Cicci

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nossne. Men hej Cissi och välkommen till podden. Hej, tack. Vad fint att vara här.

Ja, det är jättetrevligt att du ville vara med. Du, hur ska man börja berättelsen? Ska vi börja med att etablera vem du är och om du vill beskriva din kontext som du befinner dig i? Det är såhär att jag bor på Gotland och driver en liten kursgård här. Jag kom hit till den magiska ön för sex år sedan och började min inre resa på alla möjliga plan då, kan man säga.

Så det här fältet, psykedelika, har du någon relation till det sedan tiden? När började den relationen? Innan jag hade första gången kommit i kontakt med det, - år tror jag det var, så hade jag aldrig överhuvudtaget hört talas om det här. För mig fanns inga skillnader mellan psykedeliska substanser och droger. Jag hade bara en diffus dimma av droger är droger, och något annat finns inte.

Så att, till år år så kom jag i kontakt med en kvinna som blev en väldigt fin vän till mig genom en utbildning jag gick inom man kan säga inom det andliga, schamanska, nordisk schamanism och sådär. Hon nämnde då att hon hade hållit på med det här under en längre period, med jämna mellanrum, i kanske åtta års tid eller någonting sådant. Så hon var väldigt lugn och välbekant med ämnet. Det hade då kommit upp en förfrågan om inte de kunde hålla en sån här ceremoni här på Gotland.

Jag fick då frågan om det här skulle kunna äga rum hos oss på Kursgården här. Och på den vägen var min allra första möte med någonting psykedeliskt överhuvudtaget. Så det är ganska färskt, ett par år. Ja, det är det. Hur, om du beskriver, du pratar om en shamanistisk bakgrund eller intresse, kan du utveckla det lite grann?

Ja, precis, men jag har ju alltid varit intresserad av vad ska man säga, andlighet och spiritualism och allt möjligt vad det heter. Men just den shamanistiska vägen hade jag inte heller varit inne på sådär jättelänge. Det var ett par år före det kanske, som jag hade varit lite nyfiken. Jag hade börjat gå på lite ceremonier, utforska det här med hur kan man leva livet om man inte bara följer normen, eller vad man säger.

Så på den banan kom jag in på den här utbildningen som var en tvåårig prästinneutbildning. Vi lärde oss mycket om gudinnor, om årshjulet, om att leva efter naturens cykler lite mer. Så den här banan, jag var också nyfiken på hur du kom in på den. Ja du, det är som att det ena har gett det andra sedan jag kom hit. Det började från allra första början, eller vad man ska säga, då bodde jag fortfarande uppe i Norrbotten och gick in i väggen ganska totalt.

Jag är en person som vill göra allt på en gång, eller har varit i alla fall. Kanske inte ska berätta den historien om mig längre. Jag höll på med en himla massa saker. Jag håller fortfarande på, men då mycket med självhushållning, lantbruk, djur och natur. Jag odlade väldigt mycket.

Jag kom på att jag kanske ska sätta några jordgubbsplantor. Jag köpte tvåtusen plantor och satte dem. Det drog på så mycket. I samma veva fick jag också mitt tredje och sista barn. Och förstod ju att det här skulle ju såklart inte gå ihop, men på något sätt så kände jag ändå att jag måste gå den här vägen.

Och det pockade på så starkt att jag ville ha det här barnet också. Där någonstans förstod jag ju att jag kan inte köra på som jag gör, jag måste gå någon annan väg. Men jag hade inte så många verktyg. Så jag började ju med att läsa självhjälpsböcker, titta runt lite, vad kan man tänka. Jag började gå på yoga bland annat och sånt där.

Då var det som att det ena gav det andra, så i samband med flytten hit träffade jag också mycket nya människor och nya vänner som hade andra vägar i livet. Där träffade jag en vän som vi sedan började hålla kvinnocirklar och kvinnoretreats tillsammans. Där tror jag någonstans att det också kom in på det här med gudinnor och hur kvinnan, eller människan överlag, men kanske i mitt fall framförallt kvinnan, är väldigt kopplad till naturen med sin menscykel och sådana bitar. Så jag tror att det var det som förde mig lite grann in på kopplingen till schamanismen.

