyr. Liksom, jamen, spänna bågen ordentligt och fascineras

utforska någonting väldigt nytt och extremt. Vilket är ett mönster som går igen, som har funnits i mitt liv sedan länge. Hur ser du på det utforskandet jämfört med det som har skett senare? Det var några år innan vi gjorde den här första ajvaska-ceremonin som jag kände att det liksom... Jag började känna mig lite som ett barn som leker med elden, eller att man håller på med något som man inte ska leka med på det sättet.

för att det finns liksom, ja men det kändes inte rätt helt enkelt. Nu i efterhand så blir det kanske så att jag kan efterkonstruera det och säga att jag såg att det fanns någon annan, en djupare mening, men jag minns faktiskt inte om det var så. Men jag minns att det tydligt kändes som att det var någonting i mig som sa stopp. Det blev mer som att söka kickar och pusha saker. Den största skillnaden är väl egentligen det här andliga, hur man ser på omständigheterna och miljön.

För egentligen så handlar de här ceremonierna som vi är med i, de handlar ju egentligen inte så mycket om själva plantmedicinen utan det handlar om att du håller space tillsammans där allt är tillåtet och det är heligt eller det är, vad man nu vill kalla det för, en plats där folk vågar öppna sig, öppna hjärtat eller vad man nu vill säga att man gör och det är egentligen det som är den stora skillnaden skulle jag säga Och sen då att ta in plantmedicinen i ett sånt space, det blir liksom väldigt bra. Men det i sig är också bra. Det som du talar om med den här containern och

med tryggheten och gemenskapen för mig och tänka lite på det som du har berättat Jenny om din relation till shamanism. Alltså jag halkade in lite på ett bananskal, ett shamanskt bananskal. Det kom väldigt lägligt i mitt liv för jag var en ganska vild och destruktiv ung Och jag hade nått en punkt där jag kände att någonting måste förändras. Jag kan tänka tillbaka på det faktiskt ibland idag, för jag hade den känslan så starkt trots att jag var så ung.

Jag fick där en möjlighet att vara med i framförallt en kvinnocirkel. För mig var det första gången jag umgicks med kvinnor i alla åldrar. Vi var väl en trettio, fyrtio stycken. Det var verkligen en gemenskap. Vi lärde oss om det schamanska från Nordamerika.

För mig var det verkligen en helomläggning av hela min syn på livet och naturen och hur allt hänger samman. Så det skakade om och möblerade om allt på ett väldigt bra sätt. Det var inte plantmedicin inblandat på den tiden, med det jag gjorde då, utan det var andra metoder. Men det är samma foundation, skulle jag säga. Så om vi hoppar fram till er relation och de ceremonierna som ni har gjort tillsammans.

Vad har de inneburit för er relation? Alltså jag tror såhär att, för det blir ju ett djupdyk. När man dricker ayahuasca eller andra plantmediciner blir det ett djupdyk. Jag minns den här första ceremonin när jag fick uppleva Kalles själ när han är i det här förändrade medvetandetillståndet. Jag blev helt golvad av det.

Jag fick se Kalle i hans storhet och skönhet och förstod att han vill vara med mig. Det var helt enormt för att det var som att så här, wow, nu ser jag dig! Men det känns ju liksom som alla stora beslut som vi har tagit, de har nästan kommit till oss i de här ceremonierna. Så det känns ju, alltså det är Sen är det inte så att man följer det blint.

Det finns kloka råd kring det här att man inte ska ta stora beslut inom trettio dagar. Men hos oss har de växt fram. Det är ingenting som kom sådär och pang så hände det utan de återkom. förtydliga att när man ligger i ceremoni så gör man inte tillsammans, det är inte så att jag och Jenny går dit och ligger hand i hand utan i början då var det till och med så att vi la oss i varsin ände av rummet just för att undvika den här, ja men när man har sån stark relation, då vill man gärna gå in i varann och det har vi ju fått lära oss, det är gamla traditioner att man särar på kvinnor och män, man särar på alla de här distraktionerna som kan uppstå man ska bara gå in i sig själv, de vill man gärna göra vad man kan för att ta bort Så vi gjorde allting på vår egen kant, men när man bryter igenom eller vad man ska säga, när man väl har släppt de här grejerna, då kan man mötas Men då är det inte så att man aktivt söker det

Utan där händer det mycket grejer. Man är tillsammans fast var och en för sig själv. Man har först gjort sitt eget jobb för att komma dit och då kan man mötas. Försöker man gå vägen tillsammans dit så trasslar man in sig i varandra. Man kan inte låta bli.

