Ingeborg

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Samtalet leds av Nysnös psykolog Filip Bromberg. Välkommen till podden Min Resa. Tack så mycket. Jätteroligt att ha dig här.

Hur känns det just nu? Lite nervöst. Det känns som jag har mycket tankar. Vad ska jag säga och hur ska man få fram det här på ett bra sätt? Lite så.

Du har en omvälvande och personlig berättelse att dela. Ja, det var Det är en väldig... Vad ska man säga? Det känns som att det var en av de större upplevelserna i mitt liv.

Så väldigt betydande, måste jag säga. Är det en berättelse som du har delat med många omkring dig? Ja, jag har varit väldigt öppen med den, både med familj och vänner. För att redan från start till nu också är det som en känsla jag vill dela med mig av för att den var så kraftfull och positiv för mig. Att jag ville dela den också med folk som betyder mycket för mig.

Så du är du är i dag och det här är någonting som hände för ganska länge sedan. Jag var arton år. Och det var väl egentligen initierades av att jag var nyfiken för, alltså när man är tonåring, nyfiken på alkohol, nyfiken på droger kanske. Men just det här var som en annan grej på något sätt. Jag blev tipsad av vänner om det, att det här borde du prova.

Så jag läste på om det är ett år innan eller något och kollade artbeskrivningen av svamparna och sånt. Och sen var jag arton då när jag provade tillsammans med en vän. Kan du berätta lite om den personen du var innan du hade den här upplevelsen? Ja, så som jag ser på mig nu, eller hur jag var då, det var att jag var liksom hetsig, stressad, som att jag hela tiden jagade någonting. Jag tror att det var mycket grundat i osäkerhet, att leta efter någonting äkta i livet, kanske en kärleksrelation eller jaga de där stora upplevelserna, resor och allt vad det är.

Att jag missar här och nu, att det var så jag ser tillbaka på det, att jag helt enkelt inte var närvarande utan jag hela tiden jagar något annat. Varifrån kom den här osäkerheten och det här jagandet? Ja ... Stor press på mig själv tror jag att jag skulle prestera, att jag skulle göra saker, att jag skulle ... Helt enkelt få ut någonting spektakulärt ur livet, fast det funkar inte riktigt så.

Det var stark press från mig själv, på mig själv. Så det var mycket där, tror jag. Och sen tonåring, det räcker långt. Upplevde du själv att du mådde bra under den här perioden? Ja, alltså... Både och.

Jag hade ju precis flyttat hemifrån, men... Det var... Alltså, jag mådde väl bra tidvis, men det var väldigt mycket upp och ner. Det var lite kaotiskt, liksom. Så det var väl så jag kände. Nu är det ju ett tag sedan, så det är svårt att säga exakt, kanske.

Så hur kom det sig att du kom i kontakt med psykedelika? Du berättade att du läste på under ett år, att det var någon som tipsade dig. Ja, jag fick ju det latinska namnet på den här svampen då. Och så läste jag mycket och sen, jag har alltid tyckt om att vara ute i skogen och sånt och plockat vanlig svamp. Så det var inga problem för mig att få tag på det, de växer ju lite överallt.

Om man vet hur man ska titta efter dem, eller vad man ska säga. Så det var ju så jag kom i kontakt med det, först ett tips och sen eget, liksom att jag gjorde efterforskningar och sen ut och leta. Kommer du ihåg var du gjorde de här efterforskningarna någonstans? Ja, det var delvis på Flashback men det ledde in mig på Magiska molekyler tror jag det heter, någon hemsida som är lite mer seriös eller då vart det lite mer

undersökningar bakom till exempel ämnes, alltså hur mycket av det aktiva ämnet det är i mer grafer och sånt. Jag kollar ju på jättemånga olika sidor, jag kollar i gamla svampböcker, jag kollar från massa olika källor och läste någon artikel också, jag kommer inte ihåg vilken det var. Och så ville du pröva det här. Hur gick det till? Gjorde du någon plan?

