Sara

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ytterligare ett avsnitt av podden Min Resa där vi bjuder in människors berättelser om deras psykedeliska upplevelser som har ibland tagit plats hos oss på våra psykologledda psilocybinretreats. Eller så har de hänt någon annanstans och alla berättelser är lika välkomna. Idag har vi med oss Sara. Hej! Hej!

Vad fint att du ville vara med. Ja, det känns väldigt bra att få vara det. Vi pratade kort på telefon först och det lät väldigt spännande process som du är i eller håller på eller har varit igenom beroende på hur man ser det. Var i livet befinner du dig för tillfället? Jag befinner mig i... Ja, jag jobbar med människor.

Människoyrke. Har relativt stora barn. De fyller sjutton och fjorton år. Bor hos mig varannan vecka och försöker få ihop tillvaron utifrån det. Ja, det var lite kortfattat om nuläget.

Hur långt bak tror du historien börjar? Om man tänker på den här resan vi pratade om tidigare. Om vi tänker på den som någon slags mitt, var börjar då den här historien? Ja, jag tänker att jag behöver backa bandet till år det är några år sedan när jag Barnen var lite yngre då och mitt liv var väldigt intensivt.

Mycket fritidsaktiviteter och väldigt intensivt. Jag var aktiv i barnens, både scoutledare och innebandytränare. Jag var gift och vi bodde i en stor villa och allting såg egentligen väldigt bra ut utåt sett. Men jag kände att jag höll på att spricka inuti. Väldigt mycket inre frustration och i denna vevan började jag också fundera mycket på vad vi höll på med mot klimatförändringar och allt.

Jag hade väldigt mycket ångest över det. Så jag började gå i terapi, vilket är det bästa jag har gjort och det kan jag säga att det är lite där min inre process började. Det hände någonting under de två åren som jag gick i terapi. Jag väcktes upp inuti. Det var väldigt tydligt något slags uppvaknande där eller påbörjan till uppvaknande där.

Jag vet att jag under den tiden hamnade i någon slags utanförperspektiv. Jag har svårt att förklara det men det var som att jag såg på allting uppifrån, utifrån. Jag var separerad från min verklighet och kände som att allting jag levde i var absurt. Jag kommer ihåg att titta på sporten på nyheterna och bara kände vad är det här för

Det är så sjukt allting. Jag kunde inte ta någonting på riktigt allvar. Det var verkligen som att jag var en fågel som flög upp i luften och tittade ner på mitt liv. Så där hände verkligen någonting. Och det ledde fram till att jag skilde mig.

det förhållandet och det var år tjugotjuett som jag flyttade. Sen var det något år där som det var väldigt mycket sorgearbete och det hände inte så mycket i mitt liv. Det var väldigt stillsamt. Men sen började jag vända mig utåt och ville börja leva igen och jag började dejta lite smått och det blev bara mer och mer intensivt. Dejtade väldigt förvirrat, nästan lite desperat.

Jag höll också på med massa annat. Jag sprang jättemycket. Jag sprang både maraton, fjällopp och i sportsvarvet. Det var bara superintensivt mitt liv med dejting och jag hamnade i den här snurren igen. Och där i den delen så träffade jag en kille som jag dejtade.

var väldigt annorlunda mot alla andra. Jag var som sagt väldigt förvirrad i mitt dejtande. Jag visste inte riktigt vad jag sökte. Så jag träffade alla möjliga sorters killar och stötte på den här killen som levde ett väldigt annorlunda liv mot mig. Han var väldigt spirituell och han började prata om ayahuasca.

Och han hade gjort En sådan ayahuasca-ceremoni för ganska många år sedan nu men som totalt förändrade hans liv. Så jag tänkte inte alls att jag skulle göra ayahuasca själv när han började berätta om det. Men jag började läsa om det. Vi tittade på ganska mycket dokumentärer ihop om det.

Jag lyssnade på andra människors erfarenhet av det. Och sen var det som att jag kom till ett läge som jag bara visste att jag skulle också göra det. Det var så självklart när jag väl bestämde mig för det. Jag var inte ett dugg rädd. Det fanns ingen tvekan.

Och då blev jag jätteivrig. Jag tänkte att jag måste göra det nu. Det bara föll på plats. Jag tog kontakt med det här stället och de svarade väldigt snabbt. Det bara kändes bra när jag pratade med honom på telefon, han som skulle hålla det.