Ja, det här vill man egentligen gräva hur länge som helst i. Det är jättespännande. Jag tänker att vi hoppar in i det som hände år tjugo tjugo. Du nämner att du fick en fråga av en nära vän ifall ni kunde tänka er att hålla en sån här på gården. Precis.

Hon hade haft en längre vänskapsrelation med en man, en shaman, som höll i den här typen av ceremonier med psykedelika och så. Hon hade också många andra erfarenheter och hade utforskat det här ämnet en del. Så jag kände mig väldigt trygg med henne och tänkte att ja, varför inte. Vi kan väl prova.

Så det är som sagt ganska så nyligt, även om det på något sätt känns som att det kanske var väldigt, väldigt länge sedan och ändå var det nyss. Det har liksom hänt så mycket i den svängen. blev det bestämt att vi skulle vara här och den blev ganska snabbt fullbokad, vill jag minnas. Och jag visste verkligen inte vad jag gav mig in på. Och det var bra, för hade jag vetat det så hade jag aldrig vågat göra det här.

Jag hade väl någon bild av att jag kan väl ligga här och chilla lite och meditera, se vad som händer liksom. Jag tror att jag hade somnat till och låg där och vilade lite först och vaknade av att jag var i totalt mörker. Då var det som att det hade slagit till och jag var helt väck. Jag visste inte vart jag var. Jag kunde inte riktigt öppna ögonen och se ordentligt.

Delvis var det mörkt för att det var kväll. Men det var som att jag också var... i en annan värld. Jag minns att jag klättrade med händerna på väggen på något sätt. Som att jag ville känna, finns det någon ram här, eller finns det någonting?

Och då kände jag igen, kunde jag urskilja tapeten lite. Så jag kände igen att det här är någonting jag känner till. Är jag kanske i mitt sovrum? Och så var det som att, nej, det är inte det. Jag är någonstans.

Så jag hade någon vag koppling till det här livet, men ändå inte sådär. Det jag tyckte var väldigt läskigt först, det var som att jag inte hade en aning om, jag blev ryckt ur det här jordelivet på något sätt och visste inte alls vart det var. Jag gjorde väldigt mycket motstånd till att börja med. Gud, jag måste ta mig tillbaka, jag måste tillbaka till det där jag känner till. Jag minns att jag fick väldigt mycket hjälp den första kvällen.

Det var två kvällar i rad. Mycket stöd av min vän som var med och höll i ceremonin. Hon fick badda mig med kalla kökshanddukar för att jag skulle känna min kropp och känna att okej, jag är här. Det är någonting som är mot min panna. Jag fick för mig att jag inte kunde andas.

Det kändes som att jag inte andades. Jag gjorde ju det eftersom jag uppenbarligen levde, men den delen av mig var bortkopplad. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att jag andas, jag andas, alltså är jag här. Och hålla händerna mot trägolvet för att känna att det finns en jord här, det finns en mark här, det är någonting att hålla i. För jag svävade bara ut i universum hela tiden.

Bort i tomheten, och visste ingenting om vart jag var. Kunde inte minnas någonting. Det var på något sätt känslan av att vara mellan livet och döden, som att jag var tillbaka i före livet, på något sätt. Innan jag har trätt in i en kropp. Den känslan.

När jag väl accepterade det, att okej, jag är här ute och svävar, det får vara så. Då kom ju releasen, så det var som att jag fick hela tiden försöka ta mig till acceptans. Det var det enda som hjälpte, att bara acceptera det som var. Jag minns att jag också sa till min vän när hon baddade min panna, att nu är du min mamma. Då sa hon, nej Cissi, det är du som är din mamma.

Det var en ganska stark upplevelse, att just det, det är ju jag som är min egen mamma. Jag får vara min egen förälder nu. Det finns ingen annan jag kan förlita mig på. På ett bra sätt. Det var som att mitt vuxna jag blev tvungen att ta mitt inre barn i hand.

