Rebecca

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa, och vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Philip Bromberg, med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Rebecka är en ung kvinna. Hon jobbade nio timmar i veckan inom finansbranschen, tills kroppen till slut sa nej.

En resa till Amazonas för ungefär tre år sedan förändrade hennes liv. Hej och välkommen. Tack så jättemycket. Till att börja med så vill jag jättegärna höra om den Rebecca som åkte till Peru och drack ayahuasca och hur det kom sig att du gjorde det.

Så berätta lite om dig själv och var du kommer ifrån och så. Ja, nej men jag är född och uppvuxen i en förort utanför Stockholm och där har jag alltid, eller när jag var yngre så har jag alltid spelat idrott och elitsatsat i idrott och även, ja men för mig har det varit väldigt viktigt att prestera mycket även i skolan. Efter gymnasiet så pluggade jag på Handels här i Stockholm och efter det så har jag jobbat i finansbranschen sen jag tog examen därifrån. Jag tror att den bakgrunden är viktig för att beskriva mig.

Det beskriver lite att Jag som person har alltid varit väldigt logiskt lagd. Jag har tyckt att yoga inte är en träningsform, det är bara flum. Det har varit väldigt viktigt för mig att vara bäst på saker och ting. Det drivet, att ständigt prestera och ständigt vara på topp och ständigt pusha sig själv till gränsen

ledde till att jag kände väldigt mycket stress ett tag. Jag kände väldigt mycket oro. Jag kom på mig själv och även vänner och familj. Jag har sagt det till mig att jag kan ha väldigt hård framtoning, väldigt hårt yttre. Men det var liksom för att överleva i finansvärlden men också att klara av att orka prestera och komma framåt så har det varit nödvändigt för mig att vara hård och så.

Varför var det så viktigt att prestera och vara bäst? Jag tror att mitt existensberättigande låg där. Jag tror att det var för att jag kände mig väldigt ensam och då för att någon skulle tycka om mig och se mig så var det väldigt viktigt att komma ut på topp oavsett vad. Om det var i volleyboll eller om det var i skolan eller om det var på jobbet.

För då kändes det som att man var värd att älska. Det låter som att du var en väldigt aktiv och social person och att du samtidigt kände dig ensam. Absolut, jag är väldigt extrovert som människa. Jag trivs i sociala sammanhang. Men har alltid, eller hade alltid tidigare en otrolig tomhet inom mig.

Inte tomhet, men ensamhet. Och när du sen började jobba så jobbade du väldigt hårt? Ja, det var efter Handels då så började jag på en investmentbank och jobbade liksom nittio timmars veckor i tre år tills jag kände att det här var inte hållbart. Men under tiden där reflekterade jag inte så mycket på det utan det var bara att köra på. Men det var när jag kände att nu har jag jättesömnproblem, jag tappade väldigt mycket hår, jag kände att fysiken, kroppen bara fallerade, jag kände mig väldigt lätt irriterad och då märkte jag att nu är någonting inte rätt och då började hela tankeprocessen gå igång, hur hamnade jag här?

Hur kan jag som människa sitta här och vara nästan utbränd? Och känna sån otrolig ångest och stress och ingen ork. Jag var såhär, det här är inte jag. Jag är den som ska ha hur mycket energi som helst och vara positiv. Och så satt jag där och var snudd på utbränd.

Och det var då jag kände att Nu måste jag ta tag i mitt liv på riktigt. Sökte du hjälp? Absolut. Jag sökte samtalsterapi eller vad det nu heter, träffade en psykolog.

Men sen också började meditera på riktigt. Sam Harris, vars podcast jag lyssnar väldigt mycket på, pratade väldigt mycket om meditation så jag har kört hans app väldigt mycket sen han startade den. Att prata med en psykolog är jättebra men det tog ju lite tid och jag kände att hallå, det händer ingenting. Jag är lite sån som vill ha resultat fort. Jag orkar liksom inte vänta.

Ska jag gå i femårig terapi och lösa någonting? Jag är för otålig för det. Så hur kom det sig att du hamnade på ett ayahuasca-retreat i Peru? Det var ju i den vevan när jag sökte mig till Jag kände att jag var snudd på utbränd och allting bara Livet bara fallera och jag var nu måste jag ta tag i det Och hade testat massa saker Och sen så när jag lyssnade på lite podcast Sam Farris, Tim Farris poddar som jag älskar Där pratar de om ayahuasca Och psykedelisk terapi och sådär och det så som de berättade om det, de la fram det på ett så himla bra, det finns fingerrätter fel men de la fram det på ett sätt som tilltalade mig som var liksom, de la fram forskningen bakom typ psykedeliskt terapi med psilocybin och sånt där när det används de la fram det liksom, eller i de poddarna så var det såhär, vad händer i hjärnan

Jag pratade även om upplevelser och det tilltalade mig väldigt mycket att liksom wow, här finns det någonting som man kan se vad som händer i hjärnan och hur fort det kan gå, att det händer någonting. Så då började jag liksom Jag lyssnade även på en föreläsning här i Stockholm med Graham Hancock. Hälften av den föreläsningen pratade han om psykedelika. Jag fick upp ögonen för det, trots att jag aldrig hade testat något liknande innan, någonsin.