Gick det som du hade tänkt? Det var både och. Det var som att jag hade förberett mig så länge på att få uppleva det. En drivkraft var nog att jag tycker så mycket om konst, skönhet i natur och allt sånt. Jag hade hört om hur vackert det kunde bli.

Jag var ute efter det visuella, jag tycker om att rita och grejer. Så det var en drivkraft i det också. Men det som liksom, när det hände, om man säger, det var att jag och en kompis hittade väldigt många. Och då plockade vi. Och sen när vi kom hem så tog vi en medellåg dos.

Med lite övervakande av de vännerna som hade tipsat mig då. Så det var så det hände liksom. Kändes det som en trygg miljö? Ja, absolut. Det var hemma hos mig och med en väldigt nära god vän.

Och dessutom två väldigt nära vänner som var i stan som sa att du kan ringa om det skulle bli jobbigt eller nåt sånt. Så det var tryggt på väldigt många sätt. Först var det euforiskt, men sen gick det över till att bli lite lugnare. Vi satt mer och pratade och diskuterade hur vi upplevde kroppsligt eller visuellt eller vad det kunde vara. Ja, det var väldigt häftigt.

Ett litet lätt illamående i början, det släppte. Och sen upplevde jag att väggarna, det kändes som att de andades lite grann. Det var ingen obehagskänsla eller någonting, utan det var lite som att en själv och omgivningen var lite mjukare och sammankopplad på något sätt. Det var mindre tydlig gräns mellan mig och omgivningen. Inte att jag var upplöst eller något, utan mer att det var en starkare

Det var inte lika stor skillnad mellan mig, luft och väggarna. Mindre avgränsningar, helt enkelt. Kändes det läskigt nån gång? Eller fanns det några utmanande känslor under upplevelsen? Det var bara den där, lite såhär, shit, vad gör jag?

Har jag missbedömt situationen när jag åt dem? För då var det känslan av att nu är det ingen återvändo. Det var ju läskigt i sig, men sen var det som att, aha, okej, nej, det här är ingen fara. Men det var en sån underliggande stark känsla av att vara omhändertagen, jag kände mig trygg. Det var en känsla av självklarhet och att

jag bara var, att allting var självklart. Både jag, min existens, världen runtomkring. Det var ingenting som... Det var inget dömande i mitt sätt att tänka om omvärlden, andra människor, vad som hände här och nu, utan det var verkligen här och nu, fullständigt, och en acceptans för allt, på något sätt. Det var en otrolig känsla.

Det är som att gå in i en annan växel i livet. Någonting, och det var som en känsla att det har alltid funnits där bara att jag aldrig haft tillgång till det innan. Det har legat liksom under på något sätt som jag har kunnat täppa in i vissa sådana riktigt lyckliga stunder. Men aldrig varit i det. Och att jag upplevt att det verkligen känts som att jag är i det.

Jag minns att jag ritade en bild, en liggande åtta, med en liten bubbla med en stor bubbla. Och mellan de här bubblorna så hade jag ritat en liten svamp, att vara liksom nyckeln för att ta sig in i det stora rummet. Det var lite kul. Jag tror jag har kvar den bilden någonstans också. Jag satt faktiskt med den metaforen i huvudet när du berättade nu att svampen var som en nyckel som låste upp någonting inom dig som gav dig tillgång till någonting som du redan hade.

Och något som jag upplevde också var att det var inte bara mina funderingar eller något, att jag satt och filosoferade och ja, det där låter smart, utan det var liksom en total självklar känsla av att det här är sant, att det är som att jag fick det serverat mig. Och jag tror väl det där att man kanske tvekar på sin egna förmåga att hitta sanningar i livet, eller vad man ska kalla det för. Men det här blev som en servering av en sanning som jag behövde inte ifrågasätta den utan den... Alltså, det är typ det närmsta jag kommer någon form av religiöst, tror jag. Att det...

Jag ifrågasätter inte, utan för mig, det blev liksom Det är jättesvårt att sätta ord på. Också hur jag tänkte under tiden, jag hann inte med. Enfantivis så tänker jag i bilder eller meningar. Kanske att man känner kroppskänslor, att det är kopplat till tankeverksamheten.