Vilket i sig har varit en väldigt stor grej. Jag har kunnat hata mitt inre barn fram tills den där utmattningen och jag fick börja titta på det. Så har jag nog sett på mig själv som barn med avsky och tänkt att hemska unge, gud vad det var jobbigt. Och inte förstått, förrän kanske efter den här resan, att jag var ju bara ett barn. Det är väl klart att jag inte visste bättre.

Så det var en stor grej att få se den här möjligheten att ta mig själv i hand och bli min egen mamma. Och där, för första gången, fick jag också upplevelsen att nu är det bara jag här. Jag har varit väldigt utifrånstyrd och gått mycket på hur andra reagerar på mig. Jag har levt genom andra, sökt bekräftelse utifrån och varit väldigt rädd för andras åsikter, även om jag aldrig skulle ha erkänt det. Jag var väldigt låtsasstark.

Jag skiter i vad andra tycker. Jag var lite dryg. Men innerst inne var jag jätterädd. Det var jätteviktigt hur andra såg på mig. Jag har haft jättesvårt att vara ensam och så.

Så att få den här upplevelsen, att nu är det bara jag här, - den var väldigt, väldigt stark. Jag hade också då stundvis väldigt roliga, den första kvällen var det väldigt roliga inslag. Jag kunde skratta jättemycket åt mig själv. Det var som att jag låg och förde en dialog med mig själv, om mig själv, i säkert flera timmar. Och äntligen kunde ta ett steg utanför mig själv och skratta åt alla idéer jag har haft och hur jag har hållit på.

Ja, jag minns bara hur jag låg där på mattan och pratade med mig själv och skrattade ganska länge åt de här tokigheterna som jag har pysslat med i livet. Är du nyfiken på den ingångskänslan du hade i det här? Kände du dig förberedd? Hade du fått några verktyg med dig? Till exempel det du pratade om, någon sorts acceptans eller att följa med?

Ja, de hade ju pratat om det innan, att det bästa är att inte göra motstånd, bara följa med i det som är. Och det var ju på en intellektuell nivå. Jag hade hört orden och tänkt att ja, ja, det blir säkert enkelt. Det går ju bra, men det var ju verkligen inte enkelt. Det var så otroligt tufft för mig att gå in i acceptans på något sätt.

Jag insåg ju där också hur otroligt starkt ego jag har och den här berättarrösten i huvudet som helst inte vill släppa taget, utan vill ha kontrollen. Så att på något sätt ha en idé om att jo, jag gillar att ha kontroll till att verkligen förstå att shit, jag är helt beroende av kontroll. Det var en stark insikt. Så du kommer ur den här rätt stekiga, omvälvande upplevelsen och bestämmer dig ändå för att vara med på dag två. Ja, precis.

Jag var ganska rädd, men ändå kände jag att det var delvis ganska roligt också. På något sätt hade jag en känsla av att det kommer funka. i mitt lilla huvud fått en idé om att, just det, det verkar hjälpa att jag håller händerna på marken, att jag påminner mig att andas och säga att jag är jordad, för då håller jag mig på jorden liksom. Så jag gick ju in med, återigen, en känsla av att, jaha, nu har jag hittat någonting som kan kontrollera det här. Så jag minns att jag dag två redan

På en gång lade jag mig på mage efter att jag hade tagit ayahuascan. Jag hade stoppat händerna mot golvet och tänkte att nu har jag kontakt från början. Nu kan du inte dra iväg med mig. Så jag hade någon idé om att jag skulle kunna kontrollera effekten. Det var helt galet.

Men det tog ganska lång tid den andra kvällen innan någonting hände med någon, vill jag minnas. säkert ett par timmar som det var väldigt, väldigt lugnt i rummet. Alla var ganska stilla, det hände inget särskilt. Det var som att till och med schamanen och min vän, hans medhjälpare, fick känslan av att, jaha, är det en interpotent idag, medicinen, eller vad hände liksom? Och sedan, när det väl hände något, då brakade det lös ordentligt.

Och då minns jag att jag ropade på henne och sa, nu måste du hjälpa mig för nu blir det sådär igen. Då var det som att jag verkligen drogs iväg ut i Det hjälpte inte ett dugg att hålla händerna på golvet för att komma ifrån det. Det gick inte alls. Däremot för att påminna mig om att jag fortfarande var här.