Så att, ja men eftersom jag inte hade gjort något liknande tidigare Jag hade bara liksom läst om det och hört om det så var det ändå lite läskigt Men sen så hittade jag La Luna som jag åkte till sen i Peru Som en svensk driver Och när jag kom i kontakt, eller när jag hittade det så kände jag att Det var lite tryggt att åka dit med en svensktalande där Och jag ville även till Peru för det kändes kul Så när du satt där, om du kommer ihåg när du satt på planet till Peru till exempel, vad hade du för intentioner eller förväntningar? Men jag, för mig, jag hade ju upplevt i mitt liv tidigare att jag hade Har fortfarande, såklart. Eller såklart, tyvärr.

Liksom omedvetna beteenden och beteendemönster som var liksom destruktiva. Jag kunde hamna i situationer och i känslor som jag kände lite såhär inte hade någon kontroll över. Och jag förstod inte riktigt hur jag hamnade i sådana situationer. Så min intention var verkligen att jag vill lära känna mig bättre. Jag vill förstå

mina beteenden och mina beteenden som styr mig på ett liksom omedvetet sätt eller undermedvetet plan för jag tror att genom att förstå sig själv och lära känna sig själv hundra procent, alltså ljusa sidor, de mörka sidorna det är då man kan liksom bli sin bästa jag eller nå sin fulla potential och för mig handlade det inte om att nu ska jag jobba bort det här eller det här utan det var mer jag vill jag vill bara förstå mig själv och liksom var jag kommer ifrån och vilka upplevelser eller människor eller så som har påverkat mig och som sitter kvar än idag. Min intention var verkligen att nu vill jag lära känna mig själv, hundra procent. Det är mörka och det är ljusa. Jag tror också såhär, jag hade nog förväntningar att, jag hade förväntningar att det skulle bli spännande.

Eftersom jag inte hade läst på så jättemycket, jag hade mest hört om den podcasten som var väldigt, som lade det fram väldigt positivt. Så jag hade liksom, jag var inte så jätterädd, för jag hade mest positiva förväntningar. Men det var också lite fel. Som sagt, jag tror att det hade varit bra för mig att kanske också ha lite mer respekt för att alla upplevelser inte är positiva. Ha lite respekt för att det kan vara väldigt, väldigt, väldigt påfrestande att återuppleva traumatiska händelser i ens liv.

Kan du berätta lite innan vi går in på att prata om själva upplevelsen, om formatet? Hur länge var du där? Hur många ceremonier? Jag åkte till Peru, till Iquitos och var där i en vecka på ett ställe som heter La Luna som låg mitt i Amazonas. Jag flög till Iquitos och sen tog en båt ut i Amazonas och bodde i en liten trähydda med myggnät.

Så det var inte lyx, men det var väldigt autentiskt. Så jag var där i en vecka på fyra ceremonier med tre schamaner. Vi var tio personer som var där samtidigt. och jag tycker det var väldigt skönt upplägg att ha fyra ceremonier för att den första var väldigt lite och då var det skönt att känna in hur man reagerar eftersom jag aldrig hade gjort något liknande så kändes det liksom, ja men det var skönt att bara känna in och andra ceremonien var Också liksom väldigt, ja men alla fyra hade olika, det hände olika saker på dem.

Och det var ju ändå så, eller där, Paula Luna, att efter varje ceremoni så var det också sharing Och det blir så, ibland blir det så himla lätt att jämföra sig Jag kommer ihåg, under andra ceremonin, då hade jag en väldigt positiv upplevelse Jag upplevde väldigt mycket kärlek, väldigt mycket Jag skrattade väldigt mycket, trots att de ville att man skulle vara tysta Så de var tvungna att komma och säga till mig bara Men det var väldigt positivt, och sen så tredje ceremonin hände ingenting för mig Jag, jag liksom, jag drack Och sen efter två timmar så somnade jag. Sen vaknade jag dagen efter i Mallockan där ceremonierna var. För jag sov alltid kvar för att jag var så trött. Vaknade och bara, är det över?