Så det fanns verkligen ingen tvekan och nu efteråt tycker jag att det är lite konstigt. Men det var bara givet, jag bestämde mig för att boka in det. Det var nog bara någon månad eller två efter att vi hade pratat där. Och kom då till det här stället i Sverige. Jag är också nyfiken på den här Sara som började gå i terapi.

Ja. Visste hon vad som var fel? Nej. Det var bara, precis som jag sa, det kändes bara som att jag höll på att spricka. Det var bara en sån frustration inuti.

Fastän mitt liv egentligen bara var så bra som det skulle kunna vara. Två friska barn, stor villa, fast jobb. frisk och det fanns liksom inga yttre. Men jag kände mig bara tom. Det kändes som någonting saknades och jag kände inte heller någon samhörighet med min dåvarande man som också var en stor del.

Men det förstod jag inte då att det var en sån stor del men det kom ju fram efterhand. Ja, så där var jag då. Alldeles för lite återhämtning hade jag också i mitt liv. Sov som sagt jättedåligt på nätterna. Väldigt stora sömnsvårigheter.

Men ändå högpresterande. Men du kommer i kontakt med det här sammanhanget. Får du några direktiv från dem eller från den här personen hur du bör förbereda dig själv? Hur väl primad kommer du till det här? Precis.

Jag fick lite råd om vilken mat jag bör äta och inte äta. Så jag var väldigt noga med det under två veckor innan. Och sen var jag också Jag hade ju ändå, även om mitt liv är ganska intensivt, så hade jag ändå verkligen börjat med att meditera och göra yoga och så mycket mer än tidigare. Så det var jag väldigt noga med att få återhämtning och ha det lugnt de två veckorna innan för att verkligen samla ihop mig.

Så jag upplevde att jag kom dit med lugn och sansad, målmedveten, inte ett dugg rädd och orolig. Det var bara det här jag skulle göra nu. Det kändes så självklart på något sätt. Okej, så du kommer till den här platsen? Ja.

Vad händer? Jag kommer dit och hälsar på honom som ska hålla i det som jag bara pratade med uppe i telefon innan då och sen så går jag till mitt rum där och så förbereder jag mig lite, skriver lite dagbok, försöker skriva ner lite mina intentioner, samla ihop mig lite. Och jag kommer dit kanske vid elva, tolvtiden på dagen och sen vi två skulle vi samlas då i det här ja, de kallar det något slags litet tempel eller vad man ska säga, där vi skulle ha ayahuasca. Och det är ett väldigt, väldigt fint, väldigt, väldigt fint rum.

Ett runt tempel med mycket fönster och väldigt fin atmosfär. Man kommer in där med ljus och det är musik. Vi är något, jag vet inte exakt, men runt tolv personer. Så de sitter i en cirkel och det börjar spelas. Fin musik, eller vi sjunger tillsammans.

Låtar som jag inte riktigt kan följa med i för det är på ett annat språk. Men jag tror det var portugisiska var det. Men det var ändå väldigt vackert. Väldigt, väldigt fin, lugn, harmonisk stämning. Alla kändes väldigt lugna och fina människor.

Jag bara känner att jag hamnat i en trygg miljö. Jag känner mig fullkomligt trygg där. Så det var en väldigt bra start liksom. Ja, det tar ett litet tag. Sen får vi ta vår första lilla shot av den här ayahuascan.

Och jag känner ganska direkt att det börjar hända grejer. Och jag noterar att det inte ser ut som att någon annan verkar vara påverkad. Jag kände direkt att jag kan inte stå upp, utan jag får sätta mig ner. Det tar max en halvtimme innan jag börjar känna av det här efter redan första. Jag börjar känna mig lite illamående och lite susig i huvudet.

Sen är det som att allting bara börjar låta i en fin ton. Och då är jag fortfarande närvarande i rummet, om man säger. Så jag vet var jag är. Men då får jag möta min dotter. Min dotter är ju idag snart sjutton år och jag får vara otroligt stark.

Jag känner en otroligt stark kärlek till henne. Den bara fyller hela mig och jag får också känna hennes. Jag känner liksom hennes smärta. Hennes hur hon kämpar och vill också känna. Det är en lite speciell relation med min dotter, eller jag har haft det för att när hon var liten så sov hon ingenting, hon sov extremt dåligt.