Jag minns att jag också hade ett litet foto av min man med mig för att jag skulle påminna mig om att den här personen finns i mitt liv. Alltså lever jag, alltså är jag på jorden på något sätt. Det hjälpte ganska mycket att ha någonting att koppla tillbaka till när det kändes svårt. Men den andra kvällen, den blev mycket, mycket tuffare för mig. Jag minns också att min vän som var med, hon hade sagt att

Ja, men oftast är det så att den första gången kan vara ganska tuff, och sen brukar det bli lite lättare andra kvällen. Och det var på något sätt samtidigt sån humor i det, för vid något av tillfällena när jag hade kräkts otroligt mycket så minns jag att jag bara lyfte på huvudet och tittade på henne och skrattade och sa, du sa att det skulle bli lättare andra kvällen. Du lurade mig totalt liksom. För att det var en sån mörk Resa.

Jag märkte också då, den här kopplingen till att kräkas. Jag kräktes, det kändes som att jag aldrig slutade kräkas. Bara kräktes, vilade två sekunder, kräktes och så höll det på sådär. Och den kopplingen, insåg jag, till att må illa och kräkas, den verkar vara väldigt, väldigt förknippad med ångest i mig. Och det har jag aldrig reflekterat över förut, mer än att jag har tänkt på att jag kan vakna ibland på natten när jag sover och om jag mår lite illa av känslan av att någonting är jättefel och jag vet inte vad.

Tills jag vaknar till så pass att jag känner att just det, jag mår illa, jag måste bara gå på toaletten eller så. Så det var väldigt tydligt den här kvällen att hela den här illamående grejen kopplades till väldigt, väldigt stark ångest och att det fanns någonting i min kropp som var kopplad till det här på något sätt. Då fick jag komma tillbaka till att vara spädbarn. Jag var tillbaka i min nyfödda, så det var som att första kvällen hade jag varit ute i livet, eller i universum, eller före livet, innan jag trädde in i en kropp.

Den här andra kvällen fick jag gå tillbaka till att vara precis nyinträdd i min lilla spädbarnskropp. Då såg jag ju den här kopplingen. När jag var liten så hade jag nämligen kolik i ganska lång tid, i många månader. Mina föräldrar hade det tufft med det såklart. Min pappa var inte jättenärvarande.

Han var mycket på jobb. Jag tänker att på den tiden, början på åttiotalet, var det kanske inte lika vanligt att män tog ansvar för sina småbarn heller, utan det var mer mamman som gjorde det här. Så min mamma var ganska ensam med mig på något sätt. Rimligen om man är ensam med ett skrikande kolikbarn väldigt länge så blir man såklart jättetrött. Där kunde jag på något sätt se hur hon ibland behövde få bara somna ifrån mig eller hur hon bara behövde få lägga ner mig en stund för att andas.

Men hur otroligt tufft det hade varit för mig som nyfödd att uppleva att bli borttryckt eller bortlagd eller bortglömd på något sätt mitt i den här läskiga, läskiga smärtan. Och det var också så tydligt där hur det startade min resa med otrygg anknytning, - där jag går in i undvikande när någonting är tufft för mig, - för att jag litar inte på att någon finns där, för jag tänker det orkar de inte. Till slut så måste de få vara ifred och sova liksom. Och hur starkt kopplat det var då till den här första tiden i livet när min mamma helt enkelt behövde få vara människa och somna ifrån mig ibland.

Så det var så fint att kunna se att det fanns inget skuldbeläggande. Det fanns liksom inget så här, hur kunde hon göra så? Utan det var bara kärlek och förståelse för att, men självklart, hon var ju inte mer än en människa hon heller. Det var tufft för henne såklart att gå igenom det här, men också förståelsen för mig själv att det är klart att jag blev jätterädd när jag blev undanlagd som bebis eller när jag blev somnad ifrån eller så. Mitt i illamående, magknip och magont.

Allt det här kräkandet och illamåendet var ... Det var så fint att se hur det i sig kopplades till att bli så rädd. Dagen efter, när ... Vi hade påsar som vi kräktes i, och så höll de på och bytte dem där och tog hand om oss hela tiden. Dagen efter var det verkligen ett berg av påsar som vi skulle städa bort.