Jag har inte sett någonting. Jag har inte ens fått ett litet rus. Alltså jag bara somnade. Och då på sharingen så började folk vara så här, ja men jag träffade min döda mormor, jag löste det barndomstraumat och jag var så här, va? Har jag åkt hela vägen till Peru ensam?

Jag kände ingenting. Jag fick en positiv upplevelse, det var väl trevligt och sen fick jag ingenting. Jag kom verkligen ihåg den känslan av besvikelse och jag var så ledsen och kände jag bara såhär, ska vi åka hem, vad är det här, schamaner är bluff, allt är bara... Men tji fick jag för att den fjärde och sista ceremonin var, jag hade ju också bett schamanerna för att jag var så besviken att inget hände, ge mig lite mer. Där då fick man först dricka ärtglas och sen efter ett tag om man ville kunde man be om ett till.

Så när jag bad om ett till, då var jag såhär, ge mig mycket nu liksom. Jag kände inget förra gången, så de hade de i lite mer. Och då var det verkligen alltså, wow. Det var.. Det var det värsta och det bästa jag har upplevt i hela mitt liv.

Och än idag är det så. Och det är helt sjukt. Helt sjukt att det kan.. Allt, det mörkaste mörker och det ljusaste av ljuset kan upplevas på fem timmar. Det är sjukt.

Det som tog mig mest och som jag fortfarande än idag kan återuppleva väldigt klart i mitt huvud, vilket är sjukt. Men det var dels att jag fick uppleva de här händelserna från barndomen ur ett annat perspektiv. Det var som jag fick en chans att leva igenom dem igen och skriva om berättelsen. Det var som jag kom till mitt unga jag och var såhär, nu får du uppleva det här från ett annat perspektiv och från ett mycket mer positivt perspektiv.

Så det var jättehäftigt och jättevackert. Men sen så fick jag också återuppleva all smärta jag har orsakat människor och liksom den ångesten jag har bärt på när jag har liksom betett mig på ett sätt som inte inte har varit okej och det är liksom även om människor har förlåtit mig så har ändå suttit kvar i mig. Jag har sett mig själv som en dålig människa och inte värd kärlek.

Och det gjorde, att liksom återuppleva den smärtan jag orsakat andra och känna den smärtan, det var vidrigt. Och det var nog den värsta känslan någonsin. Och det var så konstigt för att det var inte bara liksom mental smärta, alltså psykisk smärta. Utan jag kände det så jädra fysiskt. Jag såg liksom

hur min kropp tinade bort och jag kände att det var något djur som åt upp mig inifrån och det var en sån jädra smärta. Jag kommer ihåg att jag bara låg där, man har ju en sån här kräkspyhink för vissa spyr väldigt mycket. Jag låg där med spigeln och ville bara spy upp allting men det hände ingenting och jag bara kände hur min kropp var förmultna. Och jag kommer ihåg att jag verkligen försökte ropa på hjälp och jag bara tittar upp och ser schamaner sitta där framme. Jag var såhär, hallå varför hjälper ni mig inte?

Jag håller på att dö. Alltså jag dör. Hela jag bara förmultnades och det gjorde så ont. Även fysiskt i kroppen. Och det är det jag inte är beredd på.

Och jag trodde verkligen att nu är jag fast i det här, nu är jag död. Jag har varit en sån jädra vidrig människa, så nu helvetet har tagit över mig. Jag kommer inte härifrån. Och då när jag ligger där och till slut bara förlikar mig med att jag är död, okej, jag är död, jag finns inte mer. Jag har helt försvunnit, för jag kände verkligen hur min kropp som sagt bara förmultnade, den bara försvann, hela jag och det var som att hela min identitet, jag var liksom tillintetgjord.

Och det var otrolig smärta, otrolig sorg som var, det går inte att beskriva. Men då när det var som allra allra värst så, det här som är så sjukt. Jag än idag är liksom amazed över det som hände. Men det kom en ängel, eller ängel, jag vet inte, en varelse som jag tror verkligen är på riktigt. Det är inte bara mitt huvud som har liksom

hallucinerat det utan nej, det kom en entitet till mig och sa till mig du är förlåten du får en andra chans att göra bra ifrån dig du är värd att älska du vill väl och det gjordes då Helt plötsligt så bara återuppstod jag. Det var som att jag liksom byggdes upp igen. Och jag kände liksom hur Men hur jag byggdes upp som ett med allt. Det låter kanske konstigt men jag kände bara att jag

Jag var ett med allt och jag kommer ihåg att jag tittade runt på de andra personerna som låg där och kände att det är en förlängd del av mig, vi alla är ett. Och bara den känslan bara fyllde hela mig med så otroligt mycket kärlek och värme. Det var som att liksom hela universum bara gav mig en kram. Och jag kände bara wow. Ja, det är otroligt vacker känsla.

