Robin

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

I podden Min Resa följer vi en persons psykedeliska resa. Detta samtal leds av Peder Fjellström från Nossnö. Hallå Robin och välkommen till podden Min Resa. Tack Peder. Vad fint att du ville vara med.

Ja. Hur kom det sig att du tog kontakt med oss och ville vara med i podden? Dels för att jag själv faktiskt driver en podcast och ville ha Filip på podden för att jag hört honom på andra poddar. Och sen när jag scrollade runt på era sidor och såg det ni erbjöd och att ni också ville ha vittnesmål eller folk som snackade om psykedelika så känns det som att det är någonting som jag vill dela med mig av, för jag jobbar också inom hälsosfären och ser att om det är någonting som har hjälpt mig väldigt mycket kring mitt eget mående och särskilt mitt inre mående så är det just psykedelika och ceremonier kring det som har hjälpt mig att få djupare kontakt med mig själv på något sätt.

Du nämnde att du jobbar inom hälsa själv. Kan du beskriva din kontext lite grann? Ja, jag jobbar som holistisk hälsocoach och hjälper människor att hitta just mer balans och också inre frid, ska jag säga. Vad jag har gjort under många år också, för att jag har en bakgrund där jag själv hade mycket ångest och problem med nervositet när jag var yngre. Väldigt tidigt kom jag in på en bana av att meditera och den biten och jobba med mina tankar för att kunna bli en bättre människa eller kunna operera bättre i samhället, om man säger.

Den resan har gjort att jag idag är det huvudsakliga som är min spetskompetens när det kommer till att hjälpa folk med hälsan. Visst är det viktigt hur vi sover och andas och den biten, men också att komma till rätta med våra tankar som kan vara största boven när det kommer till vår patologi som vi har i svenska samhället idag. Att det är våra tankar som drivs till våra beteenden som är destruktiva. Och det är också någonting som jag har utforskat själv i psykedeliska ceremonier.

Hur gammal är din relation med fältet så att säga? När kom du i kontakt med det här första gången? Första gången som jag har kontakt med vad psykedelika var var väl kanske i år. Femton, sexton genom podcast av Tim Ferris, London O'Real och Joe Rogan. Och där sattes jag lite för det här.

Shit, det här verkar ju skitintressant och något som återkommer i många andra podcast. där folk berättar om både hur tufft det är men också hur berikande och hur livsomvälvande det är. Så år sjutton kom jag i kontakt med en träffade jag en schaman, så det känns också som att det var som att psykedelikan hittade mig, att då var jag redo på något sätt. Att det var inte ett aktivt sökande, utan det presenterade sig framför mig en schaman som faktiskt bjöd in mig till min första ayahuasca-ceremoni, då, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag, i dag

Vi pratade lite grann före vi drog igång inspelningen om att det har blivit ett par tillfällen, eller några olika tillfällen Och nu är vi ju strax här i år, - så hur tänker du att vi ska börja berättelsen? Kanske ska vi kika lite grann på den första upplevelsen? Absolut. Jag tänker att den ändå har...

Det borde finnas ett före och efter. Ja. Hur kändes det att gå in i en sån här sak för första gången? Det är ändå en okänd plats. Nej, men det var dels spännande men också läskigt.

Man visste inte vad man skulle förvänta sig i och med att jag inte hade prövat nånting annat tidigare inom psykedelika. Och ayahuasca kan ju vara väldigt kraftfullt. Och när jag fick den inbjudan från den här schamanen som jag hade precis lärt känna så var det också lite ett... Jag fick ha väldigt stor tillit till processen för det blev också en lång resa. Jag tror jag åkte sju, åtta timmar i bil ensam till det här stället och skulle möta upp henne och hennes man som de höll detta ihop i en lite mindre ceremoni som bara var fem personer.