Om Jenny går igenom något väldigt jobbigt så är det såklart svårt för mig att bara låta henne vara om jag ligger bredvid henne. Men det har vi ju lärt oss genom de här åren, att man litar på processen. Även om jag håller på och brottas med mig själv då, Jenny litar på det. Det är någonting du behöver göra? Om Jenny är jätterädd eller tycker det är jättejobbigt så, jag hör ju det, men det är inte så att jag dras med i det.

Jag litar också på att Där kan hon, klarar hon. Men ja, för att återknyta lite till din fråga. Det finns ju som sagt inte där i precis allt man gör. Men jag tycker kompassen är en bra liknelse för vad det handlar om.

Om man kalibrerar sin kompass. på en sån här ceremoni och gör man det samtidigt, det blir som en synk och det kommer naturligt att ta beslut, livet kan på något sätt få en struktur naturligt av att man synkar den här kalibreringen av sin själsliga kompass eller vad man nu vill kalla det för Ja, en annan sak som är viktig som jag känner är så fint att vi har gjort det tillsammans, det är att ingen av oss behöver förklara efter. För det här med set and setting som det alltid talas om, det fokuseras ofta tycker jag, hur det är under själva sessionen man gör eller ceremonin. Men för mig så fortsätter ju set and setting väldigt långt efter för att man ska kunna integrera en sån här ofta ganska stor upplevelse.

Så det faktum att vi har varit där tillsammans, även om man har haft väldigt olika upplevelser, så finns det en respekt som man aldrig behöver påpeka riktigt. Efter en sån här ceremoni, dagen efter, så har man ofta en cirkel där man, om man vill, delar av sin upplevelse och kan få feedback på det. Det är ofta när folk totalt känner att de har vaknat som människa då är en av de första stora frågorna Hur ska jag ta hem det här till min relation? Och då blir man påmind om...

Då är det många som säger också Wow! Det här är fantastiskt att ni kan göra det här tillsammans. Så det är uppenbara fördelar, men det är inte bara enkelt heller. Utan det kan komma rädsla. Om Jenny går igenom ett enormt liv i sin personliga resa, då kan jag bli rädd för att förlora henne.

Är jag värdig att vara en del av hennes resa, kan jag stötta den eller blir jag rädd och vill liksom hålla tillbaka henne till exempel? Det kan vara mycket sådana där grejer som man får vara lite på sin vakt med sig själv. Det kommer rädslor med det där, men det är ju på det stora hela väldigt fint. Jag går ju alltid in i ceremonier och försöker förlika mig med tanken att tänk om den här gången

så kom jag fram till att vi kanske inte ska vara du och jag längre. Men det har inte hänt hittills, utan det har alltid blivit mer en bekräftelse på att... Det är som att vi blir lite tajtare för varje gång. Även om det ibland känns som två steg fram och ett steg bak så får jag alltid känslan av att... Det finns något väldigt fint där som fortsätter sin långsamma färd.

För mig är det ett jättebra sätt, för det går inte att ljuga för sig själv i ceremoni. Så det som kommer, det kommer, och det får man acceptera. Jag håller verkligen med. Det där har varit så himla viktigt i saker vi gått igenom. Till exempel att få barn,

när det händer jobbiga saker som är så jobbiga att man liksom bara vill fly. Jag tänker framförallt på det här med lilla familj och så. För oss var det lite av en djupdykning och jag har svårt att se att vi skulle klarat det utan det här och vår långa relation. Ni beskriver Mycket individuell djupdykning i de här ceremonierna.

Ett möte, kanske efter ceremonin eller under perioden efter ceremonin. Jag tänker att det finns mycket arbete med sig själv och att se sina egna skuggor och sina egna mönster. Och ni nämner också den här processen att bli föräldrar, vilket ju i sig är någonting som kan väcka mycket kanske gamla trauman och mönster hos många. Finns det några tydliga, eller otydliga, mönster som ni kan se i er relation som ni har överkommit? Eller några personliga blockader som har skapat svårigheter i relationen?

Innan Kalle så har jag ju haft ganska lätt att om något inte fungerar så har jag dragit. Jag har varit ganska rastlös på det sättet. Men med Kalle har jag aldrig riktigt känt så förrän då vi blev föräldrar för att det blev ju en ordentlig krasch. Speciellt för oss alla men för mig så var det det största personliga trauma jag har haft hittills i alla fall. Jag minns att jag flertalet gånger sa till Kalle att det är bättre att du tar vår son och går ifrån mig.