Och jag fick också se då, som jag tänker mycket på idag, när jag ibland känner mig stressad över någonting eller uppjagad över något eller ledsen över något. Men jag fick verkligen, den här ängeln då, eller entiteten eller vad det nu var, visade mig hela mitt liv i revy och förklarade att Allt som har hänt, det är liksom det bra, det dåliga, eller det lite jobbigare. Allt det har hänt för en orsak. Allt har liksom hänt för att du, jag, min själ ska utvecklas och bli en liksom, ja men nå min fulla potential.

Och den känslan sitter i än idag och jag kan verkligen återkomma till den och känna Att det ger ett lugn i mig att veta att allt händer som det ska hända. Ha tillit till det. Jag brukar säga ha tillit till universum. Jag är så tacksam över den insikten.

För jag tror till exempel corona. Det är någonting som inte vi kan acceptera. Det är någonting som bara händer utanför vår kontroll. Och jag har ändå kunnat känna mig lugn i det. Och jag tror att det är för det som hände där.

Att jag verkligen kan känna så här. Det händer för en orsak. Vi vet inte det nu. Men det händer för en orsak. Att ha tillit.

Hur var det att komma hem från Peru efter den upplevelsen? Ja, alltså den upplevelsen var ju det mest överväldigande och omvälvande jag någonsin har varit med om i hela mitt liv och det var ju en otrolig spirituell upplevelse för mig att just träffa en ängel så jag efter det Jag såg mening med allting, jag började känna att livet är otroligt meningsfullt. Allt händer för en mening, vi är så mycket större än den här materiella världen. Jag var helt bombsäker på den livsåskådningen eller vad man ska säga.

Jag var helt bombsäker på att det finns andra dimensioner och det finns andra varelser och det finns alltid energier. Sen när jag åkte hem till Sverige och kastades in i mitt gamla jag i mitt liv igen i finansvärlden och i prestationsvärlden och bland mina vänner så blev det lite kulturkrock eller jag fick lite identitetskris och kände kände mig liksom det var en konstig känsla för jag kände mig så otroligt ett med allt och jag har alltid haft en ensamhetskänsla inom mig men den var borta för jag kände mig såhär, jag är en del av någonting större mitt liv är meningsfullt, jag är meningsfullt, jag är liksom vi alla är connectade så på det sättet kände jag mig väldigt connectad.

Men samtidigt så kände jag mig också väldigt annorlunda och distanserad från mig, mitt liv och mina vänner. Och det var väldigt tufft, väldigt liksom Jag drog mig tillbaka lite och blev lite identitetskris och det var tufft. Det tog väldigt lång tid för mig att landa i vad jag hade upplevt och helt integrera det. Det tog månader för mig.

Det var som att jag levde i ett vakuum de där månaderna innan jag lyckades. Än idag kan jag inte prata med vissa människor om det här för att de är såhär, titta på mig och bara du har ju tappat det. Alltså jag hade ju vänner också som till och med var, men vadå ängel, du är ju sjuk i huvudet. Och det var lite, ja men det var väldigt jobbigt. Och det var jobbigt att inte kunna ha någon att, men att bolla med som var liksom mer öppen och mottaglig för det.

Och sen också såhär önskar kanske att jag hade tagit kontakt med någon tidigare som hade varit med om samma sak som jag hade kunnat prata med och det hade ju varit perfekt om det fanns liksom psykologer som hade kanske erfarenhet av sådana grejer eller sådana erfarenheter snarare för jag tror att det hade hjälpt mig det hade sparat mig några månader av förtvivlan liksom jag var rädd när jag kom hem och inte lyckades integrera det var jag rädd ett tag att jag kommer aldrig hitta tillbaka till mig själv igen nu har jag tappat allt jag var rädd att jag inte skulle kunna hitta tillbaka jag önskar att jag kanske hade haft lite mer respekt för det och speciellt hur det var att ha en sån Jobbig, men också otroligt, som sagt det mest omvälvande jag varit med om, mest positiv jag varit med om.

Men jag visste inte, jag kunde inte ana att det skulle vara så jobbigt att gå igenom det och integrera det efteråt. Och jag önskar att jag hade vetat det, för då hade jag varit mer ödmjuk inför det. Det går att finna hopp där ute och det finns människor och mediciner som gör att man verkligen kan få uppleva den där fantastiska kärleken och känna det där. underbara hoppet och tilliten och meningsfullheten. Jag känner att mitt liv har mening.

Det är helt sjukt. Och den känslan, jag kan leva på den i de mörkaste dagarna. Och det är jag jättetacksam för. Och det finns hopp. Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika.

Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.