Men nu var det som ett helt annat språk, ett annat sätt liksom, form av kommunikation. Det gick så snabbt och det var liksom ingen mening att försöka förklara det muntligt för att det fanns inga ord som, det bromsade upp liksom. Skulle jag försöka förklara det muntligt så hade det bara bromsat upp den här helt otroliga känslan av självklarhet och Ja, total acceptans och en väldigt, väldigt, väldigt stark kärlekskänsla för allt, mig själv, människor kring mig, möblerna i mitt vardagsrum, det var liksom allting bakom bordet, hur bordet blev till med design, trädet som har växt och någon som har gjort det och tänkt ut hur det ska se ut och dess funktion att jag behöver det här bordet för att hålla mina grejer uppe.

Alltså sådana här som kan tyckas löjliga grejer blev liksom väldigt betydelsefulla och ja, en kärlek till det helt enkelt. Det berör flera aspekter av det som brukar kallas för en mystisk upplevelse och som man också mäter i forskningsstudier. Det du berättar om att få ta del av en sanning eller att få någonting serveras brukar kallas för noetic quality. Okej. Du benämner också det här med att det känns som att det inte går att sätta ord på.

Vilket också är en typisk sak som folk berättar om i forskningsstudier. Det är verkligen svårt. Det känns som att man inte gör det rättvisa genom att försöka sätta ord på det. Det är väl därför jag har propagerat för vänner och familj att pröva det själva. Jag kan inte förklara det.

Hur var det att landa efter den här första upplevelsen? Det var också väldigt magiskt på nåt sätt. Det var... Både mentalt och kroppsligt kände jag mig väldigt, väldigt tillfreds. Det var en lite melankolisk känsla kring det men inte för mycket eller så, utan det var bara som att jag varit ute och vandrat väldigt, väldigt länge och är skönt slut.

Jag upplevde det inte som nån baksmälla eller nåt, utan det var helt enkelt Nöjd. Man brukar ju prata om det här kluriga begreppet integration av psykedeliska upplevelser. Ett sätt att omsätta en upplevelse i kanske handling eller i förändrade vanor eller på något annat sätt införliva upplevelsen i sitt liv och i sin personlighet. Hur upplever du att den processen har varit för dig?

Det är så häftigt för att den där första gången påverkar mig väldigt mycket fortfarande. Jag minns också, det var månader efteråt som jag inte drack alkohol för att jag tyckte det var så meningslöst för det tog bort så mycket av saker jag ville uppleva, alltså rent mentalt det där och det var som att jag också behövde fundera på allting jag varit med om, jag behövde verkligen smälta det och låta låta det ta den tiden och sen Jag märkte att jag tog det lugnare. Jag hade lättare för att se skönhet i saker och verkligen titta på, alltså innan, visst jag gick runt i skogen och tyckte det var såhär, åh vad fint, men nu var det som att jag tog mig tid att verkligen titta mer detaljerat på saker och kunde liksom njuta av det på ett annat sätt.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag rörde mig långsammare, att jag alltid har sprungit runt och alltid hade blåmärken för att jag sprang in i saker och hade för bråttom. Rörde mig långsammare och var mycket, mycket mer närvarande. Och det fina är nu att jag kan minnas tillbaka på den känslan och nästan plantera den i kroppen nu. Jag behöver inte ta svamp igen för att uppleva det, utan jag tänker tillbaka på det. Då är det som att det väcks nånting redan där, för jag vet hur jag ska känna.

Jag behöver bara tänka på det, så är det aktivt här och nu. Det tror jag hjälpte mig väldigt mycket med andra människor och sånt. Att inte vara fördömande eller att alla ... Compassion, alltså medkänsla med människor. Det blev väldigt mycket lättare efteråt. En fin berättelse.

Ett stort tack. till dig för att du delar med dig av den här personliga berättelsen. Ja, tack själv för att jag fick vara med. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.