Då minns jag att de sa till mig att hälften av den här högen är nog din. Vi var kanske tolv personer, så det var nog en del som skulle ut. Jag blev också ganska gapig, för jag gjorde mycket motstånd mot det här. Bara såhär, nej, jag orkar inte mer. Jag minns att jag pratade ganska högt, och i efterhand tänker jag, oj, vad jag kanske störde gruppen.

Men samtidigt var det nog precis som det skulle med det också, för många drogs igång och fick sina resor tack vare att jag höll på och gapade på min plats också. Vid flera tillfällen var jag så här, stäng av den här skiten, jättehögt. Nu lägger vi av. Jag hade fått för mig i det här tumlandet att om de bara stänger av musiken, för det var ju det vi reste mycket med musiken, om de bara kan stänga av den så kommer jag få frid. Då kan jag bara lägga mig ner och vila och så slutar det här.

Så jag malde på mycket om att stänga av och lägga av. Och nu skiter vi i det här, nu packar vi ihop och går hem. Det var mycket inne i det. Stäng nu av det här bara. Jag minns att min vän också sa till mig när hon kom och hjälpte mig, att försöka släppa taget nu bara.

Jag fattade inte ens, hur ska jag ens kunna släppa taget? Det var som att jag inte hittade den nyckeln. Men jag tror att det var verkligen en mening med det. när alla andra började ebba ut, gissningsvis kanske någonstans efter midnatt tidsmässigt. Ceremonin började avslutas, man tackade alla deltagare och alla som har hållit och Moder Jord och alla de här delarna.

Då var jag fortfarande helt inne i min resa, så det var helt orimligt att det skulle gå att avsluta det fast de hade stängt av musiken. Då sa jag till schamanen att du måste hjälpa mig. Det ebbar inte ut. Det ger sig inte. Då lade han bara en hand på min axel och sa att jag kan vara säker på att det kommer att ebba ut.

Och det var som en, ja, just det, det gör det förr eller senare. En sådan fin påminnelse. Och någonstans i det hela var jag också ganska mycket skuldbeläggande på mig själv. Men jag har valt det här själv. Det var jag själv som sa att jag ville vara med.

Det var jag själv som svalde den här skiten. Och nu måste jag bara stå ut med det och reda i det. Jag tar mig inte ut ur det. Det går inte att stänga av. För det har jag ändå på något sätt tidigare i livet alltid kunnat fly om något har blivit jobbigt, en relation har blivit trasslig eller någonting jag har hållit på med, ett jobb har varit tråkigt.

Det har jag liksom bara kunnat säga, nej nu drar jag hörni, nu tar vi bort det här liksom. Det här var första gången i vuxen ålder som jag fick uppleva att det går inte bara att stänga av det. Det är klart att på något sätt har det också varit en del av barnafödande och sådant. Det är också en sådan grej man inte bara kan stänga av. Men det var ändå en annan dimension av det och påminde mig kanske lite om det här med barnafödandet också.

Att det kommer att gå över, men vi måste rida igenom det. Vi kan inte välja att hoppa av halvvägs. Då minns jag att jag ville gå in. Från den här lokalen där vi har hållit till, så ville jag gå in i huset där jag bor och fick hjälp. Jag var fortfarande väldigt snurrig och väldigt ostabil.

Fick hjälp att gå nerför trappor och uppför trappor och in till huset. och rumlade då in i vårt sovrum. Tyckte att jag var ganska diskret, vilket jag såklart inte var, och väckte min man. Eller jag gick först in på badrumsgolvet och bara lade mig. Vi har badrummet intill sovrummet, så att det gränsar.

Bara lade mig där och mådde fortfarande väldigt illa. Fick ha en påse med mig, klädde av mig alla kläder och bara kände att jag klarar det inte själv. Så jag ropade lite försiktigt på min man och sa - Andreas, är du vaken? Han bara kom direkt och satte sig med mig. Och det var, jag tror att det var hela meningen också med den, - att det inte skulle ebba ut, att jag skulle överlämna mig till honom, - för att det var där någonstans som att jag också kunde se det här med - hur jag har tryckt undan alla människor på grund av min otrygga anknytning - och tänkt att det är ingen som orkar hålla mig i längden ändå.