Och jag var själv väldigt mycket, för min dåvarande man pluggade på annat håll hela första året. Så det var ett väldigt, väldigt tufft första år. Och jag var inte riktigt närvarande och mottaglig. Jag var inte riktigt där och kunde ta hand om henne. Jag hade ingen ork och jag tyckte att livet bara

Jag vet inte om jag var lite nere men det var en väldigt tuff start med henne och sen har det lite fortsatt de första åren. Hon har sovit jättedåligt många år och jag har inte riktigt varit där för henne. Och det fick jag känna under ayahuascan. Hennes smärta över att hon inte har känt att jag har funnits där för henne Samtidigt som jag kände den här oerhört starka kärleken till henne så kände jag också en jättestark sorg över hur jag har varit och hennes smärta.

Så det var en väldigt, väldigt vacker stund men samtidigt så fick jag bara en sån stark känsla av att jag kan inte svika henne mer utan jag måste finnas där för henne. Hon behöver mig väldigt mycket och ja, det var väldigt, väldigt vackert. Så det var det första som hände. Sen försvann jag helt bort från rummet. Då hamnade jag på en klippa i Anderna.

Det var otroligt vackert väder. Det var inte ett moln på himlen och solen lyste så starkt mot mig och var som uppe på en hög klippa. Där var utsikt över någon skog eller växtligheter av något slag. Och sen kommer det stora med hela min ayahuasca. Jag har faktiskt svårt att uttrycka det i ord.

Och det är det här som jag har så otroligt svårt att prata med andra om. Men jag får träffa mig själv. Jag får träffa mig själv i ett tidigare liv. Och det är en indiankvinna. Nu måste jag pausa lite.

Jag bara vet att det är jag. Jag kan inte förklara det, men jag bara vet att det är jag. Jag kan bara säga att redan på högstadiet var jag väldigt fascinerad av indianer. Jag ville vara indian då. Det är därför det är så stort att få det till mig.

Och sen får jag följa med henne i hennes liv. Och detta är bara korta frekvenser. Först är hon fem och sen tio. Och sen när hon är ung kvinna så blir hon fäst vid en... Det finns någon man med i bilden där.

Men då i den vevan i hennes liv så inser hon att hon ska leva ensam. Hon ska inte ha någon man utan hon har ett annat uppdrag i livet så hon ska leva ensam. Och sen får jag se henne när hon är lite äldre kvinna. Hon håller ett barn. Hon sitter framför någon lägereld och så håller hon ett barn.

Och där sitter hon, jag ser att hon är ledsen. För hon vet att hon inte kommer få några egna barn. Och det är hon väldigt ledsen över. Men sen efter det, då är det som att vi möts. Innan så möttes, jag bara ser henne.

Sen möts vi på riktigt. Och båda är så otroligt glada och tacksamma över att äntligen få träffas. Och sen får hon Hon får titta ner i mitt liv. Och hon får följa med under min uppväxt, under mitt liv.

Och hon känner hur hårt jag har strävat och hur tufft livet är här. Och hon har någon stav eller någon pinne med någon snirklig grej. uppepå som någon helig stav, tolkar jag det som. Och när hon får uppleva hur jag har haft det i mitt liv och jag har ju ändå haft det bra men det handlar inte om det yttre det här utan det här handlar om det inre livet. Hur jag har kämpat all tid att prestera, vara duktig och vara alla till lags.

Och hur hårt, hur tufft vårt liv idag är jämfört med hur hon har haft det, så blir hon så... Det är det starkaste jag lär mig av Oskar. Då håller hon i den här staven. Och så gråter hon ut min sorg. Över alla år man har kämpat.

Och sen i den vevan så tror jag det är så flyttas jag hem till mitt barndomshem. För en del som har varit väldigt jobbig och som jag har fått jobba mycket med i vuxen ålder är att jag har haft en jättebra uppväxt på alla sätt men mina föräldrar har inte, framförallt min mamma med pappa, varit ännu mindre men mamma har inte kunnat möta mig. känslomässigt. Det har inte funnits en känslomässig trygghet under min uppväxt och det är också en del i det som hon gråter över. Och då är jag i mitt barndomshem och jag är

alldeles själv i huset och jag är fem, sex år någonting. Jag ser mig bakifrån bara, jag står i hallen där i mitt barndomshem. Jag har hängslebyxor på mig och jättefint uppsatt hår för det har jag alltid haft. Och sen så går jag in i köket och det är som sagt helt tyst och helt tomt i huset men Ändå så får jag känna där i köket.