När jag kom dit var det såhär, shit, vad ska jag göra här? Kan jag lita på de här människorna och den biten? Sådana tankar kom upp. Men till slut så kunde jag tillåta mig själv att släppa det och bara låta mig vara i den upplevelsen. Otroligt starkt och till en början under när man drack medicinen så hände det inget första halvtimmen till kvarten.

Jag tänkte, var det det här jag har kommit till? Det händer inget. Någon timme in, då drog det igång rejält med visioner och man blev vriden ut och in och fick se många Många mönster och jag vet att min intention med min första ceremoni var ju att det är lite det som jag jobbar med. Jag är fortfarande här i min lägenhet så står det på en lapp där att något i stil med “I want to become a beacon of light for other people”.

Att jag vill bli en vägledare för andra människor till deras egna hälsa. Och för att jag ska kunna bli det så måste jag också jobba med mig själv och mitt egna inre ljus. jobba bort mina blockeringar. Och det var någonting som jag hade som fokus för min första ceremoni. Att få se mitt eget, komma i kontakt med både självkärlek men också med mitt egna mörker också.

Har du gjort någon analys nu eller under åren med varför du drogs åt det här hållet rent professionellt? Vad är det i din bakgrund som gjorde att du hamnade där? Som jag nämnde, när jag växte upp var min värld väldigt liten. När jag var elva, tolv gick jag igenom någonting själv som startade med mycket ångest. Jag kunde knappt gå i skolan och så vidare.

Under flera år led jag av väldigt stor inre kritik. Jag kan fortfarande göra det såklart också. Men också att det hämmade mig så pass mycket. När jag var femton kom jag i kontakt med meditation och andra praktiker.

När jag var nitton började jag med yoga och såna grejer. Det ledde in mig på det här spåret av att vilja utveckla mig själv och att utmana mina komfortzoner och mina egna begränsningar. Och ju mer jag har utmanat mina egna begränsningar desto mer vill jag visa andra att så mycket mer än vad du tror är möjligt. Så det är därför jag tror att jag är på den banan jag är idag för att jag vill hjälpa andra människor att inse deras egna begränsningar.

Och där får man ofta starta med hälsan först och främst. Hur de mår. För att starta med basen och sen jobba med tankarna samtidigt. För som jag ser det så är det oftast våra tankar och våra inre begränsningar som stoppar oss från att bli så bra som vi kan bli och skina vårt unika inre ljus. För mig är det också en daglig påminnelse, vad jag behöver höra, att jag är långt ifrån fulländad, men att jag vill...

Det är det jag brinner för och vill hjälpa andra människor med. Precis som jag försöker hjälpa mig själv på många sätt och vis varje dag. Så den här första gången du åkte iväg, hur mötte omgivningen dig i det? Eller var du öppen med dina nära kring vad du skulle göra?

Just första tror jag inte jag pratade så mycket med andra om, men det fanns en sån där, man skulle skriva på en waiver eller en sån här just säkerhetsgrej eller en case of emergency-kontakter och där fyllde jag i min mamma som kontaktnödkontakt och Jag har varit på många retreats tidigare. Jag sa till mamma att jag ska på retreat här och de behöver nödkontakt ifall någonting händer. Hon bara, vadå om någonting händer? Det var lite komiskt på ett sätt.

Jag var lite rädd för att dela det med henne för jag visste inte hur hon skulle ta det. Men då var jag ärlig att jag ska göra ayahuasca som är en plantmedicin som är en psykedelika. Och det var ganska skönt och befriande också att få dela det med någon annan. Att det inte var en stor hemlighet också. Men du upplevde att hon tog emot det bra?

Ja, det gjorde hon. Sen ska det tilläggas att jag och min mamma har gjort väldigt mycket ihop när det kommer till ... Det var hon som intresserade mig till meditation och andra mer spirituella principer och praktiker. Så hon är ganska öppensinnad till alternativa metoder också, ska tilläggas. Så hon var ändå öppen för att lyssna på vad det var och inte helt stängd för att hon själv har prövat mycket olika andra saker inom till exempel österländsk filosofi och akupunktur och sådana saker.

