Isabella

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Hej och välkomna till ett nytt avsnitt av podden Min Resa. En podd som drivs av företaget Nysnö som vi arrangerar psykologledda retreat för svenskar med psilocybin. Den här podden ämnar ju till att skapa ett samtalsklimat som gör att man kan prata om sådana här saker och vi välkomnar historier både från vår egna retreat och från andra upplevelser utanför dem såklart. Idag har vi med oss Isabella Lundgren. Hej.

Hej. Superfint att ha dig med. Tack för att jag får vara med. Jag är en trogen lyssnare. Min bakgrund till att vi pratar nu är att jag läste, som säkert många andra, ett reportage i Svenska Dagbladet och blev väldigt nyfiken på att höra dig utveckla den historien ännu mer.

Skulle du vilja först kanske berätta lite grann om vem du är, för de som inte har läst reportaget? Ja. Det är alltid lika svårt att svara på frågan vem man är. Men jag Jag heter Isabella.

Jag är ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... jag kommer från Karlstad. Jag bor i Stockholm och jag spelar musik. Det är mitt yrke. Det tackar jag för varje dag. Så skriver jag och läser böcker och har en hund och letar efter Gud.

Ungefär så. En sak som jag minns från reportaget var att du kom från en lång musikbakgrund - och ändå tog ett steg lite snett åt sidan ett tag för att plugga till präst. Mm. Det kanske kommer in på det. Det kanske sitter ihop med den här historien.

Ja, det gör det verkligen på alla sätt. Hur långt tillbaka i tiden ska vi börja din historia? Vad är ett bra år? Det är en bra fråga. Jag tror nästan att det är bra att börja när jag var fem år.

Det är alltså vadå, är du bra på att räkna Peder, för det är inte jag? Nej, inte speciellt. Men jag tror det, när jag var fem år. För det är då jag minns att jag upplevde vad jag kallar idag för existentiell svindel för första gången när jag satt på trappen till min mormor och morfars hus i Östra Ämtervik och tittade upp på himlen och plötsligt insåg att jag inte visste om himlen slutade eller inte och var den slutade eller inte.

Alla efterkonstruktioner fångar ju aldrig riktigt stunden. Jag tror egentligen inte att ord kan fånga den. stunden heller. Men jag minns bara att det var första gången som jag, utan att ta språk för det, drabbades av den där känslan av att inte förstå världen och universum och hur oändligt, oändligt det verkade vara. Och den där oändligheten och svindeln och mysteriet

Rädslan för längtan efter att avslöja mysteriet har präglat väldigt mycket av mitt liv. Det var också en väldigt stor del av den här livsomvälvande resan som jag hade. En slags försoning med den, till och med. Låter det begripligt? Mm, det tycker jag.

Jag antar att många barn har en sån vid något tillfälle, i någon form. Eller kanske till och med i flera steg, att man har det lite då och då under uppväxten. I olika utsträckning. Min familj var ju inte på något sätt religiös eller andlig, så det fanns inget Det fanns inget sånt språk för att närma sig det där.

Det sekulära språket upplevde jag inte heller kunde närma sig den upplevelsen alls. Så det förblev, som jag tror också att det förblir för... Många... Som ett slags stängt rum i det inre. Det var en dörr som stängdes. Jag hade ingen aning om hur jag skulle sortera det som fanns i det där rummet.

På vilket sätt. Vad jag skulle göra av det. Hur jag skulle prata om det. Hur jag skulle kunna möta upp det. Den längtan eller den rädslan.

Om vi hoppar framåt några år, yttrar det sig på något sätt i ditt liv? Alltså i dina val? Karriärmässigt till exempel, eller hur du väljer att utveckla din person? Eller är det här fortsatt i en box? Både ja och nej.

Jag hade... OCD som barn, mycket tvångstankar. Så jag höll på att försöka ordna och kontrollera verkligheten på olika sätt och ägnade mig mycket åt så kallat magiskt tänkande. Vi var fyra personer i min familj till exempel. Så om jag gör allting fyra gånger

sätter högerfoten på de två K-brunnarna på väg till skolan och står där i fyra sekunder och sen gör samma sak med vänsterfoten på de två K-brunnarna tillbaka. Stannar på fjärde trappsteget. Min pappa skulle åka till Kanada. på någon resa och då stoppade jag in sexton tuggummin i munnen, fyra gånger fyra och satt med de där sexton tuggummina i munnen från det att han sa hejdå tills han ringde och sa att han hade landat. Det var intryckt i den där boxen, men det tog sig ändå uttryck i den materiella verkligheten på olika sätt.