För jag kan inte bidra med någonting. Det var min flyktkänsla, jag var inte värdig, jag skulle ändå inte klara av det här. Och då minns jag att Kalle sa, även fast han kanske inte trodde på det, förstår jag nu att det här kommer att gå över. Det här är inte ett permanent tillstånd, så jag ska ingenstans. Och det tog tid för mig att lita på, jag kunde inte fatta att han stannade kvar.

Så det där har jag släppt nu, för nu är vi ju fyra år senare. Och nu tror jag inte att han... Jag vet att han stannar. Att han har den här tilliten till processen. Det var mycket det som hände i mig.

Det kallas ju förlossningsdepression, men jag vet inte... Det känns så futtigt att säga så, men jag tappade all tillit till processen. Vilket var väl det som var jobbigast för mig. Jag tappade helt kompassen. Allt det här djupa arbetet jag gjort under nästan femton-sexton år försvann.

Och jag kände att det finns... Jag tyckte helt ärligt att någon eller något universum hade gjort ett misstag som gjorde att jag skulle bli mamma, för jag klarar inte av det. Så att stå i den där avgrunden och tycka att allt är fel och att jag verkligen kände att allt var fel. Men samtidigt känna att Kalle fanns där som en klippa i den här stormen. Det mönstret i mig har försvunnit.

Och det är ju fantastiskt, tycker jag. För det är ingenting som jag någonsin har egentligen tyckt om utan det har ju verkligen varit ett beteende för att slippa ta en konflikt eller för att slippa se vissa grejer, se skuggor. Vad tror du det var som hände som fick dig att må så dåligt? Det här var ju ett efterlängtat barn. Eller det var inte planerat, men när vi väl visste att vi är gravida så var han ju oerhört välkommen.

Det var aldrig någon frågan om. Jag hade en hyfsat okej graviditet, men jag hade däremot en förlossning som var hemsk. Jag skulle säga att det har inslag av övergrepp. Jag kom ju in i moderskapet väldigt trasig, liksom. Och det blev som en spiral neråt där jag...

Det växte ett sånt enormt självhat, alltså det var ett sånt förakt mot mig själv och mot det faktum att jag inte lyckades föda min son som jag hade önskat. Trots att det var fler inblandade som gjorde att det inte blev så, så blev det framförallt mot mig själv som jag riktade allt det här hatet. Det tog ett tag innan vi fattade hur illa det var också, för i början så var det klart att alla småbarnsföräldrar är trötta, men när det eskalerade till paranoia och kroppen började brytas ner fysiskt så var det ju att man fattade att någonting annat var, det var inte bara vanliga tröttheten längre. Det var vissa grejer som skedde med hur förlossningen, hur vi hanterades i kombination med att vår son aldrig sov längre, han skulle äta varje timme och han åt mycket och amningen funkade inte så jättebra och det blir väldigt lite sömn om man ska äta varje timme och det pågick länge.

Så det var väl den kombinationen. Plus att jag är en väldigt känslig person. Jag är väl klassad som en så kallad högkänslig person, så jag tror att allt det här sögs in i mig väldigt starkt. Jo, Jenny har kanske inte så mycket av den förmågan att bara köra på. Stänga av pannben.

Det är lite av den Den grejen fanns med under förlossningen. Barnmorskan där, hon var ju pannbens liksom. Hon fattade inte alls Jenny överhuvudtaget och kom in precis mot slutet och den första som var med var precis med och vi hade en fantastisk resa och så kom det in någon som var liksom pannbens militant. Hon vägrade liksom lyssna och Jenny

Jag har lite mer av det där i mig. Så jag har på gott och ont förmågan att stänga av mig själv. Vilket faktiskt är ett mönster jag har jobbat med, apropå din fråga. Det var ju bra att det fanns. Jag stängde av lite grann där och fick hjälp av ceremonin.

Jag var avstängd i flera år. Vägen tillbaka började med att Jenny fick gå tillbaka och börja med det här. Men då fick jag ta hand om vår son och så där. Så jag fick vänta längre. Men då var det ju...

Det var ju svårt, för jag har också det där mönstret att jag har haft förmågan att stänga av och bara liksom navigera i livet så. Både av Jenny och av ceremonin har jag lärt mig att framför allt kanske själva känslan av att vara öppen har kommit i ceremonin, men sen i integreringen har Jenny funnits där för hon är extremt öppen som person. Men det är ju inget... Det här cirkulära, allt är en process, det fortsätter. Det är inte så att...