Hur var din relation till det när du växte upp? Kände du att du var öppen för det då eller är det något som har öppnats i och med det här? Nej, jag tror att min mamma öppnade den dörren för mig väldigt tidigt. För att hon själv hade gått in i väggen tre gånger. Och efter tredje gången så började hon att ifrågasätta det som hon hade fått av vården i form av psykofarmaka och annat.

till att leta sig till andra. Vi har varit på allt från meditationsrecreats ihop till seanser och vi var i Kina ihop när hon gjorde en arkumentärutbildning och grejer. Det har varit en läkande resa ihop att hitta andra vägar än vad som finns konventionellt. Det kan vara väldigt fyrkantigt. Som jag ser också i mitt jobb som jag jobbar med hälsa nu, att jag ser så många andra kvinnor som jag jobbar med som har fått bara en enkel lösning på ett svårare problem som kanske är djupare som inte går att lösa med ett piller till exempel.

Utan vi behöver gå djupare in på våra tankar, våra trauman, essensen av vilka vi är egentligen. Så för min del så Det var inte så att jag tvingades in i det här andliga och det spirituella, men det fanns alltid där. Det var den vägen som hade funkat för min mamma. Att hitta tillbaka till sig själv efter att ha varit väldigt vilsen i många år.

Det var naturligt för henne att ta med mig på lite olika saker när jag själv knappt kunde gå i skolan och sådana saker. Min första tripp var också ganska, som jag kommer ihåg, lite rörig. Det var svårt att navigera mig själv i det också. Det var så stort. För mig är det nästan det viktigaste inte själva resningssättet, det är själva integrationen efteråt.

Efter första gången hade jag nog lite svårt att integrera. Hur ska jag översätta det här till mitt liv? Tror jag. Det var en liten krasch i att man har upplevt och sett så mycket saker, men vad ska jag göra med det? Och där hade jag lite kontakt med schamanen efteråt, vad jag kommer ihåg nu i alla fall.

Men det var som en helt ny värld öppnade sig. Och sen så gjorde jag ju också, inom ett år så gjorde jag två till. Så mina första tre samlingar gjorde jag under ett års tid. Så jag kom tillbaka och gjorde det med dem igen för att komma djupare in i min egen inre resa. Den här senaste upplevelsen som är snart ett år sedan.

När du gick in i den resan, vad var det för intention du hade då som du ville jobba med? Hade du någon sådan? Min intention med den resan var att hitta tillbaka till mig själv. hitta mera, komma i kontakt med min egen självkärlek. För att jag har tendens att bli väldigt kritisk eller att jag inte gör tillräckligt eller att jag inte är bra nog.

Och för mig så, förra hösten var ganska tung. Och jag har en tendens just under när det blir höst att jag kan gå ner i tempo och då Jag har en tendens att lägga mitt självvärde i vad jag skapar. När jag skapar lika mycket är jag inte lika mycket värd. När jag gjorde den i våras var det mycket fokus på att komma tillbaka till min egen essens, min egen källa och mitt eget inre.

Och komma i kontakt med självkärleken. Och min egna kraft. Och det var otroligt fint. För att ibland kan det vara utmanande, just de här resorna. Men för min del var det övervägande väldigt mycket positivt jag fick med mig från den.

den upplevelsen. Och sen så är det klart, saker som är negativa ska ju vara det för att det är något man vill kolla på. Men just i den här resan så fick jag bekräftelse på att jag är på rätt väg och att kunna vara lite snällare mot mig själv och inte ta livet så hårt och seriöst jämt. Det var nog det jag fick med mig mest från sist resa. Så det var en väldigt behaglig resa som ayahuascan visade mig.