Så får jag känna de känslorna. Att inte bli bemött känslomässigt som barn av min mamma. Framförallt är det min mamma. Men hon är inte där närvarande fysiskt. Men jag kanske på något sätt känner hennes närvaro.

Men det är inte så att jag får möta henne och prata med henne. Utan jag bara får uppleva den känslan igen som jag kände som barn. Att inte bli bekräftad. Och sen är jag tillbaka med den här indiankvinnan. Och då står vi på en ljusplatta uppe i luften och så håller vi våra händer mot varandra.

Så känner jag bara den här kraften från henne komma in i mig. Och sen är det den delen av ayahuascan Den här starka, starka delen där jag är helt borta, den lite luckras upp efter det sen. Men sen efter det så är det röd tråd. Jag får till mig att jag har ett väldigt viktigt syfte här på jorden, som också var hennes syfte.

att hjälpa andra människor. För det var det som hon vigde sitt liv åt. Och det är mitt syfte också. Och jag är ju då helt rätt på rätt plats, för det är det jag jobbar med. Och det bara kändes så skönt att känna att jag är på rätt plats i livet och att det är det jag ska fokusera på och fortsätta med bara.

Just det, en annan viktig sak som jag också fick till mig det var att hon berättade, eller inte berättade, men jag fick känna det att den här sorgen som hon hade känt att hon inte hade fått några barn. Hon kände sån tacksamhet över att hon hade på något sätt fått det nu ändå, genom mig. Och att jag har fått barn i det här livet, hon var så glad för det. Och att det också då blev så tydligt att det också är mitt viktigaste uppdrag här i livet, det är att ta hand om mina barn. För jag har lite...

Egot har tagit över i perioder och jag har känt att jag har fokuserat för mycket på mig själv och inte värdesatt dem tillräckligt högt. Så det fick jag verkligen till mig också, att mina barn är mitt uppdrag. Den här ceremonin avslutas så småningom. Hur upplever du det? Efter var jag väldigt, det höll i sig.

Det kändes som att det inte gick ur mig riktigt. Så jag såg nästan ingenting den natten efter. Det var så mycket att bearbeta och jag kände som att jag också hade något rus i mig fortfarande. Jag blev väldigt, väldigt påverkad. fysiskt, blev helt knockad.

Jag kunde inte röra mig och det hängde kvar länge. Och jag har fått minska ner på jättemycket, eller det har bara blivit så. Jag har bara släppt på allting. Inte helt ska jag säga, det finns kvar, det kommer upp ibland, men det är en helt annan, ett helt annat inre. Saker som tidigare varit roliga är inte roliga längre.

Det är både och. Det är ju en sorg också. Lite förvirrat. Förvirrad känner jag mig. Jag har inte riktigt hittat, eller jag har långt ifrån hittat rätt.

Även om jag mår mycket bättre och nu sover jag bra. Det är också en sån sak som successivt bara hela tiden blivit bättre. Jag sover jättebra nu. Efter sexton år med dålig sömn. Det är ju inte ovanligt att känna att man är vilsen efter en sån här sak, att man tvingas ompröva en del sanningar om sig själv och om världen såklart.

Och att det tar en stund att justera till världen så att den passar den här nya bilden man har. Det tar tid. Ja, verkligen. Det har jag förstått och jag är verkligen inte färdig. För det som är nu är ju att jag kan känna att jag egentligen vet hur jag vill leva, vet vad jag skulle vilja ändra.

Men kan inte det just nu på grund av att jag fortfarande har barn hemma boende hos mig. Jag kan inte bara flytta. Men jag får bara vara nöjd med det som är just nu och ta vara på det bra som är just nu med mina barn. Att de fortfarande bor hemma och att det är det som är mitt fokus och jag har ett bra jobb. Få känna att det är det viktiga nu och så får det komma successivt yttre förändringar på sikt.

Så tänker jag. Kan du känna att dina relationer har ändrats på något sätt? Till exempel sättet du är mot dina barn? Ja, jag tycker att jag är mycket mer närvarande med mina barn. Känner verkligen att jag

njuter av att vara med dem. Det är klart att jag har uppskattat dem innan också. Det är inte det det låter som att jag var hemsk mamma innan, det var jag inte. Men jag är mycket mer närvarande och njuter av när de är här eftersom de är hos mig varannan vecka. På ett annat sätt.