Så jag kunde för första gången släppa in honom. Trots att vi har haft en lång relation så kunde jag verkligen släppa in honom. Så jag behöver att du är kvar med mig, för det här är så tufft. Han satt där med mig på det här hårda badrumsgolvet av klinker i kanske två, tre timmar och bara strök mig och var såhär, - jag är kvar med dig, jag lämnar inte dig. Så att jag verkligen kunde få känna att nu kan jag hela den här känslan av att inte bli orkad med när det blir för tufft för mig.

Jag upplever mig så otroligt ödmjuk också från att kanske ha kunnat tänka många gånger så här, men gud, han gör inte det här inre arbetet. Jag har varit ganska dryg mot honom, både i huvudet och utåt, och kunnat tycka att så som han väljer att leva sitt liv, att det inte skulle vara lika bra eller lika fantastiskt som det jag väljer. Så mitt ego har varit otroligt uppblåst. Eller fortfarande såklart stundvis, men kanske lite mer från en annan plats. Jag ödmjukades så väldigt mycket av att han var där kvar med mig och höll mig.

Jag kunde verkligen se honom från ett annat sken och berätta det för honom där och då. Hur mycket jag uppskattade det och hur fantastiskt upplyst det kändes som att han var, som trots allt inte hade tagit ayahuasca och ändå valde att sitta där med mig mitt i natten, fast han var jättetrött och jättestel. att han inte lämnade mig mitt i det där och sa ja, ja, det går över. Det betydde också väldigt mycket. Det var ganska mycket komiskt i allt också.

Jag kunde ha den här humorn mitt i det hela. Vi pratade också om det dagen efter. Då hade vi sett en serie som heter Kärlek och anarki på Netflix. en utav medarbetarna som var ganska dryg och tyken mot de andra som jobbar på ett bokförlag. Han hade åkt på ayahuasca-ceremoni och blev snäll när han kom tillbaka.

Och då sa min man lite på skoj att nu är du som han i Kärlek och anarki, nu har du blivit snäll. Så det var ganska så roligt att jag fick verkligen ödmjukas av av den här litenheten. Hur liten jag är här på jorden eller i livet. Och att det inte går att säga att det skulle vara mer värt att leva livet på det ena eller andra sättet.

För att det, så som han väljer att leva sitt liv, är absolut att vara upplyst från en annan plats. Kanske att man har olika behov och tar olika väg. Ja. Vad tar du med dig ut i vardagen ifrån det här? Vad dröjde kvar?

Kan du se det? Ja, såhär i efterhand. Först var det ganska tufft efteråt. Det kunde räcka med att jag somnade så var jag tillbaka i det här ganska läskiga. Jag drömmer vanligtvis inte mardrömmar eller så.

Jag tror att jag googlade säkert ganska många gånger de efterföljande månaderna, kan man bli psykotisk av ayahuasca? För jag kände, tänk om jag har förstört något? Tänk om jag har saboterat något i min hjärna eller någonting sådant. Så jag var lite nojig och

Jag var lite rädd och hade kanske inte integrerat så mycket. Jag hade inte haft några verktyg för att integrera det efteråt heller, just där och då. Även om vi fick de här möjligheterna, att det bara är att höra av sig. Jag hade kunnat höra av mig till shamanen och sådär. Så kommer jag ju från den här platsen av att jag ska klara mig själv och att jag inte kan vända mig till någon.

Så jag tänkte inte den tanken riktigt heller. Så det följande halvåret var väl lite halvtufft, kan man säga, stundvis. Sedan gick jag in i en till ayahuasca-ceremoni med samma schaman, ungefär ett halvår senare. Kanske lite drygt, jag är lite osäker på exakt. Då hittade jag en helt annan ingång.