Vart jag behöver rikta mitt fokus ungefär. Så det kändes som en pånyttfödelse på många sätt och vis. Att komma tillbaka till min inre kraft helt enkelt. Det är alltid intressant att tänka på hur människor som inte har haft en sån upplevelse lyssnar på en sån berättelse som du just beskriver, som ju låter väldigt givande.

Hur skulle du säga att det var det som kom ur din resa? Vad var det du faktiskt upplevde under de här timmarna? Det där är en jättebra fråga. Dels såg jag visioner av vart jag var på väg. Jag fick en tydligare kompassriktning framåt, kändes det som, just då.

Och jag kände väl också en väldigt djup kontakt med min egen kropp och mitt eget andetag. Väldigt närvarande i allt som skedde. Och där jag också kunde bearbeta saker som skett under den här perioden där jag kanske var lite låg och se att det hade sin plats i det också. Alltså alla människor går igenom perioder av expansion och kontraktion. Det känns som att den här upplevelsen hjälpte mig att bryta mig ur det här skalet av att vara kontraherad lite.

Att jag varit i en puppa lite. Kanske i en katabol period där saker bryts ner. Det krävs att vi ska kunna starta om på nytt och bygga upp oss själva igen. Jag tror det sker konstant just. egna hjältens resor hela tiden.

Men ja, det är en bra fråga och det är så svårt också att förklara på något sätt för någon som inte har varit med om det. Vilka känslor kände du under resan? Otrolig kärlek, alltså otrolig värme. Och en kärlek som är svår att beskriva. Och när man väl är i kontakt med det så känner man att det här är äkta kärlek.

Det här är äkta. En renhet på något sätt. Och att man också inser att vi ständigt är på jakt i vår materiella värld efter kärlek. Från det yttre, från att bli ansedda på ett visst sätt eller i andra människor.

För min del, vad jag kommer tillbaka till när det kommer till plantmedicin är att kärleken är det som finns inom oss alltid. Det är inte någon utanför oss som ska fixa oss eller rädda oss. Det är upp till oss att kultivera den här känslan. Och för mig blir det också som att det som frågar vad jag kände, alltså djup kärlek och till mig själv är att det ger mig en referensram.

Också vad plantmedicinen har gjort mig också är en bättre referensram på att andas djupt till exempel. I min första ceremoni så öppnade det upp mitt andetag på ett helt annat sätt. Att jag kan komma djupare in i meditation lättare med hjälp av andetag. För att det öppnar upp någonting inom mig. Det är svårt att förklara.

Men att Det blir som att varje ceremoni ger en någonting och ger en en liten referenspunkt eller referensram som alltid kommer vara med en. Att man får en bit av pusslet, känns det som. Om du förstår vad jag menar. Jättefin beskrivning.

Jag tänker också att det handlar, i alla fall för mig, mycket om en påminnelse. Att, just ja, det var det här det handlade om. Ja, exakt. Att det finns någon urgrej som man kan glömma bort i vardagen. Och så kommer det någon sorts recept, och så bara, just ja.

Jag har gått vilse igen. Jag är inne på fel spår. Eller, vad dum jag var. Vad fin jag är. Då kan man gå vidare.

Påminnelsen om någonting okonstlat. Någonting rent. Jag vet inte riktigt vad det är för något. Men jag tycker om din beskrivning jättemycket. Så nu, några år efteråt, känner du att du har ett större nätverk av människor som du pratar med om det här?

Eller är du fortfarande lite allena i integrationen? Nej, men ju mer jag har vågat öppna upp mig, och det ser jag som en princip i livet också, ju mer jag vågar vara mig själv, vilket också psykedelika har hjälpt mig att vara med mig själv, desto mer attraherar jag också in människor som är sig själva. Och med det så har jag lättare att prata om mina upplevelser med andra människor, vilket gör att jag också drar till mig andra människor. Jag skulle säga också en annan kvalitet på de personer jag möter. För att ju mer jag står i min kraft och står i min egen autenticitet och försöker vara mig själv, desto mer kan jag också sålla människor som kanske inte är där eller som jag kanske inte har så mycket gemensamt med eller som är mer kanske på ytan.