Jag kände mig... Det här tror jag inte heller är nån alldeles unik upplevelse som är min utan jag tror att det är många på sina olika sätt som relaterar till den. Men jag kände mig inte hemma i världen eller så som världen var konstruerad. Till exempel att gå i skolan var en stor utmaning för mig. Jag fick senare en ADHD-diagnos som förklarade för mig varför det var svårt att vara i skolan och lära mig under sådana premisser.

Jag levde hela tiden med en känsla av alienering. Någon slöja mellan mig och resten av världen. Jag kunde observera vad som hände och hur andra gjorde och interagerade med varandra. Och jag kunde lära mig att imitera det där som alla andra gjorde. Men det kändes alltid falskt.

I brist på bättre ord. Ja, falskt. Det är det jag skulle vilja säga. Som att du inte var med på ett sätt. Deltog, eller?

Ja, precis. Som att jag inte deltog. Som att jag var där, men ändå inte där. Det var också nånting som präglade mig och mitt sätt att navigera världen. Det var en längtan att kunna kliva ur det där icke-deltagandet och få delta.

Få vara med, känna att jag kunde vara med. Det ledde också till att jag blev väldigt bra på att lära mig läsa av vad andra människor önskade av mig i de sociala kontexter som jag var. Jag minns att jag hade en dagbok som jag hittade för några år sedan. Jag hade skrivit hur får man människor att tycka om en?

Och så hade jag gjort en lista på saker som jag då hade identifierat att jag kunde göra för att bli omtyckt av andra. Och den rädslan i sig, rädslan för att inte bli omtyckt, den blev också ett annat slags fängelse eller stängt rum i det inre. Den där känslan av att om de bara visste vem jag var egentligen, om de bara visste vad jag tänkte egentligen eller hur jag är egentligen, då skulle ingen vilja vara med mig. Då skulle jag inte få vara med i något rum någonstans.

Det låter ju som att det här är en del att deala med i vuxen ålder, helt klart. Hur sent kom det uppvaknandet av att kanske alla dina föreställningar kanske inte är sanna? Gradvis under många år, men jag skulle säga kanske någonstans efter att jag fyllt tjugofem och då Jag flyttade till USA när jag var arton för att plugga musik på ett universitet som jag hade kommit in på i New York. Då hade jag en väldigt stark, tydlig dröm som jag nu egentligen i efterhand inte tänker var min dröm.

Men det var en dröm som... världen lade på mig och som jag trodde var min dröm. Det var att jag skulle bli en stor stjärna och bli upptäckt. Alla i småstaden Karlstad, där jag växte upp, pratade om mig och det där jag skulle göra på samma sätt. Jag skulle åka iväg.

till landet på andra sidan Atlanten och bli någon. Jag skulle bli någon. Jag förstod aldrig vad det betydde när människor sa så, att jag skulle bli någon. För vad är man då om man inte är någon? Är man ingen?

Och vem är det som avgör vilka kvaliteter eller värden man ska besitta för att vara denna någon? Men jag visste ju ändå att jag ville bli någon. Det kändes som att det var det jag ville bli, för då kanske någon skulle älska mig och tycka om mig och acceptera mig. Om jag bara blev någon. Så det var drömmen.

Sen gick den drömmen hundratusen gånger i kras. Nu skrattar jag åt det, för jag har så mycket distans till det. Men det var en slags omnipotens. Jag tänkte att livet på nåt sätt var konstruerat så att det skulle bli som jag ville. Och om jag bara ville det nog så skulle sakerna jag ville nog hända.

Och sen blev det precis tvärtom. Fem år senare åkte jag tillbaka med samma två resväskor och så var jag skuldsatt och hade blivit utkastad från det här universitetet. Jag hade gift mig med en man som också var lika vilsen som som jag var. Jag hade tappat rösten och jag hade då hållit på i många år med det som jag nu kallar för en slags självmedicinering för min ADHD.