Liksom, åh, nu är jag färdig. Utan man glömmer bort grejer och börjar om från början. Ibland längre bort än vad man var från början. Men det är någon form av cirkel som blir mer komplett. Där man blir lite mer medveten om sina mönster.

och kan vara närvarande i dem. Jenny, jag blir nyfiken på vad som hände den där ceremonin den första efter förlossningen. Hur kändes det att gå in i den processen? Framförallt var det ingenting som hände direkt utan jag försökte lite på egen hand först komma tillrätta med mig själv. Jag vet att jag pratade med någon terapeut och jag gjorde några extremt misslyckade nitlottsbesök till vårdcentral som skickade hem mig med kortison.

Till slut var jag bara så matt. hade kommit till en punkt där jag kände att jag inte ville leva längre. Det var liksom att det här går inte. Och då fattade jag att vi måste göra någonting. Det var inte så att vi hade diskuterat att jag skulle åka på ceremoni förrän det kom till ett skarpt läge där situationen var så jädra... Alltså det var bara så dåligt.

Och då skulle det ju bli, för jag ammade fortfarande och det här var alltså midsommar. Vår son var då åtta månader. Då skulle hela familjen behöva åka och så var det bröstpump. Det var ett helt maskineri som skulle fungera. Men vi gjorde det.

Jag minns att jag var rädd, för jag kände att om inte det här hjälper, vart vänder jag mig då? Vart ska jag vända mig då? Det var tur att jag redan haft en lång relation med ayahuasca. Det känns verkligen som en relation. Jag kände nånstans i hjärtat att här finns det en öppning.

Men jag var fysiskt väldigt svag och hade eksem och klåda över hela kroppen. Jag kunde inte äta någonting nästan, för allt skapade allergisk reaktion, så jag var i jättedåligt skick. Men det som hände... Ja, det är svårt att förklara i ord, men det blev som att... Det var som att någon drog proppen ur Ett stort badkar som var fyllt med ångest.

Det vällde ut och fick flöda fritt. Jag kände mig så trygg med personerna som jag gjorde ceremonin med. De visste ju, de kände mig. Jag kände mig så hållen. Jag kunde verkligen vara i den här...

Släppa fri sorgen och ångesten som fanns utan att behöva känna att jag skulle hålla nånting tillbaka. Och upplevelsen var ju helt enorm. Om man ska förklara det i ord som vi till dagligdags använder så var det som att jag fick en reset. Hela min kropp, hela mitt väsen fick en reset. Och jag gick igenom hela min kropp och rensade bort

Och jag minns att min mentor och lärare satt bredvid mig och hjälpte mig. Varje gång hon tog mig på kroppen på olika ställen och jag såg och kände hur det var som att allt blev nytt. Det var som en pånyttfödelse på ett sätt, en sån otrolig release av energi. Och jag minns att vi hade också en nära vän som var med som inte deltog i ceremonin, men han bodde i samma stuga som Kalle och vår son bodde.

Jag minns att han sa till mig morgonen efter att jag hörde att du skrattade efter ceremonin. Och så tittade han på mig och jag sa att det nog var första gången jag skrattade sedan jag blev mamma. Så det var verkligen en sån... Det var väl som en slags förlossning, fast kanske för mig och kanske också för min son. Alltså att vi fick göra det på rätt sätt, där allting bara fick vara som det skulle vara.

I fred, och vara hållna som vi borde ha blivit hållna. Sen vill jag också tillägga, för att det här var ju början, på den långa vägen tillbaka. Så det var verkligen inte en quick fix att jag kom hem och sen var allting återställt. Men det var som att...

Jag låg och tänkte på det här i natt, vad det finns för liknelse. Den här ceremonin gjorde som att, om man skulle tänka sig ett gammalt mögligt hus som har stått igenbommat länge. Det här var som att öppna dörren, dra upp rullgardinerna och släppa in ljus och luft. På något vis var det det jag fick, för att hitta orken och energin till att börja gå uppåt igen och inte fortsätta längre neråt. Och det kändes väldigt vackert att Kalle fanns där och att vår son fanns där.

För det var ju för oss jag gjorde det. Det var verkligen inte bara för mig, det var ju för oss som unit, som familj. Det är som du säger, det var inte så att det var som att riva av ett plåster. Ja, nu vände det. Utan det var kanske svårt, det var inget jag tänkte på där och då.

Plus att jag hade hand om vår son. Jag var inte så inkännande. Jag visste att du hade tid och plats för att vara. Jag fokuserade på det andra. Jag har något svagt minne av att jag trodde att det skulle hända mer.