Så jag tror att det också psykedelika hjälper mig med att våga vara mig själv, även fast det kan fortfarande vara läskigt ibland att vara sig själv helt och fullt. Men att jag också har många vänner som jag kan prata med och som jag också har delat upplevelser med. kring detta och det är också någonting som är otroligt bondande att göra ihop med någon. Att göra sådana här resor ihop. Att ta ett åtagande att vara introspektiv till sitt eget liv.

För det är inte lätt alltid att göra det. Det krävs ett mod och Att man också är beredd på att ens ego kommer kanske bli sönderbrutet. Vilket många inte kanske är beredda på att göra. Den här processen av att sätta ord på vad man var med om för andra.

Den är ju viktig. Det känns som att man har ett behov av någon sorts grupp efteråt som man kan stöta och blöta och vara med om. Utan det blir det ensamt och tillsatt. Men det låter som att du har hittat en sån klick. Ja, absolut.

Absolut. Också nyfiken på, eftersom det här har pågått några år, det här intresset och utforskandet. Finns det mönster som du kan se i upplevelserna eller mönster i dig själv som du som återkommer, som du jobbar med under resorna. Jag tror att mycket har, just det här som du snackade om tidigare, att man kommer tillbaka till att

Jag själv kan vara en väldigt driven människa och jag kan vara väldigt hård mot mig själv. Jag kanske inte tillåter mig själv att njuta alltid av livet för att jag är på väg någonstans eller att jag vill uppnå någonting. Jag har fullt upp med att försöka ta hand om andra människor. Det är det jag jobbar med, att hjälpa andra människor att hitta sin hälsa. Det är så lätt att glömma bort det för min egen del.

För att jag ska kunna vara en bra människa som tar hand om och hjälper andra människor så måste jag börja med mig själv. Jag tror att det är ett återkommande tema som du pratade om. Ja, just det. Det är därför jag är här. Det är det här jag gör.

Det är därför jag gör detta mot andra människor. Det jag jobbar med är att hjälpa människor att komma mer i balans med sig själva. Det i sin tur tror jag är en längtan i mig själv att hjälpa mig själv. Förstår du vad jag menar? Att det är lite...

Att det är det bästa jag kan göra är att hjälpa andra, för då känns det som att jag hjälper mig själv och för att då speglar jag mig själv i andra människor och kan se vad de pratar om, exakt vad jag går igenom och så vidare. Det blir medicin att hjälpa människor för mig också när jag hör vad de går igenom, för att jag kan känna igen mig i vad de gör. För mig tror jag det är en återkommande grej att vara snäll mot mig själv och att lita på den resa jag är på och inte tvivla på mig själv. Avslutningsvis, om du skulle kunna berätta något för Robin för tio år sedan? Någon självklarhet som du kommer fram till?

Vad skulle det vara? Jag tror att det här säkerligen fortfarande är aktuellt för mig. Ta det lugnt. Ha inte så bråttom. Tillåt dig själv att njuta mer av där du är just nu.

Den stunden kommer aldrig komma tillbaka. För tio år sen, även fast jag kom i kontakt med meditation när jag var femton ganska tidigt, så var det inte så att mina problem försvann. När jag var tjugo så var också jag ganska vilsen då och använde mig mycket av alkohol och flyktiga engångsligg för att känna ett värde. Det är väl någonting jag vill säga, att du har värde. Du behöver inte hävda dig och försöka hitta dig i andra tomheter.

För det är också psykedelika hjälper mig, att jag dricker knappt alkohol längre. För att det finns mer mening för mig att leva ett nyktrare liv och ta hand om mig själv på det sättet. Så det finns väldigt mycket som jag skulle vilja säga till min tjugo-åriga jag tror jag. Men där har vi några saker. Fint.

Tack så hemskt mycket för att du var med i podden. Tack. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.