Då kom jag tillbaka hem och i den processen av att sluta dricka så närmade jag mig det andliga och fick leta efter ett annat språk, ett annat sätt att navigera i världen. Och då började den där resan... Det blev ett väldigt långt svar på din fråga här. Då började den resan av att försöka förstå vad denna känsla av alienering och utanförskap bottnade i egentligen.

Och så hade jag... en massa in och ut i psykiatrin och på psykakuten i några år. Då gjorde jag en ny utredning för ADHD och fick den diagnosen. Under hela den här processen dök det också upp en massa andra saker som jag inte heller hade rört vid. Till exempel de sexuella övergrepp som jag var med om när jag var tio år ungefär av en

Man som var mycket, mycket äldre än jag. Så under de här... Från att jag var så där tjugofyra, tjugofem fram till strax över trettio så hade jag en djupgående process och kamp med att reda ut och förstå de här sakerna i mig själv. Vad visste du om psykedelika vid tillfället? Det kanske inte är det första man tänker på om man brottas med de här sakerna. Men vad hade du för bild av det?

Jag hade nog en bild som var väldigt präglad av det kulturella stigma som finns runt omkring de substanserna. Jag hade egentligen inte känt nån slags nyfikenhet eller behov eller längtan av att utforska det där. Jag hade också viss skepsis kring... Att jag skulle bruka några som helst av substanser och jag hade ingen bra urskiljningsförmåga kring vad som var vad eller var medveten om den forskning som fanns. kring det.

Och just då var jag inte på en plats där det kändes som ett alternativ för mig. Utan det var först när jag kände att jag faktiskt stod lite stadigare på marken som det kändes som ett alternativ för mig. Då hade jag läst den här boken, Psychedelic Renaissance Michael Polen. Jag hade också den här andliga resan som gick parallellt med den kroppsliga resan.

Den världsliga resan hade också lett mig från att ha läst bibeln till Koranen och praktiserat zenbuddhism, så läste jag då Bhagvadita. Sen stötte jag på Ramdas, som jag lyssnade mycket på, och Alan Watts. Båda de... Två var ju Alan Watts före detta präst, som blev en zen-lärare och Randas Richard Alpert, som också var professor i psykologi och sen tog en LSD-tripp som förändrade hans liv och sen också blev en...

österländsk lärare och föreläsare som många säger var anledningen till att österländsk spiritualitet och praktik kom till väst. Efter att ha läst det där och mött det där så väcktes det en längtan i mig att se Vad det skulle göra med mig. Jag upplevde också att det fanns knutar som jag inte fick bukt med. Eller som jag inte kunde få upp, hur mycket jag än höll på.

Och då hade jag hållit på otroligt mycket och länge. Oj, oj, oj. Tolv år av alla möjliga slags... terapier, som givetvis hjälpte mig på många sätt. Många krampaktiga, hysteriska, rastlösa försök att avslöja mysteriet och förstå mig själv.

Och då bestämde jag mig till slut för att jag ville prova. Hur såg den kontexten ut när du bestämde dig för det? Hade du folk i närheten du kunde prata med? Hur kom det sig? Ja, det hade jag.

Kloka människor. med erfarenhet och utbildning som kunde vägleda mig i det där på ett meningsfullt sätt. Då minns jag att jag sa innan att nu är jag redo. Visa mig allt. Det var min intention för den resan, visa mig allt.

Jag var ensam först. Det var en dålig idé. Men så fort jag förstod att det var en dålig idé så kom den här personen som jag hade fått hjälp av innan som visste att det här skulle hända och som sa “ring om du behöver”. Det här är också väldigt symboliskt, generellt.

Det här förstod inte jag om mig själv för ens under och efter den här resan. Jag förstod inte hur absolut vansinnigt envis, självgående jag hade behov av att vara och hur illa jag tyckte om att visa mig hjälplös eller förvirrad inför andra. Min första terapeut sa till mig en gång att du är väldigt bra på att prata om dina känslor men du tar inte upp någon plats i rummet med dem.

Det är två olika saker, att prata om sårbarhet och att vara sårbar. Jag förstod inte alls vad han menade då, men jag förstod det under den här LSD-resan. Därför var det väldigt symboliskt att jag i min enfald tänkte att det här ska jag göra själv. Det är inga problem för mig. Jag klarar det här själv.