Då var det så lugnt. Däremellan hade jag också gjort ett par svampceremonier och fått verkligen känslan av att jag kan hålla mig själv genom det här. Så jag har ju kommit till en känsla av att hur tufft det än blir så kan jag vara här med mig. Så det är lite som att det min man gav mig, att jag stannar med dig, det har jag kunnat ge mig själv därefter. Jag är här med mig, jag överger inte mig när det blir tufft.

Så det är väl det jag tar med mig allra mest, att vara med mig själv. Jag kunde integrera själva den första resan först under den andra resan. då ett halvår senare eller så. Sen efter det gick jag också in i en femdagars tyst retreat. Så jag var tyst med mig själv.

Där någonstans var det som att allting hade landat. Jag var i så otroligt mycket acceptans. Ja, jag tycker, när man hör din berättelse, så är det just acceptans och kontroll. Det känns som att de sakerna kanske mjuknat lite grann. Ja, mycket.

Självkänsla, liksom. Ja, det är verkligen mycket. Man pratar om självkärlek och det låter lite klyschigt ibland och så, men det blev verkligen en en djup förståelse för att jag behöver vara här med mig själv. Jag behöver vara min egen förälder.

Jag kan inte hålla på att lägga över det och samtidigt hålla tillbaka. Jag fick också en väldigt stark insikt om att alla de här strukturerna vi har byggt upp, oavsett om det är känslomässigt eller praktiskt, eller om man tänker systemet med skolan, att allt det är bara ett mänskligt påfund. Vi har byggt upp det här för att vi har tänkt att det ska Hjälpa oss, gynna oss. Men det är inte alltid längre att det kanske gör det.

Det kan vara förlegade system eller vi behöver något annat. Det var så tydligt att jag kan göra valet. Jag behöver inte känna mig fast i någonting alls, utan jag kan hela tiden göra valet av hur jag vill möta det här. Så att den här förklaringsmodellen som brukar finnas på olika dokumentärer, som hur olika delar i hjärnan kopplas samman och man förstår nya saker, den kan jag verkligen köpa, för att jag riktigt kände hur hur det var som att delar i hjärnan kopplades samman, så att jag kunde se livet från en helt annan plats.

Som att bara skifta mindset och förstå att, ah, just det, jag kan göra ett val här. Det är kanske inte exakt det valet jag har trott, om att jag bara kan stänga av jobbiga saker, men det är ett annat val. Hur vill jag gå igenom det här? Mycket det som har med acceptans att göra. Att välja att öppna upp mig istället för att stänga mig om någonting känns.

Du var ändå inne på ett tag här, en bit in i första ceremonin, att du kanske... Hade du fått valet där och då så hade du inte tagit steget, men såhär i efterhand så låter det ändå som att det är ett steg du inte ångrar. Ja, verkligen. Nej, nu vill jag inte ha det ogjort. Men hade jag haft minsta föraning om hur otroligt svårt det skulle kännas och tufft, så hade jag nog förmodligen inte vågat. Och det är väl som allt här i livet, att vi vet inte i förväg hur saker kommer utvecklas och visste vi det så kanske vi inte hade vågat.

Jag tänker innan vi avrundar, jag är också nyfiken på hur hur dina relationer har förändrats av det här, till exempel till din man? Ja, den har ju förändrats såklart mycket från att vara en ganska dömande kontext, från min sida, till att ha mycket mer förståelse och kunna se Nu kan jag se saker också från andras perspektiv mycket lättare. Jag har väl alltid varit relativt bra på det, kanske överlag, men nu är det som att det har fått en helt ny dimension i det också.

Jag kan förstå honom och jag kan känna med honom även när jag inte håller med. Det har också varit en del av att släppa sökandet efter hans bekräftelse. Jag måste inte ha den, men jag kan ta emot den om han vill ge den. Jag upplever att mina relationer överlag, och även med barnen, har blivit mycket lugnare.

Det finns ingen brådska någonstans längre. Det finns inget att uppnå. Det är inget jag ska söka efter. Livet är inte till för att göras, utan det är till för att upplevas på något sätt. Så att gå från det perspektivet, att vi ska prestera någonting, till att jag ska bara uppleva det.

Ja, wow. Ja, men med de visa orden så kanske vi tackar för oss. Ja, gud vad fint. Vad spännande. Tusen tack.

Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.