Och sen på gott och ont så är det vissa relationer som Kanske jag känner lite sådär att vissa relationer kan jag nog se kanske kommer rinna ut i sanden. Även om jag upplevt innan att jag bara haft bra relationer. Jag har inte haft relationer som tagit energi av mig eller så. Det är inte på det viset.

Men kanske att de inte ser att jag inte kan dela det här. Mitt nya sätt att se på livet och vår existens som inte kan dela det så blir det inte riktigt lika djupa relationer som kanske kommer rinna ut i sanden på sikt, så ser jag nog. Men samtidigt inte orolig över det, utan det får bara bli som det blir. Men jag kommer behöva hitta nya relationer som jag känner samhörighet med.

Och det får också ge sig på sikt. Just nu är det som sagt, jag sitter lite fast här där jag är. En liten stad, kan vara lite svårt att hitta de sammanhangen här. Jag tror att det är jätteviktigt det du säger, att hitta en ny klick. För det är ju genom att kunna praktisera den här upplevelsen eller de här insikterna som de kan fastna i livet och bli en del av ens naturliga

sätt att ta sig fram i världen. Är man kvar i samma lite grunda klick som man var tidigare så är det svårt att få det att få fäste. Ja, verkligen. Jag känner mig lite rädd Och ensam ska jag säga emellanåt.

För att det är verkligen som att det är emellan. Jag är inne på någon slags transportsträcka eller transfersträcka nu. Där jag behöver vara och försöka hitta att jag är nöjd i det. Men det känns lite ensamt för att jag kan inte dela det här med min familj. Det går inte.

Olika anledningar. Inte nu i alla fall. Och jag har ju delat det med några få vänner men de kan inte förstå fullt ut. Som tur är har jag ju ändå den här vännen som ju förde mig in på det här i askan. Han förstår ju, så honom har jag pratat jättemycket med om det.

Men det är den enda egentligen. Så jag skulle behöva träffa fler som har den här erfarenheten. Man skulle vilja ha någon mentor. Jag skulle vilja ha en psykolog som är inne på det här spåret. För den psykologen som jag gick hos, det är inte aktuellt att gå tillbaka till henne för det känns som att hon har inte denna biten och då faller det.

Jag måste ha någon som förstår den här biten, för det är det jag behöver jobba med nu. Jag skulle tycka det var jättesvårt att gå till en terapeut själv som inte vet vad det här är. Ja, det är det jag menar. När det är en så otroligt betydelsefull upplevelse som man inte kan prata om. Det blir väldigt konstigt.

Jag håller med. Det faller då lite. Samtidigt så är det många som säger också att det är just precis det här, egentligen den fasen som du var i tidigt på sistone och som du fortsätter såklart vara i ett tag. Det är den här fasen som är den viktiga, alltså integrationsfasen, hur man tar den här till synes väldigt, väldigt märkliga upplevelsen och får den att manifestera i livet så att man faktiskt får de här förändringarna som gör att man mår bättre. Annars är det bara en konstig upplevelse.

Ja, men precis. Jag har fått väldigt tydligt mitt syfte här i livet. Jag har fått ro i det. Jag behöver inte jobba för något mer. Jag behöver inte kämpa för att tjäna pengar.

Jag behöver inte bo bättre. Som mitt liv hela tiden innan gått ut på. Att hela tiden bo större och finare. Tjäna mer pengar. Åka på semesterresor och allt det där.

Det är inte viktigt. Jag kan vara nöjd med att bara tycka det är så skönt att vara hemma och ha lugnt. På återhämtning. Jag har en helt annan ro i mig. Det finns inget driv och ingen prestation.

Jag är nöjd med att bara vara. Det är ju det som gör att jag sover bra också, jag är övertygad om det. Även om jag fortfarande kan känna mig väldigt förvirrad och ensam så ångrar jag inte det en sekund. Det var meningen att jag skulle göra detta. Jag behövde den här omvälvande upplevelsen.

För jag har helt plötsligt fått, jag fattar hur allting hänger ihop. Ja, jättefint att prata med dig Sara. Ja. Tack för att du ville vara med i podden. Ja, det var väldigt trevligt att vara med här.

Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.