Jag klarar allt själv. Och sen visade det sig att det gör jag absolut inte. Jag behöver någon här bredvid mig för att jag ska kunna släppa taget och ha den här upplevelsen fullt ut. För annars skulle jag ha varit för rädd och haft för mycket kontrollbehov. Så ungefär fyrtiofem minuter efter jag hade tagit

dosen, så insåg jag att det här är för mycket för mig. Då skrev jag till min vän, som kom direkt, på tio minuter. Den första en och en halv timmen, alltså i den här kam-up-fasen, hade jag jättemycket motstånd. Och alla möjliga slags paranoida tankar och rädslor. Och ville inte.

Och till slut kom jag ihåg vad jag hade läst i alla böcker och vad jag hade lärt mig i meditationen. Och det är att släppa taget och vara tillitsfull och låta det här hända. Och när jag gjorde det, då försvann den här rädslan och det där krampaktiga fastklamrandet. Vad hände då? Då slungades jag in i...

Jag skrev efteråt... Om den här upplevelsen... Det är lite missvisande, förvisso. Men efteråt kallade jag den för Dantes Inferno. Det är för att när jag hade mina ögon stängda alltså mina inre hallucinationer och sen de yttre hallucinationerna...

Det var bara som en slags vansinnigt starkt brinnande eld. Det var starka, röda, orangea färger och mönster. Det var som om jag kände, alltså verkligen kände, all sammantagen smärta från mitt liv. Jag förstår att det inte låter som en behaglig upplevelse. Men saken var den att det var så mycket i mitt liv som hade handlat om att inte känna.

Allt satt fast så mycket i mitt huvud, i intellektuella koncept och ramar och förklaringsmodeller. Jag undrade ofta varför jag inte fick kontakt med min kropp och med mina känslor som jag utgick ifrån fanns där men som aldrig fick komma till uttryck. Det hade mycket att göra med den där rädslan för att om jag är så här hysterisk och knäpp, om jag har så här mycket känslor och är så här jobbig, det kommer ingen orka med. Det kommer ingen stå ut med.

Jag hade inget val i den stunden, än att känna det. Jag hade inget val än att sträcka ut handen till min vän som satt där bredvid mig och säga “Kan du hålla i mig nu?”. Jag skulle aldrig ha bett om nåt sånt innan dess. Jag skulle aldrig ha bett om det om min konceptuella hjärna som betraktade mig själv utifrån fick bestämma. Och så grät jag och grät och grät och grät och grät och grät.

Och grät och grät och grät. Jag minns också att jag försökte tänka samtidigt. Jag försökte ordna och rationalisera verkligheten. Men det var helt omöjligt att göra det. De verktygen fanns inte tillgängliga.

Nånstans därefter blev det sen helt, helt... Helt, helt, helt stilla och helt svart. Det är ju, förstår jag i efterhand, det som de kallar för egodöd eller jagupplösning. Alltså att inte existera. Och ur det här icke-varandet kom sen ett ljus och allting i mig

Hur ska jag beskriva det? Det var som att jag mjuknade och smälte samman med allting som var runtomkring mig. Jag hade också alltid varit en sån där person som... Jag hånar, som jag kallade dem då, sina hippiemänniskor. Jag tyckte det var tramsigt.

Folk som ska krama träd och känna sina känslor. Det var otroligt dömande kring det där. Eftersom jag aldrig skulle tillåtit mig själv att vara så. Och som pratade om kärleken och alla är en och samma. Plötsligt kände jag att det är så.

Jag tänkte det inte, utan jag kände att det är så. Det är framförallt den stunden under den där resan som är den mest transformerande och omvälvande delen av den resan. Att alla de här idéerna Som jag har försökt frigöra mig från. Och betraktandet och paraden och kostymen.

Och älska mig, älska mig, tyck om mig nu, tycker du om mig nu? Och att plötsligt kom det ett skratt. Alltså inte ett hånskratt, utan ett kärleksfullt, omsorgsfullt skratt. Ett slags Gud, vad jag håller på. Och Gud, vad vi håller på.

Och varför har ingen sagt att det är såhär, egentligen? Så kändes det. Jag vet, det låter också banalt. Det spelar ingen roll hur jag säger det här eller hur man säger det här. Det låter banalt att säga det.

Det var liksom upplösningen, försoningen med den där alieneringen. Att jag förstod att jag absolut inte var det, egentligen. Och att det finns... Att jag har en plats i den här världen, precis som alla andra har en plats i den här världen. Och att jag är en del av ett helt fantastiskt, vackert ekosystem som jag inte är avskild från, utan som jag hör till i och med.

Alla dikter jag har läst, alla andliga texter jag har läst Som Tomas Tranströmer skriver, att glädje och lidande väger samma. Det förstod jag och det kände jag. Att jag kunde gråta hysteriskt och skratta så att jag knappt kunde andas på en och samma gång och känna att det här är exakt samma sak. Att se hur absolut liten och obetydlig jag är samtidigt som jag ser hur absolut storslagen och viktig jag är.

precis som alla andra. Och det är... För mig är det också... Den andliga upplevelsen i det här består i att känna att alla de här koncepten om Gud som nånting bortanför eller ovanför eller himmelriket eller Guds rike som nåt ovanför eller bortanför... Det är inte... Det är inte så.

Det här är miraklet. Den här platsen, den här världen, den här jorden, den här mänskligheten. Det är miraklet. Och den känslan, att vara en del av det här ekosystemet. Att känna att miraklet inte är nåt som väntar sen, och att jag inte ens behöver veta vad som väntar sen.

Att jag inte behöver veta nånting överhuvudtaget om det där. Jag behöver inte avslöja mysteriet. Det här är mysteriet. Jag behöver inte komma på nån storslagen mening med livet, utan livet är meningen. Det ledde också till, för mig i alla fall, en känsla av att jag...

Jag måste ta hand om det här, och inte bara mitt liv utan jag måste hedra det här ekosystemet som jag är en del av. Det är mitt ansvar att på de sätt jag kan sträcka ut händerna i världen och vara till tjänst, på det sätt som jag kan vara till tjänst på. För att allt det som händer alla andra, det händer också mig. För det är inte så stor skillnad. Det är ingen skillnad.

Nu är det mycket hippiesnack här. Upplevelsen när du förlorade dig själv så att säga, när du gick från Dantes Inferno till svart. Minns du om det kändes läskigt eller hur processen in i det svarta var? Nej, inte alls läskigt. Inte alls.

Det var som en lättnad. Det finns delar av upplevelsen som jag fortfarande har svårt att fånga i ord. Och då är jag ändå en person som är väldigt förtjust i ord. Det är också lite det som är storheten i den där upplevelsen att alla mina försök att återberätta den känns omöjliga. Men det jag kan säga är att det där upplösta

inte var skrämmande alls, utan att det fanns en lätthet i det. Ett vilande, så skulle jag säga. Anledningen till att jag frågar är kanske rent av personlig nyfikenhet. Jag har haft sådana upplevelser ett par och har de gångerna tyckt att det känns exakt så. Det är ganska skönt att slippa dra runt på den här personen.

Personen kommer med ett paket av föreställningar, problem och koncept. Det är ganska skönt att slippa det. Ja, hundra procent. Ramdas pratar ofta om att hitta frihet i formen. Alltså inte att klamra sig fast vid formen som sin enda identifikationspunkt i den här...

När vi pratar om det så här, alltså kroppen eller jaget. Men kroppen och jaget är ju också vårt sätt att vara i den här världen så som vi har utformat den och så som vi känner den. Om man nu ska leva i världen så är inte det att riva upp allt det där och bli helt formlös. Men att hitta en frihet och en rörelse och en dynamik i formen, i kroppen, i jaget som inte är bunden vid eller fastklamrar sig vid något specifikt. Jag bara kom att tänka på det nu.

Jag tycker det är ett fint sätt att se på det. Jag tycker också den är fin. Vad händer sen när den här upplevelsen börjar klinga ut och din vän kanske fortfarande är kvar vid rummet? Hur upplever du det? Du kommer tillbaka till världen igen?

Alltså, det kändes som att jag hade fötts på nytt. Jag var jag, men ändå inte jag. Och jag var mer jag. Vad det nu betyder. Och jag minns att jag efteråt tänkte, gud vad jag har gått runt i den här världen utan att förstå det.

Förstelnad och hård och kantig. Och nu kände jag mig mjuk och öppen och tillgänglig och fri. på ett sätt som jag inte hade gjort innan. Så det var som att kliva ut i världen med en ny blick. Och sen skrattade jag, framför allt.

Gud, vad jag skrattade. Det var som att den här substansen bara drog ner byxorna på allt. Alltså på ett sätt som gjorde att saker som jag haft en sån... starka idéer, uppfattningar, föreställningar om och haft spänning, rädsla eller ångest kring plötsligt blev väldigt roliga. Jätteroliga, till och med.

Idén om att det som jag hade kopplat ihop med vishet och klokskap alltid var nån gammal man med glasögon på nästippen som använde en massa svåra ord. Det blev istället alla de där fåordiga munkarna som hela tiden har skrattet i halsen. Jag fick en annan blick också på vad vishet är och tillgång till en annan del av mig själv. Det är bara att det är så lätt att fastna i det där enda rummet, det där lilla hörnet i rummet. Eller den där centimetrarna av trägolvet som det går upp och ner på.

Och så när man väl öppnar en dörr så inser man att, åh herregud, jag har Versailles inom mig. Och alla människor har Versailles inom sig. kategoriserande idéerna om och dömande idéerna. Döma gör man ju ändå, men i alla fall en upplevelse av vad det innebär att inte göra det. Att inte kategorisera, att inte döma.

Att möta sig själv och andra med den ömheten och den lättheten istället för det där kategoriserande, rädslan och skammen. Och det är... Nu säger jag jättemånga saker samtidigt, i vanlig ordning. Men det är den allra mest förlösande delen av Den här upplevelsen var den djupa erfarenheten och känslan av att vara älskad och en del av.

Det var det som alltid varit min största rädsla, att jag inte skulle vara det. Och att jag inte skulle få vara med. Och så fick jag känna att jag får vara med. Och jag är med. Även när jag ligger i fosterställning och gråter hysteriskt.

och är jobbig och krånglig. Och så mycket människa som jag kan vara. Hur har du tagit hand om den här känslan? Är den fortfarande lika stark eller kände du att den droppade av efter en tid? Vad var din upplevelse, säg en månad efteråt?

Nej, den satt kvar och den sitter fortfarande kvar. Sen är det klart Att det på sina sätt klingar av med tiden. Men jag har ändå alltid tillgång till det där rummet nu. Och jag kan alltid gå in i det där rummet nu.

Jag har varit där en gång. Även om jag inte är där hela tiden och jag vill inte vara där hela tiden. Och jag tror inte att poängen är att vara där hela tiden. Men att ha fått kliva in där. Den dörren är inte låst längre.

Den är alltid öppen. Så jag kan alltid gå in där. Och det gör jag titt som tätt, när jag glömmer. För det är lätt att glömma. Jag använder det här gammalmodiga uttrycket, men jag tycker att det är fint.

Vara till tjänst. Alltså göra nånting som sträcker sig bortanför mig och mitt egenintresse. Och som hedrar det här ekosystemet som jag nu förstår. att jag får vara en del av. Det påminner mig också om rummet när jag engagerar mig med världen och i världen.

A. Jag ser att tiden rinner iväg. Man är ju nyfiken på om den här femåringen som fick svindel av allt. Fanns det någonting som hade kunnat lugna den personen som du vet idag? Det är en bra fråga.

Jag tror att det hade räckt med att det fanns en plats eller ett rum där alla de här frågorna fick ställas för frågornas skull. Det var ofta som att svaren som kom var en dörr som stängdes och att det fanns en rädsla också. hos vuxna människor för att tillsammans gräva i det där. För det är ju obehagligt eller läskigt att stå i allt det där som är obesvarat och som vi inte vet. Men jag tror att bara det rummet, den platsen för det samtalet hade fått finnas.

Där man får ställa frågorna för frågornas skull. Där man får älska frågorna mer än svaren. Att de inte behöver vara bundna till någon specifik religion eller andlig praktik. Utan bara stå i den vackra och outhärdliga ovissheten tillsammans med andra människor. Så hade det nog kunnat försona.

Eller i alla fall göra att svindeln kändes mindre obehaglig. Tack så mycket för ett jättefint samtal, Isabella. Ja, tack snälla. Podden produceras av företaget Nysnö. Läs mer om oss och vår verksamhet på www.nysnö.se.