Att vi pratar om det också kanske till och med. Men jag tror att det var en förhoppning för att allting var så jävla dåligt. Man hoppades att det skulle bli en större leap. Men jag kan ju se tillbaka nu också. De här djupaste arbetena som jag har gjort med mig själv när det gäller med plantmedicin så är det ju sällan en quick fix.

Det serveras en öppning. Jag kan välja att gå in där. Jag kan se, jag kan känna, jag kan ta till mig det som finns där. Men sen när jag kommer hem så är det ju upp till mig. Och det finns något väldigt vackert i det tycker jag.

Därför att jag tycker att vi som människor idag är så fokuserade på att få instant feedback. Det ska gå snabbt, det ska gå lätt. Men jag känner och tror att när det gäller sådana här saker, traumatiska saker, så är det... Det kräver sin tid liksom. Hur såg den här resan tillbaka ut?

Hur märkte ni att saker gick i rätt riktning? Ja, jag började få bukt med mina fysiska... Det här med eksem och klåda var det första stora som hände. Jag fick träffa på en läkare som lyssnade och hjälpte mig på riktigt. Allt var ju en kedjereaktion.

I och med att jag inte sov på två år, så sov jag så lite. Mitt nervsystem var så överspänt. Så alla de här sakerna, när det kunde sluta klia, så kunde jag börja äta, kroppen kunde slappna av, jag kunde börja sova. Jag hade mer ork med vår son. För mig var det en sån otrolig sorg att sitta med ett älskat barn,

Men ett enormt självhat. Alltså, den sorgen är liksom... Det var som att tiden stod still. För mig var det så här, för Calle jobbade som pilot och var borta perioder. Det var bara som en avgrund de här veckorna när han var borta.

Det kändes som att tiden stod verkligen still. Det enda jag kunde göra var att sitta och tycka illa om mig själv. Jag märkte att det där började lätta lite grann. Och jag slutade ligga vaken på nätterna, för jag hade mycket paranoida tankar där jag skulle tro att vår son skulle sluta andas, för han sov på mage. Det var på mage det var enda sättet han kunde sova.

Så jag låg och vakade över honom för att han inte skulle sluta andas. Det där försvann efter ett tag och att jag på något vis började få tillbaka den här tilliten. Tilliten till livet och tilliten till processen. Jag vet inte, det var liksom inte en sak utan det var som en långsam Och sen ibland så var det två steg tillbaka så det kändes som att fasen också, det var inte alls mycket fram och tillbaka var det. Det var så frustrerande, det var nästan liksom Det var som att när ljuset började komma in och man hade suttit där det varit mörkt så himla länge Då ville man ju bara springa ut och liksom

På grönbete! Men det här med sömnen, det minns jag bara för att vår son börjar sova, vilket innebär att då skulle Jenny kunna börja sova. Vilket innebär att då kan jag börja sova. För jag var ju orolig för både Jenny och vår son. Och sen när vår son började sova, då satt det kvar.

Vad minns du? Vi låg vakna du och jag. För det försvann inte. Och dessutom det här ljuset som kom då, då började hoppet och då vart det nästan ännu mörkare sen när dörren slogs igen då och då. För det var så tungt att se det här men det gick inte.

Innan det hade man vant sig på något sätt med det här mörka, avstängda. I alla fall jag då. Bara kopade med det på något sätt. Och det är helt mänskligt. Jag har ingen som helst ångest över det.

Jag kan absolut se att det blir så. Det är väldigt mänskligt. På tal om slut och början så känns det som att vi börjar nå ett naturligt avslut på det här samtalet och den här berättelsen. Jag vill såklart tacka så jättemycket för er öppenhet och ert mod att vara med. Jag vill också fråga om ni har några avslutande ord eller om ni vill

säga någonting för att rama in den här berättelsen? Nej, jag känner en sådan enorm tacksamhet för allt vi har gått igenom tillsammans. Och jag kan faktiskt ärligt idag sitta och säga att jag skulle inte ha råd att göra något av det. För nu börjar jag kunna se varför allt det här har hänt. Och varför det här hände just mig och oss.

Det är sällan man får mer än man klarar av. Det har verkligen varit en resa som heter duga. Men det finns mycket skönhet i det också. Ayahuascan har verkligen varit en stöttepelare i det här. Det har varit den stora mamman som har hållit oss igenom mycket.

Bland annat det här med att bli föräldrar då. Så, ja. Stort tack och jag får också önska er lycka till på er fortsatta resa. Tack för att vi fick vara med. Superbra.

Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika. Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? Börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden