Theo

Automatisk transkribering – det kan finnas hörfel.

Detta är podden Min Resa. I varje avsnitt följer vi en människas berättelse om sin psykedeliska resa och vad som hände sen. Samtalet leds av psykolog Filip Bromberg med erfarenhet och intresse av integrering av psykedeliska upplevelser. Theo är trettio år. I slutet av tonåren experimenterade han med LSD och fick en väldigt svår, men bitvis vacker upplevelse.

Idag berättar han om vilken effekt det haft på hans liv såhär långt. Välkommen Theo. Tackar, tackar. Du är här för att berätta om en upplevelse som hände för ganska länge sen och som lämnade ett väldigt starkt intryck på dig. Ja, det stämmer bra det.

Hur gammal är du idag? Jag är trettio år gammal. Hur gammal var du när den här upplevelsen inträffade? Jag har förut sagt nitton, men jag måste nog ändra det. Jag var nog arton.

Det var sista året på gymnasiet som det hände. Så arton år gammal, precis i slutet av gymnasiet. Vill du berätta lite om dig själv vid den här tiden? Jag var väl en ganska lös ungdom. Som många i sena tonåren, kanske lite osäker, men det tyckte jag väl inte då.

Jag är ganska vild, var ute mycket med kompisar och var punkare, kan man säga. Hade skinnväst med nitar och hög tuppkam. Jag älskade att gå ut och gå på spelningar och dricka sprit, naturligtvis. Men jag var också väldigt intresserad av droger i allmänhet och den psykedeliska världen i synnerhet.

Jag tyckte i förväg, innan den här upplevelsen, att jag hade läst väldigt mycket om psykedelika. Hur det ter sig och hur det är. Jag tyckte att jag hade en väldigt bra bild av hur det skulle vara, men det skulle visa sig vara en en felaktig uppfattning. Vad var din intention med att göra den här upplevelsen?

Det var framförallt utforskande. Jag ville veta vad, jag ville uppleva själv hur det kändes och hur det var. Det ska sägas att jag hade provat LSD en gång tidigare, men det hade blivit en väldigt liten dos. Så jag tyckte inte vid det tillfället att jag hade fått en uppfattning om hur det var att trippa på riktigt. Så den här gången skulle det bli av, tyckte jag.

Hade du nån plan kring hur du ville göra det, eller med vem? Nej, det hade jag inte. Det kom sig så att jag hade ett par lappar LSD hemma vid ett tillfälle. Det var sportlov, mina föräldrar var bortresta. Så satt jag där en kväll hemma själv och tänkte att idag blir väl bra.

Så jag ringde en kompis, en väldigt nära vän. Albert heter han och är fortfarande en väldigt god vän. Och sa att, hörru du Albert, ska vi inte ta LSD ikväll? Och då sa han, jo fan, det gör vi. Så kom han över ungefär vid niotiden på kvällen en tisdag i februari.

Hade han någon tidigare erfarenhet? Nej, ingen alls. Vi hade båda provat gräs tidigare. Så det var hemma hos dig? Ja, det stämmer.

Hemma hos mig, klockan som sagt nio på kvällen. I mitt pojkrum där hemma hos mamma och pappa satt vi framför datorn och värmde upp med att kolla på YouTube och lyssna på Sponger. förberedelse för vad ni skulle göra? Nej, vi hade ingen förberedelse alls. Det var helt spontant.

Han kom över och så berättade jag ungefär det som jag visste att så här kommer det vara. Det kommer vara ungefär tolv timmar. Vad det nu mer var jag tyckte att jag visste. Då sa han att det kommer bli ascoolt och så slängde vi oss varsin lapp och började vänta. Satt där framför datorn, kollade på Youtube till en början.

Efter ett tag började man märka någonting. Det började pirra lite i bakhuvudet. Albert tyckte också att han... Att han såg gardinerna röra på sig lite grann. Jag får för mig att han också plötsligt sa ”Åh, shit, såg du?” Att datorn hade flärpat iväg nånting på nåt sätt.

Men jag såg inte att gardinerna rörde på sig speciellt mycket. Jag hade inte sett nån plötslig rörelse från datorn heller. Så jag var till en början lite besviken. Så när Albert vid något tillfälle gick iväg för att slå en drill så tänkte jag, fan, jag ska ändå åka ikväll. Så då öppnade jag min lilla stash och plockade i mig en lapp till.

Så när Albert kom tillbaka från toaletten så berättade jag att jag tog en till. Han tittade på mig som att han... Han hade precis fattat vad det var jag hade gjort. Men så bara kramade han om mig och sa att Teo, jag älskar dig. För det var ju liksom ingenting han kunde göra så att säga.

Så då bar det iväg helt enkelt. Och därefter så började det komma igång rätt rejält. Till en början så tittade vi på mönstren som dök upp på väggen. Albert konstaterade att om han tog sitt finger och satte det på fraktalerna som dök upp på väggen och puttade till dem så började de flyta runt i den riktningen som han gjorde det. Det tyckte vi båda var väldigt fascinerande.

Vi gick runt i lägenheten och utforskade de olika rummen. Varje rum hade som ett eget tema. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men jag fick se lägenheten med helt andra ögon. Jag hade bott där länge, i femton år eller nåt sånt. Trots det var det som att jag såg den här lägenheten för första gången.

Jag minns att vi gick in i vardagsrummet och när det hade börjat bli riktigt mycket så rörde sig tavlorna och det var som att det satt lampor inuti dem. Varje del av tavlan rörde sig så att det lös ut igenom dem. Det var fontäner av laser som syntes genom gardinerna utanför fönstren. Det var väldigt vackert. Jag kände under den tiden också en väldigt stark eufori.

En riktigt överväldigande känsla av hur vackert allting är och hur häftigt allting är. Vi gick också tillbaka till rummet och satt där ett tag och lyssnade mer på Spongel. Jag minns i början av A New Way to Hussein Herrey, när det kommer ett bi, så var det som att jag var tvungen att ducka för att det kom en rörelse genom rummet. Under den här tiden, medan trippeln fortfarande blev starkare, så kom det också då och då små känslor av obehag.

De var väldigt korta. Men det var som en liten blink som fick mig att stanna upp och liksom... Ja, vad ska man säga? Fråga... Vet jag det här? Vet jag vad det är som pågår? Allting kändes väldigt overkligt för en väldigt kort sekund under de här

momenten. Men de var ganska kortvariga till en början. Ungefär någon gång vid midnatt tyckte Albert att det vore så jävla nice med sura godisar. Det tyckte jag också. Fett nice, surgodis.

Tyvärr har jag inget. Men jag var mitt i stan, så trots att klockan var tolv så tänkte vi att det kan vi nog ordna. Så vi gick iväg, det var ungefär femhundra meter till en Seven Eleven. Vi hittade dit utan problem, det var en ganska rak väg. På vägen dit tittade vi på alla hus runt omkring oss som verkade gjorda av stommar av laser.

Och så kom vi till Seven Eleven. Väl där stod vi bara och tittade på de här sura flaskorna som vi ville ha. Vi förstod att det var någon form av ritual som man var tvungen att gå igenom. för att få ta de här flaskorna. Det är någon form av utbyte som ska ske, att vi måste gå och visa dem för någon person och så ska den ha någonting av oss.

Så mycket fattade vi, men riktigt hur det skulle gå till fattade vi inte alls. Så vi bara stod och garvade åt de där flaskorna, de sura nappade flaskorna eller vad det var, och gick därifrån. På vägen ut från Seven Eleven kände jag ändå att det här är så jävla kul. Jag kände då också att jag är väldigt trippad. Det kände jag tydligt.

Jag hade det under kontroll, men jag visste det på nåt sätt. När vi var på vägen hem kom en av de starka overklighetskänslorna igen. som hela världen plötsligt vreds till ett kvarts varv och sen släpptes tillbaka. Jag började undra, vad fan är det som händer? För plötsligt kändes allting väldigt overkligt.

Alltså inte bara trippen var overklig, utan att hela... Hela mitt liv och allting som jag känner är overkligt på något sätt. Så jag berättade för Albert att jag hade en konstig overklighetskänsla. Han såg lite orolig ut och frågade mig om det var obehagligt. Jag sa ja, det är obehagligt.

Jag märkte redan då att det stressade honom lite grann, så vi skyndade hem. Vi lyckades ta oss hem. Jag lyckades få upp dörren och ta av mig skorna, men under den här tiden så växte obehaget och förvirringen väldigt mycket och väldigt starkt. När jag kom hem var jag verkligen osäker på ... Jag visste att jag var hemma och att det var en bra plats, men jag förstod nog inte riktigt vad hem var.

Jag förstod inte riktigt själv att jag var en människa som befann sig på jorden. Det konceptet hade på något sätt lösts upp, kan man säga. Albert visste inte heller vad han skulle göra. Han märkte att jag var annorlunda än tidigare, eftersom jag inte mådde bra. Så vi släckte ner lamporna i mitt rum, stängde av musiken och klättrade upp i min våningssäng.

som vi hade på den tiden. Och så låg vi där, Terrence McKenna-style, i totalt mörker med total tystnad. Och jag minns att den här biten av upplevelsen är väldigt svår att beskriva. Men jag tror att jag upplevde det som de kallar för egodöd. Mitt ego löstes i varje fall upp

Det kändes som att jag var ett med allting. Som att jag var ett med hela universum. Därför var jag också det enda som existerade. Hela universum och hela världen och allting alla jag känner och allting som min familj och alla mina vänner är bara en produkt av mitt eget fantasi eller medvetande eller nåt sånt. Så hela min världsbild ställdes på ända i den insikten.

Eller ja, det var ingen insikt. Jag kände mig vid det tillfället väldigt ensam. Eftersom att plötsligt allting som jag känt och alla människor som jag känner plötsligt inte finns. Att det bara skulle vara nånting som jag har hittat på, ungefär. Att det är en del av mig.

Ja, det kändes väldigt konstigt. Jag minns att jag frågade Albert... Vad är det som händer? Jag vet inte, sa han. Hur länge pågår det här?

Frågade jag honom. Det vet jag inte heller, sa han. Men gör så här. Ta upp din mobil och kolla. Vad står det?

Det står - noll ett, noll ett. Jag hade ingen aning om vad noll ett, noll ett var. Okej, sa han. När det står - noll nio, noll noll. Då är det slut.

Okej, sa jag. När gör det då? Ja, det vet inte jag, sa han. Jag vill fråga om Det finns nånting som du tänker nu att du behövde då?

Nånting som hade kunnat hjälpa dig i den situationen som du var i då? Som jag behövde? Det som i slutändan verkligen hjälpte mig var att vi faktiskt ringde till folk som inte trippade, som var nyktra. Det hade säkert hjälpt att ha en person där som grundare. För det var ändå så det löste sig i slutändan.

Dels ringde Albert sin flickvän. Hon gav sig iväg till oss mitt i natten. Men innan hon kom lyckades vi nå en annan kompis som pratade väldigt lugnt med mig. Han hade också några kompisar i bakgrunden. Han frågade vad jag hade tagit.

Jag sa två LSD-blotters med D och D-print. Då hörde jag att de började snacka i bakgrunden. Då fick jag redan där en känsla av att de visste vad de snackade om i alla fall. Sen sa han, gå till datorn, gå fram till Youtube, sätt på Shine on you crazy diamond med Pink Floyd. Bara lyssna på låten.

Han hade en väldigt lugn stämma och hela den grejen lugnade mig. Sen lyssnade jag på låten också, men jag tror att det framförallt var hans lugna och nyktra inställning som hjälpte mig. Så i det läget hade det säkert varit bra att ha en grundande person där. Därefter mådde jag bättre igen. Vi började komma ner.

Det var en fantastisk afterglow. Verkligen jättevisuell med hur mycket färger och mönster som helst. Den varade länge. Alberts flickvän dök upp nån gång vid fyratiden på morgonen. De lyckades tillsammans somna nån gång vid niotiden.

Men jag satt fortfarande uppe. Jag satte på nån film på datorn, men kunde inte koncentrera mig på filmen alls. Det var fortfarande massa grejer som pågick i synfältet. Jag kunde inte sova ordentligt förrän samma kväll. Hur var det med overklighetskänslorna under morgonen och dagen som kom?

Under dagen tyckte jag ändå att jag hade lämnat det bakom mig. När jag sen skulle sova på kvällen hade jag nog svårt att somna. Det var en av de grejerna som bestod, att jag hade svårt att somna efteråt. Men det tog ett tag innan Innan de här overklighetskänslorna återkom.

Hur länge vet jag inte exakt. Men den här känslan av att allting är overkligt dök ju upp igen. efteråt. Det kunde komma egentligen när som helst. En kort stund, kanske från bara några sekunder till en halv minut.

Att jag satt och såg runt omkring mig och inte förstod vad det var som pågick. – Kommer du ihåg om du hade några tidiga tankar om de här overklighetstjänsterna eller någon tolkning eller förklaringsmodell? Ja, de här känslorna påminde mig om en tanke jag hade som barn. Nån gång när jag var liten och låg i sängen så hade jag en tanke om att ingen annan nånsin någonsin upplever det som jag upplever.

Man kan vara tillsammans med andra människor och man kan se och umgås med andra människor och ändå på ett sätt uppleva samma saker som dem. Men de kommer aldrig uppleva precis det som jag upplever. Innanför mina egna ögon är jag ändå själv. När jag insåg det som barn, då kände jag mig väldigt ensam. Den ensamheten

liknade väldigt mycket den ensamheten som jag kände under LSD-trippen. När det kändes som att hela min verklighet bara var nånting som jag hade hittat på. Och de här overklighetskänslorna kom tillbaka sen under ganska lång tid efter den här LSD-trippen? Ja, det var ungefär ett år efter trippen, framförallt första halvåret, som jag kunde få dem. Jag kunde sitta framför datorn eller vid middagsbord med min familj och plötsligt titta runt mig och inte riktigt förstå.

Var är jag? Vem är de här människorna? Det försvann, som tur var, alltid väldigt snabbt, men det lämnade ett väldigt starkt Väldigt stark ångest naturligtvis. Det gjorde att jag mådde väldigt dåligt under en lång period.

Jag undrade om jag hade förstört min hjärna på något sätt och om jag höll på att bli galen kanske. Det jag märkte, att de här känslorna framförallt kom om jag hade sovit dåligt eller om jag var bakis. Så jag avstod från att dricka alkohol. Jag slutade även röka gräs och såg till att jag åt bra och sov bra. Jag såg till att ta hand om mig själv och inte stressa för mycket och undvika den typen av orosmoment generellt.

Det gjorde till väldigt stor del att de här problemen försvann. Men det dröjde länge och det var en lång kamp. Nu när du ser tillbaka på den här tiden, kan du se en alternativ väg för hur det hade kunnat gå värre om du inte hade tagit hand om dig själv? Ja, det är inte en sån sak som jag funderar så mycket på faktiskt. Men det värsta hade varit om jag på nåt sätt hade förvärrat symptomen.

Jag vet inte om jag hade upprepade gånger trippat igen kanske. Eller om jag hade tagit dåligt hand om mig själv på nåt annat sätt. Om det hade gjort Om det kanske hade gjort saken värre, det kan jag ändå tänka mig. Samtidigt har jag också undrat vad som skulle ha hänt om jag hade vänt mig till psykiatrin.

Kanske hade det varit en bra grej. Men kanske också hade jag stoppat i mig en massa psykofarmaka som hade förändrat mig på en massa andra sätt. Det vet jag inte. Under det här året som följde efter trippen, kändes det som att du hade personer som du kunde prata med och få stöd ifrån? – Ja, det är det som är konstigt.

Egentligen hade jag ju det. Albert och många andra av mina nära kompisar hade jag redan då en väldigt öppen relation med och har fortfarande. Men under det här året pratade jag ändå inte med dem alls om mitt psykiska mående. Jag tror att jag var rädd för någonting. Jag var väl rädd för att folk skulle säga att jag var knäpp kanske.

Jag kanske var rädd för att folk skulle säga att jag borde söka hjälp eller något sånt där. Det kan också ha varit en viss skam. Jag var ju ändå den som drog in Albert i det här. Ska inte jag komma med något, quote on quote, fånigt misslyckande? Mina föräldrar vågade jag tyvärr inte prata alls med.

Jag hade tidigare förstått att de hade en helt annan syn på droger än vad jag hade. Så de vågade jag inte prata alls med. Nu har jag i efterhand pratat både med mina vänner och med mina föräldrar om upplevelsen och haft bra konversationer om det. Men på den tiden kändes det omöjligt. Att det blev bättre efter ungefär ett år, sammanföll det med någonting?

Att du öppnade upp mera eller någon ny vana som du började med? Ja, precis. Först och främst hade jag tagit hand om mig själv gott, tyckte jag. Men sen träffade jag en tjej, ungefär ett år senare. Hon hade också haft ett trauma tidigare i livet.

Som vi båda kunde öppna upp varandra för. Hon pratade om sitt trauma och jag pratade om mitt trauma. Att prata ut om det och få perspektiv på på det jag hade upplevt gjorde också väldigt stor skillnad. Så jag tror att det är en viktig del av efterarbetet att verkligen prata och tillsammans med utomstående människor analysera det man har varit med om.

Så att man inte går helt själv och tänker. För det är lätt att man överanalyserar och kommer till falska slutledningar. Det här är en svår fråga att svara på, men jag undrar hur du själv ser på det som hände. Om du har någon förklaringsmodell eller hur det passar in i berättelsen om ditt liv? Det passar egentligen ganska bra in.

Jag djupdök verkligen med huvudet före. Och då får man också förvänta sig att det blir lite konstigt. Jag lekte med elden och brände mig. Och det var nog en rätt viktig läxa, tror jag ändå. Det var en oerhört svår upplevelse, tyckte jag.

Framförallt efteråt mådde jag dåligt. Och det ville jag såklart inte då. Men nu i efterhand tycker jag ändå att upplevelsen har påverkat mig på nåt positivt sätt och gjort mig starkare. Det måste man också säga, att den här natten var både den värsta natten och den bästa natten i mitt liv. Jag menar, jag är trettio år nu.

Det är ganska många nätter och den natten plockar ändå hem båda. båda vinsterna. Det tycker jag säger en hel del om hur otroligt kraftfulla sådana här upplevelser kan vara. Och just på grund av det, om jag hade varit där igen och haft möjlighet att återuppleva den här natten, då hade jag gjort exakt samma sak en gång till. Vad upplever du att du fick med dig från den här upplevelsen?

Ja, Det jag framförallt fick med mig, i alla fall till en början, tyckte jag var en helt annan syn på livet och på döden. Jag vet inte. En väldigt ändrad verklighetsuppfattning i alla fall. Och ett helt annat perspektiv.

Som också har öppnat dörren för andra filosofiska frågor. Det låter ju så jävla abstrakt när man säger det på det sättet. Det är framförallt förankrat i den syn jag har på verkligheten och livet. - Finns det något särskilt budskap som du skulle vilja att lyssnarna tar med sig? Kanske någon artonårig kille som är nyfiken på LSD?

- Ja, gör inte mitt misstag. Jag tyckte att jag hade läst mycket och tyckte därför att jag visste vad som komma skulle. Jag hade inte en jävla aning. Jag hade läst överallt att det behövdes en bra set, en bra setting, en trip sitter, någon form av plan och en schysst outlook. Jag hade ingenting.

Inte en enda av de grejerna hade jag. Det hade gjort hela upplevelsen väldigt mycket bättre om jag hade haft det. Om du verkligen vill prova en sån här grej, se till att göra det ordentligt och inte bara en tisdag bestämma dig för att nu är det dags. Utan ha lite framförhållning och planera och se till att allting går bra. Du har lyssnat på podden Min Resa som produceras av företaget Nysnö, svensk expertis inom psykedelika.

Med den här podden och vår övriga verksamhet vill vi skapa meningsfulla mötesplatser och dialoger kring tillämpningen av psykedeliska substanser och deras potential. På vår webb www.nysnö.se kan du läsa mer om oss och vad vi gör. Vill du vara med i podden? Börja berätta om din resa på www.nysnö.se podden.